Mystiska nyhetsvärderingar

Igår, den 2:e april, var det världsautismdagen, eller World autism awareness day, som är det engelska originalnamnet. Är du svensk så är det fullt förståeligt om du inte hade någon aning om detta, eftersom dagen här i Sverige passerade förbi helt obemärkt.
Mer än de flesta är jag bekant med den mystiska algoritm som media brukar benämna som "nyhetsvärdering". Förhållandevis ofta dyker det upp diverse konspirationsteoretiker och påstår att "media mörkar", ofta med exempel på någon trivial lokal händelse som inte har blivit omskriven. Realiteten är att en redaktion har ett visst antal journalister och ett visst antal arbetstimmar, så det är en omöjlighet att skriva om allt. Därför sker det en värdering där man tar hänsyn till händelsens avstånd, eventuella nyhetsvärde och allmänintresse. Det är därför vi inte får läsa om snatterier i Tokyo. Ju längre bort från oss något händer, desto högre måste det smälla för att omskrivas.
Även utifrån detta så har jag svårt att förstå nyhetsprioriteringen i det här fallet.

Världsautismdagen instiftades av FN 2007 och firas den 2:e april varje vår. Den mest drivande organisationen är den amerikanska Autism Speaks. Organisationen är inte oproblematisk, dels eftersom majoriteten av deras budget läggs på att hitta ett "botemedel" mot autism, och enbart en minoritet av resurserna läggs på stöd till autistiska och deras familjer. För att vara en organisation som säger sig tala för autistiska så är det också anmärkningsvärt att dessa fullständigt saknas i styrelsen eller någon högre beslutande position. Dessa problem är värda att poängtera, men jag kommer inte att utveckla dem ytterligare i det här inlägget, det förtjänar en egen bloggpost.
Tveksamheterna kring Autism Speaks åsido så fokuserar den 2/4 på värden som alla borde kunna ställa sig bakom: att höja medvetenheten och acceptansen kring personer med autism. En av de mest förekommande sätten att visa detta på är att lysa upp byggnader i färgen blått.
Så också i år, där tusentals byggnader över hela jorden färgades blåa, exempelvis Kristusstatyn i Rio de Janeiro, Suezkanalen i Egypten, Empire State Building i New York och operahuset i Sydney, för att nämna ett fåtal. Så, hur nämndes detta i svenska medier?
Tja, inte alls.

Någon rapportering eller notis om dagen dök över huvud taget inte upp i svenska medier. Den enda svenska nyheten om dagen dök upp i Västra Nyland, men det är inte en svensk tidning utan en finsk, fast skriven på svenska. I efterhand damp det ner en artikel från Expressens systersida Omtalat, som dock valde att jaga klick på nätet genom ett youtube-klipp som ska simulera hur det känns för någon som är autistisk snarare än att skriva om själva dagen. Går man tillbaka tidigare år så är mönstret sorgligt välbekant. 2015 publicerades enbart en radiointervju om dagen på Sveriges Radio, och det blir inte direkt bättre ju längre bak man går. Världsautismdagen har med andra ord ignorerats av svenska medier i åratal. Gårdagen bjöd inte heller på några spektakulära nyhetshändelser som skulle kunna motivera att man ignorerade dagen för att fokusera på större nyheter.
Detta ter sig något paradoxalt, med tanke på att svenska medier brukar vara duktiga på att åtminstone omnämna den här typen av temadagar. Även när det dyker upp någon av de oändliga dagar tillägnade vissa bakverk (kanelbullens dag, våffeldagen, semmeldagen, etc), så brukar man åtminstone bemöda sig med en mindre artikel om dagens historia. När motsvarande dag för Downs syndrom inträffade den 20:e mars skrevs det ett antal nyhetsartiklar och debattartiklar på ämnet, vilket gör den totala medietystnaden den 2:e april mer intressant. För jämförelsens skull så är Downs syndrom en utvecklingsstöring som omfattar ungefär en på 700 i Sverige. Andelen som är autistiska är ungefär 1%, alltså sju gånger fler. Övriga temadagar ska man inte ens prata om. Vid Pride och internationella kvinnodagen tapetseras tidningarna praktiskt taget av artiklar i ämnet, även om det påverkar en större grupp människor. När det gäller autism, däremot, så råder kompakt tystnad. En någorlunda begåvad journalist skulle kanske kunna dra slutsatsen att det åtminstone är värt att rapportera att tusentals större byggnader tänds i blått, bland dem en del viktiga landmärken och monument, samt att både USA:s president Barrack Obama och FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon valde att göra uttalanden. I Sverige, däremot anses sådana triviala händelser vara underordnade de riktiga nyheterna, som exempelvis att en 104-åring i Halland av misstag fick en kallelse till förskolan.

Jag har tidigare problematiserat att medierna har ett synnerligen enkelspårigt narrativ när det kommer till personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Folk med ADHD får den stereotypa bilden av "bråkiga barn", eller så släpper man fram diverse pseudoforskare och konspirationsteoretiker som ifrågasätter diagnosens existens. Har man autism får man regelbundet höra att man "saknar känslor", "kan bli besatt av att döda" eller "inte fungerar i samhället".
På senare tid har det börjat luckras upp lite, men ett fåtal artiklar som också beskriver de fördelar som kan komma med en diagnos. Narrativet är dock fortfarande övervägande negativt, där personer me neuropsykiatriska funktionsnedsättningar huvudsakligen beskrivs enbart i negativa termer. Skillnaden mellan i hur världsautismdagen beskrevs (det vill säga, inte alls) och hur man rapporterade runt internationella Downs syndrom-dagen har sannolikt att göra med att autism är ett osynligt handikapp. Downs syndrom är synligt, vilket gör det lättare att ta hänsyn till. Autism, i likhet med alla andra neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, har inga synliga yttre tecken. En person med autism ser utåt sett inte konstigare ut än någon som är neurotypisk, vilket gör att stereotypen av folk med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som bråkiga barn som behöver veta hut lever kvar. Normen att man ska anpassa sig till majoriteten är stark i Sverige, i synnerhet om man har en funktionsnedsättning som inte är synlig utåt.
Det här är också ett svenskt problem. Ser man globalt så var det medierapportering från världens alla hörn. USA dominerade givetvis, men det var också skrivelser från Storbritannien, Gibraltar, Mellanöstern, Kina och många fler. När en av grundpelarna bakom dagens instiftande var att den skulle öka medvetenheten så är det inte hållbart att svenska medier fullständigt ignorerar dagen när deras internationella motsvarigheter rapporterar om den. Det är inte en vettig nyhetsvärdering, och det är inte god journalistik.

