Välj inte blått

Imorgon, den andra april, är det världsautismdagen. Dagen instiftades av FN 2007 för att höja medvetenheten om autism runt om i världen. Täckningen är kraftigt varierande. Förra året passerade dagen i Sverige relativt obemärkt, medan den i USA är betydligt mer uppmärksammad. En av de mest typiska sätten att uppmärksamma dagen på är att belysa diverse landmärken och viktiga byggnader med blått ljus. Dagen är dock inte helt oproblematisk.
Den organisation som är mest drivande bakom de olika initiativen under dagen är den amerikanska organisationen Autism Speaks. Utåt sett är det anständigt, de sponsrar bland annat forskning inom autism och ger stöd till familjer med autistiska barn. Vid närmare inspektion är de betydligt mer problematiska. Immanuel Brändemo gick på sin blogg "trollhare" igenom varför Autism Speaks aktiviteter är direkt fientliga mot autister redan 2014, men inget har förändrats sedan dess.

Man sprider från AS speaks en bild där autism utmålas som en tragedi, en sjukdom som måste botas. De har plöjt ner åtskilliga miljoner dollar i forskning om sambandet mellan vaccin och autism, trots att vetenskapen sedan länge har bevisat att någon sådan koppling inte existerar. Utöver det så lyssnar man, trots namnet, inte på vad autister faktiskt säger. Ledningen domineras av neurotypiska och organisationen är enbart riktad mot anhöriga som har ovan nämnda inställning till autism. Kritik från autister tystas ner. I olika reklamfilmer har man också framställt autism som ett öde värre än döden. Exempelvis publicerades en film där en mamma med en autistisk dotter säger att hon har övervägt att döda sig själv och dottern och sannolikt skulle ha gjort det om det inte vore för hennes icke-autistiska barn. Dottern i fråga är i rummet när detta sägs.
För att vara rent krass så förespråkar Autism Speaks egentligen en slags neuropsykiatrisk variant av rasbiologin där avvikande funktionsvariationer ska "botas" eller tränas bort medelst metoder som har beskrivits som tortyr.
Det här präglar också debatten i Sverige. Diskuterar man autism, eller neuropsykiatriska funktionsnedsättningar i allmänhet, så är det ytterst sällan som personerna det handlar om får tala för sig själva. Oftast är det diverse experter i form av psykologer, psykiater eller anhöriga som pratar. I alla andra frågor skulle det här vara fullständigt otänkbart. Diskuterar man HBTQ-frågor, exempelvis, så har man i regel men en HBTQ-person. Eftersom autism inte är en intellektuell funktionsnedsättning så finns det gott om autister som är fullt kapabla att föra sin egen talan, men debatten har sedan länge hamrat in bilden av autister som antingen jobbiga barn eller potentiella psykopater.

En del väljer dock att ta till sig kunskap när de får reda på vad Autism Speaks sysslar med. Exempelvis skulle London Eye, det berömda pariserhjulet i London, lysas upp i blått ljus under morgondagen. Efter att man från ledningens håll hade blivit kontaktad av NAS (National Autistic Society), en organisation som till skillnad från AS drivs av autister, så valde man att byta färg till rosa. Den totala motsatsen till den sortens lyhördhet hittar man tyvärr i Sverige, närmare bestämt i Tyresö kommun. Kommunen hade planerat att lysa upp det lokala vattentornet i blått ljus vilket man skrev ett inlägg om på sin Facebooksida. När man konfronterades med information om AS valde man dock att gå in i total förnekelse.

Vid första anblick verkar det inte riktigt vettigt eftersom kommunikatören bakom inlägget plötsligt börjar prata om "biomedicinska metoder" och diet. Det blir dock mer begripligt när man inser att Annika Röed, kommunikatören ifråga, privat driver en sida som heter Autismdiet som förespråkar diverse mystiska kostråd som tydligen ska råda bot på både autism och ADHD. Det faktum att kosten påstås hjälpa mot två separata funktionsnedsättningar och att man måste köpa hennes bok för att få ta del av källorna lär säga hur seriöst det här är. Kostens påverkan vid NPF har aldrig bevisats vetenskapligt, utan det finns bara anekdotisk bevisföring i form av "min son slutade äta socker och kunde plötsligt hålla ögonkontakten". Nå, åter till Tyresö.
Efter denna kritik försvann plötsligt kommunens inlägg mystiskt. När folk undrade vad som pågick så svarade man med ytterligare ett förvirrat inlägg.

Förutom att förneka de dokumenterade problemen med Autism Speaks raljerar man över att folk utanför kommunen har klagat. Sannolikt insåg kommunikatören problemen med att uttala sig på det sättet i kommunens namn och redigerade inlägget, men redigeringshistorik går ju som bekant att se på Facebook. Utöver det så är det dessutom emot kommunens egna policy att ta bort inlägg utan att diarieföra dem, men det hade tydligen Röed "glömt bort" att göra. Strax därpå stängdes recensionsfunktionen på kommunens sida för att den hade "missbrukats".
SVT gjorde ett inslag om det hela, som dock finkänsligt struntar i att nämna Röeds egenintresse i och med att hon privat tjänar pengar på diverse kurer för att "bota" autism.
Här är det dock uppenbart att hon har varit oförmögen att hålla isär sina privata åsikter och sin yrkesroll. Kommuner kan inte på sin officiella sida ta ställning för diverse mystiska kostråd eller organisationer som sysslar med pseudovetenskap och tortyrliknande "behandling" av funktionsnedsatta. Talande är att Röed trots hela diskussionen fortfarande vägrar acceptera vad Autism Speaks står för.

Vill man verkligen stödja autister imorgon så fokusera på acceptans istället för medvetenhet. Inkludera autistiska personer i diskussionerna om oss istället för att prata över våra huvuden. Acceptera oss som vi är, med våra diverse egenheter, istället för att kräva botemedel eller anpassning. Det är en betydligt bättre lösning för alla inblandade, snarare än att spä på narrativet om autism för en tragedi värre än döden.
Och för guds skull, välj rött istället för blått imorgon.

