Håll isär opinion och utbildning

En av de mest irriterande sakerna jag känner till är folk som försöker predika ut sin livsstil de personer som är uppenbart ointresserade. Att informera är en sak, men att på ett ofta moraliserande sätt måla upp sina egna personliga val som de enda rätta är vansinnigt irriterande. Det sker dessutom ofta i ett sammanhang där ingen är intresserad av att lyssna. De flesta har sannolikt varit ute på lunch med ett sällskap och märkt väldigt tydligt om någon råkar vara vegan, personen i fråga brukar nämligen ha en tendens att upplysa alla andra om sina matvanor och hur oerhört moraliska vederbörande anser att de är.
Personligen har jag inget emot folk som har andra livsstilar än jag själv, så länge de inte försöker pracka på sina val på andra. I gengäld återgäldar jag tjänsten genom att inte försöka göra samma sak. Att diskutera sina personliga val är en sak, men att predika dem är något helt annat.

Härom dagen läste jag dock på GP:s ledarblogg om att det ska hållas en kurs på Chalmers för den här typen av besserwissrar.

En av kurserna man kan anmäla sig till är den öppna onlinekursen ”Sustainability in Everyday life” på Chalmers Tekniska Högskola här i Göteborg. Det är en så kallad mooc-utbildning, massive online course, och är gratis för vem som helst i hela världen.
Genom att läsa kursen får man lära sig mer om hållbar utveckling ur ett vardagsperspektiv, att ”kritiskt granska och reflektera över informationsflödet från massmedia” samt utveckla sin kognitiva och beslutsfattande förmåga som kan användas i vardagslivet.

Tja, det ser ju bra ut så långt. Hållbar utveckling är ju en viktig fråga, och både källkritik och beslutsfattande är ju användbar kunskap som kan komma till god nytta på många områden.
Men.

Men sen blir det lite messianskt kladdigt: ”How to discuss these topics appropriately, and encourage others to make informed decisions regarding sustainable living.” 

På ren svenska: den som läser kursen ska lära sig hur man ska diskutera hållbar utveckling med sin omgivning så att de ska förstå hur de själva kan leva utefter evangeliet om hållbar utveckling.

Hållbar utveckling, för de som inte är insatta i termerna, handlar om hur man ska förhålla sig till bland annat ekonomisk tillväxt utan att skada ekosystemen. Det är en komplex fråga som har ekonomiska, ekologiska, sociala och politiska aspekter, och likt de flesta frågor så finns det ett antal positioner baserat på var man står ideologiskt. Det går å ena sidan att förespråka ansvarsfull ekonomisk tillväxt, där man inte gör ingrepp i ekosystemen, släpper ut växthusgaser, skövlar mark, etc. Å andra sidan kan man göra som miljöpartiet och förespråka noll tillväxt. Förstår man inte hur vanskligt det här är så bör man ha i åtanke att större delen av alla våra teknologiska framsteg, vår utveckling inom medicin, industri, transport och mycket mera är ett resultat av tillväxten. Någon har utvecklat något för att tjäna pengar, vilket i sin tur driver den totala utvecklingen framåt. Att förespråka nolltillväxt är i princip att kräva att samhället ska frysas utvecklingsmässigt där vi befinner oss just nu för överskådlig tid. Det är också vansinnigt arrogant att hävda att man skulle ha visionen att avgöra om den tillväxtnivån vi har nu "räcker" för de kommande generationerna.
Miljöpartiet har tidigare hävdat att de inte förespråkar nolltillväxt, men det är en lögn. Det finns ett kongressbeslut på frågan.

Det är alltså i högsta grad relevant var man positionerar sig i frågan, eftersom det finns partipolitiska skiljelinjer. Om kursen bygger på att man ska lära sig hur man ska diskutera hållbar utveckling med sina bekanta och uppmuntra dem så kommer det också dras en skiljelinje om vems syn på hållbar utveckling man ska diskutera. Det i sin tur innebär ett ideologiskt ställningstagande, oavsett hur man vrider och vänder på frågan.
En utbildning ska ytterst ge en så objektiv syn på ämnet som möjligt, men hänsyn till olika perspektiv och infallsvinklar, med fördel så ideologiskt obundet som möjligt. Men där bör det sluta.
Vill folk ägna sig åt opinionsbildning så finns det politiska partier eller intresseorganisationer man kan vända sig till som lär ut det, men det är ingenting som utbildningar på högskolenivå ska vigas åt.

Objektiv utbildning i en fråga är däremot helt okej, framför allt frågor där det finns olika ideologiska perspektiv. Bästa sättet att göra ett informerat beslut är ju att vara medveten om alla perspektiv.
Däremot behöver vi inga utbildningar som lär folk att pracka på sina val på andra. Det finns redan tillräckligt många självutnämnda apostlar som försöker sprida sin egen livsstils evangelium till de som inte är intresserade av att lyssna.

ADHD och perspektiven

Jag skriver på nyheter 24 som respons på en tidigare debattartikel av Emelie Walles. I normala fall skulle jag inte skriva en artikel enbart för att opponera mig mot något som en annan person har skrivit, men det här är ett specialfall. Enligt henne själv har alltså Walles ADHD, något som hon av artikeln att döma verkar se som ett mindre obehag som kan arbetas bort. Hon skriver:

Att skylla på man inte kan göra visa saker för att man har ADHD är för mig att vara lat, allt för många identifierar sig med sin diagnos och lutar sig tillbaka. Allt går om man bara vill, visst jag får kämpa lite mer än alla andra på vissa saker, medan jag också kan briljera med unika affärsidéer som ingen annan tänkt på, jag kan också jobba väldigt effektivt med det jag tycker om, vilket ger mig ett enormt försprång gentemot mina kollegor på marknaden. 