Demokratins förfall

I sin dialog "Staten" skrev den grekiska filosofen Platon bland annat om demokrati, demokratins problem och målade upp en bild av det i hans ögon perfekta styrelseskicket. Platons optimala samhälle är en slags totalitär meritokrati där var och en arbetar med det som man är mest begåvad på, utan demokratiska val, ärvda positioner, tillgångar eller liknande. Det är dock intressant hur en del av Platons kritik mot demokratin plötsligt kan bli aktuell igen idag, mer än 2 000 år senare. Problemet med demokratin, menar Platon, är att väljarna är en föga upplyst folkmassa. Platon hade inga högre tankar om väljarna, och då var rösträtten i den Atenska demokratin mycket mer restriktiv än den vi har idag. Eftersom folkmassorna är okunniga om hur samhället fungerar så leder det till att det inte är kloka och rationella politiker som får makten, utan demagoger, populister och smickrare som målar upp orealistiska bilder av vad som kan göras.
Enligt Platon leder det i slutändan till att kloka politiker tvingas bort av okunniga väljare när de fattar impopulära beslut och ersätts av demagoger och populister som spelar på folkmassans känslor. Dessa är inte intresserade av makten för statens bästa, utan för sin egen skull. I slutändan avskaffas de friheter som finns, eftersom de nya härskarna domineras av egenintresse. Analysen är kusligt välbekant sett till ett historiskt perspektiv. Det är knappast någon underdrift att påstå att Platon huvudsakligen såg väljarna som idioter, oförmögna att förstå hur samhället fungerar och att fatta rationella beslut.

Perspektivet på väljarnas bristande kunskap om samhället blev åter igen aktuellt när demokratiutredningen i dagarna kom med ett uttalande om rösträttsåldern. Utredningen tillsattes 2014 för att granska och utvärdera det demokratiska styrelseskicket. Utredningens ordförande Olle Wästberg förklarar i en debattartikel i Expressen det underliga ställningstagandet att sänka rösträttsåldern till 16 år, åtminstone i kommun- och landstingsvalen.

Svenska skolelever vet för lite om hur demokratin fungerar. Man kan nog utgå från att en svensk gymnasist vet mer om ett amerikanskt presidentval än ett svenskt landstingsval. Just den lokala politiken är ofta frånvarande i skolorna. En sänkt rösträttsålder skulle bli ett incitament till en annan inriktning i samhällsundervisningen. 

Vi har ju en rad olika "myndighetsåldrar": Skolplikt, straffrättsålder, rätten att få handla alkohol, valbarhetsålder etcetera. Därför är det ingen drastisk förändring att sänka rösträttsåldern, särskilt som ju hälften av de som kommer att rösta för första gången vid en sänkt rösträttsålder kommer att vara myndiga och valbara. 

Forskarna tycks tämligen eniga om att 16-åringars mognad inte skiljer sig avsevärt från 18-åringars. Och som vanligt är de individuella skillnaderna större än de generella.

Att kunskapen om hur samhället fungerar är dålig bland skoleleverna är sant. 16-åringar har således rätt dålig koll på svensk politik och hur den fungerar. Lösningen på detta, enligt Wästberg, är att ge dessa personer rösträtt i två val till ett system som han tidigare erkänt att de är dåligt insatta i. Enbart rösträtten ska tydligen vara "incitament" för skolorna att lära ut bättre. Den logiska slutsatsen borde istället vara den motsatta. Har man ingen koll på hur samhället fungerar så är det inte ett argument till att man borde få mer att säga till om. Argumentet om att 16-åringars mognad inte skiljer sig väsentlig från 18-åringars stämmer förvisso, men på samma sätt skiljer sig inte 16-åringar avsevärt från 15-åringar, 15-åringar från 14-åringar, och så vidare. Mognad är, som bekant, en gradvis process och inte någon slags upplysning som kommer på 18-årsdagen. Anledningen till att rösträttsåldern är 18 år är att det också är myndighetsåldern, och gränsen måste sättas någonstans. Personligen skulle jag hellre se den runt 20, eftersom konsekvenstänkandet inte är fullt utvecklat när man är 18.

Expressens ledarsida är inte heller överdrivet förtjusta i förslaget. Man skriver:

Utmärkande för åldersgränser är förstås att någonstans måste gränsen dras. En 18-åring måste anses, oavsett mognad, ha en större kunskap i samhällsfrågor och högre väljarkompetens än en 16-åring. 

Dessutom smiter Wästberg från frågan om valbarhet. Om 16-åringar anses behöriga att rösta måste de också kunna väljas in i kommunala församlingar. 

Vill svenska folket verkligen att omyndiga 16-åringar ska sitta i en socialnämnd och besluta om känsliga familjeärenden? Eller att det är en 16-åring och dennes röst som avgör ditt komplicerade bygglovsärende. 

Nej, skulle inte tro det.

Om 16-åringar ska få rösta i kommunal- och landstingsvalen så är det också valbara till samma val. Ska man låta personer som inte ens är myndiga, och därmed inte anses kapabla att ansvara för sin egen ekonomi, kandidera till positioner där man har hand om kommunens eller landstingets budget? Riktigt så långt verkar inte Wästberg ha tänkt.