En saxad granskning

Det sägs att varje gång som media skriver om ett ämne som man själv är någorlunda insatt i så är allt fel, men när det gäller ämnen som man själv inte vet någonting om så är allt sant.
I veckan har Aftonbladet publicerat en "granskning" av pengarna i sjukvården. Jag sätter "granskning" inom citationstecken eftersom det är en generös benämning på något som i slutändan är ett klippa och klistra-jobb. Den inledande artikeln deklarerar att 1 200 läkare "fick" i genomsnitt 20 000 kronor var av olika läkemedelsbolag. Ordvalet ger naturligtvis intrycket av att det skulle vara någon slags muta eller dylikt. Åtminstone ett par av de intervjuade läkarna opponerar sig dock mot tidningen insinuationer.

– Jag ”får” inte pengar från läkemedelsbolagen utan jag tjänar pengar på mitt arbete för läkemedelsbolagen, poängterar läkaren Christian Simonsberg, som fick 106 642 kronor av tre läkemedelsbolag.
– Du skriver att jag och andra kollegor under 2015 ”fick pengar” av läkemedelsföretag. Den beskrivningen är inte korrekt. Jag har fått lön för utfört arbete, främst föreläsningar, säger läkaren Gustav Ullenhag, som fick 150 816 kronor av fyra läkemedelsbolag.
Läkare får betalt bland annat när de sitter som experter i bolagens rådgivningsgrupper, så kallade advisory boards. Ett exempel är läkaren Anders Frid, som är internationellt erkänd diabetesexpert och sitter i flera bolags rådgivningsgrupper:– Om läkemedelsindustrin vill fråga mig hur en livsviktig behandling kan bli ännu bättre ser jag som min skyldighet att tillvarata mina patienters intressen och ge mina synpunkter till alla insulintillverkare, säger han.

Realiteten är att läkemedelsindustrin naturligtvis är intresserad av att göra vinst, som alla företag. Läkemedelsbolag gör vinst genom att utveckla effektiva och säkra läkemedel, och där är naturligtvis läkarna en viktig resurs. Läkarna i sin tur är naturligtvis intresserade av att förbättrade läkemedel kommer ut på marknaden som skulle kunna hjälpa de egna patienterna. Pengarna som läkarna "får" är alltså arvoden för att man ställer upp som föreläsare eller deltar i expertpaneler. Bjuds man i som föreläsare är det i regel kutym att man får en ersättning och att inbjudaren betalar eventuell resa och traktamente. Det är inga konstigheter.
Siffrorna ska också sättas i proportion till verkligheten. Aftonbladet skriver om lite drygt 1000 läkare, men i Sverige så hade läkarförbundet under 2016 lite drygt 35 000 yrkesverksamma medlemmar. Det är alltså en kraftig minoritet av läkarna som det handlar om. Snittbeloppet på 20 000 är inte heller särskilt imponerande. Siffran låter hög, men det är per år. Jämförelsevis ligger snittlönen för en läkare på 48 - 50 000 i månaden. Det handlar alltså inte ens om en halv månadslön. Om året.
Det hela ska sättas i perspektiv till de konspirationsteorier som ständigt är i cirkulation runt läkemedelsindustrin vilket inte underlättas när etablerade medier är kvicka med att att ge utrymme åt diverse foliehattar. Exempelvis hade Studio ett i P1 ett program förra veckan om mässlingsvaccinet. Man intervjuade å ena sidan en statsepidemiolog, en relevant intervjuperson och expert, men å andra sidan en hälsobloggare som vägrade vaccinera sina barn med hänvisning till saker hon "läst på internet". Det är inte att undra på att allt fler tror på pseudovetenskap när diverse konspirationsteoretiker framställs som legitima motparter till forskare och experter.

Vad gäller Aftonbladets "unika databas" (som de själva kallar den) över läkarnas "bidrag" från läkemedelsindustrin så är den i själva verket varken unik eller egentligen ens Aftonbladets databas. I själva verket har man saxat siffror som LIF (läkemedelsindustriföreningen) har haft offentligt tillgängliga sedan i maj förra året. Den offentliga redovisningen är en del i den transparens som industrin har för att undvika just den sortens insinuationer som Aftonbladet ägnar sig åt. Detta hindrar dock inte Aftonbladet från att beskriva det som en egen granskning och sedan lägga databasen man saxat från LIF:s hemsida bakom en betalvägg på Aftonbladet plus. Egentligen är det en extremt lat form av journalistik. Någon annan har redan gjort grovjobbet, därefter stövlar Aftonbladet in nästan tio månader efter att materialet publicerats och presenterar det som en egen granskning.
Siffrorna i sig är inte heller, som jag nämnt ovan, särskilt anmärkningsvärda. Faktum är att få branscher i Sverige är så hårt reglerade och granskade som läkemedelsbranschen, och läkarna är i allmänhet inte heller "köpta".
Det förhåller sig dock helt annorlunda när det gäller den alternativa medicinen. Smithsonian Magazine skrev i juni 2013 att alternativ medicin och naturläkemedel är en mångmiljardindustri, men bara en minoritet av preparaten har faktiskt testats. Den vanliga medicinen, däremot, genomgår rigorösa kontroller innan den släppts ut på marknaden. Där har man en intressant jämförelse och en viktig granskning som Aftonbladet kunde ägna sig åt istället.

Men naturligtvis, till skillnad från läkemedelsbranschen så har de som sysslar med alternativ medicin inte för vana att upprätta offentliga register som man sedan kan sno till tidningen.

