Mycket snack och lite verkstad

Över lag brukar sommaren inte präglas av några anmärkningsvärda politiska debatter. Efter Almedalsveckan går både de flesta politiker och journalister på semester, och nyhetsrapporteringen präglas mest av samma nyheter som roterade förra året. Någonting som i år varit hängande ända sedan våren har dock varit sexuella övergrepp på festivaler. Varmare temperaturer innebär också att en uppsjö av olika musikfestivaler sätter igång i landet. Det finns ett antal med varierande utbud av artister inom olika genrer, Den senaste tiden har dock allt fler anmälningar om sexuella övergrepp på festivalerna kommit in.  

Lisen Andréasson Florman, grundare och verksamhetschef i Nattskiftet, en organisation som arbetar med trygghet i natten, efterlyser ett större ansvarstagande från festivalerna. 

– Jag tycker inte att de gör tillräckligt. Då hade det inte funnits festivalledningar som förminskar problemet och uppger att det inte existerar hos dem, säger Lisen Andréasson Florman. 

– Festivalerna har ett otroligt stort ansvar. De ber om tillstånd och bygger upp ett litet samhälle under några dagar. Vi vet alla att det här är ett problem och då måste man granska sig själva.

Frågan har debatterats flitigt den senaste tiden, och gemensamt är att alla försöker hitta egna förklaringar på vad ökningen kan bero på. Å ena sidan finns det folk som hävdar att det beror på invandringen av personer som kommer från kulturer där man har en annan syn på kvinnor. Ett importerat problem, således. Å andra sidan hävdar andra att siffrorna egentligen varit lika höga hela tiden och att anmälningsfrekvensen bara har ökat. Dessa hävdar vidare att problemet egentligen är någon diffus "manlighetskultur" som uppmuntrar till våldtäkt och att alla män i förlängningen är kollektivt ansvariga. Vid sidan av detta har vi en del mer eller mindre sinnessjuka teorier.

Båda de här teorierna är på sina håll felaktiga. Det stämmer förvisso att en del av de som invandrar till Sverige kommer från kulturer med tveksam syn på kvinnors rättigheter, men det är samtidigt både män med svensk och utländsk bakgrund som deltagit i övergreppen. Likaså stämmer det också att förövarna var män, men ser man till antalet rubricerade våldtäkter och jämför med befolkningsstatistiken så är det bara lite drygt 0,1% av männen som har blivit dömda. Det handlar, med andra ord, om en liten minoritet med skitstövlar som inte på något sätt är representativa för resten av befolkningen. Ett tämligen tunt underlag att generalisera utifrån.

Gemensamt för båda typer av debattörer är att man pekar finger istället för att försöka producera några lösningar. Debatten ifråga är snarare ideologisk. Å ena sidan har vi den tröttsamma trenden att utmåla invandrarna som ansvariga för alla problem i samhället från Sverigedemokraternas supportrar och liknande håll, å andra sidan har vi vänsterfeministernas lika tröttsamma tendens att kollektiv beskylla alla män för vad en minoritet ägnar sig åt. Ingetdera producerar några lösningar.
Så vad gör polisen? Tja, man har lanserat en ny kampanj som går ut på att dela ut armband med texten #tafsainte. Inte helt oväntat har det resulterat i viss kritik.

Alice Teodorescu sammanfattade i Göteborgs-Posten vad som är problemet med kampanjen.

Absurditeten nådde emellertid ny verkshöjd under måndagskvällen när rikspolischefen Dan Eliasson, tillika ansiktet utåt för polisens infantila #tafsainte-armband, intervjuades i Aktuellt. "Hur förhindrar man händer att begå beröring om någon vill göra det i ett publikhav där 20 000 människor böljar fram och tillbaka, det är inte helt lätt", sade Eliasson (4/7). För det första handlar det inte om "händer" som ingen äger eller har ansvar för. För det andra handlar det inte om "beröring" utan om övergrepp. För det tredje är det helt ointressant huruvida det är en enkel eller svår uppgift som åligger polisen, uppenbarligen misslyckas de med sitt uppdrag och för det är Eliasson ytterst ansvarig. 

Från Finland kommer rapporter från två stora festivaler som lockade 71 000 respektive 28 000 besökare. Inte ett fall av sexuellt ofredande eller våldtäkt har anmälts (Yle 4/7). I skrivande stund har 15 våldtäkter och ett 40-tal anmälningar om sexuellt ofredande anmälts efter två festivaler i Sverige (SVT 5/7). Är finländarna mindre anmälningsbenägna, är männen där mindre ohyfsade, de "patriarkala strukturerna" bortblåsta?

Oavsett hur det står till med etniciteten hos de inblandade så är det polisens jobb att förebygga den här typen av händelser. Av den senaste tidens händelser att döma så är det uppenbarligen inte säkert för kvinnor att vistas på den här typen av festivaler, alltså behöver säkerheten höjas. Då pratar man om mer patruller, kamerabevakning och liknande åtgärder. Saknas det inspiration så kan man ju se vilka mått och steg man brukar ta i samband med exempelvis större fotbollsmatcher för att undvika huliganer och andra våldsverkare. Det är dock en del av en sorglig trend, eftersom rikspolischefen Dan Eliasson tycks vara mer intresserad av ideologiskt positionerande än...tja, polisarbete. Det är inte heller bara #intetafsa-kampanjen som är pinsam, utan hanteringen av hela organisationen.

