Det finns ingen plan

Vraket som kallas för svensk regeringspolitik fortsätter.
Tittar jag tillbaka på valrörelsen så ser jag att mycket tid användes av Alliansen för att peka ut bristen på regeringsunderlag från socialdemokraternas sida. Personligen tyckte jag att den vinkeln blev lite väl enformig och att det var viktigt att belysa fler aspekter än så. Det visar sig dock att oron var fullständigt befogad.
När debattörer från vänsterblocket över huvud taget kommenterade underlaget så framställdes det som att Löfven tack vare sin erfarenhet som facklig förhandlare skulle kunna vaska fram ett regeringsunderlag för att nå breda överenskommelser och hålla SD på en armlängds avstånd. Likt Sickan i Jönssonligan så hade han en briljant plan som snart skulle bli tydlig för alla. Efter valet.
Det visade sig snart att det inte fanns någon plan, utan att Löfven trodde att Alliansen skulle upplösas efter valet och man skulle kunna fiska upp småpartierna till regeringsunderlaget, som på den gamla goda tiden.
Tiderna förändras dock, vilket borde vara uppenbart för de som såg det senaste haveriet i EU-nämnden.

När Löfven skulle begära mandat för att driva regeringens linje inför EU-toppmötet i Bryssel i torsdags då bland annat unionens klimatmål skulle spikas så uppstod viss förvirring. Det var nämligen lite oklart exakt vilka regeringens klimatmål egentligen var.

S och MP har under förhandlingarna presenterat parallella positioner. Främst har regeringen pekat på den högre nivån om 50-procentiga utsläppsminskningar, 40 procent andel förnybar energi och 30 procent energieffektivisering. Samtidigt har man sagt sig vara redo att acceptera EU-kommissionens förslag på 40–27–30. Stefan Löfven motiverade de dubbla beskeden med att det är ”bra att ha något att slåss för”, men att man också bör ha beslutat vad som är en ”acceptabel överenskommelse”.

När EU-nämnden så skulle sätta ned foten om den svenska positionen meddelade S-ledaren – efter överläggningar med V – att regeringens ståndpunkt var den högre nivån.
– Men jag vill vara tydlig med att det rör sig i en annan riktning, sade han och syftade på diskussionen inom EU.

Eftersom det var oklart exakt vilka miljömål som regeringen egentligen ville driva i Bryssel så gjorde SD gemensam sak med oppositionen, vilket ledde till att Alliansens klimatmål vann. Historien slutade med att Löfven var tvungen att åka till Bryssel och driva oppositionens klimatpolitik istället för sin egen.
Detta kritiseras givetvis av bittra socialdemokrater, bland annat Jytte Guteland, som kallar oppositionens agerande för "ansvarslöst".

Oppositionens agerande är ansvarslöst utifrån den stökiga parlamentariska situation som råder i Sverige. Om det nu stämmer att Moderaterna vill att den svenska regeringen ska föra en aktiv politik i EU, vilket ledande moderater sagt, hur kan partiet då minska statsministerns mandat att förhandla i det Europiska rådet? Alla förstår ju att det behövs ett brett mandat för att kunna finna lösningar när 28 regeringschefer ska förhandla. Den tidigare statsministern hade inte heller majoritet i riksdagen, men det fanns en hederskodex att ge honom större mandat att driva en politisk linje, utan att sätta krokben hemma.

Denna "hederskodex" verkar dock ha lyst med sin frånvaro under den förra mandatperioden. Oppositionen försatt inte tillfällen att jävlas med regeringen (omröstningen om punktskatt borde tjäna som ett exempel) och Fredrik Reinfeldt fick igenom sin politik genom att balansera olika sidor, inte genom att förutsätta stöd enbart för att man är statsminister. Det är ju som bekant inte oppositionens uppgift att kratta för regeringens politik.
"Brett mandat" tycks för övrigt ur socialdemokratiskt perspektiv översättas till "alla ska rösta med oss". Vill man ha brett mandat så får man också förhandla med oppositionen.
Guteland får en replik från Fredrick Federley i samma tidning, som själv sitter i EU-nämnden, och menar att regeringen får skylla sig själv för den dåliga hanteringen.

Vi är många som följt debaclet i EU-nämnden. Jag satt under två mandatperioder i riksdagen i samma nämnd och har aldrig sett maken till dålig förberedelse, förvirrade diskussioner och oklar hantering.

Inget parti kan acceptera en sådan oklar hantering utan måste med självklarhet säga ifrån när sådant sker. Guteland hävdar att det är kutym att inte lägga fram andra mandat än de mandat regeringen begär men det finns två komplikationer. Det första är att nämnden måste kunna uttolka vad det är för mandat som regeringen begär av riksdagen. Det var fullständigt omöjligt, även för företrädare för S och för den miljöpartistiska ordföranden.

Det andra är att S under förra mandatperioden, när när det parlamentariska läget var lika oklart som nu, ett par gånger ändrade regeringens ståndpunkt.
Guteland menar nu att riksdagen denna period inte ska utöva den makt den har till sitt förfogande eftersom vi nu har en S-ledd regering. Förra mandatperioden gick det dock bra, när Alliansen styrde. Det är väl själva definitionen på hyckleri.

Det här är dock inget gentemot vad som väntar om någon månad. I december ska nämligen budgetpropositionen läggas fram, och lyckas inte regeringen få igenom sitt förslag så blir det regeringskris och nyval som följd. Personligen är jag inte överdrivet imponerad av regeringens arbete så här långt, och om man inte ens lyckas få mandat för sin miljöpolitik, hur ska man då lyckas få mandat för en hel budget?
Vi får se hur mycket Löfvens famösa förhandlingserfarenhet är värd, och det hävdas åter igen att det finns någon form av plan. Jag tror dock inte att regeringen, till skillnad från Sickan, har någon som helst plan.
Finns den så verkar det vara en mycket dålig sådan.