En storm från väst

Såvida man inte har levt i en jordkällare det senaste året så har det nog knappast undgått någon att det var presidentval i USA förra veckan. Primärval har tragglats igenom tills dess att endast två kandidater återstod: demokraternas Hillary Clinton och republikanernas Donald Trump. Det finns andra partier i USA, men på grund av hur röstningssystemet är utformat så har de ingen realistisk chans när det kommer till presidentvalet. Under valåret har vi hört diverse absurda uttalanden från Donald Trump. Hans vansinnigheter är för många för att listas upp här, men Aftonbladet har sammanställt en praktisk lista på hans vallöften, vilket borde ge ett hum om hur förankrad hans politik är i verkligheten. Hillary Clinton har å andra sidan lång politisk erfarenhet och kunskap, kandiderade som kandidat för demokraterna i konkurrens med Barrack Obama 2008 och blev sedermera utrikesminister. Från svensk media har valet i praktiken skildrats som en walk over. En rutinerad politiker mot en galen clown? I opinionsmätningarna gavs Clinton så mycket som 80% chans att vinna. När folk då vaknade upp i onsdags när rösträkningen började avslutas så visade det sig att vinnaren var Donald Trump. Reaktionen från många här, min egen bekantskapskrets inräknad, var som om himlen plötsligt hade ändrat färg. Att Trump skulle kunna vinna hade setts som en omöjlighet. Hur var det möjligt. Eftersom jag är cyniker så hade jag inte avfärdat resultatet i lika stor utsträckning, även om Trump inte var min första gissning. 

Reaktionerna efter valet har reaktionerna ungefär varit som förväntat utifrån sorgens fem faser: förnekelse. Man har skyllt på de som inte röstade, de som röstade på ett tredje parti istället för på de två stora, man har skyllt på själva valsystemet. Man har lyft fram att Hillary Clinton fortfarande kan vinna, förutsatt att tillräckligt många av elektorerna skiter i valresultatet och röstar på henne.
Men låt oss vara realistiska. Det har hänt ett fåtal gånger att enskilda elektorer röstat emot valresultatet, och det har aldrig förändrat utgången. Det kommer inte att hända. Man gör bäst i att förlika sig med fakta: Donald Trump är president och såvida han inte råkar ut för en olycka eller allvarlig sjukdom så kommer han att vara det under de kommande fyra åren. De relevanta frågorna är: varför vann han och vad betyder det för framtiden?

Folks reaktion åskådliggör problemet som brukar kallas för filterbubbla. Fenomenet innebär att eftersom sociala medier och sökmotorer som Google är personanpassade så konsumerar vi i högre grad nyheter från källor som vi håller med om. På Facebook är vi med i grupper där folk har liknande åsikt som oss själva, är vänner med folk som har liknande åsikter och får länkar till sidor vi sympatiserar med. Därmed skapas en ekokammare där vi isoleras från avvikande uppfattningar, vilket i sin tur leder till att vi blir åsiktsmässigt inskränkta och oförmögna att förstå folk som har en avvikande uppfattning. Detta leder i sin tur att vi uppfattar den egna åsikten som mer dominant än vad den faktiskt är. Alice Teodorescu skrev i GP om hur det här fenomenet i högsta grad inkluderar de svenska medierna.

Precis som efter det att Sverigedemokraterna kom in i riksdagen har människor gjort en poäng av att de nu rensar ut Facebook-vänner som de uppfattar som Trump-sympatisörer. I andra sammanhang hade samma personer med emfas valt att framhålla att de omfamnar mångfald och till och med förespråka kvotering för att få in "marginaliserade" röster. Men är inte tanken med mångfald att så många åsikter och perspektiv som möjligt, också de man själv inte delar, ska få brytas mot varandra? Är inte det som är demokratins essens? Att vi faktiskt ska lära oss något av någon som vi från början inte har någon kunskap om eller förståelse för? Att det inte betyder att vi sympatiserar med den någons uppfattning, att åsikter inte smittar - varken de "goda" eller "dåliga"? 

Vi som har försökt förstå varför någon vid sina sinnens fulla bruk lagt sin enda röst på en man som gett vulgariteten och den hatiska retoriken ett ansikte har enligt sedvanlig dramaturgi utmålats som uttalade eller förtäckta sympatisörer. Att inte försöka förstå är enligt min uppfattning att begå tjänstefel. Om man tror att journalistik handlar om aktivism och inte om konsekvensneutralitet har man valt fel yrke.

 Trump har i praktiken framställts som en galen clown och alla hans supportrar som outbildade, rasistiska vita män. Alla chanser för honom att vinna valet framställdes som mikroskopiska, vilket i slutändan visade sig vara helt fel. Sanningen är att Trumps seger är en del av en trend som har pågått ett tag. I västvärlden har diverse missnöjespartier och rörelser uppstått som en reaktion mot det politiska etablissemanget. Det går att se även i Sverige. Efter valet 2010 gjorde jag praktik på Hallands nyheter som reporter. Efter valet fick jag i uppgift att gå igenom listorna på alla riksdagsmän som hade valts från Halland efter att tvåkammarriksdagen avskaffades (från 1971 och framåt). Tittade man bakåt så var det folk med vanliga arbeten: hantverkare, tjänstemän, bönder, lärare, etc. Tittar vi på dagens regering, exempelvis, så har vi politiker som aldrig arbetat en dag i sitt liv utanför politiken. Exempelvis fick folkhälsominister Gabriel Wikström sin position huvudsakligen i egenskap av att ha varit ordförande för SSU. Infrastrukturminister Anna Johansson är minister främst för att hon är dotter till den gamle socialdemokratiske pampen Göran Johansson, själv har hon inte ens körkort. Det här är inte unikt i Sverige, utan över hela västvärlden har de sucessivt vuxit fram en politisk elit som inte upplevs som representativ av väljarna på golvet. Hillary Clinton är i högsta grad en representant för en sådan politisk elit. Redan i kampanjen 2008 påpekade Obama att Clinton var en maktspelare och skulle säga eller lova vad som helst för att öka chanserna att bli vald. Trump, å andra sidan, har förvisso en tveksam kontakt med verkligheten men gick till val på att bland annat lova att "rensa upp i träsket" (Washington DC) och skaka om det politiska etablissemanget.
Vi har också sett liknande tendenser i andra länder. Nationalistiska partier kommer i parlament, britterna röstar för utträde ur EU. Ingen kan säga att Trumps seger kom ur ett vakuum.