Miljöpartiet har, inte oväntat, ställt sig positiva till förslaget. Det är ingenting konstigt, eftersom de tillsammans med Sverigedemokraterna, Vänsterpartiet och Feministiskt initiativ har högst stöd lägre ner i åldrarna. Inte heller det är någonting konstigt, eftersom ovan nämnda partier är de som i högsta grad använder sig av känsloargument, förenklade verklighetsbilder och populism. 16-åringar är mer mottagliga för den typen av argument, vilket är anledningen till att MP och Fi är de som mest ihärdigt argumenterar för sänkt rösträttsålder. Det handlar huvudsakligen om egenintresse.
Här kommer man tillbaka till demagogerna och populisterna som Platon varnade för.

Personligen anser jag inte att mitt 16-åriga jag var särskilt kvalificerat att rösta i något val. På samma sätt anser jag att en sänkning i rösträttsåldern är en usel idé som sannolikt kommer att leda till att det politiska samtalet kommer att präglas av mer populism och mindre fakta. Man bör ha rösträtt när man kan göra ett informerat och rationellt val, inte förr. Må så vara att mognaden och kunskapen varierar kraftigt från person till person, men någonstans bör gränsen sättas, och om det nu är så lite skillnad mellan 16-åringar och 18-åringar så är det snarare att argument för att höja rösträttsåldern, inte sänka den. Rösträtten är mycket viktig för demokratin, men situationen blir knappast bättre av att man urvattnar den genom att ge den till folk som inte ens har laglig rätt att fatta sina egna beslut.

Varning för pseudovetenskap

Under 2014 ägde en av de mest okunniga debatter jag sett runt neuropsykiatriska funktionsnedsättningar i allmänhet och ADHD i synnerhet. Jag skrev om det på bloggen när det begav sig, men i korthet handlade det om att Dagens Nyheters skribent Nathan Shachar målade upp ADHD-diagnosen som en konspiration ihopkokad av en illvillig läkarkår för att sälja psykofarma. Efter att ett antal företrädare för psykiatrin skrivit en replik och motbevisat Shachar så ondgjorde sig Aftonbladets kolumnist Sanna Lundell över det "dåliga debattklimatet" och passade på med att bidra med några egna konspirationsteorier. Nu är det tydligen dags igen, men den här gången är det en psykoterapeut som står för anklagelserna.

På Svenska Dagbladets debattsida skrev psykoterapeuten Carina Håkansson ett inlägg som målar upp en minst sagt dyster bild av den svenska psykiatrin. Håkansson beskriver ett Kafkaliknande samhälle där patienter slussas runt i sjukvården, förskrivs medicin och mer eller mindre lämnas åt sitt öde. Lösningen? Tja, det är...oklart.

Svaret är att det finns väldigt få långvariga forskningsstudier i världen som visar på övervägande positiva effekter, snarare visas på dess motsats. En rad biverkningar av medicinen, ett socialt stigma och en tilltagande brist på tillit, till såväl sig själv som andra. Det finns en växande internationell rörelse bestående av människor som själva varit definierade som psykiatriska patienter, men också alltfler psykiatriker, psykoterapeuter och psykologer som vittnar om skadeverkningar av psykofarmaka och inte minst av den stigmatisering som hänger samman med diagnosticering och identifikation av att vara definierad som patient. 

Märkligt nog märks nära nog inget av dessa erfarenheter i den svenska vården, alternativen till den traditionella psykiatrin är försvinnande få och de av oss som likt Don Qiujote utmanar systemet och hävdar att det går utmärkt att möta människor på annat sätt än via inläggning, diagnosticering och medicinering har ytterst svårt att få vår röst hörd, såväl på vårdmöten som i medierna. Det är beklämmande nonchalant och har ödesdigra konsekvenser, inte enbart för de som direkt drabbas, men också på en övergripande samhällelig nivå.

Håkansson efterfrågar mer "humanistiska alternativ" till det nuvarande systemet, men det är intressant att hon inte med ett ord beskriver dessa lösningar. Vi ska återkomma till detta.
Artikeln får kvickt replik av psykiatern Christian Rück som vänder sig mot Håkanssons beskrivning.

Det är lätt att hålla med om att vården har brister, att samordning mellan myndigheter är viktig och att andra behandlingar än läkemedel behöver få större plats. Kanske bör det ändå påpekas att det inom den ”traditionella psykiatrin” finns tusentals personer som arbetar med andra behandlingsmetoder än läkemedel. Jag har svårare att hålla med när Håkansson skriver att psykiatrins problem beror på ”diagnosticering”. Det är oklart vilka de ”humanistiska och hållbara alternativ” som Håkansson efterfrågar är, men det förefaller som om hon inte tror på behandling som är specifik för diagnoser. 

För att förstå betydelsen av detta gäller det att vara medveten om att nästan all kunskap som vi har om olika behandlingars effektivitet och risker kommer från studier på personer med en särskild diagnos. Att bortse från all denna kunskap som bygger på att först bestämma en diagnos och därefter välja rätt behandling skulle innebära att det skulle bli omöjligt att bedöma vilken behandling som bör ges. Det skulle onekligen öppna för en vård full av alternativ men vad är poängen med alternativ om man inte kunnat bevisa att de är effektiva?

Rücks tes är att det finns andra metoder än förskrivning av psykofarma, men att bristande samordning och kommunikation ibland gör att dessa inte används fullt ut. Det är logiskt. Den "traditionella sjukvården" har ju trots allt massor med psykologer, terapeuter och kuratorer anställda för att tillgodose behandlingar som inte täcker läkemedel. Det är svårt att tro att dessa människor skulle sitta sysslolösa. Diagnosticeringen, menar Rück, är en viktig del för att kunna kartlägga vilka behandlingar som är effektiva mot vilka symptom. Rück efterfrågar också vilka de "humanistiska metoderna" som Håkansson hänvisar till faktiskt är.