En verklighetsfrånvänd säkerhetspolitik

Det är inte svårt att dra associationer till det kalla krigets dagar nu för tiden. Ryssland uppträder allt mer aggressivt, och i Stockholms skärgård finkammar försvaret vattnen i jakt på något.

Jag tänker undvika spekulationer förrän det finns fakta att ta ställning till, men sannolikt jagar man en rysk ubåt, miniubåt eller annan undervattensverksamhet. Det svenska försvaret har ju konstant varit under nedskärning både under Alliansen och den tidigare socialdemokratiska regeringen. Numera har vi ju ett så kallat insatsförsvar, ett försvar mer lämpat åt internationella aktioner, Afghanistan som exempel, istället för det som borde vara huvuduppgiften: att försvara det svenska territoriet.
I våras kom försvarsberedningen fram till att anslagen, för första gången sedan länge, kommer behöver öka. De ökade anslagen väntas dyka upp i regeringens budget, men den nuvarande utvecklingen öppnar för fler debatter och konflikter på området.

När nu de flesta diskuterar höjningar av försvarsanslagen så finns det ett parti som utgör ett undantag: Feministiskt Initiativ. Att partiet är direkt fientligt till försvaret kan knappast komma som någon överraskning för den som hängde med i valrörelsen, men personligen var jag av åsikten att det mest handlade om en naivitet över hur försvarspolitik fungerar. Med den nuvarande utvecklingen i Ryssland skulle det vara omöjligt i längden att förespråka ett minskat försvar i en tid där vi behöver vara bättre förberedda. Men icke.
I Expressen skriver Gudrun Schyman och Veronica Svärd att den ryska ubåt som sannolikt inkräktar på svenskt vatten bara "gör sitt jobb".

Den upptrissade upprustningsdebatten som pågått de senaste månaderna når allt högre höjder. Försvarsmakten har lokaliserat en ubåt och plötsligt blir utländska farkoster misstänkta för att vara ett militärt hot mot Sveriges säkerhet. Men för att tala lite klarspråk så har inga hot riktats mot Sverige. Att ubåtar finns i gränstrakterna är inte ett hot om krig, det tillhör deras arbete.

Stockholms skärgård utgör inte "gränstrakterna". Gränsen ligger sisådär tolv sjömil utanför land, inte precis vid kusten. En ubåt såpass nära kan ägna sig åt att spionera, sabotera eller ett flertal andra aktiviteter, av vilka ingen är positiva för Sverige. Det ska också ses i ljuset av flertalet andra kränkningar av svenskt luftrum som ägt rum den senaste tiden, där ryskt flyg har befunnit sig lågt innanför "gränstrakterna".
Ryssland kommer sannolikt inte att anfalla Sverige imorgon, men man testar gränserna, ser hur god vår beredskap är och vad reaktionerna blir.
Schyman visar också upp en intressant brist på historiekunskap.

Skrämselbilden som målas upp att Försvarsmakten inte kan skydda Sverige vid ett eventuellt militärt angrepp är historielös. Sverige har aldrig kunnat, och kommer aldrig att kunna, mäta sig med militära stormakter.

Faktum är att det var Sverige som var stormakten runt Östersjön för några hundra år sedan. Det är lätt att rada upp exempel, men det är mest komiskt att Schyman kallar bilden för historielös när hon själv inte verkar ha koll på svensk historia. Ett försvar är inte heller tänkt att kunna besegra Ryssland, det är inte realistiskt i nuläget. Däremot kan man göra det så kostsamt och krångligt som möjligt att försöka inta ett land. Krig är dyra historier, och ju längre de drar ut på tiden desto kostsammare blir de. Ett försvar har en avskräckande effekt.

Vårt största säkerhetshot är inte Ryssland. Försvarsberedningen liksom FN har konstaterat att våra största säkerhetshot är klimatförändringar respektive mäns våld mot kvinnor som skördar betydligt fler liv än de som sammantaget dör i militära konflikter. Liksom FN uppmanar Feministiskt initiativ till nedrustning och ökade insatser på konfliktförebyggande och konfliktlösande arbete. Säkerhet byggs genom nedrustning, diplomati, satsningar på människors välfärd och att motverka den globala uppvärmningen. Parallellt måste vi göra upp med den maskulinitet som genom sitt våldsförhärligande bidrar till död på samhällets alla nivåer.

 Det här är, minst sagt, en enögd syn på försvarspolitiken. Det är också talande vilka konflikter som Schyman INTE nämner. När kurderna i Kobane slåss för att hålla ISIS borta, definitivt ett exempel på en organisation som sysslar med våld mot kvinnor, upprätthåller de då en "patriarkal samhällsordning"? Vad ska man göra istället, sänka vapnen och ge upp?
Problemet med FI:s analys på området är det vanliga, man prioriterar det feministiska perspektivet och ignorerar verkligheten i form av ideologier, krig, ekonomiska intressen och andra faktorer. Istället letar man efter patriarkala strukturer i varenda buske.

Det finns många säkerhetspolitiska orosmoln idag. Kriget i östra Ukraina, Rysslands massiva upprustande, annekteringen av Krim, ISIS folkmord i Irak är reella frågor som man måste ta ställning till. Svaret på de frågorna är inte "rusta ned" med hänvisning till några diffusa patriarkala strukturer som ska ligga och lura bakom närmaste buskage. Mäns våld mot kvinnor och klimatförändringarna är allvarliga frågor, men det betyder inte att man kan ignorera hela säkerhetspolitiken.
Uttalanden som dessa visar med all önskvärd tydlighet varför FI inte ska sitta i riksdagen.