Alla människor har bra och dåliga egenskaper, det är bara så att mina kanske inte hör till vanligheterna, men fortfarande hör det till vanligheterna att man har dåliga sidor. Jag har nära till skratt och gråt, vilket kan gå väldigt snabbt, ibland från en sekund till en annan, visst det är jobbigt men jag tror att det är minst lika jobbigt för personer som tex är blyga, summan av kardemumman -Vi alla kämpar med olika svårigheter.

Walles jämställer alltså dels att ha vissa karaktärsdrag, som att vara blyg, med att ha ADHD. Samtidigt klassas se som inte kan göra saker på grund av diagnosen som "lata". Det är tämligen uppenbart att Walles har en lättare form av ADHD, men det är inte alla förunnat. Tvärtom.
Precis som de flesta funktionsnedsättningar så går ADHD i grader. Å ena sidan har vi de som kommit relativt lätt undan. Man har svårigheter, men det går att jobba bort det värsta med rätt träning och/eller medicin. Å andra sidan har vi de med ickeexisterande impulskontroll eller grava koncentrationssvårigheter. För dessa människor kan ADHD vara ett rent helvete att ta sig igenom, och jag är tämligen övertygad av att Walles påstående om att "allt går om man bara vill" känns hånfullt här. Walles problem är att hon utgår från att hennes egen situation, sannolikt en tämligen lätt ADHD, är generellt gällande för alla andra med diagnosen. Så är inte fallet. Som jag själv skriver:

Det är uppenbart att Emelie Walles tillhör den relativa minoritet som har välsignats med lättare funktionsnedsättningar och som med viss ansträngning kan leva ett normalt liv. Det bör dock noteras att NPF som helhet sällan resulterar i några superkrafter. Det förekommer specialkompetens, visst, exempelvis inom Aspergers syndrom eller autism.

Dock, för varje person med lättare funktionsnedsättningar som lyckats kämpa sig fram till ett normalt liv så finns det minst två för vilka en diagnos kan vara ett rent helvete. Det framstår därför inte bara som okunnigt utan även drygt när man påstår att man borde se ADHD som "något positivt som folk nästan önskar att de hade".

Sådana uttalanden är inte bara dryga, utan även hånfulla. Det är också problematiskt eftersom vi hela tiden har en debatt. Som jag tidigare skrivit så får diverse självutnämnda "experter" och konspirationsteoretiker ständigt utrymme att komma med absurda uttalanden om neurospykiatriska funktionsnedsättningar. ADHD ligger mest i skottlinjen just nu, och det finns vissa debattörer som hävdar att diagnosen inte finns, utan är ett påhitt av psykiatrin. Samtidigt finns det sociologer som hävdar att diagnoser som helhet är "sociala konstruktioner". I det perspektivet så blir det problematiskt när någon som själv hävdar att hon har en diagnos skriver att det inte är farligare att ha ADHD än att exempelvis vara blyg. Utöver detta så är det tveksamt om Emelie Walles över huvud taget har en diagnos.

Gräver man igenom hennes blogg så ser man att hon i januari ställde sig i kö till att bli utredd. Är man någorlunda bekant med processen så vet man att det kan ta olika lång tid med själva utredningen, men eftersom psykiatrin är vad den är i Sverige så är det inte ovanligt med kötider i upp till ett år innan utredningen kommer igång. Det skriver till och med Walles själv:

Den psykiatriska vården i Sverige är under all kritik så trotts att jag hamnar i prio 1 kön för en utredning, så kan jag räkna med att vara igång till nästa årsskifte med min utredning.

Detta skrevs alltså den 8:e januari i år. Nu, inte ens tre månader senare, skriver Walles en debattartikel där hon påstår sig ha en ADHD-diagnos. En hund ligger begraven.
Antingen har Emelie Walles haft världens kortaste kötid och utredning, eller så ljuger hon om sin diagnos. Psykologer, som hon verkar ha pratat med, är inte kvalificerade att bedöma vilken diagnos någon har, inte heller kan man "hobbydiagnosticera" sig själv. Det krävs en utredning.
Det kan hända att Emelie Walles har ADHD, kanske har hon något annat eller kanske har hon ingen diagnos över huvud taget, det vet man inte förrän utredningen är färdig. Men att medan man står i kö tro sig vara lämpad att komma med självsäkra uttalanden om en diagnos som man kanske har är arrogant. Ironiskt nog gör Walles det som hon bedyrar att hon inte sysslar med:

Jag har aldrig ridit på någon ADHD-våg, inte alls, jag tror på att stärka den person jag är och genom att göra saker jag är bra på, så bevisar jag för världen att jag är inte mer annorlunda än någon annan egentligen.

Men att rida på någon "ADHD-våg" är precis vad Walles försöker göra. Hon tror sig plötsligt vara expert på något som hon av allt att döma bara har den mest fragmentariska kunskap om, och dömer samtidigt ut alla som dagligen kämpar med ADHD och liknande diagnoser. Om det senare visar sig att hon inte har någon diagnos så kommer hennes uttalanden att hamna i väldigt konstigt ljus.
Samtidigt som man som neuropsykiatriskt funktionsnedsatt ständigt måste försvara sin egen existens mot oseriösa debattörer så känns det här som ett inlägg som definitivt inte behövdes i debatten. Fler med funktionsnedsättningar bör ta plats och visa att de finns, men det bör göras med en smula perspektiv, och helst av folk som bevisligen har en diagnos.