Problemet är att de här proteströrelserna kommer från sämsta tänkbara håll. Trump är ingen lösning på problemen, men det är definitivt inte Hillary Clinton heller. Problemet är att när en del av väljarna känner en oro och blir avfärdade av alla de etablerade partierna så röstar man med fötterna och går till någon som åtminstone verkar lyssna.

Analysen av Trumps seger som en protest mot de etablerade politiska partierna delas bland annat av förre statsminister Göran Persson. Persson menar att politiken allt mer har blivit skällsord och att den intellektuella dimensionen har försvunnit, vilket är ett resonemang jag kan hålla med om. Vill man bryta den politiska utvecklingen går åt så är det första steget att förstå varför folk röstar på Donald Trump. Det är behändigt att avfärda hans supportrar som rasister, men det är en återvändsgränd. Trumps väljare avfärdades under hela kampanjen som obildade, korkade, rasister och inskränkta. Ett bra sätt att attrahera väljare till ditt eget parti är sannolikt inte att förolämpa de som sökt sig någon annan stans. När vi istället för att brännmärka avvikande uppfattningar istället diskuterar och argumenterar intellektuellt så har vi större sannolikhet att bryta utvecklingen, inte förr.
Istället för att låsa in oss i filterbubblor behöver vi gå ut och prata med dem vars åsikter vi avskyr. Måhända hittar vi där vanliga människor som är oroliga över samhällets utveckling och trötta på att ständigt bli avfärdade.

Bokmässan och yttrandefriheten

Den här helgen kickar bok- och biblioteksmässan igång i Göteborg. Temat för i år är "yttrandefrihet", och redan innan mässan ens startade så har den varit föremål för hetsiga diskussioner. Det hela började med att det blev känt att tidsskriften "Nya Tider" skulle ha en monter på mässan. För er som är ovetande så är NT en tidsskrift på högerkanten som är sorgligt tendentiös och partisk i sin rapportering. Det som skrivs på deras hemsida är inte nödvändigtvis falskt, men kraftigt vinklat. Använder man NT som sin enda nyhetskälla kan man lätt tro att varenda invandrare är kriminell, att Sverigedemokraterna är utsatta för konspirationer och att Trump respektive Putin är offer för "svartmålning" från väst. Det bör också påpekas att NT knappast har monopol på vriden nyhetsrapportering, åtskilliga bevis finns på lika goda kålsupare ute på vänsterkanten. Nya Tider är del av de "alternativa media" som Exponerat, Avpixlat, Dispatch International och Nyheter Idag. Traditionella media menar att de är oseriösa och vridna, medan sidorna själva ofta hävdar att traditionella media vinklar själva också vinklar och att man enbart ger ett annat nyhetsperspektiv. Kvaliteten skiljer sig avsevärt mellan de här sidorna. Vissa gör sitt bästa för att se ut och fungera som en normal nyhetsredaktion medan andra mer eller mindre är megafoner åt SD. För en mässa med yttrandefrihet som tema är det fullt motiverade aktörer att bjuda in, eftersom media och yttrandefriheten är starkt ihopkopplade. Det tog dock hus i helvete.

Som Dagens Nyheter sammanfattar så protesterade en del utställare och besökare mot att NT hade fått en monterplats. Bokmässans respons var först att de tyckte det var viktigt med många olika åsiktsrepresentationer, temat var ju trots allt yttrandefrihet. Därefter kovände man plötsligt och bestämde sig att porta NT med hänvisning till "magkänslan". Det påpekades att det fanns andra tveksamma inslag i Bokmässan, som att moskén i Järfälla (vilka tidigare gästats av en imam som vill avrätta homosexuella) får delta och att ett andra inslag som "Lenins barnhörna" tydligen sågs som fullt acceptabla. Bok och bilioteks VD menade att det inte "gick att jämföra". Slutligen kovände man igen, den här gången med hänvisning till det juridiska manöverutrymmet. Sannolikt hade Bok och biblioteks jurist kommit fram till att det utgjorde någon form av kontraktsbrott att kicka ut en aktör. Det senaste budet är att NT kommer att ställa upp, och med tanke på att Bokmässan börjar idag så lär det inte förändras.

Frågan ledde dock till våldsamma diskussioner om yttrandefriheten, någon som jag ser som desto mer intressant att slå ner i. Så som yttrandefriheten i Sverige definieras rent juridiskt gäller följande:

Varje svensk medborgare är gentemot det allmännatillförsäkrad rätt enligt denna grundlag att i ljudradio,television och vissa liknande överföringar, offentligauppspelningar ur en databas samt filmer, videogram,ljudupptagningar och andra tekniska upptagningar offentligenuttrycka tankar, åsikter och känslor och i övrigt lämnauppgifter i vilket ämne som helst. 

Yttrandefriheten enligt denna grundlag har till ändamål attsäkra ett fritt meningsutbyte, en fri och allsidig upplysningoch ett fritt konstnärligt skapande. I den får inga andrabegränsningar göras än de som följer av denna grundlag. 

Vad som sägs i grundlagen om radioprogram gäller förutomprogram i ljudradio också program i television och innehålleti vissa andra överföringar av ljud, bild eller text som skermed hjälp av elektromagnetiska vågor samt innehållet i vissaoffentliga uppspelningar ur en databas. 

Med tekniska upptagningar avses i denna grundlag upptagningarsom innehåller text, bild eller ljud och som kan läsas,avlyssnas eller på annat sätt uppfattas endast med tekniskthjälpmedel. 

Med databas avses i denna grundlag en samling av information lagrad för automatiserad behandling.