Juholt avsatte Juholt

En av veckans mest intressanta politiska diskussioner är socialdemokraternas förra partiledare Håkan Juholt. Politiskt intresserade minns säkert Juholts korta med intensiva period, en tid som präglades av dåligt planerade utspel, en svajig politik och ett antal tveksamma privata skandaler från Juholts sida. Tio månader satt Juholt som partiledare innan han tvingades avgå, en minst sagt kort period.

Juholt har dock blivit aktuell igen, mest på grund av boken "Partiledaren som klev in i kylan" av Daniel Suhonen. Boken beskriver de intriger och ränker som föregick Juholts avgång.

I dag beskriver Daniel Suhonen det hemliga VU-mötet den 11 oktober 2011 som ett kuppförsök, på Carin Jämtins initiativ.
– Man förde undan honom, i säkerhet, som man brukade göra med sovjetiska ledare, säger han.
Partiledaren är i kris, men skickas i väg utan hjälp.
– Han fick inte med sig någon från staben. Inte ens en pressekreterare. Han är där själv, med sin familj och en flaska rött, säger Daniel Suhonen.
Att Håkan Juholt inte tvingades bort redan i oktober 2011 beror på en enda person, enligt Daniel Suhonen.
– Det var Fritzon som räddade Juholt.
Heléne Fritzon har i dag lämnat toppolitiken och vill inte kommentera turerna kring Juholts avgång.
Carin Jämtin påpekar genom sin pressekreterare att hon inte har kallat till något möte utan Juholts vetskap, men vill inte lämna några ytterligare kommentarer.
Såväl Wanja Lundby-Wedin som Mikael Damberg har avböjt att kommentera Juholts avgång.

Låt oss först ta ett par steg tillbaka.
Anhängare av socialdemokraternas vänsterfalang brukar emellanåt måla upp Juholt som någon form av missförstått politiskt geni, som tvingades bort på grund av en illvillig högerfalang och konspiratoriska journalister. Suhonen själv är inte heller direkt en neutral observatör i sammanhanget. Det framgår i boken att han fungerade som någon form av hemlig talskrivare/rådgivare åt Håkan Juholt, så han är definitivt inte opartisk i frågan. Tar vi oss tillbaka till oktober 2011 så var det inte en av socialdemokratins stoltaste stunder. Opinionssiffrorna befann sig i fritt fall och man hade en partiledare som hade blivit polisanmäld för lägenhetsaffärer. Problemet var inte sättet Juholt blev avsatt på, problemet är att han aldrig skulle ha blivit partiledare över huvud taget. Fredrik Tenfält skriver i Göteborgs-Posten med samma vinkel:

Jag betvivlar inte att mycket i Suhonens beskrivning av de olika turerna bakom kulisserna är riktig. Partipolitik är ingen idyll, särskilt inte när det rasar utför för partier. Många partiledare har, oavsett tidigare framgångar, tvingats avgå under förödmjukande former. 

Fallet Juholt är dock speciellt. Han var helt enkelt inte vuxen uppgiften att leda Sveriges största parti. Efter att inledningsvis ha väckt entusiasm genom att låta som en "riktig socialdemokrat" började fadäserna. Oöverlagda utspel, dålig faktakontroll, personlig skrytsamhet (som påhittet att han i sin ungdom smugglat tryckeriutrustning till Solidaritet i Polen) och interna konfrontationer. 

Juholts avgång kan varken skyllas på konspirationer eller medierna. Han orsakade den själv och egentligen är detaljerna i spelet bakom detta mindre intressanta. Slutet var, oavsett de olika turerna, i princip oundvikligt. Få personer mer än Suhonen kan tro att Juholt skulle kunnat föra socialdemokratin till seger i årets val.

Det blir talande när Suhonen greppar efter halmstrån och skyller Juholts avgång på den ena konspirationen efter den andra, men inte den mest logiska anledningen: Håkan Juholt var helt enkelt ingen bra partiledare.
Må så vara att det förekom fulspel i samband med avgången, men innan dess så hade Juholt gott och väl satt sig själv i klistret. Vad skulle ledamöterna i VU gjort istället? Stillasittande se på medan partiledaren sänkte socialdemokraterna längre och längre ned i opinionssiffrorna?

Det relevanta som boken belyser är istället hur det kan gå när ett parti har ett så drakoniskt och slutet system för att utse en ny partiledare. För oss som tittar utifrån så framstod valet av partiledare som rent absurt, där processen sker utan någon som helst insyn eller öppenhet. Istället för att kandidater ställer upp och förklarar varför de anser sig mest lämpade att leda partiet så förväntas man istället in i absurdum hävda att man inte är intresserad. För inom socialdemokratin är det inte fint att vilja bli partiledare.

Juholtboken, om något, belyser problemen i det systemet, men det var knappast orsaken till Juholts fall. Tvärtom, det var orsaken till att över huvud taget blev partiledare.
Att Juholt till slut var tvungen att avgå kan dock bara skyllas på honom själv.

Ett svajigt regeringsbygge

Vattenglaset är uppe i varv så här i valtider, så jag tar mig friheten att skriva en uppföljare till min eftervalsanalys, en del har trots allt hänt sedan igår.
Efter valet är det förstås många som undrar "Vad händer nu?", och faktum är att ingen tycks ha någon aning. Nej, inte ens jag själv.

Jag skrev bland annat igår om Löfvens svajiga regeringsbygge, och hur det kommer att bli svårt att få ihop en samlad politik på vänstersidan. Situationen klarnade inte direkt igår, när socialdemokraterna hade regeringsförhandlingar med miljöpartiet och vänsterpartiet. Resultatet blir det väntade, att miljöpartiet kommer att ingå i regeringen medan vänsterpartiet...inte kommer att göra det. Vänsterpartiets ordförande, Jonas Sjöstedt, är som väntat måttligt förtjust över utvecklingen.