Flashback och nyanserna

Sedan igår har en intressant diskussion om yttrandefriheten och dess gränser blossat upp. Aftonbladet, i samarbete med Researchgruppen, hade tydligen fått tillgång till medlemsdatabasen på Flashback och börjat granska användare som skriver opassande saker under anonymitet. Det är inte första gången Researchgruppen är iblandad i liknande fall, tidigare har man lyckats få ut användaruppgifter från Avpixlat och använt dem för att exponera vissa politiker och privatpersoner. De hävdade ju redan i september att man hade tillgång till databasen, vilket jag dock avfärdade som nonsens. Tillgången till Avpixlats databas byggde på en bugg i kommentarsfunktionen som inte hade åtgärdats, vilket gjorde att det tekniskt sett inte klassades som datorintrång. Flashback har inga sådana buggar, så enda sättet att få tillgång till informationen var att hacka sig in i systemet eller få uppgifterna utlämnade av någon administratör. Båda alternativen bedömde jag som tämligen orimliga. Tji fick jag.

Vad är det då man har avslöjat? Jo, hittills har man exponerat en läkare, en jurist och en miljöpartist. Samtliga har offentligt företrätt en åsikt medan de anonymt på Flashback har spytt galla över invandrare, meningsmotståndare och gud vet vad mer. Mer lär vara på gång.
Principiellt har jag inga problem med att makthavare blir granskade, det är ju trots allt journalistikens uppgift, men jag har stora problem med hur Flashback framställs. Karin Öman och Richard Aschberg som är ansvariga för artiklarna tycks inte ha några högre tankar om Flashback. I artikeln som berör bakgrunden till granskningen skriver man exempelvis att:

Flashbacks forum har snart en miljon användare. Det är indelat i en rad olika ämnesområden med allt ifrån seriösa diskussioner till rent skvaller. Här vädrar Förintelseförnekare sina egna teorier om Hitlers gaskammare medan andra diskuterar argument mot kvinnlig rösträtt. 

2011 fick Flashbackgrävarna, en anonym grupp med hundratals personer Sveriges Radios journalistpris medieormen för att ha grävt fram bevis för naturfotografen Terje Hellesøs bildfusk.
På forumen talas om allt från hur man lagar spisar till hur man begår grova våldsbrott och attentat.
Det handlar i många fall om ett laglöst land där folk utsätts för förtal och kränkningar på löpande band - utan att någonting händer.

Redan här sätts tonen. Flashback framställs som en mörk enklav på internet där rasister, näthatare och våldsmän får härja fritt. Men är det sant?
Man måste ta hänsyn till den enorma bredden som Flashback har. Sidan omfattar 15 stycken forum med totalt 270 underforum och nästan en miljon användare. Näthatet mot invandrare som Aftonbladet fokuserar på huserar mest i det inrikespolitiska underforumet och framför allt i det om integration och invandring. Man kan också nämna underforumet om "judiska maktförhållanden" där knäppskallarna som är övertygade om att judarna styr världen håller till. I sammanhanget är dock det här en mycket liten del av Flashback, eftersom det handlar om en handfull av de nästan 300 underforum som finns på sidan. Som en fingervisning kan man ta en titt på Flashbacks inofficiella opinionsundersökningar som dyker upp med jämna mellanrum, exempelvis den från 2013. Senare undersökningar har gjorts, men den från 2012 hade betydligt fler som svarade, så jag använder den. 2530 personer svarade och SD blev det i särklass största partiet med 57% (1448 röster) följt av Svenskarnas Parti med 13% (333 röster). Hårdrar man det och antar att alla som röstar på SD eller SvP är näthatare, vilket jag inte tror, så har vi ungefär 2 000. I förhållande till resten av Flashback motsvarar det här lite drygt 0,2 procent av alla användare. Det handlar alltså om en extremt liten minoritet, eftersom större delen av innehållet på Flashback inte har något med politik att göra. Det är allt ifrån IT, jakt och fiske, matlagning, kultur, sex, praktiskt taget varenda diskussionsämne som existerar. Att då framställa Flashback som ett mörkt ställe kontrollerat av illvilliga SD-supportrar är inte bara felaktigt, utan också extremt dåligt nyanserat. Dock är det precis den linjen Aftonbladet för när exempelvis Anders Lindberg skriver om Flashback i dagens ledare:

Att skriva på Flashback verkar vara Sverigedemokraternas pysventil, som att ta en sup eller fem i goda vänners lag. När de inte längre får utlopp för sina inre lustar för att Jimmie Åkesson vill vara så kulturmarxistiskt politiskt korrekt i media går de hem, startar datorn, och säger några sanningens ord. 

Flashback är antagligen mer representativt för vad SD:s hårda kärna tycker än vad partiets program och landsdagar är.
Flashbackdemokraterna.

Att säga att Flashback är representativt för vad SD tycker är ungefär som att hävda att småpartier som piratpartiet (som fick lite drygt 0,4% i senaste riksdagsvalet) är representativa för vad Sverige tycker. Det handlar nämligen om en liten men gnällig minoritet som ventilerar genom att spy galla på Flashback. Höjer man näsan en smula så kommer man att hitta tämligen intressanta och givande diskussioner inom andra områden.