Yttrandefriheten är en försäkring "gentemot det allmänna", dvs. gentemot offentliga organisationer och myndigheter. Den gäller inte hur privata aktörer förhåller sig mot varandra. Yttrandefriheten är alltså inte rätten att bli publicerad eller få utrymme, bara rätten att göra så utan att bli hindrar av det offentliga. Ingenting i grundlagen reglerar alltså rätten till en monter på Bokmässan.
Med det sagt så är inte yttrandefriheten enbart en grundlag, utan en princip. En av de liberala tänkarna som har inspirerat mig själv, John Stuart Mill, skrev i sin bok Om Friheten om just yttrandefrihet. Mill menade att yttrandefrihet (ett på den tiden radikalt koncept) innebar:

I choose, by preference the cases which are least favourable to me – In which the argument opposing freedom of opinion, both on truth and that of utility, is considered the strongest. Let the opinions impugned be the belief of God and in a future state, or any of the commonly received doctrines of morality... But I must be permitted to observe that it is not the feeling sure of a doctrine (be it what it may) which I call an assumption of infallibility. It is the undertaking to decide that question for others, without allowing them to hear what can be said on the contrary side. And I denounce and reprobate this pretension not the less if it is put forth on the side of my most solemn convictions. However, positive anyone's persuasion may be, not only of the faculty but of the pernicious consequences, but (to adopt expressions which I altogether condemn) the immorality and impiety of opinion. – yet if, in pursuance of that private judgement, though backed by the public judgement of his country or contemporaries, he prevents the opinion from being heard in its defence, he assumes infallibility. And so far from the assumption being less objectionable or less dangerous because the opinion is called immoral or impious, this is the case of all others in which it is most fatal.

På ren svenska menade Mill att det inte existerade någon åsikt som var så perfekt och fulländad att den behövde skyddas från kritik. Inga åsikter kan ses som antingen fullständig felaktiga eller fullständigt korrekta, och samhället gynnas av en fri och öppen debatt mellan olika åsikter. En sådan debatt, menade Mill, var inte bara positiv politiskt utan gynnade även den personliga utvecklingen hos de som tog del av den. Kontentan är alltså att vi mår bra av att "utsättas" för åsikter som inte nödvändigtvis stämmer överens med den egna. Så ja, man kan argumentera att situationen med Bokmässan inte är applicerbar utifrån den strikt juridiska tolkningen av yttrandefriheten, men utifrån den principiella tolkningen så är den i högsta grad relevant. Det är också en åsikt som Aftonbladets kulturskribent Åsa Linderborg verkar ha (vars åsikter jag annars ytterst sällan delar). Linderborg skrev i samband med att NT portades:

Min poäng är enkel: Man måste kunna hålla flera bollar i luften samtidigt. Det går att vara både antirasist, motståndare till hedersvåld och försvarare av yttrandefriheten.
Ofta är det vänsterföreträdare som drabbas av fördömanden.
För ett par år sen blev Kajsa Ekis Ekman avbokad från flera föreläsningar om den grekiska krisen, efter att någon upptäckt att hon en gång använt fel pronomen om transpersoner.
Vänsterpartiets riksdagsledamot Amineh Kakabaveh hotas i skrivande stund med uteslutning efter att hon gjort bort sig i sociala medier.
I våras delade Kakabaveh en fejkad film med SVT-logga om somaliskt månggifte. Efter 23 minuter på Facebook tog hon bort filmen och skrev senare en lång ursäkt på partiets hemsida, men det spelar ingen roll. Medlemmar i Somaliska riksförbundet har initierat en namninsamling med krav på uteslutning, något som Vänsterpartiets ledning på allvar överväger.
Det är många som far illa eller skambeläggs för saker som de sagt eller skrivit. Påfallande ofta är det kvinnor som bemöts med repression.

Några av exemplen visar att många som tror sig vara humanister och demokrater kan ta lätt på ordens, tankens och konstens frihet. De visar också att arrangörer är ett ängsligt släkte som backar så snart någon hackar ihop ett stycke på Facebook.
Framför allt visar det hur svagt förankrad yttrandefriheten är som princip och problemkomplex. Många förstår helt enkelt inte varför den alls finns.
Yttrandefriheten ska inte skydda minoritetsgrupper, den ska skydda minoritetens åsikter. Den avvikande rösten, det som de flesta inte håller med om. Det finns en juridisk tröskel för vad man får säga, men den är mycket hög. Accepterar vi inte det lämnas yttrandefriheten åt sitt eget öde. Utarmad, perforerad, stympad.

Det är som bekant inte de accepterade och rumsrena åsikterna som är i behov av yttrandefriheten, utan de avvikande galningarna. Trots att frågan är avgjord så kom det under veckan hot från diverse deltagare på bokmässan om bojkott ifall inte NT stängdes ute. I torsdags meddelade representanter från Djungeltrumman (som också ska delta på Bokmässan) att de "kände sig hotade" av att NT var med. Skribenterna tar upp exempel på rasism och trakasserier som de själva har upplevt, men resonemanget håller inte ihop. Att porta NT innebär inte en försäkran mot att diverse skitstövlar dyker upp på Bokmässan. Som Linderborg påpekade så finns det ingenting som hindrar nazister från att köpa biljett och besöka Bokmässan som alla andra, med eller utan NT. Skribenterna känner sig snarare hotade av att det dyker upp representanter för en åsiktsyttring som de själva avskyr.

Det är här vi har problemet. En allt mer vanlig trend är att folk inte deltar i den fria debatt som John Stuart Mill tyckte var viktig. Snarare så låser man in sig i ekokammare där det enda som tillåts att höras är den egna åsikten. Inför valet 2014, exempelvis, uppmuntrades det att på Facebook ta bort vänner som röstade på SD för att undvika att få innehåll från SD-vänliga grupper i sitt flöde. Man isolerar sig, stänger ute åsikter som inte överensstämmer med den egna och slutresultatet är att det blir full härdsmälta när man stöter på representanter för de åsiktsyttringar som man avskyr. I öppna debatter kan tveksamma och galna åsikter exponeras och argumenteras ner. Att vägra sådana debatter ger bara sidor som Nya Tider "bevis" för att de är de enda sanningssägarna och utsatta för en konspiration. Det leder inte till att de försvinner, tvärtom.
Om ryggmärgsreflexen är att ropa efter censur och utestängning av folk som har galna, avvikande eller bisarra åsikter så har man allvarliga problem med sin inställning till yttrandefriheten som princip.

Min sanning är bättre än din

Sokrates ska enligt Platon ha sagt "Det enda jag vet är att jag ingenting vet". Insikten om hur lite han själv visste var sann visdom, att känna sina begränsningar och inte anta sig veta något som man egentligen inte känner till. Mer än två tusen år senare formulerade de amerikanska forskarna Justin Kruger och David Dunning en liknande hypotes som kallas för Dunning-Kruger-effekten. Effekten innebär att den inkompetente överskattar sin kompetens och tror sig veta mer än de som är kompetenta på området, medan den kompetente tenderar att överskatta andra människors kunskaper. Man kan utan vidare svårigheter notera att den första halvan av Dunning-Kruger-Effekten verkar dominera dagens samhälle.

Under sommaren släpptes den populärvetenskapliga boken "Livet med kvantfysiska glasögon" som påstår sig handla om hur kvantfysiken kan appliceras i vardagen. Guld och gröna skogar utlovas på bokens omslag, allt baserat på vetenskap. Problemet är att det inte är sant. Boken fick raskt kritik för att fullständigt sakna vetenskapligt stöd.

I boken utlovar författarna Titti Nordieng och Mikael Säflund guld och gröna skogar:
”Vi lovar dig som läser mirakler, därför att vetenskapen faktiskt säger det” skriver de enligt DN och hävdar bland annat att människors känslor påverkar jordens magnetfält.
Men innehållet avfärdas fullständigt av Bo Sundborg, professor vid avdelningen för kosmologi, astropartikelfysik och strängteori på Stockholms universitet, i Dagens Nyheter. 

– De verkar inte ha läst fysik, utan någon slags pop-lära som inte har med fysik att göra, säger han till tidningen och påtalar också att innehållet i boken gör honom ”lite skrämd”.

I intervjun hävdar också den ena av författarna att sjukdomar som alzheimers och ebola "inte existerar" utan kan "tänkas bort". Samma författare påstår sig också vara utbildad inom "applicerad kvantfysik" men lyckas inte ens förklara vad kvantfysik är för något. Närmare granskning visar att boken inte har någonting med kvantfysik att göra, utan är en typisk "tänk positivt"-självhjälpsbok som det redan finns alltför många av. Man har helt enkelt snott namnet från en vetenskaplig disciplin för att ge boken mer pondus. Det här är dessvärre bara ett symptom på en samhällsdebatt där var och en får formulera sina egna "sanningar". Huruvida man faktiskt vet något om ämnet ifråga är irrelevant. Patrik Oksanen skriver på ämnet i Hela Helsingland och menar att vi måste sluta belöna skandalösa åsikter.

Forskning avfärdas med sunt förnuft, tillsammans med en svepande anklagelse att politikerna ljuger om det västliga alternativet utan att komma med belägg.
Vi lever i en tid när post-sanningen har kommit till samhällssamtalet. När ”killen i puben” vet bättre och då man inte anser att experter behövs. Kan själv. Vet bäst. Känsla "Trumpfar" fakta.

Bland exemplen är att man i Malmö satte upp en radiopjäs om chemtrails i tisdags. Man påstår sig ha vittnesmål och bevis som är "svåra misskreditera". Det hela är förstås nonsens, eftersom chemtrails är en konspirationsteori och saknar vetenskapligt stöd. Tittar man på läkemedelsfrågor så är det ännu värre, då de ständigt dyker upp folk som är övertygade om att varenda läkare är köpt av läkemedelsindustrin, att vaccin är livsfarliga eller att psykofarmaka dödar folk.
Dt bör påpekas att den senare debattartikeln inte är helt utan poänger. Läkemedelsindustrins påverkan och lobbying gentemot läkare är problematisk, framför allt i USA. Men att däremot, som författaren gör, hävda att hela psykiatrin är korrupt är en kraftig överdrift. Även om författaren ifråga är läkare så är han inte psykiater, och saknar således kompetens inom det området han kritiserar. I övrigt läses artikeln som ett typexempel på konspirationsteorier. Studier som motbevisar författarens tes är "dåligt utförda" och experter som ifrågasätter dessa påståenden är antingen inkompetenta eller mutade av läkemedelsindustrin.

Allt som allt så är det skrämmande exempel på förakt mot kunskap och utbildning som breder ut sig. För om varje människas åsikter väger tyngre än experternas kunskaper, vad ska vi då med utbildning till? Allt finns ju på Google.
Mest skrämmande är att det tyder på en extrem arrogans. Det krävs en viss form av hybris för att tro sig veta bättre än experter inom ett vetenskapligt fält som har ägnat åratal av studier åt att förstå ämnesområdet. Det är dags att nyktra till och inse att rätten att uttrycka sin åsikt inte innebär att den åsikten nödvändigtvis är korrekt eller väl underbyggd. Saknar du utbildning inom ett område så är du sannolikt okunnig, oavsett hur många timmar du spenderar på Google. Anledningen till varför det verkar så lättbegripligt är för att du helt enkelt är för inkompetent för att förstå att du egentligen ingenting vet.

Mycket snack och lite verkstad

Över lag brukar sommaren inte präglas av några anmärkningsvärda politiska debatter. Efter Almedalsveckan går både de flesta politiker och journalister på semester, och nyhetsrapporteringen präglas mest av samma nyheter som roterade förra året. Någonting som i år varit hängande ända sedan våren har dock varit sexuella övergrepp på festivaler. Varmare temperaturer innebär också att en uppsjö av olika musikfestivaler sätter igång i landet. Det finns ett antal med varierande utbud av artister inom olika genrer, Den senaste tiden har dock allt fler anmälningar om sexuella övergrepp på festivalerna kommit in.  

Lisen Andréasson Florman, grundare och verksamhetschef i Nattskiftet, en organisation som arbetar med trygghet i natten, efterlyser ett större ansvarstagande från festivalerna. 

– Jag tycker inte att de gör tillräckligt. Då hade det inte funnits festivalledningar som förminskar problemet och uppger att det inte existerar hos dem, säger Lisen Andréasson Florman. 

– Festivalerna har ett otroligt stort ansvar. De ber om tillstånd och bygger upp ett litet samhälle under några dagar. Vi vet alla att det här är ett problem och då måste man granska sig själva.