Sedan övergreppen blev kända har en hel del uppmaningar flugit förbi i sociala medier. Det varierar mellan att kollektivt skuldbelägga alla invandrare till att uppmana mig att prata med mina manliga bekanta om våldtäkter och normer. Då jag inte umgås med våldtäktsmän (och eventuella sådana skulle snabbt bli uteslutna ur min bekantskapskrets) ser jag inte direkt behovet. Det har däremot kommit förhållandevis få konstruktiva uppmaningar, som att begära att arrangörerna för festivalerna har bättre säkerhet och kamerabevakning. Låt oss undvika att försöka plocka ideologiska poänger eller peka fingrar, utan istället fokusera på konkreta förändringar för att förbättra säkerheten för alla festivalbesökare. Jag kan knappast med säkerhet säga varför ökningen har skett, men jag kan konstatera att folk har en större tendens att bete sig som idioter i grupp, det borde mobbingen i skolan vara ett så gott exempel på som något. Är alkohol inblandat så blir det ännu värre. Kanske borde man börja kolla där innan det kollektiva skuldbeläggandet sätter igång?
Det hade varit en bättre åtgärd än några plastarmband.

Moralpanikens återkomst

Varje generation har sin moralpanik, sägs det. På 50-talet var det serietidningar som var det stora hotet mot ungdomars mentala hälsa, på 80-talet hårdrocken, på 90-talet våldsamma filmer och på 2000-talet blev det TV-spelen som fick bära hundhuvudet. En del absurda påståenden gjordes, bland annat att TV-spel skulle göra att barnen förlorade kontakten med verkligheten och blev våldsamma. Forskning gjordes, och ingen seriös studie lyckades visa på ett samband mellan TV-spel och våld. Det forskningsläget har inte förändrats idag. Man har däremot sett vissa positiva effekter, som minskad reaktionstid, bättre utvecklat logiskt tänkande och förbättrad språkinlärning. Det varierar givetvis från genre till genre. 2007 läste jag journalistik på en folkhögskola och skrev mitt examensarbete om dator- och TV-spelsberoende, eller rättare sagt huruvida det faktiskt existerar. Bevisläget visade sig vara synnerligen problematiskt. Det finns behandlingshem, men det existerar ingen diagnos för sådant beroende. Debattörerna för förekomsten av datorspelsberoende är nästan uteslutna samma personer som driver behandlingshem och därmed profiterar på det. Så som den är så ger forskningen inga belägg för att dator- och TV-spelande skulle vara mer farligt eller beroendeframkallande än andra former av underhållning eller media. Moralpaniken från 90-talet har också sakta dött ner, allt eftersom TV-spel blivit en mer accepterad form av underhållning.

Det ändrades dock kvickt härom dagen när kriminologen Maria Dufva i en debattartikel i Aftonbladet påstod att TV-spelen lär ungdomar att mörda och våldta. Bakgrunden är de sexuella övergrepp som har förekommit på olika festivaler runt om i landet. Alla tycks i den här frågan sitta på egna sanningar, så det är knappast konstigt att de gamla vanliga syndabockarna dyker upp. Skribenten är förvisso kriminolog, men hennes resonemang har ingenting med vetenskap att göra, då det uteslutande bygger på anekdotisk bevisföring.

Så sitter vi här och river oss i skallen och undrar: hur kunde vi hamna här med våldtäkter i ett publikhav framför en efterlängtad konsert med Zara Larsson?
Det kan jag svara på. För det vet även min åttaåriga dotter. En kille i hennes klass lärde henne nämligen hur man har sex i spelet han spelade. Hur man kan gå på strippklubben Cheetah, köpa sex av en prostituerad som man sen kan döda med en yxa.

Jag är helt övertygad om att vi inte har en aning om vad våra barn möts av i dag – det sexuella tilltalet på nätet, i chattar, det ständiga tjatet om nudes (nakenbilder), hur de påverkas av musikvideos. Vi står i detta nu med alla anmälningar.
Var hamnar vi om tio år när våra GTA-spelande småbarn växt upp och fortsätter att leva ut värderingar de samlat på sig från alla timmar, dagar och år med spel som på olika sätt uppmanar till våldshandlingar?

Dufvas slutsats att TV-spelen är skulden till övergreppen tycks uteslutande bygga på en anekdot från hennes dotters klass. Till att börja med kan man reflektera över att GTA5 (de som kritiserar spelet har sällan någon koll på att spelserien har funnits sedan 1997) är ett spel med 18-årsmärkning. På grund av hur lagstiftningen ser ut så är märkningarna inte tvång, endast rekommendationer från utgivaren. De uppkommer dock ofta på god grund. Andra saker som man i Sverige måste vara 18 år för att göra är att dricka sprit på krogen, köpa porrfilmer eller gifta sig på eget bevåg. Man kan ju undra om föräldrarna som låter sina 10-åringar spela GTA låter ungarna ägna sig åt något av detta?
Vid den åldern kan barnen knappast själva gå in i affären och köpa spelet, så föräldrarna måste åtminstone varit delaktiga i köpet. Ägnade man då fem minuter åt att läsa på baksidan av förpackningen, där det av märkningen framgår att spelet innehåller våld, svordomar, droger och sex? Sannolikt inte.
Samma sak gäller de andra inslagen på nätet som Dufva klagar över. Om man som förälder har koll på vad barnen gör på nätet och vilka spel de spelar så behöver det inte vara ett problem. Det kräver dock engagemang, tid och ett visst mått av eget ansvarstagande. Krångligt? Jodå, men sedan när blev det en dans på rosor att uppfostra ett barn? I grunden handlar det om föräldrar som låter datorn agera barnvakt och inte engagerar sig i vad barnen sysslar med som letar efter behändig syndabock. Nu för tiden tycks det personliga ansvaret vara helt avskaffat, och det finns alltid mystiska strukturer, korrumperande spel och ondskefulla bolag som bär den yttersta skulden.
Visst påverkas barn om de bara sitter och spelar GTA, men de påverkas också om de konstant sitter och tittar på filmer med 15-årsgräns eller läser böcker med samma inslag utan föräldrarnas medverkan. Barn påverkas av alla intryck, det är en del av vad som kallas att "växa upp".
Anser man som förälder att det är för ansträngande så kanske man inte borde ha skaffat ett barn till att börja med. Att skylla på någon ny företeelse som man själv inte förstår är ingenting nytt, samma mönster har upprepats i årtusenden. Redan Sokrates beklagade sig över ungdomens förfall. Jag kan också ge mig tusan på att när sumerierna uppfann det skrivna ordet runt 3200 före kristus så beklagade sig de äldre generationerna över hur nedtecknade historier skulle fördärva ungdomen.