Jonas Sjöstedt gick till val med ambitionen att Stefan Löfven skulle bli statsminister och att Vänsterpartiet skulle ingå i regeringen.
– Vi trodde att vi skulle ha en diskussion. Nu blev det ett blankt nej från början, säger Sjöstedt.
När Löfven nu stängt dörren betonar han att Vänsterpartiet nu är ett oppositionsparti.
– Vi kommer vara ett oppositionsparti. Om Socialdemokraterna tror att vi kommer gå tillbaka till tiden då vi var ett stödparti har de fel, säger Sjöstedt.

Ingen kan rimligtvis vara förvånad utom Sjöstedt själv, som med en dåres envishet fortsatt klamra sig fast vid det röd-gröna samarbetet som dog ut efter Mona Sahlins avgång. Att inte socialdemokraterna vill ha vänsterpartiet i en regering är en av politikens sämst bevarade hemligheter. Nu är jag förstås inte insatt i vilka diskussioner om regeringsbyggandet, om några, som har ägt rum mellan V och S under mandatperioden. Om socialdemokraterna gett vänsterpartiet intrycket att de ska få ingå i en regering för att sedan ignorera det så är det givetvis lågt. Mer sannolikt är dock att Sjöstedt helt enkelt förutsatte att vänsterpartiet var en naturlig komponent i Löfvens regering och brydde sig inte om att skaffa några garantier. När nu facebook och twitter fylls av bittra v-supportrar som är besvikna över att vänsterpartiet inte släpps in i regeringen så är det relevant att fråga när socialdemokraterna över huvud taget gav intrycket att vänsterpartiet skulle ingå i en regering. För alla andra har det nämligen varit uppenbart en längre tid att socialdemokraterna lika lite som någon annan vill ha vänsterpartiet i en regering.
Även om en regering utan V har större möjligheter att samarbeta över blockgränserna så gör det inte situationen bättre. Vänsterpartiets hot om att sätta sig i opposition kan mycket väl komma tillbaka och straffa sig för Löfven när det är dags att föra politik i riksdagen.
Samtidigt är det ett stort frågetecken hur Löfvens regering över huvud taget ska kunna arbeta, tillsammans med miljöpartiet har man långt ifrån tillräckligt många mandat för att ha majoritet i riksdagen. Aftonbladets politiska kommentator, Lena Mellin, tycks vara lika förvirrad som jag själv:

– Jag har hela utgått från att Löfven inte vill ha med Vänsterpartiet, men samtidigt leder det här till en svag regering som kommer att vara beroende av flera andra partier för att få igenom sin politik, säger Lena Mellin i Aftonbladets tv-sändning. 

Vad betyder beskedet för Socialdemokraterna och Miljöpartiet?
– Det betyder att de i sin regeringsförklaring och kommande budget måste lägga förslag som attraherar minst två andra partier i riksdagen för att få majoritet. Först ska de förhandla sinsemellan och sedan med några andra, det kommer att kräva otroligt mycket tid.

Nu pratas det mycket från Löfvens sida om att riksdagen måste "ta ansvar". Underförstått att några av de borgerliga partierna måste gå in och stödja hafsverket som utgör hans regering för att hålla SD på mattan. Något sådant lär dock inte vara aktuellt, då både centerpartiet och folkpartiet avvisat hans inviter. Det är dessutom vansinnigt i nuläget. Alla de borgerliga partierna har tappat i opinionen efter att man gått till val på en gemensam politik. Att då dissa Alliansen vid första bästa tillfälle kommer att straffa sig hos väljarna. I nuläget kommer Alliansen sannolikt att fokusera på att driva opposition och inte gå fram med några längre strategier förrän moderaterna har valt en ny partiledare till våren. Några allianser med socialdemokraterna, utom möjligen överenskommelser i enskilda frågor, kommer definitivt inte att vara aktuella.
Sammanfattningsvis är Löfven i den föga avundsvärda positionen där han lyckat göra sig ovän med vänsterpartiet samtidigt som han har en borgerlig opposition. Samtidigt lurar Sverigedemokraterna som en joker i kortleken.

Vad kommer att hända nu?
Tja, det är sannolikt att Löfven kommer att väljas till statsminister av riksdagen utan större problem. Fram till dess ska det förhandlas om ministerposter med miljöpartiet och en regeringsförklaring ska tas fram, som ska lyckas med konststycket att tilltala både vänsterpartiet och några av partierna i alliansen.
Det riktiga testet kommer i december, när budgeten ska röstas fram. Under en lång tid hade Sverige en tradition runt budgeten som gick ut på att propositionen skulle antas eller förkastas i sin helhet. Att plocka ut enskilda frågor gick alltså inte. Var man inte nöjd med budgeten fick man samla sig runt ett alternativ. Det gynnade minoritetsregeringar vilket i sin tur underlättade den ekonomiska politiken avsevärt.
Fram till förra året.
Då röstade vänsterblocket i samarbete med SD bort förändringen av punktskatten och bröt därmed en långvarig tradition för att kunna jävlas med regeringen. Det här är ytterligare en i raden av beslut som kan komma tillbaka och ställa till problem för Löfven. Det öppnar nämligen för att oppositionspartierna kommer att göra samma sak. Nu är ju budgeten problematisk nog som den är. Alliansen lär rösta emot den i sin helhet, vänsterpartiet har kräver uppgörelser om vinster i välfärden för att ge sitt stöd och Sverigedemokraterna konstaterar att man är fullt beredd att sänka Löfvens budget.
Går det illa så kan budgetpropositionen hackas sönder i så små bitar att det allvarligt hindrar Löfvens förmåga att driva politik, går det riktigt illa så sänks budgeten i sin helhet, vilket leder till att regeringen i praktiken blir helt maktlös. Nyval lär bli den naturliga följden av detta.