Det är dock Håkanssons andra (och sista, får man anta) inlägg som får mig att höja på ögonbrynen.
Hon skriver:

Det Rück inte nämner i sin artikel är att psykiatriska diagnoser är symptombaserade och kan sålunda inte påvisas via vare sig blodprov eller röntgen. Diskussionen huruvida det finns något faktiskt och generaliserbart existerande såsom till exempel ”schizofreni”, och ”adhd” växer världen över, men förs förvånade sällan i Sverige. Till och med i USA som framgångsrikt har exporterat såväl ett växande antal psykiatriska diagnoser som metoder att behandla desamma finns en tilltagande kritik mot såväl diagnossystem som den kraftigt ökande utskrivningen av farmaka, även bland ledande psykiatriker och farmakologer.

Någonstans här inser jag att Håkansson inte verkar ha någon koll på vad hon pratar om. Till att börja med så är det en grav förenkling att påstå att fysiologiska diagnoser eller sjukdomar alltid går att påvisa med hjälp av röntgen eller blodprov. Vid de flesta bedömningar så är läkaren beroende av patientens (subjektiva) beskrivning av sina symptom för att sätta en diagnos. Oftast blir det rätt, men inte alltid. För det andra så kan man när det gäller ADHD uppmäta fysiologiska skillnader i hjärnans signalsubstanser. Det finns alltså konkreta tester att luta sig mot.
Det blir bättre:

Christian Rück skriver också att kbt är bevisat framgångsrikt vad gäller behandling för ångest, tvångssyndrom och annat. Dessvärre är detta inte helt med sanningen överensstämmande. Internationell forskning visar det praktiker hävdat i många år: betydelsen av en tillitsfull relation mellan patient och behandlare är avgörande. Metod är i väsentlig grad underordnad relation och allians. Detta är för övrigt en kunskap som alltmer också sprids inom den somatiska vården.

Det är intressant att Håkansson inte skriver vilken denna "internationella forskning" är. En god relation mellan läkare och patient är viktigt, men den är inget substitut för behandling. Utan rätt behandling så spelar det ingen roll hur positiv relation man har, men däremot kan rätt metod och rätt relation agera positivt i kommunikation.

Det hela avslutas lämpligt med:

Jag har inte utrymme här att beskriva vad humanism och hållbarhet är, men föreslår Rück att han skaffar sig kunskaper inom dessa väsentliga områden.

Om man någon gång debatterat med idioter på nätet så har man sannolikt stött på någon variant av frasen "läs på lite om ämnet så kommer du att inse att jag har rätt". På ren svenska betyder det att personen helt enkelt saknar källor för sina påståenden, och det är exakt vad debatten handlar om.
Anledningen till att vi inte har en debatt om exempelvis ADHD:s existens i Sverige är för att den psykiatriska kåren mer eller mindre är överens om att diagnosen existerar. De som är kritiska till användandet av diagnoser hör i regel till en av tre kategorier:

1) Scientologer
2) Självutnämnda "experter" utan kunskap i ämnet som har anammat scientologernas argumentation
3) Vissa sociologer, då det finns avarter som anser att psykiatriska diagnoser är "sociala konstruktioner".

Scientologerna är definitionsmässigt opålitliga, då de är en religiös sekt och motsätter sig psykiatrin av dogmatiska anledningar. Det är ungefär lika vettigt som att kalla en katolsk präst som oberoende expert på preventivmedel eller abort. De självutnämnda experterna är opålitliga eftersom de saknar kunskap på området och i praktiken är konspirationsteoretiker. Sociologer har i praktiken inte heller någon trovärdighet i frågan eftersom det är en samhällsvetenskaplig disciplin. De saknar den utbildning på området som psykologer och psykiatriker har.
Gräver man runt lite så ser man att Carina Håkansson är sociolog i grunden. Hon är alltså inte psykolog eller psykiatriker, utan psykoterapeut. Det innebär i praktiken att hon är utbildad för att genomföra olika terapiformer. Ingenting mer. Psykoterapeuter har inte befogenhet att skriva ut psykofarma eller sätta en neuropsykiatrisk diagnos. Det finns en viss ironi i att de som invänder mot diagnosticering och psykofarma oftast är de som själva saknar befogenhet på området.

Ett återkommande problem är att dessa kritiker konstant hänvisat till "alternativa behandlingar". Idag så är standard att man får en diagnos och därefter en behandlingsplan baserat på problematiken. Till skillnad från vad Håkansson skriver så finns det fler behandlingsmetoder än psykofarma. Vilka är då dessa "alternativ"? Tja, ingen vet. Både Nathan Sachar, Sanna Lundell och Carina Håkansson efterfrågar i sina respektive inlägg alternativ till den nuvarande psykiatriska vården, men vägrar konsekvent vidare beskriva vad denna alternativa behandling skulle innebära. Vad erbjuder man istället? Varför är det bättre? Sådana frågor får man aldrig svar på, eftersom diagnoskritikerna inte vill, eller kan, precisera sig ytterligare. Det luktar pseudovetenskap.

Jag tar själv psykofarma mot mina koncentrationsstörningar, och har inget annat än positiva erfarenheter av den traditionella psykiatrin. Medicinen har också lett till tydliga förbättringar som inte hade kunnat uppnås oavsett hur positiv relation med sjukvården jag hade haft. Personligen tar jag den vården som den traditionella psykiatrin erbjuder alla dagar snarare än att förlita mig på några odefinierade "alternativa metoder" ihopkokade av Håkansson och hennes gelikar.

Att döden DÖ

Det är sällan jag följer vad som händer på andra partiers kongresser med särskilt stort intresse. På det stora hela så är kongresserna mest intressanta för de redan frälsta, och i likhet med rätt mycket annat inom politiken och föreningslivet så är besluten redan fattade långt innan ombuden har satt sig på sina platser. Igår följde jag dock uppmärksamt vad som hände på Kristdemokraternas riksting. Det fanns en enda anledning: Decemberöverenskommelsen.