Sedan är Researchgruppen inte helt okomplicerad. Frågan är hur man över huvud taget fått tag på uppgifterna, har man begått dataintrång? Det är dessutom en intressant skara, dels journalister och dels gamla aktivister från exempelvis AFA. Piratpartiets partiledare Anna Troberg problematiserade just detta i en debattartikel hon skrev i september:

Researchgruppen säger att man tar sitt journalistiska ansvar. Att man gör en journalistisk bedömning av materialet. Man vill, helt enkelt, gärna framställa sig som seriösa, grävande journalister. Det finns dock tyvärr inte mycket som stödjer den hypotesen. 

Seriösa journalister som får frågan om varför de sitter på information av det här slaget svarar inte ”För att vi kan.” Det gör Researchgruppen. 

Seriösa journalister sitter inte på Twitter och för fram diffusa hot mot dem de har information om genom att säg att dessa ”kan ha en rimlig anledning att känna en viss oro”. Det gör Researchgruppen. 

Seriösa journalister som säger sig uppröras av hot och hat på nätet sitter inte och hetsar sina anhängare att hota och hata på nätet när de får kritik. Det gör Researchgruppen. Man kritiserar nämligen inte Researchgruppen ostraffat. När jag kritiserade dem senast kom ironiskt nog kvinnohat, homofobi och hot som ett brev på posten. 

Gruppens anhängare talade om för mig att jag var en ”fitta” och ”flata” som ”borde få något nedkört i halsen med våld så att jag blir tyst.” Researchgruppen själv bidrog genom att via sociala medier hetsa sina anhängare ytterligare mot oss som vågade kritisera. 

Hat och hot på nätet är ett reellt problem, men Researchgruppen är, precis som till exempel Avpixlat, en del av problemet, inte en del av lösningen.

Det handlar alltså ingalunda om en vanlig sammanslutning av frilansjournalister. Som nämnt har flera av Researchgruppens medlemmar en bakgrund i AFA, en organisation som de konsekvent vägrat att ta avstånd från. Utifrån Researchgruppens beteende så framstår de allt mer som de näthatare som de påstår sig bekämpa, fast på andra sidan det politiska slagfältet. I slutändan bör man fråga sig: är dessa personer de mest lämpade att sitta på känsliga personuppgifter? Drivs Researchgruppen av ett genuint journalistiskt intresse av att granska makthavarna, eller är det endast ett ideologiskt korståg mot meningsmotståndare?

En villkorslös kapitulation

Den i särklass mest aktuella politiska frågan nu i juletider är den så kallade Decemberöverenskommelsen. När Sverigedemokraterna torpederade regeringens budget förra månaden så ställde de flesta in sig på ett nyval. Det var också det som diskuterades i debattartiklar, nyhetsinslag och korrespondens inom partierna. Valet i mars tycktes oundvikligt.

Trodde vi, ja.
I själva verket satt regeringen och Alliansen och snickrade i lönndom på en uppgörelse för att lösa regeringskrisen. Uppgörelsen offentliggjordes i lördags, och kallas kreativt nog för Decemberöverenskommelsen. Strax därpå avblåstes nyvalet. Så vad innebär överenskommelsen, rent konkret?

Den cementerar fyra punkter, som i korthet går ut på att oppositionen dels ska släppa fram det största blockets kandidat som statsminister, dels lägga ned sina röster om det finns risk för att budgeten inte går igenom och dels inte bryta ut enskilda delar ur budgeten. Utöver det så ska blocköverskridande samtal äga rum inom politiken som rör försvaret, pensionerna, energin och säkerhetspolitiken.
Det senare är ett meningslöst tillägg, eftersom dylika samtal redan äger rum på samtliga dessa områden, essensen är snarare att oppositionen ska lägga sig vid budgetomröstningen.
Finkänsligt undviker man att nämna den faktiska anledningen till uppgörelsen. Det pratas givetvis om gemensamma överenskommelser för att säkra minoritetsregeringars stabilitet, men för alla inblandade är det uppenbart att uppgörelsens funktion är att minimera Sverigedemokraternas inflytande.

Bortser man från det så är det fortfarande ingen bra överenskommelse. Oppositionen må debattera, men så fort ett politiskt beslut kopplas till budgeten så har man förbundit sig att lägga ned sina röster. Risken finns alltså att en stor mängd av regeringens propositioner under den kommande mandatperioden kopplas till budgeten för att dra maximal nytta av avtalet. En svag opposition är inte heller bra för demokratin. Snarare så är en regering bäst och skarpast när den har en aktiv och fungerande opposition. Men berövar man oppositionen ett av de viktigaste vapnen, hotet att rösta mot regeringen vid budgetpropositionen, så riskerar vi att få en opposition som håller ett högt tonläge men sedan snällt lägger sig när det är dags för omröstning.
Reaktionerna har inte heller varit överförtjusta. Så mycket som en tredjedel av väljarna anser att överenskommelsen är odemokratiskt, rapporterar SVT.

De som tycker att det är odemokratiskt har fått stöd av bland andra EU-parlamentarikern Peter Eriksson (MP), tidigare språkrör för partiet. 

– Här finns ett stort demokratiskt problem. Man kringgår i själva verket de vanliga demokratiska spelreglerna där majoriteten i riksdagen och de valda församlingarna skall styra, sa han till SVT Nyheter i går. 