Vad gäller övergreppen och festivalerna så är det tvivelaktigt att just TV-spelen skulle ha en särskilt stor roll i det hela. I nuläget råder det delade åsikter om vems fel det hela är och alla tycks inse att just den egna förklaringmodellen är den enda rätta. Å andra sidan hävdas det från vissa håll att det bara är anmälningsgraden som har ökat och att alla män ytterst är ansvariga via någon slags "våldtäktskultur". Andra menar att integrationen är problemet och att förövarna är importerade från andra kulturer med tveksam kvinnosyn. Jag är inte arrogant nog att tro att jag sitter inne med sanningen, men uppenbarligen behöver man vidta mått och steg för att kvinnor ska kunna röra sig fritt på den här typen av festivaler utan att bli antastade. Vad jag däremot kan säga med säkerhet är att förövarna inte begick sexuella övergrepp för att spelat för mycket GTA. Dylika förklaringsmodeller är billiga försök att försöka applicera en enkel (och felaktig) förklaring på ett mer komplicerat problem. Situationen förbättras sannolikt av mer konkreta metoder och en nykter analys av problemet, inte genom att likt Don Quijote dra en lans mot påhittade väderkvarnar.

Fel beslut av fel anledningar

Bland vissa människor finns det en näst intill religiös vördnad för folkomröstningar och deras demokratiska perfekthet. På papperet låter det utmärkt. Väljarna får säga sitt och politikerna har en folkvilja att rätta sig efter. Demokrati in action. I praktiken är det inte riktigt så enkelt.

I Sverige har vi traditionellt haft folkomröstningar i två typer av frågor: antingen symboliska men lättbegripliga frågor (exempelvis höger/vänstertrafik) eller frågor där politikerna inte velat ta ansvaret själva utan skjutit över det på folket (exempelvis kärnkraften). Den representativa demokratin innebär precis som det låter, att man med jämna mellanrum väljer folk för att representera väljarna. Det är så systemet ser ut, och oftast sträcker sig inte väljarnas påverkan längre än så.
Det finns goda anledningar till varför.

När Lissabonfördraget debatterades runt 2004-2005 så fanns det en del som hävdade att det bord folkomröstas om frågan i Sverige. Det var i praktiken samma EU-kritiska falanger som opponerar sig mot allt unionen sysslar med, dvs. vänsterpartister och sverigedemokrater. Under den tiden var jag aktiv i Liberala Ungdomsförbundet, och eftersom Folkpartiet var positiva till fördraget så fanns det i skriftlig form på partiexpeditionen för de som var intresserade av att läsa på. Jag bläddrade som hastigast igenom fördraget, vilket bestod av ett par hundra sidor skriven på samma byråkratiska fackspråk som brukar prägla lagförslag. Min första tanke var hur den genomsnittlige väljaren möjligen skulle kunna fatta ett informerat beslut i de länder som folkomröstade. 

Politikerna som vi väljer in har avsatt arbetstid för att sätta sig in i lagförslag. De har också en stab med experter, sakkunniga och utskott med samma syfte. Vanligt folk har inget av dessa, vilket innebär att man har sämre förutsättningar att begripa vad förslaget egentligen handlar om.

Det visade sig att nej-sidornas kampanj i Irland, det enda landet som folkomröstade, till stor del handlade om annat än Lissabonfördraget. Bland annat påstods det att länder skulle kunna tvingas in i EMU och att "polacker" skulle komma och ta alla jobb. Varken Euron eller arbetskraftsinvandring berördes av Lissabonfördraget. Majoriteten av väljarna begrep helt enkelt inte vad det var de röstade om, en så god illustration av bristerna med direktdemokrati som något.

Man kan med lätthet dra paralleller till Storbritanniens folkomröstning om utträde ur EU. Kampanjen har handlat förvånansvärt lite om sakfrågor, istället har det varit mest skrämselpropaganda. 

Bland annat har man från utträdessidan påstått att Turkiet kommer att vara medlem i EU inom fyra år, ett påstående som ingen seriös bedömare håller med om. Utöver detta är man arg på invandrarna. Exakt vad det är invandrarna gör verkar variera. Ena sekunden är de alla parasiter som är arbetslösa och lever på bidrag, andra sekunden så tar de alla jobben från hederliga människor. Att de här två påståendena är varandras motsatser verkar inte bekymra Brexit-förespråkarna.

Brexit-sidan vann dock i omröstningen, men mycket tyder på att en del britter nu har börjat ändra sig när konsekvenserna av ett utträde ur EU blivit mer konkreta. En hel del frågor behöver besvaras om vad utträdet rent konkret innebär för Storbritannien och resten av EU. Från Brexit-sidan har man mer eller mindre målat upp guld och gröna skogar. Man ska ha fortsatt tillgång till EU:s inre marknad på samma sätt som Norge eller Schweiz, det ska inte innebära några förändringar för britter som studerar eller arbetar i andra EU-länder och invandrarna ska naturligtvis ut omgående.
Verkligheten lär bli en annan. Både Norge och Schweiz har aldrig varit med i EU, men är viktiga samarbetspartners för unionen. Storbritannien har i åratal förhandlat till sig det ena undantaget efter det andra, vilket irriterat andra EU-länder. Sannolikt är en del intresserade av att visa att det kostar att lämna unionen. Intrycket förstärktes ytterligare av att EU-kommissionens ordförande, Jean-Claude Juncker, menade att det inte kommer att bli någon "vänskaplig skilsmässa".

Jean-Claude Juncker, EU-kommissionens ordförande, har tidigare meddelat att han vill se att EU omgående förhandlar med Storbritanniens om landets utträde. Han vill därmed inte vänta tills Cameron avgår som premiärminister under partikongressen i oktober.
– Britterna har beslutat att gå ur EU, så det finns ingen mening att vänta till oktober med att försöka förhandla om villkoren för deras utträde. jag vill starta omedelbart, sa Juncker till tyska tv-kanalen ARD under fredagen.

Enligt BBC ska Cameron nu därför vara under hårt tryck från Bryssel att snabba på "skilsmässan" med EU. Enligt Juncker ska separationen från Storbritannien inte vara "en vänskaplig separation" men tillägger att det helelr inte var någon "tajt kärleksaffär" ändå. Han konstaterar ytterligare att den brittiska regeringen bör aktivera utträdesklausulen snarast, oavsett hur "smärtsam" processen än må vara.

Mycket tyder på att man nu kvickt vill få ut britterna ur EU-parlamentet och inte dra ut på processen.
Vad som händer därefter är till stor del osäkert, men personligen går jag på den förutsägelse som Expressens ledarsida skrev tidigare i veckan:

Investerare och företag kommer att söka sig ifrån London och andra brittiska städer för en plats innanför EU:s tullunion och i jakt på den inre marknadens alla ekonomiska fördelar.
EU överlever en brexit. Det finns också de som hävdar att EU-samarbetet på sikt skulle gynnas utan den ständiga brittiska bromsklossen. För britterna skulle tiderna bli tuffa, betydligt värre än att nesligt åka ur fotbolls-EM. Här är en möjlig framtidsbild:
David Cameron tvingas att avgå som partiledare och premiärminister. Londons förre borgmästare Boris Johnson tar över. Splittringen inom tories fördjupas på grund av alla djupt besvikna EU-anhängare i partiet.

Den finansiella flykten från City blir större än befarat. Paris och Frankfurt växer kraftigt som finansiella centra. Pundet når nya bottennivåer mellan Dover och Calais. Osäkerheten om Kungadömets framtida avtal med EU dränerar landet på kapital.
Boris Johnson upptäcker att EU håller vad man sagt: britterna får ingen gräddfil via någon norsk EES-lösning. Angela Merkel och andra EU-ledare vill inte skapa några prejudikat som skulle vitalisera EU-motståndet.
Skottland folkomröstar igen och det blir ett rungande ja för att lämna Storbritannien. Tvärtemot Boris Johnsons långdragna utträdesförhandlingar får skottarna ett snabbspår och blir EU-medlem 1 januari 2018.
Vid det här laget går den brittiska ekonomin på kryckor. Johnson tvingas bryta sitt löfte om att inte höja några skatter och britterna har upptäck jättenotan för EU-utanförskapet. Näringslivsorganisationerna rasar mot att regeringen inte har nått någon frihandelsuppgörelse med EU. För sin politiska överlevnads skull tvingas Boris Johnson utlysa en ny folkomröstning. Och torsdag den 21 juni 2018 vinner stanna-sidan stort.

Just biten om Skottland blir extra roande, då man från skottarnas sida har meddelat att man tänker utlysa en ny folkomröstning om utträde. Skottlands utträde från Storbritannien, det vill säga.

Storbritannien kommer att lämna EU och vid lunchtid på fredagen berättade Skottlands försteminister Nicola Stugeon att de kan komma att utlysa en ny folkomröstning om självständighet.
Hon sa under presskonferensen att hon vill göra klart för de andra ledarna inom EU att Skottland har röstat för att de vill vara kvar i EU-samarbetet.
– Det är ingen tvekan om att gårdagens resultat representerar en signifikant och grundläggande förändring av de omständigheter som rådde när Skottland röstade mot självständighet 2014, sa Nicola Sturgeon.

Anledningen är att skottarna är avsevärt mer positiva till EU är resten av britterna. Nästan två tredjedelar röstade för att vara kvar i unionen. Det är också intressant att när det röstades om skotsk självständighet 2014 så sades det från britternas håll att det var viktigt att hålla ihop och inte bryta unioner. Lite drygt två år senare verkar den motsatta principen gälla när det avser Storbritannien och EU. Utträdet visar alla tecken på att bli extremt turbulent.
Hur det går sedan får framtiden utvisa. Sannolikt upptäcker man från britternas sida att allt inte är guld och gröna skogar utanför EU och att det inte enbart var de illvilliga invandrarna som var orsaken till alla samhällsproblem. En del tyder på att ekonomin och handeln kommer att gå ännu sämre utanför EU. Måhända kommer Storbritannien krypande tillbaka till EU om ett antal år.

Hela debaclet visar dock med påtaglig tydlighet om varför viktiga och komplexa samhällsfrågor inte ska lämnas till folkomröstningar. Ofta blir slutresultatet att folk röstar på en dålig lösning av helt fel anledningar.

På korståg mot verkligheten

Begreppet "åsiktskorridoren" myntades 2013 av statsvetaren Henrik Oscarsson. Själva korridoren, menade Oscarsson, var det svängrum av åsikter man kunde yttra i den offentliga debatten utan att bli påhoppad. Han menade att vissa åsikter, trots att de hade relativt stort stöd hos allmänheten, sällan eller aldrig diskuterades i media. I korthet handlar teorin om korridoren om en koncensuskultur som utgår från aktörerna i den offentliga debatten där "felaktiga" åsikter tystas ner. Sedan dess har begreppet huvudsakligen hamnat om invandrings- och integrationspolitiken. 

I takt med att invandringspolitiken har börjat luckras upp och det inte längre automatiskt är ett uttryck för rasism eller främlingsfientlighet att diskutera området på ett kritiskt sätt så har det blivit mer nyanserat på flera av tidningarnas ledarsidor. Det finns ett undantag, givetvis. Aftonbladet.
Förra veckan skrev Karin Pettersson en kolumn där hon framförde teorin att det existerade en konspiration för att "svartmåla Sverige". Medan övriga skribenter bekymrat tittar på arbetslösheten och den ekonomiska utvecklingen menar istället Pettersson att allt är bättre än någonsin. Alla som hävar motsatsen är helt enkelt "domedagsprofeter".

Att fundera på vad som kan göras åt allt detta är en viktig uppgift. Men den totala svartsyn och ensidiga svartmålning av Sverige som pågår är bisarr och verklighetsfrånvänd. Och en usel utgångspunkt för ett samtal om ­politik. Sverige är inte ett u-land. Våra för­orter är inte Mogadishu. Brottsligheten ökar inte och inte arbetslösheten heller. Tvärtom, som sagt. Kreditföretaget Moodys kom också med en annan rapport i veckan, om svensk integration. 

I den påpekas att de senaste decenniernas invandring är en av förklaringarna till dagens höga tillväxt i Sverige. Den typen av självklarheter är i dagens diskussionsklimat närmast revolutionära. Låt mig också bemöta en given ­invändning mot denna inopportunt ljusa bild. Nej, jag hävdar inte att styrkan i svensk ekonomi beror på Stefan Löfven. Den är resultatet av decennier av investeringar i kunskap, fred på arbetsmarknaden, öppenhet mot omvärlden, framgångsrika svenska företagare, hög tillit och låg korruption. För att bara nämna några saker. Som dessutom många gånger hänger ihop.

Något dessförinnan hade ledarsidan också argumenterat att man skulle lägga ner det finanspolitiska rådet, eftersom det var alltför kritiskt till regeringens politik. Eftersom rådet består av nationalekonomer så riktades också en känga mot nationalekonomi som vetenskaplig disciplin. Det är nämligen ingen riktig vetenskap, utan består mest av små seminarier där "gossar i olika ålder uppskattande grälar med varandra". På twitter uttryckte Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg också att han ansåg nationalekonomi vara en "pseudovetenskap".
Så tycks det ofta vara i Aftonbladets värld. Forskning är utmärkt så länge den håller med de egna åsikterna, men så fort den har en avvikande uppfattning så förvandlas den omedelbart till "borgerlig propaganda".
Gällande Karin Petterssons påståenden om hur lysande det går för Sverige så sågades dessa relativt snabbt av nationalekonomen Tino Sanandaji. I korthet menar han att Karin Pettersson vinklar sanningen genom att använda källor utan trovärdighet och frikostigt tolkar siffror så att de visar det som hon själv vill. Hans inlägg nedan är mycket läsvärt och går igenom felen mycket bättre än vad jag skulle kunna göra.


I fredags var det således dags igen, då Karin Pettersson åter igen för fram samma tes som förra gången.

Vad får man säga och inte säga i det här landet egentligen?Vilka uppfattningar är legitima att uttrycka och vilka får aldrig utrymme?I en nyutkommen studie framgår att det finns en åsikt som varit i stort sett totalt mörkad och tystad på de stora tidningarnas ledarsidor de senaste åren. Denna ytterst kontroversiella hållning är att det faktiskt kan finnas något positivt med invandring.

Låt oss först notera ironin i detta. I åratal målade diverse SD-supportrar i kreativa ordalag upp bilden av en mystisk konspiration som täckte hela landet. Alla mediehus, samtliga riksdagspartier och myndigheter var involverade i denna konspiration för att dölja "massinvandringens" effekter. Teorin var konstant även under den tid som invandringen inte utgjorde något problem. Vem som var ansvarig för denna konspiration rådde det delade meningar om. Vissa menade att det var den Stora Judiska Konspirationen™ som låg bakom för att på sikt utplåna det västerländska samhället genom import av illvilliga muslimer.
Jahapp.
Nu är det istället Aftonbladet som för fram en liknande teori. Alla är inblandade i en konspiration för att svartmåla invandringen.Som bevis för hon fram forskningsantologin Medierna och Migrationen samt Jesper Strömbäcks bok Utan invandring stannar Sverige.
Påpassligt nog har Tino Sanandaji åter igen varit framme och sågat båda skrifterna.

Jesper Strömbäck är en medieprofessor som arbetat för Reinfeldt och är betald lobbyist för Timbrosfären i invandringsfrågor. Hans bok ”Utan invandring stannar Sverige” påstås vara en forskningsöversikt men består till stor del av tankesmedjerapporter av Norberg, Segerfeldt, Scocco och dylikt. För många grova sakfel i boken för att bemöta, men här är några exempel:
”Om man gör tankeexperimentet att invandringen hade upphört 1990 hade Sverige inte haft 9,7 miljoner invånare. Då hade Sverige haft 8,3 miljoner invånare” 

Ett intressant påstående med tanke på att Sverige redan 1990 hade 8.6 miljoner invånare och sen dess har haft födelseöverskott bland utrikes och inrikes födda. Som vanligt är källan inte forskning utan en konsultfirma Strömbäck betalat! ”För att ta reda på detta gav jag i uppdrag till konsultfirman Sweco att undersöka hur Sveriges demografi hade sett ut om Sverige inte hade haft någon invandring under de senaste 25 åren”
Metoden förklaras inte, men liknande skräpsiffror har tagit fram genom att dra av utvandring utan hänsyn till att samma person kan flytta ut flera gånger, rentav per år.