DÖ tillkom förra året som en åtgärd mot det rådande parlamentariska läget och för att blockera SD:s inflytande. Överenskommelsen har dock varit långt ifrån populär, framför allt hos de borgerliga partierna. I något av ett internt uppror stödde en majoritet av KD:s ombud att partiet skulle lämna DÖ. Resten av Alliansen var inte sen att haka på, och de övriga partiledarna deklarerade en efter en att överenskommelsen i och med detta är upphävd.

Från socialdemokratiskt håll var tongångarna inte överdrivet positiva. Stefan Löfvén kallade beslutet för "upprörande" och hade tidigare under dagen gormat över vikten vid att hålla ingångna överenskommelser.

– Jag kommer från en kultur där det är så att har man skakat hand, då står man för det, säger han.
– Det här är en överenskommelse som slöts i en för Sverige väldigt besvärlig situation. Jag utgår ifrån att KD vill fortsätta att stå för det. 

Men statsministern nöjer sig inte med det. Han lyfter också fram KD:s kristna rötter.
– Ett parti som bygger på kristna värderingar får faktiskt fundera på hur de ska agera, säger han.

Löfven får ursäkta, men det här "kulturen" har påstår sig komma ifrån har haft anmärkningsvärt lite effekt på hans eget statsmannaskap. Sedan valet 2014 har statsministern inte direkt utmärkt sig genom att hålla fast vid ingångna avtal och löften, snarare att bryta dem på löpande band. Inför vårpropositionen skrev moderaternas Europaparlamentariker Gunnar Hökmark ett inlägg  där han listade upp Löfvens direkta löftesbrott hittills. Nästan ett halvår senare behöver den listan fyllas på. Löfven är sannerligen inte rätt person att predika om vikten av att hålla ingångna avtal, något han tycks vara synnerligen dålig på själv. I slutändan så är det viktigaste förtroendet som ett parti har att förvalta det man får från sina medlemmar. När nu KD:s medlemmar visade att man inte vill ha DÖ, skulle styrelsen skita i kongressen och medlemmarna för att göra Löfven nöjd? Knappast.

Jag kan se anledningen till att Alliansen gick med på DÖ. Inget av partierna var särskilt pigga på ett nyval, och tanken var att väljarna efter fyra års dålig vänsterpolitik skulle byta regering. Problemet är att väljarna inte är några idioter, de inser att Alliansen i praktiken abdikerade allt inflytande för att det eventuellt skulle löna sig 2018. De enda som hittills gynnats av DÖ är Sverigedemokraterna, som stadigt klättrat högre och högre upp i opinionen. Dessutom var det tvivelaktigt om Löfven över huvud taget skulle hålla DÖ vid en eventuell borgerlig valseger 2018. Naomi Ambramowicz skrev i Göteborgs-Posten:

De borgerliga partierna har frivilligt gett upp sin makt genom att åta sig att släppa fram regeringens budget. Det finns ingen garanti för att Socialdemokraterna kommer att hedra överenskommelsen om partiet hamnar i opposition efter valet 2018. Statsminister Stefan Löfven har inte gjort sig känd för att hålla sina vallöften. Om S överger DÖ efter valet har borgerligheten förgäves avhänt sig politiskt inflytande i en till två mandatperioder. 

Det är inte bara ett fåtal tjuriga politiker och enstaka opinionsbildare som ondgör sig över pakten. Skepsisen mot DÖ tilltar bland väljarna. En ny mätning från Novus visar att två av fem tillfrågade anser att DÖ är dålig.

Stödet är alltså tvivelaktigt, och i nuläget  gör man bäst i att förutsätta att allt Löfvén säger senare kommer att brytas. Av erfarenhet, om inte annat.
Så, vad kommer att hända i nuläget?
Tja, inte så mycket. Alliansen har inget samlat budgetförslag, så partierna kommer att gå fram individuellt. Sannolikt går regeringens budget igenom, oavsett vad SD röstar på. Resten av mandatperioden, däremot, kommer att bli mycket intressant. I och med att DÖ inte längre gäller så finns hotet om nyval över huvudet på regeringen. Om Alliansen lämnar en samlad budgetmotion till våren så är chansen stor att SD ger dem sitt stöd och forcerar fram ett nyval. I realiteten innebär det att Löfven måste börja regera inom de parlamentariska principerna istället för att bete sig som om han har ensam majoritet i riksdagen. Motioner och budget måste förankras även hos oppositionen, annars finns det väldigt reella hotet om ett nyval. Sett till hur opinionsundersökningarna ser ut nu så är det ett val som socialdemokraterna sannolikt vill undvika.

En polariserad politik

Veckans politiska händelse var, inte helt oväntat, Sverigedemokraternas väljarstöd. Emellanåt tänker man nostalgiskt tillbaka på tiden när inte varenda politisk fråga indirekt handlade om SD eller hur de gynnades av den ena eller andra positionen. I en opinionsundersökning utförd av Yougov som Metro publicerade uppgavs att SD nu var landets största parti. Inte oväntad tog det direkt hus i helvete.
Diskussionen handlade dessvärre inte om varför SD hade växt och hur de övriga partierna kan få bukt med det, utan åt att skjuta budbäraren. Dagens Media skriver om reaktionen på Metros undersökning:

Framför allt kritiseras Metro och undersökningen för att den bygger på en självrekryterad webbpanel, där alltså deltagarna själva anmäler sig till panelen, vilket gör att det råder osäkerhet kring hur pass representativt urvalet är. 

Dessutom kritiseras Metro för att slå fast att SD är Sveriges största parti. På Metros Facebook-sidarasar just nu debatten. ”Lugnt, dessa undersökningar är väldigt opålitliga, låg nivå Metro”, ”Att ni inte skäms för Metro!” och ”Ni har i mina ögon tappat ALL trovärdighet”, lyder några av kommentarerna.

En av de övriga som kritiserar mätningens metoder är Novus VD Torbjörns Sjöström som i en intervju i Medievärlden ondgör sig över  sättet som Yougov rekryterar sina paneler på  och menar att undersökningen inte borde ha publicerats. Novus är en konkurrent till Yougov, så Sjöström är knappast särskilt opartisk i frågan. Det är dock talande att första reaktionen är att skylla på budbäraren när något publiceras. I dagarna publicerade GP sin opinionsmätning gjord av Sifo, och där hamnade SD på något mer blygsamma 17,8 procent, men fortfarande en klar ökning på 2,6 procent, samtidigt som både Moderaterna och Socialdemokraterna blöder väljare. Trenden är alltså tydlig: SD ökar kraftigt. Det är mindre relevant om de ligger på 17, 20 eller 25 procent, eftersom de fortsätter att bli större. En av anledningarna är att invandrings- och integrationspolitiken i Sverige är extremt polariserad.

I grova drag finns det två politiska positioner i den frågan. Å ena sidan har vi SD:s perspektiv. Har beskrivs invandring som källan till i princip varenda samhällsproblem och om inte annat en oerhörd dränering av skattepengarna. Det finns ingen gräns på hur stora besparingar man kan göra eller reformer man kan bekosta så länge invandringen anpassas till "normala nivåer".
Å andra sidan har vi positionen som alla andra intar, men den blir mer extrem ju längre ut till vänster man kommer på den politiska skalan. Här framställs invandring å ena sidan enbart som en vinstaffär. Några problem med den existerar inte, utan den berikar enbart landet ekonomiskt, kulturellt och socialt. Svårigheter med integrationen bortförklaras i regel som "strukturell rasism" bland de utan utländsk bakgrund.
Ingen av dessa positioner stämmer, utan sanningen ligger troligtvis någonstans mitt emellan. Invandring, precis som allt annat, har både fördelar och nackdelar. Den har kostnader, men också förtjänster. Dessvärre har vi i åratal haft en värdelös integrationspolitik. Det har resulterat i framväxten av etniska enklaver i form av förorter och ett stort antal människor som aldrig lyckats komma in i arbetslivet. Problemet är att alla politiska ståndpunkter som är avlägset kritiska till den förda invandringspolitiken brukar följas av indignerade påståenden om att man "fiskar i grumliga vatten"eller "gynnar SD". Ihärdar man kommer i regel anklagelser om "rasism", ett begrepp som i dagsläget verkar ha urvattnats helt och hållet. SD får inte röster för att runt 17-18 procent av befolkningen är rasister, de får röster för att många väljare är oroliga över frågor om invandring, integration eller tiggeri och vill ha lösningar. När resten av partierna deklarerar att det inte finns något problem så återstår således bara ett alternativ.

Efter valet 2014 verkar dock saker och ting sakta förändras bland de borgerliga partierna. Fler och fler börjar prata om att man måste diskutera invandringsvolymerna och ta mer kritiska perspektiv. På ledarsidorna har det också skett en välkommen förändring. Främst är GP:s ledarsida, som under Alice Teodorescu utvecklats från en fullständigt intetsägande ledarsida till en skarp arena för opinionsjournalistik. Man har kritiskt skrivit om integration och invandring ur ett liberalt perspektiv utan att sno SD:s argumentation rätt av. Från vänstern tycks man istället anse att anfall är bästa försvar. Aftonbladets ledarskribent Karin Pettersson luftade i en krönika en absurd konspirationsteori där all kritik av invandringspolitiken var en del i någon slags diabolisk borgerlig plan.

I och med Sverigedemokraternas framgångar i opinionen har regeringsunderlaget för Allianspartierna smält undan. Den som vill ha en högerregering – och det vill dessa opinions­bildare hemskt gärna – måste­ fundera över andra alternativ.
För den borgerliga ledarskribent som hatar sossar, men inte har några stora problem med att samarbeta med ett parti med rötter i nazismen, en kulturrevolutionär med nationalistiskt agenda och en partikultur som genomsyras av rasism, så finns lösningen nära till hands. 

Om Sverigedemokraterna bara fostras till en svensk variant av norska Frem-skrittspartiet kan Sverige få en ny regering där skatterna pålitligt hålls nere och vinstfesten i välfärden kan fortsätta.
För att komma dit är det dock viktigt att sänka tröskeln till samarbete när det gäller migration och integration.

All opinionsjournalistik runt frågan handlar alltså inte om genuina åsikter, utan om en ondskefull plan för att integrera SD som en del av det borgerliga regeringsunderlaget 2018. Så kan det ju vara.
Det mer realistiska alternativet är att det börjar bli allt mer uppenbart att den förda integrationspolitiken inte håller i längden och att den måste ses över. För att det ska ske behövs en öppen och förutsättningslös debatt och inte att man tragglar på i samma spår som tidigare. Avdramatiseras frågan och diskuteras som vilken annan politisk fråga som helst så kommer SD med största sannolikhet att tappa väljare, för det är så missnöjespartier fungerar.
Alternativet, att låtsas som att det regnar och att allt är perfekt som det är kommer sannolikt leda till att Metros opinionsundersökning blir verklighet vid valet 2018.

All publicitet är bra publicitet

I PR-branschen brukar man säga att "all publicitet är bra publicitet". Det har en viss poäng. Reklammakare har som uppdrag att dra så mycket uppmärksamhet som möjligt till det de gör reklam för, så typen av uppmärksamhet är inte särskilt viktig. Ju mer spridning varumärket får, desto bättre har man lyckats. Ett lysande exempel på det här kunde man se nu i dagarna, när Sverigedemokraterna har annonserat på tunnelbanan i Stockholm, närmare bestämt på Östermalmstorgs hållplats.
Kampanjen består delvis av banderoller i taket som är skrivna på engelska och ber om ursäkt för tiggarna. De övriga partierna ges skulden, men situationen, lovar banderollerna, kommer att förändras efter valet 2018.

Som förväntat tog det hus i helvete. Kampanjen, som bara endast omfattande en hållplats i Stockholm, omskrev i varenda rikstäckande media, facebookuppror skapades, debattartiklar skrevs och en demonstration med över 10 000 deltagare anordnades. Allt för att protestera mot den människosyn som SD visade genom sin kampanj. Det finns dock en annan dimension på frågan.
Lars Wilderäng på bloggen Cornucopia skriver om det problematiska i att ge SD en massa gratisreklam.

Kampanjer som dessa är avsedda att bli virala och få massiv gratis uppmärksamhet och spridning, där själva motreaktionen och avståndstagandet är en del i det som gynnar annonsören, som därmed skildras som den enda som sitter på en lösning på något många, rätt eller fel, stör sig på. 

Så skärpning. Tänk innan ni delar. Vill du ta avstånd kan du skriva "[aktören] har en reklamkampanj just nu, som jag tar avstånd från och finner vidrig". Därmed har du fått visa hur god människa du är, utan att för den sakens skull agera nyttig idiot och sprida budskapet och problemformuleringen, samt få det att verka som det politiska partiet är de enda som sitter på någon lösning. 

Extra intressant är hur etablerade riksmedia gratis och villigt själva bidrar till att sprida reklamkampanjens budskap och problemformulering. Media borde veta bättre än att ge gratisreklam.

Någonstans skålas det antagligen idag, för en helt genialisk reklamkampanj, som från en avsides tunnelbanestation spridit sig till antagligen miljontals väljare runt hela landet.

Genom en kampanj på en tunnelbanestation i en stad har SD således i förlängningen lyckats nå ut till hela Sverige, och det har till och med omskrivits i vissa utländska medier. Ur PR-synpunkt måste det ses som en enormt lyckad kampanj. Nu vet i princip varenda person som har Facebook eller läser en rikstäckande tidning att SD har en kampanj mot tiggarna i Stockholms tunnelbana.
Uppdraget slutfört.

Skalar man bort SD:s vanliga tankespråk så finns det dessutom en viss poäng i budskapet. Omständigheterna som gör att vi har fattiga romer från Östeuropa tiggande på gatorna i Sverige är ett problem. Problemet är inte tiggarna, utan den misären de befinner sig i. Vi har hört till leda att problemet är att länder som Rumänien och Bulgarien behandlar den romska minoriteten som avskräde och vägrar acceptera att diskrimineringen ens äger rum. Det är också sant att det måste lösas på EU-nivå, eftersom romerna är EU-medborgare och deras hemländer är medlemmar i EU. Fram tills den avlägsna framtid där så har skett så måste man här i Sverige ha någon lösning. Lösningen kan inte vara att låta fattiga människor tigga på gatorna och etablera provisoriska kåkstäder. Dessvärre har det varit extremt klent med politiska initiativ, så tiggarna har i praktiken lämnats åt sitt öde. SD:s "lösning" är att gå ut ur EU, eller åtminstone omförhandla medlemskapet så att man slipper den fria rörligheten och kan stoppa tiggarna vid gränsen. Det är en usel lösning, givetvis.

Istället för att i vanlig ordning gorma "rasism!" och ge SD rikstäckande gratisreklam så hade en mer konstruktiv lösning kunnat vara att presentera ett alternativ på hur man skulle kunna få bort tiggarna från gatorna. Inget sådant sker, givetvis. Indignerat raseri ligger alltid närmare till hands än ett konstruktivt motargument. Istället kommer det att bli samma cirkus som sker varje gång SD drar igång någon kampanj. Fler demonstrationer kommer att hållas, anmälningar kommer att skickas in och debattartiklar kommer att konstatera att SD är hemska rasister som ska ut ur riksdagen tills nästa val. Samtidigt fortsätter tiggarna att gå på gatorna och vi har fortfarande inte kommit närmare att hjälpa dem i något längre perspektiv. Som det är i nuläget så är det bara en aktör som tjänar något på den här uppmärksamheten: Sverigedemokraterna.

Anpassa dig eller dö

Vad innebär det egentligen att vara annorlunda?
Den svenska författaren Gunilla Gerland som själv har Aspergers syndrom beskrev funktionsnedsättningen på följande sätt:

Människor med andra handikapp får ofta kämpa för att andra skall förstå att de är normala, och som alla andra, inuti trots att de ser annorlunda ut utanpå. För oss med autism är det tvärtom. Vi får i stället kämpa för att andra skall förstå att vi är väsentligt annorlunda på insidan.

Vid upprepade tillfällen har jag nämnt något som kallas "anpassningsnormen", vilket jag idag tänkte botanisera vidare med. Som Gerland skriver så har folk med "osynliga handikapp" ett annat problem än de med synliga. En person som på grund av en fysisk funktionsnedsättning sitter i rullstol, exempelvis, kan ha problem med att få omgivningen att begripa att han eller hon är precis som alla andra med undantag från det fysiska handikappet. Folk är i allmänhet inte idioter, och inser sannolikt att en person som sitter i rullstol har problem med att gå i trappor eller att springa eller att någon med mörka glasögon och vit käpp har problem med synen. När man, som jag själv, har en osynlig funktionsnedsättning så förutsätts man vara som alla andra, och blir således också bemött därefter när man inte passar in i den förväntade mallen.

Det mest typiskt svenska ordet är "lagom". Jag har förgäves försökt översätta det till engelska utan att komma närmare än ordet "adequate", som betyder "tillräckligt". Till slut tvingades jag erkänna att ordet en del av det typiskt svenska sinnelaget och näst intill omöjligt att beskriva utanför sin kontext. På senare tid har vi blivit allt bättre på att identifiera normer i samhället som diskriminerar eller marginaliserar grupper som inte "passar in", exempelvis på grund av religion, sexuell läggning eller etnicitet, men jag vill hävda att en av de största normerna är något som många är totalt blinda för. Anpassningsnormen är kravet att inte sticka ut. Man ska inte vara excentrisk, inte utmärka sig avsevärt genom sin personlighet, kunskap, rikedom eller brist därav.
Det här gäller också neurologiskt.
Vad som inom Asperger-communityn kallas för "neurotypiskt", men som NT-personerna själva insisterar på att kalla för "normalt", är helt enkelt den vanligaste neurologiska typen. Den har också störningar, men eftersom de utgör majoriteten så formar det normen för samhället. Idealpersonen, rent förenklat, ska vara utåtriktat, social, flexibel och ha en förmåga att "hålla många bollar i luften". Man ska helst inte heller vara alltför direkt, utan snarare använda underförstådda budskap och vinkar för att kommunicera. Ordet "normalt" är ytterst subjektivt. Faktum är att alla normala, de neurotypiska råkar bara tillhöra den variation som är vanligast.