Även på högersidan, framförallt hos Moderaterna, har det hörts kritik, bland annat från tidigare partiledaren Ulf Adelsohn och EU-parlamentarikern Gunnar Hökmark som båda har varit öppet kritiska. 

Men den tillträdande moderata partisekreteraren Tomas Tobé slår ifrån sig kritiken.      – Vi sköter de demokratiska spelreglerna genom att vi också skall ha en aktiv och fungerande opposition.

Mikael Odenberg, tidigare gruppledare för moderaterna, kallar även på DN debatt överenskommelsen för en kapitulation. Så varför är borgerliga väljare förbannade? Sanna Rayman på svenska dagbladets ledarsida skriver också om det aktuella ämnet.

Men avsaknaden av oppositionspolitik är inte det enda som förargar borgerliga väljare. Det finns även principiella sidor av det här och frågan är om inte dessa lockar fram flest kraftuttryck. 

Det första problemet är att överenskommelsen inte syftar till att bygga politiska majoriteter. Det är en fullt legitim aktivitet i ett parlament. Nej, överenskommelsen syftar istället till att slippa göra det. Hela idén är att en regering inte ska behöva ha majoritet i riksdagen för sin ekonomiska politik. För många skaver den tanken betänkligt. 

Vidare: Det normala efter att en regerings budget faller är att den antingen avgår och ombildar eller utlyser nyval. Löfven har inte gjort något av detta, utan rundar hela det gängse förloppet och behåller makten. Alliansen bistår och hävdar att man slutit en överenskommelse som visar att Socialdemokratin inte längre är solen som allting kretsar kring. Nåja. Vilken himlakropp S är kan vi tvista om, men garanterat är S det enda partiet som kan få motståndarens hjälp att ducka en regeringskris efter en fälld budget.

I Sverige har vi redan ett system som är konstruerat att underlätta för minoritetsregeringar. Det har tjänat oss väl. Den senaste regeringskrisen vi hade var för 50 år sedan, och sedan dess har landet i huvudsak regerats av minoritetsregeringar som sökt majoritet i varje specifik fråga. Reinfeldt gjorde det, Persson gjorde det, men Stefan Löfven har sedan tillträdet verkat förutsätta att det är oppositionens demokratiska plikt att stödja hans budget. Det har pratats om utsträckta händer, men alla trevare från socialdemokraterna har haft ett enda syfte: att bryta upp Alliansen. Inget borgerligt parti med vettet i behåll accepterar sådana förutsättningar. Överenskommelsen sätter också spiken i kistan för Löfvens försök att bryta upp blockpolitiken. Snarare blir det två tydliga block som står i opposition till varandra. Det är också sannolikt att regeringen gör en tydligare vänstersväng nu än tidigare. Dels för att man inte längre behöver förhålla sig till Alliansen, och dels för att vänsterpartiet nu har blivit vågmästare. Eftersom skillnaden mellan blocken är så små så kan vänsterpartiet fälla regeringen om de deklarerar att de inte längre anser sig ingå i samarbetet. I så fall så är regeringen inte längre det största blocket, utan måste släppa fram Alliansen. Knappast en ideal situation.

Vi har också frågan om Sverigedemokraterna, som ju är det egentliga anledningen till att överenskommelsen över huvud taget har träffats. Lyssnar man på SD:s retorik så har de länge framställt sig själva som "det enda riktiga oppositionspartiet", mot bakgrund av att de övriga riksdagspartierna i praktiken har precis samma invandrings- och integrationspolitik. Det har mest varit tomt prat, fram tills nu. Uppgörelsen ger SD en lysande möjlighet att peka med fingret och utropa "vad var det vi sade?".  Mattias Karlsson, deras vikarierande partiledare, var inte heller sämre än att han tog tillfället i akt och formulerade en debattartikel i Aftonbladet. På kort sikt så kommer uppgörelsen att hålla SD borta från politiskt inflytande i riksdagen, men på lång sikt så kommer det att gynna partiet. Källan till SD:s stöd är en polariserad invandrings- och integrationspolitik där det bara i nuläget finns två extrempunkter. Tutar man på som vanligt och tror att SD kommer att ha förångats till 2018 så har man fel, den taktiken har misslyckats i åratal. Mer troligt är snarare att SD ökar sitt stöd till nästa val, på bekostnad av de övriga partierna. Debatten har redan börjat luckras upp lite från kristdemokraternas sida. Tiden lär utvisa om det var en prioritering forcerad av det hotande nyvalet eller något som håller sig i längden. Nyvalet var inte en optimal lösning, men den nuvarande situationen är desto mer problematisk. Anmärkningsvärt är att Alliansen uppenbarligen såg SD som ett så stort problem att man ansåg det mer fördelaktigt att i praktiken kapitulera under resten av mandatperioden. Det ska bli intressant att höra hur diskussionerna runt överenskommelsen går hos Allianspartierna.

Fortsätter mandatperioden i samma spår som hittills är sannolikheterna dock goda för att vi kommer att ha en annan politisk majoritet 2018, och ett ännu mer problematiskt SD.

Det finns ingen plan

Vraket som kallas för svensk regeringspolitik fortsätter.
Tittar jag tillbaka på valrörelsen så ser jag att mycket tid användes av Alliansen för att peka ut bristen på regeringsunderlag från socialdemokraternas sida. Personligen tyckte jag att den vinkeln blev lite väl enformig och att det var viktigt att belysa fler aspekter än så. Det visar sig dock att oron var fullständigt befogad.
När debattörer från vänsterblocket över huvud taget kommenterade underlaget så framställdes det som att Löfven tack vare sin erfarenhet som facklig förhandlare skulle kunna vaska fram ett regeringsunderlag för att nå breda överenskommelser och hålla SD på en armlängds avstånd. Likt Sickan i Jönssonligan så hade han en briljant plan som snart skulle bli tydlig för alla. Efter valet.
Det visade sig snart att det inte fanns någon plan, utan att Löfven trodde att Alliansen skulle upplösas efter valet och man skulle kunna fiska upp småpartierna till regeringsunderlaget, som på den gamla goda tiden.
Tiderna förändras dock, vilket borde vara uppenbart för de som såg det senaste haveriet i EU-nämnden.

När Löfven skulle begära mandat för att driva regeringens linje inför EU-toppmötet i Bryssel i torsdags då bland annat unionens klimatmål skulle spikas så uppstod viss förvirring. Det var nämligen lite oklart exakt vilka regeringens klimatmål egentligen var.

S och MP har under förhandlingarna presenterat parallella positioner. Främst har regeringen pekat på den högre nivån om 50-procentiga utsläppsminskningar, 40 procent andel förnybar energi och 30 procent energieffektivisering. Samtidigt har man sagt sig vara redo att acceptera EU-kommissionens förslag på 40–27–30. Stefan Löfven motiverade de dubbla beskeden med att det är ”bra att ha något att slåss för”, men att man också bör ha beslutat vad som är en ”acceptabel överenskommelse”.

När EU-nämnden så skulle sätta ned foten om den svenska positionen meddelade S-ledaren – efter överläggningar med V – att regeringens ståndpunkt var den högre nivån.
– Men jag vill vara tydlig med att det rör sig i en annan riktning, sade han och syftade på diskussionen inom EU.

Eftersom det var oklart exakt vilka miljömål som regeringen egentligen ville driva i Bryssel så gjorde SD gemensam sak med oppositionen, vilket ledde till att Alliansens klimatmål vann. Historien slutade med att Löfven var tvungen att åka till Bryssel och driva oppositionens klimatpolitik istället för sin egen.
Detta kritiseras givetvis av bittra socialdemokrater, bland annat Jytte Guteland, som kallar oppositionens agerande för "ansvarslöst".

Oppositionens agerande är ansvarslöst utifrån den stökiga parlamentariska situation som råder i Sverige. Om det nu stämmer att Moderaterna vill att den svenska regeringen ska föra en aktiv politik i EU, vilket ledande moderater sagt, hur kan partiet då minska statsministerns mandat att förhandla i det Europiska rådet? Alla förstår ju att det behövs ett brett mandat för att kunna finna lösningar när 28 regeringschefer ska förhandla. Den tidigare statsministern hade inte heller majoritet i riksdagen, men det fanns en hederskodex att ge honom större mandat att driva en politisk linje, utan att sätta krokben hemma.

Denna "hederskodex" verkar dock ha lyst med sin frånvaro under den förra mandatperioden. Oppositionen försatt inte tillfällen att jävlas med regeringen (omröstningen om punktskatt borde tjäna som ett exempel) och Fredrik Reinfeldt fick igenom sin politik genom att balansera olika sidor, inte genom att förutsätta stöd enbart för att man är statsminister. Det är ju som bekant inte oppositionens uppgift att kratta för regeringens politik.
"Brett mandat" tycks för övrigt ur socialdemokratiskt perspektiv översättas till "alla ska rösta med oss". Vill man ha brett mandat så får man också förhandla med oppositionen.
Guteland får en replik från Fredrick Federley i samma tidning, som själv sitter i EU-nämnden, och menar att regeringen får skylla sig själv för den dåliga hanteringen.

Vi är många som följt debaclet i EU-nämnden. Jag satt under två mandatperioder i riksdagen i samma nämnd och har aldrig sett maken till dålig förberedelse, förvirrade diskussioner och oklar hantering.

Inget parti kan acceptera en sådan oklar hantering utan måste med självklarhet säga ifrån när sådant sker. Guteland hävdar att det är kutym att inte lägga fram andra mandat än de mandat regeringen begär men det finns två komplikationer. Det första är att nämnden måste kunna uttolka vad det är för mandat som regeringen begär av riksdagen. Det var fullständigt omöjligt, även för företrädare för S och för den miljöpartistiska ordföranden.

Det andra är att S under förra mandatperioden, när när det parlamentariska läget var lika oklart som nu, ett par gånger ändrade regeringens ståndpunkt.
Guteland menar nu att riksdagen denna period inte ska utöva den makt den har till sitt förfogande eftersom vi nu har en S-ledd regering. Förra mandatperioden gick det dock bra, när Alliansen styrde. Det är väl själva definitionen på hyckleri.

Det här är dock inget gentemot vad som väntar om någon månad. I december ska nämligen budgetpropositionen läggas fram, och lyckas inte regeringen få igenom sitt förslag så blir det regeringskris och nyval som följd. Personligen är jag inte överdrivet imponerad av regeringens arbete så här långt, och om man inte ens lyckas få mandat för sin miljöpolitik, hur ska man då lyckas få mandat för en hel budget?
Vi får se hur mycket Löfvens famösa förhandlingserfarenhet är värd, och det hävdas åter igen att det finns någon form av plan. Jag tror dock inte att regeringen, till skillnad från Sickan, har någon som helst plan.
Finns den så verkar det vara en mycket dålig sådan.

En verklighetsfrånvänd säkerhetspolitik

Det är inte svårt att dra associationer till det kalla krigets dagar nu för tiden. Ryssland uppträder allt mer aggressivt, och i Stockholms skärgård finkammar försvaret vattnen i jakt på något.

Jag tänker undvika spekulationer förrän det finns fakta att ta ställning till, men sannolikt jagar man en rysk ubåt, miniubåt eller annan undervattensverksamhet. Det svenska försvaret har ju konstant varit under nedskärning både under Alliansen och den tidigare socialdemokratiska regeringen. Numera har vi ju ett så kallat insatsförsvar, ett försvar mer lämpat åt internationella aktioner, Afghanistan som exempel, istället för det som borde vara huvuduppgiften: att försvara det svenska territoriet.
I våras kom försvarsberedningen fram till att anslagen, för första gången sedan länge, kommer behöver öka. De ökade anslagen väntas dyka upp i regeringens budget, men den nuvarande utvecklingen öppnar för fler debatter och konflikter på området.

När nu de flesta diskuterar höjningar av försvarsanslagen så finns det ett parti som utgör ett undantag: Feministiskt Initiativ. Att partiet är direkt fientligt till försvaret kan knappast komma som någon överraskning för den som hängde med i valrörelsen, men personligen var jag av åsikten att det mest handlade om en naivitet över hur försvarspolitik fungerar. Med den nuvarande utvecklingen i Ryssland skulle det vara omöjligt i längden att förespråka ett minskat försvar i en tid där vi behöver vara bättre förberedda. Men icke.
I Expressen skriver Gudrun Schyman och Veronica Svärd att den ryska ubåt som sannolikt inkräktar på svenskt vatten bara "gör sitt jobb".

Den upptrissade upprustningsdebatten som pågått de senaste månaderna når allt högre höjder. Försvarsmakten har lokaliserat en ubåt och plötsligt blir utländska farkoster misstänkta för att vara ett militärt hot mot Sveriges säkerhet. Men för att tala lite klarspråk så har inga hot riktats mot Sverige. Att ubåtar finns i gränstrakterna är inte ett hot om krig, det tillhör deras arbete.

Stockholms skärgård utgör inte "gränstrakterna". Gränsen ligger sisådär tolv sjömil utanför land, inte precis vid kusten. En ubåt såpass nära kan ägna sig åt att spionera, sabotera eller ett flertal andra aktiviteter, av vilka ingen är positiva för Sverige. Det ska också ses i ljuset av flertalet andra kränkningar av svenskt luftrum som ägt rum den senaste tiden, där ryskt flyg har befunnit sig lågt innanför "gränstrakterna".
Ryssland kommer sannolikt inte att anfalla Sverige imorgon, men man testar gränserna, ser hur god vår beredskap är och vad reaktionerna blir.
Schyman visar också upp en intressant brist på historiekunskap.

Skrämselbilden som målas upp att Försvarsmakten inte kan skydda Sverige vid ett eventuellt militärt angrepp är historielös. Sverige har aldrig kunnat, och kommer aldrig att kunna, mäta sig med militära stormakter.

Faktum är att det var Sverige som var stormakten runt Östersjön för några hundra år sedan. Det är lätt att rada upp exempel, men det är mest komiskt att Schyman kallar bilden för historielös när hon själv inte verkar ha koll på svensk historia. Ett försvar är inte heller tänkt att kunna besegra Ryssland, det är inte realistiskt i nuläget. Däremot kan man göra det så kostsamt och krångligt som möjligt att försöka inta ett land. Krig är dyra historier, och ju längre de drar ut på tiden desto kostsammare blir de. Ett försvar har en avskräckande effekt.

Vårt största säkerhetshot är inte Ryssland. Försvarsberedningen liksom FN har konstaterat att våra största säkerhetshot är klimatförändringar respektive mäns våld mot kvinnor som skördar betydligt fler liv än de som sammantaget dör i militära konflikter. Liksom FN uppmanar Feministiskt initiativ till nedrustning och ökade insatser på konfliktförebyggande och konfliktlösande arbete. Säkerhet byggs genom nedrustning, diplomati, satsningar på människors välfärd och att motverka den globala uppvärmningen. Parallellt måste vi göra upp med den maskulinitet som genom sitt våldsförhärligande bidrar till död på samhällets alla nivåer.

 Det här är, minst sagt, en enögd syn på försvarspolitiken. Det är också talande vilka konflikter som Schyman INTE nämner. När kurderna i Kobane slåss för att hålla ISIS borta, definitivt ett exempel på en organisation som sysslar med våld mot kvinnor, upprätthåller de då en "patriarkal samhällsordning"? Vad ska man göra istället, sänka vapnen och ge upp?
Problemet med FI:s analys på området är det vanliga, man prioriterar det feministiska perspektivet och ignorerar verkligheten i form av ideologier, krig, ekonomiska intressen och andra faktorer. Istället letar man efter patriarkala strukturer i varenda buske.