Kaoset och osäkerheten gynnar bara ett enda parti: sverigedemokraterna. Löfvens regeringsbygge kommer att bli såpass svagt att SD har mycket större möjligheter att sabotera den förda politiken än tidigare.
Frågan är inte om Stefan Löfven kommer att bli statsminister, för det kommer han med största sannolikhet att bli. Frågan är huruvida han kommer lyckas att vara statsminister mandatperioden ut.

En intressant mandatperiod

Nu när valresultatet har lagt sig så är det lätt att konstatera att det inte blev någon seger för Alliansen. Utgången var lite väntad, men jag försöker alltid vara optimistisk fram till det sista.
Tiden har kommit för att inse faktum. Vänsterblocket vann och jag lyfter på hatten. Lycka till, det lär ni behöva de kommande fyra åren. Jag är av åsikten att det är nyttigt för ett land att byta styre med jämna mellanrum. Förr eller senare så blir regeringen, oavsett politisk färg, maktfullkomlig, vilket i sin tur leder till en arrogans som är dåligt för det demokratiska samtalet. Under sina sista år med Göran Persson som partiledare hade socialdemokraterna glidit in i en "förvaltande" roll, där politiken mer eller mindre gick ut på att se till att ingenting förändrades. Arrogansen upplevdes tydligt när politiker som Marita Ulvskog beskrev maktskiftet 2006 som en "statskupp".
Så på sätt och vis är den nuvarande maktskiftet bra för det politiska samtalet och förändringen i Sverige. Alliansen får fyra år på sig att definiera nya visioner för att sedan återkomma till valet 2018.
Men vad är de största nyheterna i valet? Vattenglaset analyserar.

1. Feministiskt Initiativ kom inte in i Riksdagen.
Trots det höga tonläget så slutade FI på 3,1% och därmed utan en plats i riksdagen, däremot kom man in i flera kommuner. FI:s närvaro skulle ha lett till att man i riksdagen skulle ha ytterligare ett vänsterparti med luddigt finansierade visioner att ta ställning till och knappast förbättrat det redan osäkra parlamentariska läget. Jag tycker FI har varit nyttiga med att lyfta upp jämställdheten som fråga, men det skulle vara riskabelt att ge dem inflytande på riksnivå. Hur det går för FI 2018 beror på hur väl de lyckas hålla ångan uppe och hur de sköter sig i EU-parlamentet. Med tanke på utvecklingen i parlamentet hittills så finns det ingen anledning att dra på för stora växlar. Mycket av FI:s framgång bygger också på att de ridit på en vänstervåg. Om fyra år kan det mycket väl hända att den vågen har dött ut och att det är "inne" att rösta på någonting annat.

2. Sverigedemokraterna blir tredje största partiet.
Åkessons målsättning var att SD skulle bli det tredje största partiet efter valet. I det kan man säga att han har lyckats med råge. SD ökar från 5,7 procent till 12,9, mer än en fördubbling av deras mandat. Med det kan man säga att strategin att marginalisera SD fullständigt har misslyckats. Taktiken hittills tycks ha varit att skjuta undan invandringsfrågan, minimera SD:s utrymme eller, i Aftonbladets fall, konstant kalla dem för "rasister" så fort man får chansen. SD:s framgångar beror på viss del på att invandringsfrågan är så vansinnigt polariserad på riksnivå. Det finns egentligen bara två linjer. Antingen har man SD:s linje, där invandringen är roten till alla problem och enbart dränerar resurser eller så har man alla andras linje, där invandringen inte har några nackdelar utan bara levererar kompetenta, högutbildade människor. Eventuella problem är på grund av "strukturell rasism". Ingen av linjerna håller, men det går inte heller i politiken att enbart ha en linje för att öka invandringen och en för att stoppa invandringen, det behövs medelpunkter. Framför allt behöver diskussionen av invandringsfrågan vara mer nyanserad, och partierna måste sluta göra SD till huvudmotståndare i varje val. Den enda vinnaren på den nuvarande strategin i att hantera SD är Jimmie Åkesson.

3. Parlamentarisk osäkerhet.
Vänsterblocket vann, men det är långt ifrån en stabil majoritet. Vänstersidan får 43,7% mot Alliansens 39,3%. Det är visserligen mer, men med SD:s starka ställning så har Åkesson goda möjligheter att skjuta ned frågor där blocken inte är överens. Det innebär också att Stefan Löfven måste ha stöd både från miljöpartiet och vänsterpartiet, och de är långt ifrån överens i många frågor. Just nu försöker Löfven och en del socialdemokratiska debattörer hävda att det är centerpartiet eller folkpartiets "ansvar" att ta socialdemokraternas utsträckta hand och ingå i ett regeringsbygge för att marginalisera SD. Varken FP eller C är dock intresserade att ingå i en socialdemokratisk regering, vilket man meddelade tydligt.
Jag minns en liknande situation efter förra valet, då de föreslogs från borgerliga debattörer att ett visst antal röstande från vänsterblocket borde avstå från att rösta i riksdagen av samma anledning, för att minimera SD:s inflytande. Ingen på vänstersidan var intresserad. Det är inte mer än rätt att Löfven får ta del av samma huvudvärk. Under nuvarande omständigheter så kommer det inte att bli en blocköverskridande regering, trots att socialdemokraterna gång på gång skickat trevare till småpartierna i Alliansen.
Situationen kompliceras ytterligare av att Åkesson inte utesluter nyval. Löfven kan säkert få ihop en regering, men att få allt att fungera är en helt annan sak. Framför allt budgeten kommer att bli en mardröm, där Alliansen sagt att de kommer att rösta emot, vilket i praktiken ger SD möjlighet att torpedera båda sidornas motioner. Löfven kommer med största sannolikhet att bli statsminister, men huruvida hans regering faktiskt håller ihop är en helt annan fråga. Socialdemokraterna är inte vana vid att ha regeringsbyggen där de släpper in andra partier eller tar särskilt stor hänsyn till deras politik, så det kommer att bli intressant att se hur det slutar.