Det finns ett flertal övriga exempel som tas upp, men det framkommer i tämligen hög grad att Strömbäck i högre grad är en betald lobyist än en oberoende forskare. Metoder hänvisas inte, faktafel förekommer inte och analysen är bristfällig. Vad gäller påståendet om ledarsidornas påstådda partiskhet:

Medieprofessorn har kommit fram till detta genom att använda sin pinsamt inkompetenta pamflett om invandringens nationalekonomiska vinster som måttstock för att utvärdera ledarsidor: ”Överlag är det väldigt få ledarartiklar som förmedlar en positiv gestaltning av invandring och integration, även om det finns åtskilligt med forskning som visar att invandring bidrar positivt till Sverige (för en översikt, se Strömbäck 2016). En betydligt större andel artiklar skjuter in sig på invandringens negativa sidor och problem förknippade med invandring och integration” 

Strömbäck och hans medförfattare har sen subjektivt avgjort att endast 4 procent av ledarna i DN 2010-2015 har gestalterat invandring positivt. Den enda ledarsida som varit balanserad är Aftonbladets. Ledarartiklarna och hur de har bedömts redovisas inte. 

Det räcker att konstatera att subjektiva bedömningar av en invandringsaktivist inte är forskning. Strömbäck far ofta fram i media med uttalanden som "Att medierna skulle mörklägga något bär enligt min bedömning starka drag av konspirationsteori". Ni kan själva avgöra hans trovärdighet nästa gång media citerar honom som bevis på att de inte mörkar.

Överlag så finns det väldigt lite som stödjer Karin Pettersson och Aftonbladets teori om en sammansvärjning bland media. Nu är det dessutom ett par snäpp värre, då man menar att alla andra tidningar är vridna, endast Aftonbladet är opartiskt.
Jag läser själv en hel del ledarartiklar, och jag kan inte åminna mig att Aftonbladets ledarsida särskilt ofta varit överdrivet nyanserade när det kommer till invandrings- och integrationspolitiken. Snarare har man varit de mest rabiata motståndarna mot eventuella kritiker. Huruvida det utgör en "balanserad" rapportering lämnar jag åt betraktaren att avgöra. Med den bakgrunden så är Petterssons agerande mer logiskt. Ledarsidan kan inte med någon större trovärdighet byta spår och plötslig börja anföra en något mer kritisk linje till den förra invandringspolitiken. Man har helt enkelt målat in sig i ett hörn. Istället väljer man att likt Don Quijote dra sin lans mot mystiska mediekonspirationer, åsiktskorridorer och andra väderkvarnar.

Utöver detta så har Jesper Strömbäck, som Aftonbladet frikostigt använder sig av, uttryckligen sagt att påståenden om att media mörkar, enligt honom själv, "bär starka drag av konspirationsteori".
Det kan man tycka vad man vill om, men om man försöker driva en tes om att medierna mörkar så bör man rimligtvis inte som bevis föra fram skrivelser av en debattör som anser att folk som pratar om den typen av mörkning är konspirationsteoretiker.
Det är vad man kallar att skjuta sig själv i foten.

Att ta i hand

Det har inte varit någon vidare vecka för miljöpartiet.

Nyheter 24:s kolumnist Emma Lindström frågade sarkastiskt om det var någon ny mediestrategi från partiets sida att ställa till med minst en skandal om dagen. All publicitet är ju bra publicitet.
Det började redan i torsdags förra veckan när bostadsminister Mehmet Kaplan ertappades på en middag med turkiska fascister. Jag använder här ordet "fascism" i sin korrekta bemärkelse, eftersom det är just vad det handlar om. Det är inte heller första gången Kaplan hittas i tvivelaktigt sällskap. Han har tidigare exempelvis bjudit in förintelseförnekare till riksdagen och jämfört islamister som åker och slåss för ISIS i mellanöstern med svenska frivilliga under finska vinterkriget. Som Rebecca Weidmo Uvell förtjänstfullt redogör för så tillbringade Kaplan den första tiden som minister med att åka till eller via Turkiet och prata om politiska områden som inte var hans. Förvånansvärt lite bostadspolitik har förts under hans tid som minister, så det går knappast att påstå att Kaplan har gjort ett bra jobb.
I söndags lyckades Svenska Dagbladet gräva upp ett uttalande från 2009 där Kaplan jämförde Israel och Nazityskland. Det tog omedelbart hus i helvete. Uttalandet kritiserades kraftigt av bland annat utrikesminister Margot Wallström och Mona Sahlin. Det hela ledde så småningom till att Kaplan fick avgå på måndagen.

Har man bevittnat ett par avgångar så vet man att det finns ett mönster i det hela. Den avgående ministern brukar nämna det han eller hot gjort fel, konstatera att förtroendet är förbrukat och lämna sin post. Statsministern säger i regel några väl valda ord om regeringens värdegrund. Mot den bakgrunden var Kaplans avgång underlig. Under presskonferensen hävdade Kaplan att han inte hade gjort några fel, miljöpartiets språkrör hävdade att Kaplan inte hade gjort några fel och Stefan Löfvén meddelade att han delade den bedömningen. Därefter avgick Kaplan. Man kan ju undra varför mannen avgick om inga fel hade begåtts och allt var frid och fröjd.
Mediehanteringen från miljöpartiets sida och bristen på sjukdomsinsikt var långt ifrån imponerande, men man kunde förvänta sig att diskussionen skulle tyna bort när nu Kaplan var ute ur bilden.
Icke.
Under onsdagen avslöjades att en av miljöpartiets kandidater till partistyrelsen, Yasri Kahn, hade vägrat ta en kvinnlig TV4-reporter i hand med motiveringen att det var "för intimt".

I samband med TV4-intervjun vägrar han dock ta kanalens kvinnliga reporter Ann Tiberg i hand. I stället vill han hälsa med ena handen på bröstet.
– Så som jag är uppväxt är det så att fysisk beröring med det motsatta könet anses vara väldigt väldigt intimt, förklarar Khan.
På frågan om han, likt partistyrelsen han kandiderar till, vill bryta upp de patriarkala strukturerna i samhället svarar han:
– Ja, absolut. Grejen är så här, vad är patriarkala strukturer? Det är normer, och det är normer som vissa av majoriteten uppbär.

