tisdag 10 februari 2015

Flashback och nyanserna

Sedan igår har en intressant diskussion om yttrandefriheten och dess gränser blossat upp. Aftonbladet, i samarbete med Researchgruppen, hade tydligen fått tillgång till medlemsdatabasen på Flashback och börjat granska användare som skriver opassande saker under anonymitet. Det är inte första gången Researchgruppen är iblandad i liknande fall, tidigare har man lyckats få ut användaruppgifter från Avpixlat och använt dem för att exponera vissa politiker och privatpersoner. De hävdade ju redan i september att man hade tillgång till databasen, vilket jag dock avfärdade som nonsens. Tillgången till Avpixlats databas byggde på en bugg i kommentarsfunktionen som inte hade åtgärdats, vilket gjorde att det tekniskt sett inte klassades som datorintrång. Flashback har inga sådana buggar, så enda sättet att få tillgång till informationen var att hacka sig in i systemet eller få uppgifterna utlämnade av någon administratör. Båda alternativen bedömde jag som tämligen orimliga. Tji fick jag.

Vad är det då man har avslöjat? Jo, hittills har man exponerat en läkare, en jurist och en miljöpartist. Samtliga har offentligt företrätt en åsikt medan de anonymt på Flashback har spytt galla över invandrare, meningsmotståndare och gud vet vad mer. Mer lär vara på gång.
Principiellt har jag inga problem med att makthavare blir granskade, det är ju trots allt journalistikens uppgift, men jag har stora problem med hur Flashback framställs. Karin Öman och Richard Aschberg som är ansvariga för artiklarna tycks inte ha några högre tankar om Flashback. I artikeln som berör bakgrunden till granskningen skriver man exempelvis att:
Flashbacks forum har snart en miljon användare. Det är indelat i en rad olika ämnesområden med allt ifrån seriösa diskussioner till rent skvaller. Här vädrar Förintelseförnekare sina egna teorier om Hitlers gaskammare medan andra diskuterar argument mot kvinnlig rösträtt. 
2011 fick Flashbackgrävarna, en anonym grupp med hundratals personer Sveriges Radios journalistpris medieormen för att ha grävt fram bevis för naturfotografen Terje Hellesøs bildfusk.
På forumen talas om allt från hur man lagar spisar till hur man begår grova våldsbrott och attentat.
Det handlar i många fall om ett laglöst land där folk utsätts för förtal och kränkningar på löpande band - utan att någonting händer.
Redan här sätts tonen. Flashback framställs som en mörk enklav på internet där rasister, näthatare och våldsmän får härja fritt. Men är det sant?
Man måste ta hänsyn till den enorma bredden som Flashback har. Sidan omfattar 15 stycken forum med totalt 270 underforum och nästan en miljon användare. Näthatet mot invandrare som Aftonbladet fokuserar på huserar mest i det inrikespolitiska underforumet och framför allt i det om integration och invandring. Man kan också nämna underforumet om "judiska maktförhållanden" där knäppskallarna som är övertygade om att judarna styr världen håller till. I sammanhanget är dock det här en mycket liten del av Flashback, eftersom det handlar om en handfull av de nästan 300 underforum som finns på sidan. Som en fingervisning kan man ta en titt på Flashbacks inofficiella opinionsundersökningar som dyker upp med jämna mellanrum, exempelvis den från 2013. Senare undersökningar har gjorts, men den från 2012 hade betydligt fler som svarade, så jag använder den. 2530 personer svarade och SD blev det i särklass största partiet med 57% (1448 röster) följt av Svenskarnas Parti med 13% (333 röster). Hårdrar man det och antar att alla som röstar på SD eller SvP är näthatare, vilket jag inte tror, så har vi ungefär 2 000. I förhållande till resten av Flashback motsvarar det här lite drygt 0,2 procent av alla användare. Det handlar alltså om en extremt liten minoritet, eftersom större delen av innehållet på Flashback inte har något med politik att göra. Det är allt ifrån IT, jakt och fiske, matlagning, kultur, sex, praktiskt taget varenda diskussionsämne som existerar. Att då framställa Flashback som ett mörkt ställe kontrollerat av illvilliga SD-supportrar är inte bara felaktigt, utan också extremt dåligt nyanserat. Dock är det precis den linjen Aftonbladet för när exempelvis Anders Lindberg skriver om Flashback i dagens ledare:
Att skriva på Flashback verkar vara Sverigedemokraternas pysventil, som att ta en sup eller fem i goda vänners lag. När de inte längre får utlopp för sina inre lustar för att Jimmie Åkesson vill vara så kulturmarxistiskt politiskt korrekt i media går de hem, startar datorn, och säger några sanningens ord. 
Flashback är antagligen mer representativt för vad SD:s hårda kärna tycker än vad partiets program och landsdagar är.
Flashbackdemokraterna.
Att säga att Flashback är representativt för vad SD tycker är ungefär som att hävda att småpartier som piratpartiet (som fick lite drygt 0,4% i senaste riksdagsvalet) är representativa för vad Sverige tycker. Det handlar nämligen om en liten men gnällig minoritet som ventilerar genom att spy galla på Flashback. Höjer man näsan en smula så kommer man att hitta tämligen intressanta och givande diskussioner inom andra områden.

Sedan är Researchgruppen inte helt okomplicerad. Frågan är hur man över huvud taget fått tag på uppgifterna, har man begått dataintrång? Det är dessutom en intressant skara, dels journalister och dels gamla aktivister från exempelvis AFA. Piratpartiets partiledare Anna Troberg problematiserade just detta i en debattartikel hon skrev i september:

Researchgruppen säger att man tar sitt journalistiska ansvar. Att man gör en journalistisk bedömning av materialet. Man vill, helt enkelt, gärna framställa sig som seriösa, grävande journalister. Det finns dock tyvärr inte mycket som stödjer den hypotesen. 
Seriösa journalister som får frågan om varför de sitter på information av det här slaget svarar inte ”För att vi kan.” Det gör Researchgruppen. 
Seriösa journalister sitter inte på Twitter och för fram diffusa hot mot dem de har information om genom att säg att dessa ”kan ha en rimlig anledning att känna en viss oro”. Det gör Researchgruppen. 
Seriösa journalister som säger sig uppröras av hot och hat på nätet sitter inte och hetsar sina anhängare att hota och hata på nätet när de får kritik. Det gör Researchgruppen. Man kritiserar nämligen inte Researchgruppen ostraffat. När jag kritiserade dem senast kom ironiskt nog kvinnohat, homofobi och hot som ett brev på posten. 
Gruppens anhängare talade om för mig att jag var en ”fitta” och ”flata” som ”borde få något nedkört i halsen med våld så att jag blir tyst.” Researchgruppen själv bidrog genom att via sociala medier hetsa sina anhängare ytterligare mot oss som vågade kritisera. 
Hat och hot på nätet är ett reellt problem, men Researchgruppen är, precis som till exempel Avpixlat, en del av problemet, inte en del av lösningen.
Det handlar alltså ingalunda om en vanlig sammanslutning av frilansjournalister. Som nämnt har flera av Researchgruppens medlemmar en bakgrund i AFA, en organisation som de konsekvent vägrat att ta avstånd från. Utifrån Researchgruppens beteende så framstår de allt mer som de näthatare som de påstår sig bekämpa, fast på andra sidan det politiska slagfältet. I slutändan bör man fråga sig: är dessa personer de mest lämpade att sitta på känsliga personuppgifter? Drivs Researchgruppen av ett genuint journalistiskt intresse av att granska makthavarna, eller är det endast ett ideologiskt korståg mot meningsmotståndare?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar