Att döden DÖ

Det är sällan jag följer vad som händer på andra partiers kongresser med särskilt stort intresse. På det stora hela så är kongresserna mest intressanta för de redan frälsta, och i likhet med rätt mycket annat inom politiken och föreningslivet så är besluten redan fattade långt innan ombuden har satt sig på sina platser. Igår följde jag dock uppmärksamt vad som hände på Kristdemokraternas riksting. Det fanns en enda anledning: Decemberöverenskommelsen.

DÖ tillkom förra året som en åtgärd mot det rådande parlamentariska läget och för att blockera SD:s inflytande. Överenskommelsen har dock varit långt ifrån populär, framför allt hos de borgerliga partierna. I något av ett internt uppror stödde en majoritet av KD:s ombud att partiet skulle lämna DÖ. Resten av Alliansen var inte sen att haka på, och de övriga partiledarna deklarerade en efter en att överenskommelsen i och med detta är upphävd.

Från socialdemokratiskt håll var tongångarna inte överdrivet positiva. Stefan Löfvén kallade beslutet för "upprörande" och hade tidigare under dagen gormat över vikten vid att hålla ingångna överenskommelser.

– Jag kommer från en kultur där det är så att har man skakat hand, då står man för det, säger han.
– Det här är en överenskommelse som slöts i en för Sverige väldigt besvärlig situation. Jag utgår ifrån att KD vill fortsätta att stå för det. 

Men statsministern nöjer sig inte med det. Han lyfter också fram KD:s kristna rötter.
– Ett parti som bygger på kristna värderingar får faktiskt fundera på hur de ska agera, säger han.

Löfven får ursäkta, men det här "kulturen" har påstår sig komma ifrån har haft anmärkningsvärt lite effekt på hans eget statsmannaskap. Sedan valet 2014 har statsministern inte direkt utmärkt sig genom att hålla fast vid ingångna avtal och löften, snarare att bryta dem på löpande band. Inför vårpropositionen skrev moderaternas Europaparlamentariker Gunnar Hökmark ett inlägg  där han listade upp Löfvens direkta löftesbrott hittills. Nästan ett halvår senare behöver den listan fyllas på. Löfven är sannerligen inte rätt person att predika om vikten av att hålla ingångna avtal, något han tycks vara synnerligen dålig på själv. I slutändan så är det viktigaste förtroendet som ett parti har att förvalta det man får från sina medlemmar. När nu KD:s medlemmar visade att man inte vill ha DÖ, skulle styrelsen skita i kongressen och medlemmarna för att göra Löfven nöjd? Knappast.

Jag kan se anledningen till att Alliansen gick med på DÖ. Inget av partierna var särskilt pigga på ett nyval, och tanken var att väljarna efter fyra års dålig vänsterpolitik skulle byta regering. Problemet är att väljarna inte är några idioter, de inser att Alliansen i praktiken abdikerade allt inflytande för att det eventuellt skulle löna sig 2018. De enda som hittills gynnats av DÖ är Sverigedemokraterna, som stadigt klättrat högre och högre upp i opinionen. Dessutom var det tvivelaktigt om Löfven över huvud taget skulle hålla DÖ vid en eventuell borgerlig valseger 2018. Naomi Ambramowicz skrev i Göteborgs-Posten:

De borgerliga partierna har frivilligt gett upp sin makt genom att åta sig att släppa fram regeringens budget. Det finns ingen garanti för att Socialdemokraterna kommer att hedra överenskommelsen om partiet hamnar i opposition efter valet 2018. Statsminister Stefan Löfven har inte gjort sig känd för att hålla sina vallöften. Om S överger DÖ efter valet har borgerligheten förgäves avhänt sig politiskt inflytande i en till två mandatperioder. 

Det är inte bara ett fåtal tjuriga politiker och enstaka opinionsbildare som ondgör sig över pakten. Skepsisen mot DÖ tilltar bland väljarna. En ny mätning från Novus visar att två av fem tillfrågade anser att DÖ är dålig.

Stödet är alltså tvivelaktigt, och i nuläget  gör man bäst i att förutsätta att allt Löfvén säger senare kommer att brytas. Av erfarenhet, om inte annat.
Så, vad kommer att hända i nuläget?
Tja, inte så mycket. Alliansen har inget samlat budgetförslag, så partierna kommer att gå fram individuellt. Sannolikt går regeringens budget igenom, oavsett vad SD röstar på. Resten av mandatperioden, däremot, kommer att bli mycket intressant. I och med att DÖ inte längre gäller så finns hotet om nyval över huvudet på regeringen. Om Alliansen lämnar en samlad budgetmotion till våren så är chansen stor att SD ger dem sitt stöd och forcerar fram ett nyval. I realiteten innebär det att Löfven måste börja regera inom de parlamentariska principerna istället för att bete sig som om han har ensam majoritet i riksdagen. Motioner och budget måste förankras även hos oppositionen, annars finns det väldigt reella hotet om ett nyval. Sett till hur opinionsundersökningarna ser ut nu så är det ett val som socialdemokraterna sannolikt vill undvika.

En polariserad politik

Veckans politiska händelse var, inte helt oväntat, Sverigedemokraternas väljarstöd. Emellanåt tänker man nostalgiskt tillbaka på tiden när inte varenda politisk fråga indirekt handlade om SD eller hur de gynnades av den ena eller andra positionen. I en opinionsundersökning utförd av Yougov som Metro publicerade uppgavs att SD nu var landets största parti. Inte oväntad tog det direkt hus i helvete.
Diskussionen handlade dessvärre inte om varför SD hade växt och hur de övriga partierna kan få bukt med det, utan åt att skjuta budbäraren. Dagens Media skriver om reaktionen på Metros undersökning:

Framför allt kritiseras Metro och undersökningen för att den bygger på en självrekryterad webbpanel, där alltså deltagarna själva anmäler sig till panelen, vilket gör att det råder osäkerhet kring hur pass representativt urvalet är. 

Dessutom kritiseras Metro för att slå fast att SD är Sveriges största parti. På Metros Facebook-sidarasar just nu debatten. ”Lugnt, dessa undersökningar är väldigt opålitliga, låg nivå Metro”, ”Att ni inte skäms för Metro!” och ”Ni har i mina ögon tappat ALL trovärdighet”, lyder några av kommentarerna.

En av de övriga som kritiserar mätningens metoder är Novus VD Torbjörns Sjöström som i en intervju i Medievärlden ondgör sig över  sättet som Yougov rekryterar sina paneler på  och menar att undersökningen inte borde ha publicerats. Novus är en konkurrent till Yougov, så Sjöström är knappast särskilt opartisk i frågan. Det är dock talande att första reaktionen är att skylla på budbäraren när något publiceras. I dagarna publicerade GP sin opinionsmätning gjord av Sifo, och där hamnade SD på något mer blygsamma 17,8 procent, men fortfarande en klar ökning på 2,6 procent, samtidigt som både Moderaterna och Socialdemokraterna blöder väljare. Trenden är alltså tydlig: SD ökar kraftigt. Det är mindre relevant om de ligger på 17, 20 eller 25 procent, eftersom de fortsätter att bli större. En av anledningarna är att invandrings- och integrationspolitiken i Sverige är extremt polariserad.

I grova drag finns det två politiska positioner i den frågan. Å ena sidan har vi SD:s perspektiv. Har beskrivs invandring som källan till i princip varenda samhällsproblem och om inte annat en oerhörd dränering av skattepengarna. Det finns ingen gräns på hur stora besparingar man kan göra eller reformer man kan bekosta så länge invandringen anpassas till "normala nivåer".
Å andra sidan har vi positionen som alla andra intar, men den blir mer extrem ju längre ut till vänster man kommer på den politiska skalan. Här framställs invandring å ena sidan enbart som en vinstaffär. Några problem med den existerar inte, utan den berikar enbart landet ekonomiskt, kulturellt och socialt. Svårigheter med integrationen bortförklaras i regel som "strukturell rasism" bland de utan utländsk bakgrund.
Ingen av dessa positioner stämmer, utan sanningen ligger troligtvis någonstans mitt emellan. Invandring, precis som allt annat, har både fördelar och nackdelar. Den har kostnader, men också förtjänster. Dessvärre har vi i åratal haft en värdelös integrationspolitik. Det har resulterat i framväxten av etniska enklaver i form av förorter och ett stort antal människor som aldrig lyckats komma in i arbetslivet. Problemet är att alla politiska ståndpunkter som är avlägset kritiska till den förda invandringspolitiken brukar följas av indignerade påståenden om att man "fiskar i grumliga vatten"eller "gynnar SD". Ihärdar man kommer i regel anklagelser om "rasism", ett begrepp som i dagsläget verkar ha urvattnats helt och hållet. SD får inte röster för att runt 17-18 procent av befolkningen är rasister, de får röster för att många väljare är oroliga över frågor om invandring, integration eller tiggeri och vill ha lösningar. När resten av partierna deklarerar att det inte finns något problem så återstår således bara ett alternativ.

Efter valet 2014 verkar dock saker och ting sakta förändras bland de borgerliga partierna. Fler och fler börjar prata om att man måste diskutera invandringsvolymerna och ta mer kritiska perspektiv. På ledarsidorna har det också skett en välkommen förändring. Främst är GP:s ledarsida, som under Alice Teodorescu utvecklats från en fullständigt intetsägande ledarsida till en skarp arena för opinionsjournalistik. Man har kritiskt skrivit om integration och invandring ur ett liberalt perspektiv utan att sno SD:s argumentation rätt av. Från vänstern tycks man istället anse att anfall är bästa försvar. Aftonbladets ledarskribent Karin Pettersson luftade i en krönika en absurd konspirationsteori där all kritik av invandringspolitiken var en del i någon slags diabolisk borgerlig plan.

I och med Sverigedemokraternas framgångar i opinionen har regeringsunderlaget för Allianspartierna smält undan. Den som vill ha en högerregering – och det vill dessa opinions­bildare hemskt gärna – måste­ fundera över andra alternativ.
För den borgerliga ledarskribent som hatar sossar, men inte har några stora problem med att samarbeta med ett parti med rötter i nazismen, en kulturrevolutionär med nationalistiskt agenda och en partikultur som genomsyras av rasism, så finns lösningen nära till hands. 

Om Sverigedemokraterna bara fostras till en svensk variant av norska Frem-skrittspartiet kan Sverige få en ny regering där skatterna pålitligt hålls nere och vinstfesten i välfärden kan fortsätta.
För att komma dit är det dock viktigt att sänka tröskeln till samarbete när det gäller migration och integration.

All opinionsjournalistik runt frågan handlar alltså inte om genuina åsikter, utan om en ondskefull plan för att integrera SD som en del av det borgerliga regeringsunderlaget 2018. Så kan det ju vara.
Det mer realistiska alternativet är att det börjar bli allt mer uppenbart att den förda integrationspolitiken inte håller i längden och att den måste ses över. För att det ska ske behövs en öppen och förutsättningslös debatt och inte att man tragglar på i samma spår som tidigare. Avdramatiseras frågan och diskuteras som vilken annan politisk fråga som helst så kommer SD med största sannolikhet att tappa väljare, för det är så missnöjespartier fungerar.
Alternativet, att låtsas som att det regnar och att allt är perfekt som det är kommer sannolikt leda till att Metros opinionsundersökning blir verklighet vid valet 2018.

All publicitet är bra publicitet

I PR-branschen brukar man säga att "all publicitet är bra publicitet". Det har en viss poäng. Reklammakare har som uppdrag att dra så mycket uppmärksamhet som möjligt till det de gör reklam för, så typen av uppmärksamhet är inte särskilt viktig. Ju mer spridning varumärket får, desto bättre har man lyckats. Ett lysande exempel på det här kunde man se nu i dagarna, när Sverigedemokraterna har annonserat på tunnelbanan i Stockholm, närmare bestämt på Östermalmstorgs hållplats.
Kampanjen består delvis av banderoller i taket som är skrivna på engelska och ber om ursäkt för tiggarna. De övriga partierna ges skulden, men situationen, lovar banderollerna, kommer att förändras efter valet 2018.

Som förväntat tog det hus i helvete. Kampanjen, som bara endast omfattande en hållplats i Stockholm, omskrev i varenda rikstäckande media, facebookuppror skapades, debattartiklar skrevs och en demonstration med över 10 000 deltagare anordnades. Allt för att protestera mot den människosyn som SD visade genom sin kampanj. Det finns dock en annan dimension på frågan.
Lars Wilderäng på bloggen Cornucopia skriver om det problematiska i att ge SD en massa gratisreklam.

Kampanjer som dessa är avsedda att bli virala och få massiv gratis uppmärksamhet och spridning, där själva motreaktionen och avståndstagandet är en del i det som gynnar annonsören, som därmed skildras som den enda som sitter på en lösning på något många, rätt eller fel, stör sig på. 

Så skärpning. Tänk innan ni delar. Vill du ta avstånd kan du skriva "[aktören] har en reklamkampanj just nu, som jag tar avstånd från och finner vidrig". Därmed har du fått visa hur god människa du är, utan att för den sakens skull agera nyttig idiot och sprida budskapet och problemformuleringen, samt få det att verka som det politiska partiet är de enda som sitter på någon lösning. 

Extra intressant är hur etablerade riksmedia gratis och villigt själva bidrar till att sprida reklamkampanjens budskap och problemformulering. Media borde veta bättre än att ge gratisreklam.

Någonstans skålas det antagligen idag, för en helt genialisk reklamkampanj, som från en avsides tunnelbanestation spridit sig till antagligen miljontals väljare runt hela landet.

Genom en kampanj på en tunnelbanestation i en stad har SD således i förlängningen lyckats nå ut till hela Sverige, och det har till och med omskrivits i vissa utländska medier. Ur PR-synpunkt måste det ses som en enormt lyckad kampanj. Nu vet i princip varenda person som har Facebook eller läser en rikstäckande tidning att SD har en kampanj mot tiggarna i Stockholms tunnelbana.
Uppdraget slutfört.

Skalar man bort SD:s vanliga tankespråk så finns det dessutom en viss poäng i budskapet. Omständigheterna som gör att vi har fattiga romer från Östeuropa tiggande på gatorna i Sverige är ett problem. Problemet är inte tiggarna, utan den misären de befinner sig i. Vi har hört till leda att problemet är att länder som Rumänien och Bulgarien behandlar den romska minoriteten som avskräde och vägrar acceptera att diskrimineringen ens äger rum. Det är också sant att det måste lösas på EU-nivå, eftersom romerna är EU-medborgare och deras hemländer är medlemmar i EU. Fram tills den avlägsna framtid där så har skett så måste man här i Sverige ha någon lösning. Lösningen kan inte vara att låta fattiga människor tigga på gatorna och etablera provisoriska kåkstäder. Dessvärre har det varit extremt klent med politiska initiativ, så tiggarna har i praktiken lämnats åt sitt öde. SD:s "lösning" är att gå ut ur EU, eller åtminstone omförhandla medlemskapet så att man slipper den fria rörligheten och kan stoppa tiggarna vid gränsen. Det är en usel lösning, givetvis.

Istället för att i vanlig ordning gorma "rasism!" och ge SD rikstäckande gratisreklam så hade en mer konstruktiv lösning kunnat vara att presentera ett alternativ på hur man skulle kunna få bort tiggarna från gatorna. Inget sådant sker, givetvis. Indignerat raseri ligger alltid närmare till hands än ett konstruktivt motargument. Istället kommer det att bli samma cirkus som sker varje gång SD drar igång någon kampanj. Fler demonstrationer kommer att hållas, anmälningar kommer att skickas in och debattartiklar kommer att konstatera att SD är hemska rasister som ska ut ur riksdagen tills nästa val. Samtidigt fortsätter tiggarna att gå på gatorna och vi har fortfarande inte kommit närmare att hjälpa dem i något längre perspektiv. Som det är i nuläget så är det bara en aktör som tjänar något på den här uppmärksamheten: Sverigedemokraterna.

Anpassa dig eller dö

Vad innebär det egentligen att vara annorlunda?
Den svenska författaren Gunilla Gerland som själv har Aspergers syndrom beskrev funktionsnedsättningen på följande sätt:

Människor med andra handikapp får ofta kämpa för att andra skall förstå att de är normala, och som alla andra, inuti trots att de ser annorlunda ut utanpå. För oss med autism är det tvärtom. Vi får i stället kämpa för att andra skall förstå att vi är väsentligt annorlunda på insidan.

Vid upprepade tillfällen har jag nämnt något som kallas "anpassningsnormen", vilket jag idag tänkte botanisera vidare med. Som Gerland skriver så har folk med "osynliga handikapp" ett annat problem än de med synliga. En person som på grund av en fysisk funktionsnedsättning sitter i rullstol, exempelvis, kan ha problem med att få omgivningen att begripa att han eller hon är precis som alla andra med undantag från det fysiska handikappet. Folk är i allmänhet inte idioter, och inser sannolikt att en person som sitter i rullstol har problem med att gå i trappor eller att springa eller att någon med mörka glasögon och vit käpp har problem med synen. När man, som jag själv, har en osynlig funktionsnedsättning så förutsätts man vara som alla andra, och blir således också bemött därefter när man inte passar in i den förväntade mallen.

Det mest typiskt svenska ordet är "lagom". Jag har förgäves försökt översätta det till engelska utan att komma närmare än ordet "adequate", som betyder "tillräckligt". Till slut tvingades jag erkänna att ordet en del av det typiskt svenska sinnelaget och näst intill omöjligt att beskriva utanför sin kontext. På senare tid har vi blivit allt bättre på att identifiera normer i samhället som diskriminerar eller marginaliserar grupper som inte "passar in", exempelvis på grund av religion, sexuell läggning eller etnicitet, men jag vill hävda att en av de största normerna är något som många är totalt blinda för. Anpassningsnormen är kravet att inte sticka ut. Man ska inte vara excentrisk, inte utmärka sig avsevärt genom sin personlighet, kunskap, rikedom eller brist därav.
Det här gäller också neurologiskt.
Vad som inom Asperger-communityn kallas för "neurotypiskt", men som NT-personerna själva insisterar på att kalla för "normalt", är helt enkelt den vanligaste neurologiska typen. Den har också störningar, men eftersom de utgör majoriteten så formar det normen för samhället. Idealpersonen, rent förenklat, ska vara utåtriktat, social, flexibel och ha en förmåga att "hålla många bollar i luften". Man ska helst inte heller vara alltför direkt, utan snarare använda underförstådda budskap och vinkar för att kommunicera. Ordet "normalt" är ytterst subjektivt. Faktum är att alla normala, de neurotypiska råkar bara tillhöra den variation som är vanligast.

Problemet infaller om man har en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning som inte passar in i den här mallen. Knappt någon gör det ifall man inte är neurotypisk. Funktionsnedsättningar med störningar inom autismspektrat, som Aspergers syndrom, bryter mot nästan alla de underförstådda reglerna i sociala situationer. Har man NPF så är man redan i ett omedelbart underläge, eftersom det sociala beteendet kommer att dömas enligt en mall som man saknar möjligheter att leva upp till. Eftersom man interagerar socialt på andra sätt än neurotypiska så klassas beteendet som "osocialt". Till stor del har det att göra med underförstådda budskap. Neurotypiska hatar att säga något rätt ut, utan använder vinkar, underförstådda meningar och kallprat för att kommunicera. Folk med Asperger, å andra sidan, brukar föredra att säga saker och ting rätt ut.

Den andra delen av problemet, förutom den sociala biten, är att samhället är konstruerat efter en neurotyp. Även om NPF i allmänhet sällan ger några superkrafter, och de med grövre funktionsnedsättningar kommer att ha problem med att få det dagliga livet att gå runt utan hjälp och stöd så finns det en viss specialkompetens på ett par områden. Folk som har Asperger, exempelvis, har vanligen hög uthållighet och koncentrationsförmåga när man upplever något som intressant. Det danska företaget Specialisterne insåg att ovan nämnda egenskaper är perfekta inom IT, och rekryterar bara personer med autism. Arbetslivet i Sverige är dock inte riktigt lika förstående, och liknande initiativ är få. Det är dessutom inte helt ovanligt att man plötsligt befrias från sin tjänst om man berättar för chefen att man har en NPF eller plötsligt bortprioriteras vid jobbsökandet om man är öppen med det. Det här är diskriminering och ojämlikhet i precis samma grad som om en person bortprioriteras på grund av exempelvis hudfärg eller sexuell läggning, men ointresset för den här problematiken är kompakt.
Personer som är annorlunda behövs dock, eftersom de tänker i nya banor och kan luckra upp gamla, invanda mönster. Gemensamt för de flesta historiska personer som kallas för "genier" är att många bröt från normen, tänkte i nya banor och vågade vara lite galna. En värld utan personer som är lite excentriska är också än värld där ingen kommer med nya tankar.

Som jag skrev i mitt förra inlägg så är svensk media mer intresserade av att sprida rövarhistorier om ADHD eller utmåla personer med autism som känslorösa robotar än att belysa den här marginaliseringen. Från politiskt håll är intresset också minimalt. Det finns någon slags cynisk logik i detta. Personer med NPF är inte en resursstark grupp, vi är inte heller någon stor majoritet och det är inte ovanligt att man som del i sin diagnos har problem att uttrycka sig verbalt eller skriftligt. Det är alltså ingen grupp man vinner några val på. Det pågår samtidigt ett aktivt arbete mot diskriminering och normer när det handlar om etnicitet, kön eller sexuell läggning, men tystnaden blir kompakt när det handlar om diskriminering baserad på neurotyper.

Om ovanstående skriver också Padma Schrewelius på Expressens debattsida utifrån psykisk ohälsa. Hon menar att:

Jämlikhetsdebatten i dag är snedställd och har ett ensidigt fokus på ytliga och synbara attribut. Jag har varit med om sammanhang som har positivt särbehandlat mig utifrån mitt kön och min hudfärg och det har känts utpekande, onödigt och fel. Jag har upplevt många svårigheter i livet och känslor av utanförskap på olika sätt, men det har väldigt sällan handlat om att jag är mörkhyad kvinna. Det har handlat om min psykiska hälsa; om utmaningen att få ihop livspusslet och samtidigt må bra och om att brottas med känslomässiga sår från en tidig barndom som på många sätt var otrygg. När det kommer till verbala attacker om att ”sparka uppåt” ses personer med funktionsnedsättningar, såsom rullstolsburna, sällan som en privilegierad grupp. Då en psykisk funktionsnedsättning inte syns utåt blir dessa personer lättare bedömda på felaktiga grunder. Det behövs en större ödmjukhet inför människor vi möter då vi inte vet vilka svårigheter de brottar med i sin vardag. 

Ojämlikhet handlar om mer än synliga attribut som kön och hudfärg, eller ens strukturella faktorer som klass. Vi måste börja prata om någon form av trygghetskapital som innefattar vuxenvärldens förmåga att ha kunnat möta ett barns behov så att det växer upp till en psykiskt stark individ. Vi har inte råd att fortsätta låta psykisk ohälsa vara en politisk angelägenhet på marginalen. Det är vår tids mest osynliggjorda välfärdsfråga.

Faktum är att jag håller med. När jämlikheten diskuteras idag så är det oftast utifrån fysiska attribut, eller faktorer såsom sexuell läggning eller klass. Samtidigt så ignorerar man fullständigt diskriminering utifrån osynliga funktionsnedsättningar eller psykisk ohälsa.

Av just ovan nämnda anledningar så är det viktigt att tjafsa emot och lyfta upp frågan konstant. Sanningen är nämligen att alla inte kan passa in i den bekväma mallen av hur en person "bör" vara. Det måste finnas utrymme i skolan, arbetslivet och politiken även för de som inte passar in i det neurotypiska idealet. I annat fall är det fina pratet och jämlikhet inget annat än hyckleri. Ett jämlikt samhälle förutsätter nämligen att ingen döms efter medfödda attribut, varken etniska, sexuella, könsmässiga eller neurologiska.
Även om man råkar vara lite annorlunda.

De autistiska robotarna

Man får tåla lite skit.

En princip jag lever efter är att det är dåligt att ta sig själv på för stort allvar. Saknar man självdistans och tolerans för motgångar så kommer man att tillbringa hela livet med att känna sig kränkt och bitter. Det är lättare att skratta åt sig själv och ta motgångar som något man kan lära sig. Dock har även jag mina gränser, en gräns som vid det här laget är nådd.

I tisdags förra veckan skrev Aftonbladets kolumnist Henrik Torehammar en krönika där han målade upp två typer av människor: "känsloblobbarna" och "robot-autisterna". De senare är, likt robotar, känslokalla logiska varelser, oförmögna till empati, känslor eller genuin sympati. Sannolikt insåg någon på Aftonbladet till slut det tveksamma i att reducera en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning till ett skällsord, så framåt kvällen ersattes texten men en mer friserad version. Är man lite händig med nätet så kan man dock få upp den gamla versionen med sidor som Memento. I texten hävdar Torehammar bland annat att:

Ta tiggarna. Den liberala ledarskribenten Anna Dahlberg skrev om att svensk politik blivit en tävling i godhet, varpå tycka synd om:arna reagerade “Ja, det är ju det politik ska vara!”
Medan svartvit-robotarna visade imponerande effektivitet i hjärtstängande formuleringar kring hur individer som inte bidragit med skattepengar inte kan förvänta sig att få komma över välfärd. Rätt ska vara rätt.

Eller kring massakern på Charlie Hebdo. Svartvita-robotarna kommer fram till, med samma patos som en dator i en nedkyld serverhall, att yttrandefriheten är helig. Här hade tycka-synd-om:arna det kämpigare - visserligen är muslimer en förtryckt minoritet, men judar och satiriker låg ju faktiskt i blodpölar! Samtidigt som man inte vill tycka samma sak som SD-anhängare. Men sällskapet har aldrig stört svartvita-robotarna. Strunta i vad effekterna blir för samtalsklimatet eller att ämnen normaliseras - det handlar om principer!

 Här förvandlas termen autism kvickt till någon slags allmän förolämpning som då ska syfta till en person som saknar känslor och enbart styrs av logik. Eftersom jag själv har en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning med drag av Aspergers syndrom så är det här en fråga som ligger mig väldigt nära. En vanlig myt när det pratas om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar är att personer med autism saknar empati. Faktum är att det i verkligheten är precis tvärtom, personer med autism har för mycket empati, enligt en studie som utfördes 2009.

“There are those who say autistic people don’t feel enough,” says Kamila Markram. “We’re saying exactly the opposite: They feel too much.” Virtually all people with ASD report various types of oversensitivity and intense fear. The Markrams argue that social difficulties of those with ASDs stem from trying to cope with a world where someone has turned the volume on all the senses and feelings up past 10. If hearing your parents’ voices while sitting in your crib felt like listening to Lou Reed’s Metal Machine Music on acid, you, too, might prefer to curl in a corner and rock. 

But of course, this sort of withdrawal and self-soothing behavior—repetitive movements, echoing words or actions and failing to make eye contact—interferes with normal social development. Without the experience other kids get through ordinary social interactions, children on the spectrum never learn to understand subtle signals.

Påståendet att man som autistisk skulle ha problem med empati är alltså kvalificerat skitsnack. Snarare upplever man saker och ting på ett annat sätt, men myten är seglivad och återupprepas friskt, även av skribenter på en av Sveriges största tidningar.
Hade det här varit en isolerad händelse så hade jag ryckt på axlarna. Lite skit får man tåla. Problemet är att det är en del av en ihållande trend i svensk media. I januari 2014 utmålade DN:s kolumnist Nathan Shachar diagnosen ADHD som en konspiration av illvilliga psykiatiker för att prångla psykofarma, stödd av argumentation från den religiösa sekten Scientologerna. Efter att representanter för den svenska psykiatrin replikerat så gick Aftonbladets kolumnist Sanna Lundell ut och kallade det för ett osunt debattklimat. Samtidigt som hon ondgjorde sig över att en förvirrad debattör kunde bli kritiserad av experter på området så passade hon på att sprida några egna myter, bland annat att mystiska "företag" skulle vara de som sköter diagnostiseringen av ADHD när det i själva verket är den svenska sjukvården.
Förste juni i år så intervjuade TV4 en "expert" som hävdade att autistiska personer, exempelvis de med Aspergers syndrom, skulle vara mer benägna till våldsbrott och oförmögna att fungera i samhället.
Förutom de här exemplen så är mediebilden genomgående negativ när det gäller nyhetsrapporteringen runt neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Det ondgörs över att det diagnostiseras för många, insinueras att man som NPF säljer sin medicin på "svarta marknaden". ADHD beskrivs som en "omdiskuterad diagnos" trots att i princip hela den psykiatriska expertisen är överens om att diagnosen är legitim. Ovanpå detta så verkar den senaste trenden, som vi såg i Aftonbladet, vara att reducera autism till någon allmän förolämpning, ungefär som "CP" och "Mongo" var när jag själv växte upp.

I Sverige har vi en stark anpassningsnorm. Ett av de mest typiska svenska orden är "lagom", ett ord som jag fortfarande inte hittat någon översättning av på något annat språk. Det är på något sätt typiskt, man ska inte sticka ut eller utmärka sig, vara som alla andra. Har man NPF så är man per definition annorlunda jämfört med de neurotypiska. Därför är det mer eller mindre standard att få sitt beteende markerat som "felaktigt" eller "avvikande". Ovanpå det ska man, uppenbarligen, tolerera att bli förolämpad och reducerad i svenska medier. Inget intresse finns från vare sig journalisternas eller politikernas håll att komma till rätta med detta. Man ger ju trots allt diverse konspirationsteoretiker och självutnämnda experter tolkningsföreträde framför experterna, den anhöriga och människorna som dagligen hanterar en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Av ovan nämnda orsaker har jag anmält Aftonbladet till Pressombudsmannen (PO). Jag hyser inga större förhoppningar att det går igenom, men det är enda anmälningsmetoden som finns. Funktionsnedsatta omfattas nämligen inte av lagen om hets mot folkgrupp (till skillnad från etniciteter, religiösa tillhörigheter, sexuella läggningar eller liknande) så det är enligt svensk lag egentligen fritt fram att kasta skit på neuropsykiatriskt funktionsnedsatta. Trots det så anmäler jag, eftersom den här sortens skit måste bemötas.

Rojalistpsykos

Jag minns tydligt att det inför SVT:s bevakning av kronprinsessan Victorias bröllop problematiserades hur den statliga televisionen skulle förhålla sig till monarkin. Misstankarna fanns att det hela skulle bli ett enormt jippo och att det kritiska förhållningssättet till kungahuset skulle sopas under mattan. Något sådant skulle inte hända, bedyrade SVT. Man skulle rapportera från bröllopet men förhålla sig sakligt och kritiskt till kungahuset.

I backspegeln vet vi hur det gick med den saken. Victorias bröllop blev suverän PR för kungahuset, och SVT:s rapportering blev en orgie i hyllande och bugande inför monarkin. I backspegeln kanske man borde ha misstänkt detta, med tanke på att Ebba von Sydow var ansvarig för bröllopsbevakningen. Sedan dess tycks medierna ha slutat låtsas, och varenda födsel, bröllop och tillställning hos kungahuset resulterar i samma okritiska rapportering. Inför prins Carl Philips och Sofia Hellqvists bröllop så fanns det ingen anledning att förvänta sig några kritiska dimensioner.
Yasmin Larsson, ordförande för republikanska föreningen, påpekade just denna brist på kritik på Expressens debattsida:

Frågan om vilket statsskick vi ska ha i Sverige är politiskt laddad och omdebatterad. Därför är det märkligt att SVT inte behandlar monarkin som den maktfaktor och det ämne för diskussion som den är. Monarkin är inget oförargligt statsskick, utan får sägas vara som en ideologi med innebörden att människor är olika värda. Vårt lands allra högsta offentliga ämbete går i arv inom en och samma familj. Kungahusets upphöjda position leder till fjäsk och lär människor att beundra individer som egentligen inte har uträttat något. Jag anser att offentliga ämbeten ska vara öppna för alla och att tillsättandet ska ske genom val och inte släkttillhörighet. 

Trots att en betydande andel av oss som betalar tv-licensen inte ens stöttar det system som SVT så okritiskt hyllar tas statsskicksfrågan sällan upp för diskussion. Istället sänds samma typ av enkelspåriga hyllningsfilmer av kungahuset om och om igen. Ingen annan makthavare i Sverige behandlas på det här viset. Kungahuset måste plockas ner från piedestalen och familjen Bernadotte granskas och behandlas på samma sätt som andra offentliga personer.

Frågan är inte oväsentlig. Monarkin kan lätt betraktas som harmlös, statschefen har ju enbart representativa uppgifter och har numera berövats all form av direkt makt. När regeringen Palme 1975 genomförde en ny författning som kraftigt begränsade kungahusets makt så menade han att Sverige var "ett penndrag" från att avskaffa monarkin. Framtida regeringar har dock visat sig extremt ovilliga till att dra det här penndraget. Huvudsakligen beror det på att kungahuset åtnjuter ett visst folkligt stöd, och att det partiet som avskaffar monarkin sannolikt kan se fram emot att tappa ett stort antal platser i riksdagen. Trots detta så är inget av riksdagspartierna, möjligtvis med undantag av SD, egentligen positiva till monarkin. Socialdemorkaterna har haft kungahusets avskaffande i sitt partiprogram i decennier, men hittills inte gjort slag i saken. Vänsterpartiet är de mest öppet negativa, och har gått så långt som att bojkotta inbjudningar till tillställningar som de ser som "jippon", såsom Victorias bröllop. Jag har sällan anledning att hålla med vänsterpartiet, men i den här frågan har vi precis samma åsikt.

Som respons på Yasmin Larssons artikel skrev rojalistiska föreningen ett svar, där man i huvudsak anklagar republikanerna för att vara glädjedödare.

Republikanska föreningens artikel dryper av missunnsamhet. Glädjedödare blir alltid buttra när andra människor gläder sig och firar. Vi andra passar på lördag på att få njuta av kungligheternas flärd och glamour, att få se en vackrare del av staten och av att få uppleva ett historiskt ögonblick som i många andra länder bara finns i vackra sagor. Genom SVT:s sändning kan alla människor i hela vårt avlånga land få ta del av den pompa och ståt som pågår i Stockholm. Och det, det är den service som licensbetalarna både vill ha och förtjänar.

Därmed visar man effektivt att man antingen inte begriper vad diskussionen handlar om eller aktivt ignorerar det. Att SVT ska rapportera från bröllopet är givetvis självklart, det är formen av rapport som är ett problem. Istället för att sakligt rapportera så blir det en orgie av fjäskande där enormt fokus läggs på detaljer som kungligheternas kläder, ordnar och förstärker den bilden monarkin vill ge: att de tillhör en kategori människor som är lite bättre än pöbeln som sitter framför TV:n.
När man beskriver kungahuset som "en vackrare del av staten" så visar det på problemet.
Sverige är ett demokratiskt samhälle. De som styr landet sitter där på grund av folkets förtroende. Som grundlagen säger så utgår all offentlig makt i Sverige från folket. Politikerna, oavsett nivå, måste väljas in av medborgarna. Därtill kommer också principen att med jämna mellanrum åter söka väljarnas förtroende. Om ett politiskt parti sviker sina vallöften och konsekvent skiter i sina väljare så blir de sannolikt straffade med färre röster på valdagen. Individuella politiker kan röstas ned genom att man kryssar i ett annat namn. Systemet är inte perfekt, men definitivt det bästa som finns i nuläget. Tjänstemän och anställda inom det offentliga sitter där på grund av sin kompetens och sina meriter, som det bör vara. Statschefen, Sveriges representant vid formella funktioner, sitter däremot inte på sin position på grund av hans kompetens eller folkliga mandat. Kungen är kung för att han föds in i rätt ordning i rätt familj. Inte heller kan han avsättas, eftersom positionen är på livstid. Ovanpå detta finansierar skattebetalarna inte bara kungafamiljen, utan en hel organisation runt dem. Några högre krav på att göra skäl för pengarna finns inte.

Det är just det här som är problemet med kungahuset, det är odemokratiskt. Principen att födas in i en position blev omodern för ett bra tag sedan, tillsammans med slaveriet, dödsstraffet och andra utdaterade traditioner som vi i Sverige har förpassat till det förgångna.  Det är alltså långt ifrån något harmlöst. Även om kungahuset knappast har särskilt mycket reell politisk makt att tala om så är institutionen farlig på grund av vad det representerar, en kultur där man inte bedöms efter kompetens eller förtroende, utan i vilken familj man är född. Trots det uppenbart problematiska i detta system och att en debatt faktiskt pågår så är media, inte bara SVT, uppenbart ovilliga att förhålla sig kritiskt till kungahuset. Under bröllopen och liknande tillställningar är det mer eller mindre skottpengar på republikaner, och tidningar, radio och TV tas över av en orgie i fjäskande, bugande och okritiskt rapporterande. För att, som rojalistiska föreningen skriver, "se en vackrare del av staten".

Jan Guillou skriver i Aftonbladet på temat.

Det är om inte annat psykologiskt intressant. Av dryga tjoget kolumnister i Aftonbladet kan jag bara tänka mig en enda på fullt allvar rojalistisk sådan, på ledarsidan naturligtvis ingen enda. De proportionerna gäller också de stora liberala tidningarna. Ändå kapitulerar samtliga medier inför den inbillade nödvändigheten att skönmåla det odemokratiska överhetssamhället. Men eftersom sådan andlig korruption vore omöjlig i varje annan politisk fråga måste det finnas en förklaring till att journalistiskt och politiskt undantagstillstånd gäller enbart kunglighet.   

Förmodligen resonerar den republikanska majoriteten bland våra riksdagsmän på samma sätt som den republikanska majoriteten i medievärlden. Fjäskar man inte för kunglighet springer de jäklarna och röstar på ett annat parti. Fjäskar man inte för kunglighet springer de jäklarna och köper den andra tidningen.

På så vis är systemet självkonserverande på grund av rädslan för valmanskåren eller läsarna. Den pedagogiska uppgift som politiker och medier misslyckas med är att förklara för de av kunglighet besatta läsarna/röstarna att det inte handlar om att ändra Sveriges historia, bara modernisera statsskicket. Vid sådan modernisering halshuggs inte längre kungafamiljer. Tvärtom skulle familjen Bernadotte för överskådlig tid förbli den förnämsta adelsfamiljen, dessutom en av Sveriges rikaste familjer. På intet sätt skulle det gå någon nöd på dem om statsskicket demokratiserades. Deras bröllop skulle säkert även i framtiden bli romantiskt vackra, ehuru kanske inte betalade av skattebetalarna. Vore det så förskräckligt?

Guillou har givetvis rätt. Allmän psykos tycks inträda varje gång kungahuset har någon större tillställning. Huvudproblemet är dock att politikerna och media, en grupp som till större delen sannolikt är positiva till republik, inte ägnar någon tid åt att förklara vad problemet med monarkin är. Därför kvarstår bilden av monarkin som ett harmlöst spektakel med glitter och glamour och republikanerna som bittra, missunnsamma människor som är avundsjuka. Det behövs en seriös debatt i fråga om statsskicket, som förhoppningsvis leder till att vi har en statschef som sitter där i egenskap av sitt folkliga förtroende och inte sitt efternamn.

Bresandet: ett vetenskapligt perspektiv

Bland de mer underliga debatterna som cirkulerar just nu är den om det så kallade "bresandet" den mest konstiga. Bresandet eller skrevandet är benämningen på den påstått manliga vanan att blockera platser i kollektivtrafiken genom att sitta extremt bredbent. Hela frågan är, som så mycket annat, direktimporterad från USA, där fokus ligger på New Yorks tunnelbana och företeelsen kallas för "manspreading". Även om folks sittvanor i kollektivtrafiken kanske inte är en brännhet politisk fråga så har hela debatten antagit rentav absurda proportioner. I Stockholm satte journalisten Annika Leone upp en skylt i tunnelbanan, och hon hävdar att SL borde införa ett förbud mot bresande. SL själva förefaller vara svalt intresserade av något sådant.

Diskussionen är polariserad. Vi har å ena sidan debattörer som hävdar att bresandet är en typiskt manlig företeelse och att den är ett problem, samtidigt som manliga debattörer hävdar att kvinnorna är precis lika bra på att blockera platser i kollektivtrafiken genom att dumpa handväskor och packning på säten. Ingen sida tycks ha några faktiska bevis, utan man drar upp enstaka instagrambilder och personliga upplevelser i stil med "när jag satt på spårvagnen igår så var det en man som...". Det handlar alltså om anekdotisk bevisföring, och som de flesta som läst källkritik vet så är den formen av bevis helt värdelösa. Enskilda fall säger ingenting om en fenomen på större nivå. Själv blev jag överraskad då (i huvudsak kvinnliga) bekanta med emfas hävdade att det här var förekommande överallt och något typiskt manligt. För att få någon rätsida så bestämde jag mig för att ta reda på sanning själv, genom en vetenskaplig undersökning. Är bresandet ett specifikt manligt beteende? Är det lokalt eller nationellt? Existerar det ens?

Definitioner
Jag använder termen "bresande" genomgående för både män och kvinnor. I min undersökning innebär bresande att en person tar upp mer än en sittplats i onödan. Huruvida det extra utrymmet tas upp på grund av personens sittställning, packning eller dylikt har ingen betydelse för termen, även om sådana faktorer observeras.

Metodik
Undersökningen utfördes i en månads tid, mellan 2015-05-08 och 2015-06-08. Då jag nästan dagligen använder kollektivtrafiken i centrala Göteborg så kan man räkna på i snitt två turer per arbetsdag. Vid påstigning gick jag genom hela vagnen och observerade mina medpassagerares sittvanor. Antalet fall av bresande registrerades, män och kvinnor för sig. Undantag gjordes för folk som omöjligt kunde ta upp mindre utrymme, såsom överviktiga, gravida, handikappade eller personer med packning som var såpass stor eller otymplig att den omöjligt kunde förvaras i knäet eller under sätet.

Resultat
Under mätperioden registrerades 151 fall av bresande, varav 54 var män och 97 var kvinnor. Av dessa fall så var bresandet till följd av sittställningar i klar minoritet, totalt noterades 13 fall, två kvinnliga och 11 manliga. I resten av fallen bestod bresandet av att personen i fråga förvarade sin packning på sätet bredvid. Inga övriga variationer observerades. Enligt de resultaten var kvinnorna alltså nästan dubbelt så många som männen.

Slutsatser
Givet att spårvagnslinjerna jag tar går längs med centrala Göteborg så blir det problematiskt att dra slutsatser om hur fenomenet ser ut på nationell eller global nivå. Vad som kan däremot kan sägas med säkerhet är att i centrala Göteborg så är kvinnorna överrepresenterade vad gäller bresandet i kollektivtrafiken. Bresandet till följd av sittställningar utgör en klar minoritet. Liknande studier skulle behöva göras i andra städer för att dra slutsatser om hur fenomenet ser ut på nationell nivå. Däremot finns det inget stöd för att bresandet skulle utgöra ett typiskt manligt fenomen. Är det en följd av personens kön så skulle fenomenet existera oavsett lokala förhållanden, socioekonomisk status eller övriga markörer som skiljer personer åt. Är det så att män är överrepresenterade i Stockholm så är det i så fall sannolikt ett lokalt fenomen och inte ett beteende som grundar sig i att personerna är män. Hade så varit fallet så hade siffrorna i min undersökning sett annorlunda ut. Jag finner alltså inget stöd för påståendet att bresandet skulle vara något typiskt manligt, baserat på resultaten. Det bör poängteras att när det gäller den form av bresande som debatten oftast handlar om, när en person på grund av sittställningen tar upp mer än en plats, så är männen överrepresenterade. Man bör dock ställa den mot den generella formen av bresandet för att sätta det i perspektiv. Av urvalet står sittställningen för 13 fall, medan bresandet som involverar packning står för 138 fall, mer än tio gånger så mycket. Att enbart fokusera på sittställningen skulle alltså innebära att man ignorerar cirka 92% av det totala bresandet. Därför är det mer relevant att undersöka fenomenet i sin helhet snarare än att lyfta ut vissa aspekter som på egen hand ger en missvisande bild.

Man kan spekulera i varför debatten ser ut som den gör. Sannolikt fokuserar kvinnor på störande beteenden hos män men ignorerar sitt eget och vice versa från männens sida. När det gäller bresandet som debatten till stora delar fokuserar på, dvs. det bredbenta sittandet, så är männen överrepresenterade, men undersöker man beteendet i sin helhet så är bilden en helt annan. Debatten har hittills till stora delar ignorerat helhetsperspektivet och gjort ett slentrianmässigt generaliserande som man inte har belägg för. Givet undersökningens lokala täckning så varken kan eller bör man dra slutsatser om hur väl den reflekteras i andra städer utan kompletterande studier. Det finns inga belägg för att peka ut bresandet som vare sig ett typiskt manligt eller kvinnligt fenomen. Utifrån resultaten så är det min åsikt att bresandet snarare bör ses som ett uttryck för generellt ohyfs som är oberoende av kön. I just centrala Göteborg är detta beteende mer utbrett bland kvinnor, men andra lokala variationer kan förekomma. Ytterligare undersökningar i andra delar av landet är nödvändiga för att kunna uttala sig om hur könsfördelningen ser ut som helhet.

Med den vetenskapliga biten avklarad så tror jag att debatten, alla debatter, skulle gynnas av att man grundade dem i faktiska problem istället för fenomen som verkar grunda sig i anekdotisk bevisföring. Man kan nog utifrån det säga att män och kvinnor är lika goda kålsupare när det gäller att blockera upp platser i kollektivtrafiken, men att kvinnorna är värre i centrala Göteborg.
Vetenskapen har talat.