Det sista uttalandet är minst lika anmärkningsvärt som det första. Kahn klassificerar patriarkala strukturer som normer som "vissa av majoriteten" uppbär. Implicit innebär det att minoritetsgrupper är "immuna" mot anklagelser om dylika strukturer, enligt Kahns resonemang.
Den här gången gick det kvickt, enbart några timmar efter avslöjandet drog Kahn tillbaka sin kandidatur. När Gustav Fridolin dagen därpå, under torsdagen, kommenterade det hela sade han sig "inte ha förstått" att kvinnor fann det så kränkande att inte bli hälsade på samma sätt som männen.
Man tar sig för pannan.

Strategin från de som stöder Kahn och Kaplan tycks numera vara fullt frontangrepp och att kasta rasistkortet på kritikerna. Det hävdas, bland annat, att händelserna visar att det som muslim inte går att arbeta politiskt utan att bli smutskastad på grund av sin tro.
En viss botanisering bör göras. Göteborgs-Posten intervjuade Mohammed Fazlhashemi, professor i islamisk teologi, och konstaterade att handslaget är en "icke-fråga" inom islam.

– För de allra flesta muslimer är detta en icke-fråga. Frågar du pragmatiska och vänsterinriktade muslimer så är det ofta självklart att skaka hand. Det finns även lärda muslimer som menar att man bör ta i hand om motparten kan uppleva det som kränkande att avstå. Men sen finns det givetvis också konservativa muslimer. De är dock ingen majoritet i sekulära länder.

Det handlar, i korthet, om gamla patriarkala strukturer, inte om religion. Vägrar du ta en kvinna i hand så är det inte för att du är muslim, utan för att du är sexistisk. En del av problemet är att bilden av muslimer som förmedlas via media inte överensstämmer med verkligheten.

Jag har intrycket att den genomsnittlige muslimen i Sverige inte är mer radikal än en genomsnittlig kristen. Man går till moskén någon gång i veckan, ber privat och lever så gott man kan efter den privata tron. Man förstår att alla inte delar samma religion som man själv och accepterar det, samtidigt som man inte kräver att resten av samhället ska formas runt de egna livsvalen. Men precis som i alla andra religioner så finns det inom islam en liten ortodox minoritet. Det är i regel den här minoriteten som vägrar skaka hand med det motsatta könet, vill ha åtskillnad mellan män och kvinnor, särlagstiftning och är övertygade om att kvinnor måste klä sig på ett visst sätt. Det här är en minoritet, men den är högljudd. Problemet är att när majoriteten är tyst så är det de högljudda som får diktera hur muslimer framställs i media. I Sverige finns det ett antal organisationer som säger sig representera de svenska muslimerna med officiella namn som "sveriges muslimska råd" eller "islamiska förbundet". Hur representativa är de egentligen?
Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, skrev på Svenska Dagbladets debattsida så sent som 2014 om samma ämne.

En vanlig missuppfattning som kan förstärkas med en allt för ensidig framställning är att alla individer som har en muslimsk kulturell bakgrund är religiösa. Detta trots att statistiken pekar på att två tredjedelar av alla personer som kan sägas ha en muslimsk kulturell bakgrund i dagens Sverige uttrycker en ljum eller indifferent koppling till sin religion. Majoriteten är inte organiserade eller regelbundet praktiserande islam. Denna majoritet av kulturella eller sekulära muslimer kan därför inte automatiskt ses som representerade av de muslimska församlingar och organisationer som företrädelsevis ges en röst i svenska medier. Svenska journalister har en stor utmaning i att ge denna ”tysta majoritet” en representation i sin nyhetsbevakning.

I stora drag har man helt enkelt misslyckats med detta. De sekulära muslimerna som inte är aktivt religiösa nämns över huvud taget aldrig i media, istället är det bilden av de mer ortodoxa muslimerna som dominerar. Socialdemokraten och muslimen Nalin Pekgul skrev på ämnet i samband med att islamisten Omar Mustafa var tvungen att avgå från partistyrelsen.

I Sverige utgör de islamistiska muslimerna en minoritet. Men de är väldigt föreningsaktiva och kämpar målmedvetet för att deras organisationer ska uppfattas som breda muslimska rörelser. I själva verket uppfattas de av de flesta muslimer i Sverige som en liten och extrem religiös sekt. 

För islamisterna måste det vara en stor seger när Peter Weiderud skriver på DN Debatt att Omar Mustafa företräder en stor väljargrupp och syftar på muslimerna. Vi andra muslimer känner oss omyndigförklarade när vi blir pådyvlade islamisten Mustafa som vår företrädare.

Det hela är ungefär jämförbart med att man skulle låta samfund som Livets Ord eller Jehovas Vittnen representera alla kristna istället för Svenska Kyrkan. De flesta kristna är nämligen inte heller särskilt aktivt religiösa, precis som muslimerna. Det har dock varit smidigt för media och de politiska partierna att kontakta de organiserade muslimska organisationerna, som i stor utsträckning är islamister, för samarbete eller kommentarer. Då får man en uppenbart felaktig bild och representation av landets muslimer. Vare sig Mehmet Kaplan, Yasri Kahn eller organisationer som svenska muslimer för fred och rättvisa (som var författarna av debattartikeln i Aftonbladet) är representativa för de svenska muslimerna. De representerar en liten extrem minoritet. Tidigare nämna Nalin Pekgul är ett utmärkt exempel på en muslim inom politiken som framgångsrikt lyckas balansera sin tro och politiska engagemang. I en intervju som gjordes igår menar hon att miljöpartiet har varit medvetna i åratal om att man börjat få in islamister i partiet, men ledningen har valt att ignorera det.
Problemet är således inte vanliga muslimer, problemet är islamister, och det är endast positivt att de värderingarna granskas och hängs ut i media. Det finns måhända sammanhang där den typen av människosyn är acceptabel, men de politiska partierna bör inte vara ett av dem.