Problemet infaller om man har en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning som inte passar in i den här mallen. Knappt någon gör det ifall man inte är neurotypisk. Funktionsnedsättningar med störningar inom autismspektrat, som Aspergers syndrom, bryter mot nästan alla de underförstådda reglerna i sociala situationer. Har man NPF så är man redan i ett omedelbart underläge, eftersom det sociala beteendet kommer att dömas enligt en mall som man saknar möjligheter att leva upp till. Eftersom man interagerar socialt på andra sätt än neurotypiska så klassas beteendet som "osocialt". Till stor del har det att göra med underförstådda budskap. Neurotypiska hatar att säga något rätt ut, utan använder vinkar, underförstådda meningar och kallprat för att kommunicera. Folk med Asperger, å andra sidan, brukar föredra att säga saker och ting rätt ut.

Den andra delen av problemet, förutom den sociala biten, är att samhället är konstruerat efter en neurotyp. Även om NPF i allmänhet sällan ger några superkrafter, och de med grövre funktionsnedsättningar kommer att ha problem med att få det dagliga livet att gå runt utan hjälp och stöd så finns det en viss specialkompetens på ett par områden. Folk som har Asperger, exempelvis, har vanligen hög uthållighet och koncentrationsförmåga när man upplever något som intressant. Det danska företaget Specialisterne insåg att ovan nämnda egenskaper är perfekta inom IT, och rekryterar bara personer med autism. Arbetslivet i Sverige är dock inte riktigt lika förstående, och liknande initiativ är få. Det är dessutom inte helt ovanligt att man plötsligt befrias från sin tjänst om man berättar för chefen att man har en NPF eller plötsligt bortprioriteras vid jobbsökandet om man är öppen med det. Det här är diskriminering och ojämlikhet i precis samma grad som om en person bortprioriteras på grund av exempelvis hudfärg eller sexuell läggning, men ointresset för den här problematiken är kompakt.
Personer som är annorlunda behövs dock, eftersom de tänker i nya banor och kan luckra upp gamla, invanda mönster. Gemensamt för de flesta historiska personer som kallas för "genier" är att många bröt från normen, tänkte i nya banor och vågade vara lite galna. En värld utan personer som är lite excentriska är också än värld där ingen kommer med nya tankar.

Som jag skrev i mitt förra inlägg så är svensk media mer intresserade av att sprida rövarhistorier om ADHD eller utmåla personer med autism som känslorösa robotar än att belysa den här marginaliseringen. Från politiskt håll är intresset också minimalt. Det finns någon slags cynisk logik i detta. Personer med NPF är inte en resursstark grupp, vi är inte heller någon stor majoritet och det är inte ovanligt att man som del i sin diagnos har problem att uttrycka sig verbalt eller skriftligt. Det är alltså ingen grupp man vinner några val på. Det pågår samtidigt ett aktivt arbete mot diskriminering och normer när det handlar om etnicitet, kön eller sexuell läggning, men tystnaden blir kompakt när det handlar om diskriminering baserad på neurotyper.

Om ovanstående skriver också Padma Schrewelius på Expressens debattsida utifrån psykisk ohälsa. Hon menar att:

Jämlikhetsdebatten i dag är snedställd och har ett ensidigt fokus på ytliga och synbara attribut. Jag har varit med om sammanhang som har positivt särbehandlat mig utifrån mitt kön och min hudfärg och det har känts utpekande, onödigt och fel. Jag har upplevt många svårigheter i livet och känslor av utanförskap på olika sätt, men det har väldigt sällan handlat om att jag är mörkhyad kvinna. Det har handlat om min psykiska hälsa; om utmaningen att få ihop livspusslet och samtidigt må bra och om att brottas med känslomässiga sår från en tidig barndom som på många sätt var otrygg. När det kommer till verbala attacker om att ”sparka uppåt” ses personer med funktionsnedsättningar, såsom rullstolsburna, sällan som en privilegierad grupp. Då en psykisk funktionsnedsättning inte syns utåt blir dessa personer lättare bedömda på felaktiga grunder. Det behövs en större ödmjukhet inför människor vi möter då vi inte vet vilka svårigheter de brottar med i sin vardag. 

Ojämlikhet handlar om mer än synliga attribut som kön och hudfärg, eller ens strukturella faktorer som klass. Vi måste börja prata om någon form av trygghetskapital som innefattar vuxenvärldens förmåga att ha kunnat möta ett barns behov så att det växer upp till en psykiskt stark individ. Vi har inte råd att fortsätta låta psykisk ohälsa vara en politisk angelägenhet på marginalen. Det är vår tids mest osynliggjorda välfärdsfråga.

Faktum är att jag håller med. När jämlikheten diskuteras idag så är det oftast utifrån fysiska attribut, eller faktorer såsom sexuell läggning eller klass. Samtidigt så ignorerar man fullständigt diskriminering utifrån osynliga funktionsnedsättningar eller psykisk ohälsa.

Av just ovan nämnda anledningar så är det viktigt att tjafsa emot och lyfta upp frågan konstant. Sanningen är nämligen att alla inte kan passa in i den bekväma mallen av hur en person "bör" vara. Det måste finnas utrymme i skolan, arbetslivet och politiken även för de som inte passar in i det neurotypiska idealet. I annat fall är det fina pratet och jämlikhet inget annat än hyckleri. Ett jämlikt samhälle förutsätter nämligen att ingen döms efter medfödda attribut, varken etniska, sexuella, könsmässiga eller neurologiska.
Även om man råkar vara lite annorlunda.