Frågan har debatterats flitigt den senaste tiden, och gemensamt är att alla försöker hitta egna förklaringar på vad ökningen kan bero på. Å ena sidan finns det folk som hävdar att det beror på invandringen av personer som kommer från kulturer där man har en annan syn på kvinnor. Ett importerat problem, således. Å andra sidan hävdar andra att siffrorna egentligen varit lika höga hela tiden och att anmälningsfrekvensen bara har ökat. Dessa hävdar vidare att problemet egentligen är någon diffus "manlighetskultur" som uppmuntrar till våldtäkt och att alla män i förlängningen är kollektivt ansvariga. Vid sidan av detta har vi en del mer eller mindre sinnessjuka teorier.

Båda de här teorierna är på sina håll felaktiga. Det stämmer förvisso att en del av de som invandrar till Sverige kommer från kulturer med tveksam syn på kvinnors rättigheter, men det är samtidigt både män med svensk och utländsk bakgrund som deltagit i övergreppen. Likaså stämmer det också att förövarna var män, men ser man till antalet rubricerade våldtäkter och jämför med befolkningsstatistiken så är det bara lite drygt 0,1% av männen som har blivit dömda. Det handlar, med andra ord, om en liten minoritet med skitstövlar som inte på något sätt är representativa för resten av befolkningen. Ett tämligen tunt underlag att generalisera utifrån.

Gemensamt för båda typer av debattörer är att man pekar finger istället för att försöka producera några lösningar. Debatten ifråga är snarare ideologisk. Å ena sidan har vi den tröttsamma trenden att utmåla invandrarna som ansvariga för alla problem i samhället från Sverigedemokraternas supportrar och liknande håll, å andra sidan har vi vänsterfeministernas lika tröttsamma tendens att kollektiv beskylla alla män för vad en minoritet ägnar sig åt. Ingetdera producerar några lösningar.
Så vad gör polisen? Tja, man har lanserat en ny kampanj som går ut på att dela ut armband med texten #tafsainte. Inte helt oväntat har det resulterat i viss kritik.

Alice Teodorescu sammanfattade i Göteborgs-Posten vad som är problemet med kampanjen.

Absurditeten nådde emellertid ny verkshöjd under måndagskvällen när rikspolischefen Dan Eliasson, tillika ansiktet utåt för polisens infantila #tafsainte-armband, intervjuades i Aktuellt. "Hur förhindrar man händer att begå beröring om någon vill göra det i ett publikhav där 20 000 människor böljar fram och tillbaka, det är inte helt lätt", sade Eliasson (4/7). För det första handlar det inte om "händer" som ingen äger eller har ansvar för. För det andra handlar det inte om "beröring" utan om övergrepp. För det tredje är det helt ointressant huruvida det är en enkel eller svår uppgift som åligger polisen, uppenbarligen misslyckas de med sitt uppdrag och för det är Eliasson ytterst ansvarig. 

Från Finland kommer rapporter från två stora festivaler som lockade 71 000 respektive 28 000 besökare. Inte ett fall av sexuellt ofredande eller våldtäkt har anmälts (Yle 4/7). I skrivande stund har 15 våldtäkter och ett 40-tal anmälningar om sexuellt ofredande anmälts efter två festivaler i Sverige (SVT 5/7). Är finländarna mindre anmälningsbenägna, är männen där mindre ohyfsade, de "patriarkala strukturerna" bortblåsta?

Oavsett hur det står till med etniciteten hos de inblandade så är det polisens jobb att förebygga den här typen av händelser. Av den senaste tidens händelser att döma så är det uppenbarligen inte säkert för kvinnor att vistas på den här typen av festivaler, alltså behöver säkerheten höjas. Då pratar man om mer patruller, kamerabevakning och liknande åtgärder. Saknas det inspiration så kan man ju se vilka mått och steg man brukar ta i samband med exempelvis större fotbollsmatcher för att undvika huliganer och andra våldsverkare. Det är dock en del av en sorglig trend, eftersom rikspolischefen Dan Eliasson tycks vara mer intresserad av ideologiskt positionerande än...tja, polisarbete. Det är inte heller bara #intetafsa-kampanjen som är pinsam, utan hanteringen av hela organisationen.

Sedan övergreppen blev kända har en hel del uppmaningar flugit förbi i sociala medier. Det varierar mellan att kollektivt skuldbelägga alla invandrare till att uppmana mig att prata med mina manliga bekanta om våldtäkter och normer. Då jag inte umgås med våldtäktsmän (och eventuella sådana skulle snabbt bli uteslutna ur min bekantskapskrets) ser jag inte direkt behovet. Det har däremot kommit förhållandevis få konstruktiva uppmaningar, som att begära att arrangörerna för festivalerna har bättre säkerhet och kamerabevakning. Låt oss undvika att försöka plocka ideologiska poänger eller peka fingrar, utan istället fokusera på konkreta förändringar för att förbättra säkerheten för alla festivalbesökare. Jag kan knappast med säkerhet säga varför ökningen har skett, men jag kan konstatera att folk har en större tendens att bete sig som idioter i grupp, det borde mobbingen i skolan vara ett så gott exempel på som något. Är alkohol inblandat så blir det ännu värre. Kanske borde man börja kolla där innan det kollektiva skuldbeläggandet sätter igång?
Det hade varit en bättre åtgärd än några plastarmband.