4. Nej till trängselskatten.
Bor du inte i Göteborg så har du sannolikt ingen aning om att folkomröstningen om den omdiskuterade trängselskatten genomfördes i samband med valet. Det visar sig att nej-sidan troligtvis har vunnit med ett högt valdeltagande, drygt 72 procent. Då det allt mer ser ut som om ja-sidan inte har någon strategi för vad man ska göra vid ett "nej" så ska det bli intressant att se vad man tänker göra. Personligen är jag emot hela västlänken, huvudsakligen för att det är ett skolboksexempel på en fråga där politikerna redan bestämt sig och väljarna inte fått chansen att säga sitt.
Det ska tilläggas att folkomröstningen resulterade i ett nej trots att det pågick valfusk och propaganda för ja-sidan var skriven på röstsedeln.
Västlänken har inte blivit tillräckligt utredd, kommer att kosta för mycket och kommer sannolikt att leda till gigantiska störningar i centrum. Vem är det egentligen som tror att det inte kommer resultera i några störningar när man ska gräva en gigantisk tunnel under centrala Göteborg?
Jag har således ingen sympati för de politiker som nu tvingas inse att hela finansieringen för Västlänken rasar ihop utan Trängselskatten. Förhoppningsvis börjar någon på den borgerliga sidan inse att hela projektet borde avbrytas och mer kostnadseffektiva alternativ utredas.

I sin helhet så kommer det att bli en intressant mandatperiod. Det enda positiva med det parlamentariska kaos som sannolikt kommer att uppstå är att det i praktiken garanterar en borgerlig valseger vid nästa val. Alliansen behöver återfokusera och moderaterna ska välja en ny partiledare i vår, eftersom Fredrik Reinfeldt avgår både som statsminister och partiordförande. Valet är klokt, det är en helt annan sak att leda ett parti i opposition än i regeringsställning. Vi återfokuserar, kommer tillbaka och vinner valet 2018.
Det kommer som sagt fler val, och fler mandatperioder.

Valet med Vattenglaset

Idag så är det dags. Valdagen.
Jag har själv inte röstat än, men kommer att promenera ned till vallokalen efter att det här inlägget är skrivet.
Har ni ännu inte röstat? Gör det idag. Kom ihåg: röstar man inte så har man inte heller någon rätt att gnälla på politikerna under den kommande mandatperioden.
Just på valdagen tänkte jag ta lite tid och blicka framåt och se vad som eventuellt väntar.

I opinionsundersökningarna har det pratats mycket om Alliansen vs. "de rödgröna", men faktum är att de rödgröna inte existerar. Alliansen, å sin sida, är ett officiellt samarbete mellan fyra stycken stundom olika partier medan oppositionen mest definieras av att alla tillhör vänsterblocket, med undantag för Sverigedemokraterna, och alla vill se någon annan än Alliansen i regeringsposition. Där tar dock likheterna slut, för till skillnad från under förra valet så står inte två allianser mot varandra. Den enda som tror på det gamla röd-gröna samarbetet tycks vara Jonas Sjöstedt, som med en dåres envishet har räckt ut hand efter hand till socialdemokraterna för att återuppliva det gamla samarbetet.
Vinner Alliansen så har man en god uppfattning om vad som väntar. Man har gått ut med ett gemensamt valmanifest och alla förslagen är färdigförhandlade och klara. Olika partier kan få mer utrymme för sin politik beroende på hur valet går, men det är bara en naturlig följd av valet.
Vad får vi om vänsterblocket vinner? Ingen vet, inte ens Stefan Löfven.

Sedan Löfven blev partiledare har Fredrik Reinfeldt konstant pressat honom på regeringsfrågan. Jag själv tyckte att det blev lite påfrestande att frågan konstant skulle tas upp i tid och otid. I brist på bättre argument, tycktes det. Tiden har dock gett Fredrik Reinfeldt rätt. Idag är det valdag, och vi vet inte särskilt mycket mer om Löfvens eventuella regeringssammansättning idag än vi gjorde när frågan först tog upp.
Socialdemokraterna har nämnt miljöpartiet som en "naturlig samarbetspartner", men S och Mp tillsammans har i de senaste mätningarna färre mandat än alliansen så en röd regering måste rimligtvis söka stöd på annat håll. Vänsterpartiet har gått hårt fram under valrörelsen med sin "Inte till salu"-paroll och korståg mot privata aktörer i välfärden. Socialdemokraterna tycks dock vara måttligt intresserade av att ha Sjöstedt i regeringen, då varje närmande från V:s sida har bemötts av kall tystnad från S. Det är inte direkt så att man klandrar Löfven för det. Vänsterpartiet var en av orsakerna till att de rödgröna förlorade förra valet, eftersom Mona Sahlin var tvungen att ägna sig åt ständig skadekontroll varje gång vänsterpartiet kom med ytterligare något förvirrat vallöfte. Man tycks har lärt sig av läxan, och håller vänsterpartiet på en armlängds avstånd.
Sjöstedts hot om att vägra sätta sig i en regering som inte tar avstånd till vinster i välfärden är i varje fall ett tomt sådant. Vad har han egentligen för alternativ? Stödja Alliansen? Är det något som vänsterpartiet hatar men än vinster i välfärden så måste det väl vara ytterligare en mandatperiod under borgerligt styre, så alla hot om att inte stödja Sjöstedt om man inte får gehör för sina frågor är tomma. Det finns ingen annan som vill samarbeta med vänsterpartiet, det verkar inte ens som om Löfven vill göra det. Det är ingen slump att han för en tid sedan gjorde inviter till folkpartiet, som har ungefär lika mycket stöd som vänsterpartiet och sannolikt inte kommer att åka ur riksdagen under överskådlig tid.

Är den eventuellt röda regeringskonstellationen okänd så är det inget mot vilka frågor man tänker driva. Till och med den "naturliga samarbetspartnern" miljöpartiet är oense med socialdemokraterna på flera viktiga områden. Socialdemokraterna vill till exempel investera mer i försvaret och återinföra allmän värnplikt, miljöpartiet vill avskaffa det. En annan viktigt fråga är kärnkraften. Det är väl känt att Löfven själv vill stärka kärnkraften, men partilinjen är att avveckla på väldigt lång sikt. Under överskådlig tid ska dock inga större förändringar ske. Här vill miljöpartiet dock börja stänga ned reaktorer så fort som möjligt. Vad de ska ersättas med är oklart.
Det är ytterst osannolikt att socialdemokraterna skulle kunna förhandla bort miljöpartiets dogmatiska motstånd mot kärnkraften, så kompromisser kommer att behöva ske. Vänsterpartiet, å sin sida, har en uppsjö av frågor där man har radikalt annorlunda inställning än socialdemokraterna och miljöpartiet, vinsterna i välfärden är bara ett exempel.

Ett annat parti som jag har lagt en hel del krut på att granska är Feministiskt Initiativ. Mitt huvudproblem med dem är att de tycks lida av "miljöparti-syndromet", där man mest får positiv uppmärksamhet i media och de mindre bra aspekterna i deras politik "glöms bort". Detta i kombination med att deras medlemmar är väldigt aktiva på sociala medier gör det fullt relevant att granska dem. Ett av huvudproblemen med FI är att de inte har någon ekonomisk politik. Notera att jag skrev "inte har".
Både Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna, två andra partier som jag ogillar, har en dålig ekonomisk politik. Vänsterpartiet, å sin sida, har en allt för stor förkärlek till höjda skatter som lösningen på allt, medan sverigedemokraterna gravt överskattar besparingseffekterna av en minskad invandring. FI har däremot inte ens gjort ett försök att redogöra för hur deras politik ska finansieras. Förslagen som redovisas i partiprogrammet, som för övrigt är ett hopkok av auktoritär vänsterpolitik, beräknas kosta omkring en halv biljon (alltså runt 500 miljarder), vilket motsvarar ungefär halva statsbudgeten. Under Almedalen gjorde FI en extremt välvillig tolkning av sin ekonomiska politik och dess kostnader, men inte ens de finansieringarna var övertygande. Bland annat så ska utgifterna finansieras genom att alla skattepengar som är gömda utomlands ska hämtas tillbaka. Hur detta mirakel ska gå till är okänt, då skatteverket i åratal har försökt få tillbaka de här pengarna utan att lyckas.
Kontentan är att FI lovar allt till alla utan att bry sig om hur man ska betala för det hela. För att sätta siffrorna i proportion så är 500 miljarder mer än kostnaden för varenda jobbskatteavdrag Alliansen har infört och försvarets samlade kostnader. FI:s politik är helt enkelt oseriös.
Det hela blir ju inte bättre av att de som röstar på FI har notoriskt dålig koll på vad som står i partiprogrammet, om de ens har läst det. Rätt många hävdar att de röstar på "ideologin" eller "feminismen", oavsett vad som står i partiprogrammet. Det är ungefär det sämsta man kan göra i ett val - att rösta på fel parti av fel anledningar. De som tror att FI:s intåg innebär att det kommer att föras någon nytänkande feministisk politik kommer att bli besvikna. Kommer FI in i riksdagen så kommer de sannolikt också att ingå i vänsterblockets regeringsunderlag, vilket ger ytterligare en huvudvärk för Stefan Löfven.

Sammantaget så är vänsterblocket ett kaos av olika åsikter, ofta in konflikt med varandra utan någon egentlig regeringskonstellation. Man kommer sannolikt att kunna enas runt Löfven som statsminister om blocket får majoritet, men det kommer att bli verkligt intressant när budgeten ska bestämmas. Då ska alla dessa åsikter enas runt någon slags konkret politik. Ingen vet vilken slags budget det kommer att resultera i, om något över huvud taget kommer att träda fram. Samtidigt har Sverigedemokraterna och Jimmie Åkesson deklarerat att man hellre ser ett nyval än ytterligare en mandatperiod med samma typ av invandringspolitik. Risken är då överhängande att SD torpederar budgeten för båda blocken.
Risken är alltså överhängande att nästa mandatperiod blir en kaotisk sådan om vänsterblocket får majoritet, kanske rentav med nyval. Det enda positiva är att det i praktiken garanterar en borgerlig seger vid nästa val.

Min förhoppning är givetvis att Alliansen får fortsatt majoritet och att extremistpartier som FI och SD får så lite som möjligt att säga till om. Hur det slutar får vi dock se ikväll, och jag önskar alla lycka till, oavsett vad ni röstar på.
Må bästa parti vinna!

Felplacerad humor

Valdagen den 14:e september tickar obönhörligt närmare och en del av partierna tar till mer eller mindre desperata grepp för att få ett övertag på söndag. En av de mer accepterade delarna av valet är de affischer från partierna som vid det här laget är uppsatta över hela Sverige.
Alla partier har dock inte affischer. Feministiskt Initiativ har inte råd med några, eftersom de saknar statsbidrag, precis som alla partier som inte lyckats komma över den magiska 1%-gränsen vid ett tidigare riksdagsval. Har man inte råd med några egna valaffischer så får man dock låna motståndarnas, det verkar i varje fall vara hur resonemanget har gått hos FI. I veckan så har man satt fast rosa glasögon på flera av de andra partiernas affischer med texten "låt dem sitta kvar efter valet också". Det här är nu inget tilltag av något ungdomsförbund, utan en kampanj sanktionerad av partiet. Det man vill uppmärksamma ska vara hur de övriga partierna förhåller sig till sina respektive jämställdhetsmål, men jag tänker fokusera på kampanjen i sig.
Partierna som har drabbats förefaller dock måttligt roade.

Birgitta Ohlsson frågar sig hur Feministiskt initiativ själva hade reagerat om liknande kupper hade riktats mot dem. Hon tycker att skillnaderna i den feministiska politiken ska dryftas i debatter, inte genom att förstöra varandras valmaterial. 

– När det är valrörelse gäller det att sätta den politiska agendan genom att debattera feminism och inte syssla med den här typen av affischvandalisering. Jag tycker det är trist, säger Birgitta Ohlsson.

FI vägrar dock kalla det för vandalisering, utan det är enligt Gudrun Schyman "en liten opinionsyttring med glimten i ögat". Bortförklaringarna är att man tänker ta ner glasögonen efteråt, men på twitter verkar den officiella strategin vara att slänga in så många smileys som möjligt och bortförklara det som något vansinnigt roligt. Underförstått då att de som inte fattar "skämtet" är tråkmånsar som tar allt på för stort allvar. Det finns vissa problem i det här resonemanget.
Vad som är värt är uppmärksamma är inte huruvida det här "skämtet" är roligt eller inte, utan att ett politiskt parti gått ut och vandaliserat motståndarnas kampanjmaterial. Det spelar ingen roll om glasögonen går att ta bort, skadan är redan skedd. De flesta partiernas företrädare tycks vara av samma åsikt.

Kritiken har dock inte låtit vänta på sig. Riksdagsledamoten Maria Abrahamsson (M) var en av de drabbade.
"Om jag hade velat ha Fi-glasögon på min affisch, hade jag haft det. Nu sitter dom där ändå. Åverkan", skrev hon på Twitter tidigare i dag.
Centerpartiets kommunikationschef, Ola Spänner, rasar mot Fi:s tilltag och hänvisar till de ideella krafternas arbete som ligger bakom affischerna. Partiet har sedan tidigare dragits med en hel del skadegörelse av affischer.
– Gudrun Schyman tar det till en ny nivå när hon går ut och paraderar med att de saboterar andras affischer. Det är upprörande. Jag utgår i från att de förr eller senare ber om ursäkt och tar tillbaka det, säger Spänner.
Även Folkpartiets ungdomsförbund, LUF, har reagerat.
– Det är anmärkningsvärt att ett parti uppmanar sina medlemmar att faktiskt vandalisera andras affischer. Det här är ideella krafter som lägger sina kvällar och helger på att sätta upp dem i ur och skur. Jag tycker att det faktiskt är riktigt dåligt att man inte kan visa respekt för demokratin och för de ideella människokrafternas engagemang utan istället förstör, säger Linda Nordlund, LUF-ordförande.
S-ledaren Stefan Löfven är också kritisk:
– Jag tycker att man kan låta bli andras valaffischer.
Fredrik Reinfeldt (M) lika så:
– Jag tycker det är väldigt onödigt eftersom alla ju får plats till offentliga rummet. Alla partier syns ju. Det är överambition och överaktivism att i stället för att sätta upp och rätta till sina egna ge sig på motståndarna.

Liberala Ungdomsförbundet kontrar dock. Inte genom att vandalisera FI:s affischer (då några ändå inte finns att vandalisera), utan att sätta upp nya med texten "Feminism utan Vandalism" som en twist på ett av folkpartiets valslogans. Ett exempel på ett mer acceptabelt "skämt".
För min del är inte huvudproblemet att jag inte tycker att FI:s humor är särskilt rolig, utan för att tilltaget är respektlöst. När jag kandiderade till kyrkovalet 2013 så var jag själv med och satte upp affischer av precis samma typ som nu finns runt om i stan. Det krävs en hel del arbete. Först ska själva affischerna limmas fast på pappskivor och därefter bär man affischerna till lämpliga platser och sätter upp dem, vilket är ett jobb som kräver åtminstone två personer. Det tar ett tag, och det är inte alltid som vädret är överens.
De som sätter upp affischerna kommer från ungdomsförbunden eller partierna och tar av sin egen fritid för att utan ersättning se till att de kommer på plats, ofta oavsett vädret. Det ligger mycket tid och arbete bakom.
När man vandaliserar en affisch så räcker man ut långfingret åt de som har satt upp den. Det kan vara hänt att de vandaliseras eller slits ned av övernitiska medlemmar i något ungdomsförbund eller enstaka ligister, men här är det ett politiskt parti, som dessutom själva aspirerar på en plats i riksdagen, som är ansvariga. Dessutom har man mage att avfärda det hela som ett skämt. Det är inte skadeverkningen som är relevant, utan gesten i sig.
Sanna Rayman på Svenska Dagbladet sammanfattar det hela rätt bra:

Socialdemokraten Anders Utbult twittrade häromdagen detta:
”Det här med att FI ser sig som nyskapande som sätter sina grejer på andras valaffischer. Tror ni inte ALLA andra partier tänkt tanken?”
Just. Såklart har tanken redan tänkts. Den har också förkastats – för att partierna har respekt för varandras nedlagda arbete, trots åsiktsskillnader. Den har förkastats – för att ingen vill öppna dörren till valrörelser av ständiga collagearbeten. Ett fint exempel på spontan ordning. 

Personligen vet jag hur jag känner för partier som inte respekterar människors nedlagda möda. När sådana partier inte kommer in i riksdagen skrattar jag, hjärtligt. Man får ha lite humor.

Om alla gjorde som FI så skulle det knappt bli någon valrörelse, eftersom alla partierna skulle vara tvungna att lägga tid och resurser för att sanera sina affischer från de andras "opinionsyttringar". FI:s tilltag är inte en "kul grej", utan en respektlös gest.
Om FI vill ha valaffischer - skaffa egna. De som sitter uppe tillhör någon annan.