Det finns många säkerhetspolitiska orosmoln idag. Kriget i östra Ukraina, Rysslands massiva upprustande, annekteringen av Krim, ISIS folkmord i Irak är reella frågor som man måste ta ställning till. Svaret på de frågorna är inte "rusta ned" med hänvisning till några diffusa patriarkala strukturer som ska ligga och lura bakom närmaste buskage. Mäns våld mot kvinnor och klimatförändringarna är allvarliga frågor, men det betyder inte att man kan ignorera hela säkerhetspolitiken.
Uttalanden som dessa visar med all önskvärd tydlighet varför FI inte ska sitta i riksdagen.

Juholt avsatte Juholt

En av veckans mest intressanta politiska diskussioner är socialdemokraternas förra partiledare Håkan Juholt. Politiskt intresserade minns säkert Juholts korta med intensiva period, en tid som präglades av dåligt planerade utspel, en svajig politik och ett antal tveksamma privata skandaler från Juholts sida. Tio månader satt Juholt som partiledare innan han tvingades avgå, en minst sagt kort period.

Juholt har dock blivit aktuell igen, mest på grund av boken "Partiledaren som klev in i kylan" av Daniel Suhonen. Boken beskriver de intriger och ränker som föregick Juholts avgång.

I dag beskriver Daniel Suhonen det hemliga VU-mötet den 11 oktober 2011 som ett kuppförsök, på Carin Jämtins initiativ.
– Man förde undan honom, i säkerhet, som man brukade göra med sovjetiska ledare, säger han.
Partiledaren är i kris, men skickas i väg utan hjälp.
– Han fick inte med sig någon från staben. Inte ens en pressekreterare. Han är där själv, med sin familj och en flaska rött, säger Daniel Suhonen.
Att Håkan Juholt inte tvingades bort redan i oktober 2011 beror på en enda person, enligt Daniel Suhonen.
– Det var Fritzon som räddade Juholt.
Heléne Fritzon har i dag lämnat toppolitiken och vill inte kommentera turerna kring Juholts avgång.
Carin Jämtin påpekar genom sin pressekreterare att hon inte har kallat till något möte utan Juholts vetskap, men vill inte lämna några ytterligare kommentarer.
Såväl Wanja Lundby-Wedin som Mikael Damberg har avböjt att kommentera Juholts avgång.

Låt oss först ta ett par steg tillbaka.
Anhängare av socialdemokraternas vänsterfalang brukar emellanåt måla upp Juholt som någon form av missförstått politiskt geni, som tvingades bort på grund av en illvillig högerfalang och konspiratoriska journalister. Suhonen själv är inte heller direkt en neutral observatör i sammanhanget. Det framgår i boken att han fungerade som någon form av hemlig talskrivare/rådgivare åt Håkan Juholt, så han är definitivt inte opartisk i frågan. Tar vi oss tillbaka till oktober 2011 så var det inte en av socialdemokratins stoltaste stunder. Opinionssiffrorna befann sig i fritt fall och man hade en partiledare som hade blivit polisanmäld för lägenhetsaffärer. Problemet var inte sättet Juholt blev avsatt på, problemet är att han aldrig skulle ha blivit partiledare över huvud taget. Fredrik Tenfält skriver i Göteborgs-Posten med samma vinkel:

Jag betvivlar inte att mycket i Suhonens beskrivning av de olika turerna bakom kulisserna är riktig. Partipolitik är ingen idyll, särskilt inte när det rasar utför för partier. Många partiledare har, oavsett tidigare framgångar, tvingats avgå under förödmjukande former. 

Fallet Juholt är dock speciellt. Han var helt enkelt inte vuxen uppgiften att leda Sveriges största parti. Efter att inledningsvis ha väckt entusiasm genom att låta som en "riktig socialdemokrat" började fadäserna. Oöverlagda utspel, dålig faktakontroll, personlig skrytsamhet (som påhittet att han i sin ungdom smugglat tryckeriutrustning till Solidaritet i Polen) och interna konfrontationer. 

Juholts avgång kan varken skyllas på konspirationer eller medierna. Han orsakade den själv och egentligen är detaljerna i spelet bakom detta mindre intressanta. Slutet var, oavsett de olika turerna, i princip oundvikligt. Få personer mer än Suhonen kan tro att Juholt skulle kunnat föra socialdemokratin till seger i årets val.

Det blir talande när Suhonen greppar efter halmstrån och skyller Juholts avgång på den ena konspirationen efter den andra, men inte den mest logiska anledningen: Håkan Juholt var helt enkelt ingen bra partiledare.
Må så vara att det förekom fulspel i samband med avgången, men innan dess så hade Juholt gott och väl satt sig själv i klistret. Vad skulle ledamöterna i VU gjort istället? Stillasittande se på medan partiledaren sänkte socialdemokraterna längre och längre ned i opinionssiffrorna?

Det relevanta som boken belyser är istället hur det kan gå när ett parti har ett så drakoniskt och slutet system för att utse en ny partiledare. För oss som tittar utifrån så framstod valet av partiledare som rent absurt, där processen sker utan någon som helst insyn eller öppenhet. Istället för att kandidater ställer upp och förklarar varför de anser sig mest lämpade att leda partiet så förväntas man istället in i absurdum hävda att man inte är intresserad. För inom socialdemokratin är det inte fint att vilja bli partiledare.

Juholtboken, om något, belyser problemen i det systemet, men det var knappast orsaken till Juholts fall. Tvärtom, det var orsaken till att över huvud taget blev partiledare.
Att Juholt till slut var tvungen att avgå kan dock bara skyllas på honom själv.