Moralpanikens återkomst

Varje generation har sin moralpanik, sägs det. På 50-talet var det serietidningar som var det stora hotet mot ungdomars mentala hälsa, på 80-talet hårdrocken, på 90-talet våldsamma filmer och på 2000-talet blev det TV-spelen som fick bära hundhuvudet. En del absurda påståenden gjordes, bland annat att TV-spel skulle göra att barnen förlorade kontakten med verkligheten och blev våldsamma. Forskning gjordes, och ingen seriös studie lyckades visa på ett samband mellan TV-spel och våld. Det forskningsläget har inte förändrats idag. Man har däremot sett vissa positiva effekter, som minskad reaktionstid, bättre utvecklat logiskt tänkande och förbättrad språkinlärning. Det varierar givetvis från genre till genre. 2007 läste jag journalistik på en folkhögskola och skrev mitt examensarbete om dator- och TV-spelsberoende, eller rättare sagt huruvida det faktiskt existerar. Bevisläget visade sig vara synnerligen problematiskt. Det finns behandlingshem, men det existerar ingen diagnos för sådant beroende. Debattörerna för förekomsten av datorspelsberoende är nästan uteslutna samma personer som driver behandlingshem och därmed profiterar på det. Så som den är så ger forskningen inga belägg för att dator- och TV-spelande skulle vara mer farligt eller beroendeframkallande än andra former av underhållning eller media. Moralpaniken från 90-talet har också sakta dött ner, allt eftersom TV-spel blivit en mer accepterad form av underhållning.

Det ändrades dock kvickt härom dagen när kriminologen Maria Dufva i en debattartikel i Aftonbladet påstod att TV-spelen lär ungdomar att mörda och våldta. Bakgrunden är de sexuella övergrepp som har förekommit på olika festivaler runt om i landet. Alla tycks i den här frågan sitta på egna sanningar, så det är knappast konstigt att de gamla vanliga syndabockarna dyker upp. Skribenten är förvisso kriminolog, men hennes resonemang har ingenting med vetenskap att göra, då det uteslutande bygger på anekdotisk bevisföring.

Så sitter vi här och river oss i skallen och undrar: hur kunde vi hamna här med våldtäkter i ett publikhav framför en efterlängtad konsert med Zara Larsson?
Det kan jag svara på. För det vet även min åttaåriga dotter. En kille i hennes klass lärde henne nämligen hur man har sex i spelet han spelade. Hur man kan gå på strippklubben Cheetah, köpa sex av en prostituerad som man sen kan döda med en yxa.

Jag är helt övertygad om att vi inte har en aning om vad våra barn möts av i dag – det sexuella tilltalet på nätet, i chattar, det ständiga tjatet om nudes (nakenbilder), hur de påverkas av musikvideos. Vi står i detta nu med alla anmälningar.
Var hamnar vi om tio år när våra GTA-spelande småbarn växt upp och fortsätter att leva ut värderingar de samlat på sig från alla timmar, dagar och år med spel som på olika sätt uppmanar till våldshandlingar?

Dufvas slutsats att TV-spelen är skulden till övergreppen tycks uteslutande bygga på en anekdot från hennes dotters klass. Till att börja med kan man reflektera över att GTA5 (de som kritiserar spelet har sällan någon koll på att spelserien har funnits sedan 1997) är ett spel med 18-årsmärkning. På grund av hur lagstiftningen ser ut så är märkningarna inte tvång, endast rekommendationer från utgivaren. De uppkommer dock ofta på god grund. Andra saker som man i Sverige måste vara 18 år för att göra är att dricka sprit på krogen, köpa porrfilmer eller gifta sig på eget bevåg. Man kan ju undra om föräldrarna som låter sina 10-åringar spela GTA låter ungarna ägna sig åt något av detta?
Vid den åldern kan barnen knappast själva gå in i affären och köpa spelet, så föräldrarna måste åtminstone varit delaktiga i köpet. Ägnade man då fem minuter åt att läsa på baksidan av förpackningen, där det av märkningen framgår att spelet innehåller våld, svordomar, droger och sex? Sannolikt inte.
Samma sak gäller de andra inslagen på nätet som Dufva klagar över. Om man som förälder har koll på vad barnen gör på nätet och vilka spel de spelar så behöver det inte vara ett problem. Det kräver dock engagemang, tid och ett visst mått av eget ansvarstagande. Krångligt? Jodå, men sedan när blev det en dans på rosor att uppfostra ett barn? I grunden handlar det om föräldrar som låter datorn agera barnvakt och inte engagerar sig i vad barnen sysslar med som letar efter behändig syndabock. Nu för tiden tycks det personliga ansvaret vara helt avskaffat, och det finns alltid mystiska strukturer, korrumperande spel och ondskefulla bolag som bär den yttersta skulden.
Visst påverkas barn om de bara sitter och spelar GTA, men de påverkas också om de konstant sitter och tittar på filmer med 15-årsgräns eller läser böcker med samma inslag utan föräldrarnas medverkan. Barn påverkas av alla intryck, det är en del av vad som kallas att "växa upp".
Anser man som förälder att det är för ansträngande så kanske man inte borde ha skaffat ett barn till att börja med. Att skylla på någon ny företeelse som man själv inte förstår är ingenting nytt, samma mönster har upprepats i årtusenden. Redan Sokrates beklagade sig över ungdomens förfall. Jag kan också ge mig tusan på att när sumerierna uppfann det skrivna ordet runt 3200 före kristus så beklagade sig de äldre generationerna över hur nedtecknade historier skulle fördärva ungdomen.

Vad gäller övergreppen och festivalerna så är det tvivelaktigt att just TV-spelen skulle ha en särskilt stor roll i det hela. I nuläget råder det delade åsikter om vems fel det hela är och alla tycks inse att just den egna förklaringmodellen är den enda rätta. Å andra sidan hävdas det från vissa håll att det bara är anmälningsgraden som har ökat och att alla män ytterst är ansvariga via någon slags "våldtäktskultur". Andra menar att integrationen är problemet och att förövarna är importerade från andra kulturer med tveksam kvinnosyn. Jag är inte arrogant nog att tro att jag sitter inne med sanningen, men uppenbarligen behöver man vidta mått och steg för att kvinnor ska kunna röra sig fritt på den här typen av festivaler utan att bli antastade. Vad jag däremot kan säga med säkerhet är att förövarna inte begick sexuella övergrepp för att spelat för mycket GTA. Dylika förklaringsmodeller är billiga försök att försöka applicera en enkel (och felaktig) förklaring på ett mer komplicerat problem. Situationen förbättras sannolikt av mer konkreta metoder och en nykter analys av problemet, inte genom att likt Don Quijote dra en lans mot påhittade väderkvarnar.