Mystiska nyhetsvärderingar

Igår, den 2:e april, var det världsautismdagen, eller World autism awareness day, som är det engelska originalnamnet. Är du svensk så är det fullt förståeligt om du inte hade någon aning om detta, eftersom dagen här i Sverige passerade förbi helt obemärkt.
Mer än de flesta är jag bekant med den mystiska algoritm som media brukar benämna som "nyhetsvärdering". Förhållandevis ofta dyker det upp diverse konspirationsteoretiker och påstår att "media mörkar", ofta med exempel på någon trivial lokal händelse som inte har blivit omskriven. Realiteten är att en redaktion har ett visst antal journalister och ett visst antal arbetstimmar, så det är en omöjlighet att skriva om allt. Därför sker det en värdering där man tar hänsyn till händelsens avstånd, eventuella nyhetsvärde och allmänintresse. Det är därför vi inte får läsa om snatterier i Tokyo. Ju längre bort från oss något händer, desto högre måste det smälla för att omskrivas.
Även utifrån detta så har jag svårt att förstå nyhetsprioriteringen i det här fallet.

Världsautismdagen instiftades av FN 2007 och firas den 2:e april varje vår. Den mest drivande organisationen är den amerikanska Autism Speaks. Organisationen är inte oproblematisk, dels eftersom majoriteten av deras budget läggs på att hitta ett "botemedel" mot autism, och enbart en minoritet av resurserna läggs på stöd till autistiska och deras familjer. För att vara en organisation som säger sig tala för autistiska så är det också anmärkningsvärt att dessa fullständigt saknas i styrelsen eller någon högre beslutande position. Dessa problem är värda att poängtera, men jag kommer inte att utveckla dem ytterligare i det här inlägget, det förtjänar en egen bloggpost.
Tveksamheterna kring Autism Speaks åsido så fokuserar den 2/4 på värden som alla borde kunna ställa sig bakom: att höja medvetenheten och acceptansen kring personer med autism. En av de mest förekommande sätten att visa detta på är att lysa upp byggnader i färgen blått.
Så också i år, där tusentals byggnader över hela jorden färgades blåa, exempelvis Kristusstatyn i Rio de Janeiro, Suezkanalen i Egypten, Empire State Building i New York och operahuset i Sydney, för att nämna ett fåtal. Så, hur nämndes detta i svenska medier?
Tja, inte alls.

Någon rapportering eller notis om dagen dök över huvud taget inte upp i svenska medier. Den enda svenska nyheten om dagen dök upp i Västra Nyland, men det är inte en svensk tidning utan en finsk, fast skriven på svenska. I efterhand damp det ner en artikel från Expressens systersida Omtalat, som dock valde att jaga klick på nätet genom ett youtube-klipp som ska simulera hur det känns för någon som är autistisk snarare än att skriva om själva dagen. Går man tillbaka tidigare år så är mönstret sorgligt välbekant. 2015 publicerades enbart en radiointervju om dagen på Sveriges Radio, och det blir inte direkt bättre ju längre bak man går. Världsautismdagen har med andra ord ignorerats av svenska medier i åratal. Gårdagen bjöd inte heller på några spektakulära nyhetshändelser som skulle kunna motivera att man ignorerade dagen för att fokusera på större nyheter.
Detta ter sig något paradoxalt, med tanke på att svenska medier brukar vara duktiga på att åtminstone omnämna den här typen av temadagar. Även när det dyker upp någon av de oändliga dagar tillägnade vissa bakverk (kanelbullens dag, våffeldagen, semmeldagen, etc), så brukar man åtminstone bemöda sig med en mindre artikel om dagens historia. När motsvarande dag för Downs syndrom inträffade den 20:e mars skrevs det ett antal nyhetsartiklar och debattartiklar på ämnet, vilket gör den totala medietystnaden den 2:e april mer intressant. För jämförelsens skull så är Downs syndrom en utvecklingsstöring som omfattar ungefär en på 700 i Sverige. Andelen som är autistiska är ungefär 1%, alltså sju gånger fler. Övriga temadagar ska man inte ens prata om. Vid Pride och internationella kvinnodagen tapetseras tidningarna praktiskt taget av artiklar i ämnet, även om det påverkar en större grupp människor. När det gäller autism, däremot, så råder kompakt tystnad. En någorlunda begåvad journalist skulle kanske kunna dra slutsatsen att det åtminstone är värt att rapportera att tusentals större byggnader tänds i blått, bland dem en del viktiga landmärken och monument, samt att både USA:s president Barrack Obama och FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon valde att göra uttalanden. I Sverige, däremot anses sådana triviala händelser vara underordnade de riktiga nyheterna, som exempelvis att en 104-åring i Halland av misstag fick en kallelse till förskolan.

Jag har tidigare problematiserat att medierna har ett synnerligen enkelspårigt narrativ när det kommer till personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Folk med ADHD får den stereotypa bilden av "bråkiga barn", eller så släpper man fram diverse pseudoforskare och konspirationsteoretiker som ifrågasätter diagnosens existens. Har man autism får man regelbundet höra att man "saknar känslor", "kan bli besatt av att döda" eller "inte fungerar i samhället".
På senare tid har det börjat luckras upp lite, men ett fåtal artiklar som också beskriver de fördelar som kan komma med en diagnos. Narrativet är dock fortfarande övervägande negativt, där personer me neuropsykiatriska funktionsnedsättningar huvudsakligen beskrivs enbart i negativa termer. Skillnaden mellan i hur världsautismdagen beskrevs (det vill säga, inte alls) och hur man rapporterade runt internationella Downs syndrom-dagen har sannolikt att göra med att autism är ett osynligt handikapp. Downs syndrom är synligt, vilket gör det lättare att ta hänsyn till. Autism, i likhet med alla andra neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, har inga synliga yttre tecken. En person med autism ser utåt sett inte konstigare ut än någon som är neurotypisk, vilket gör att stereotypen av folk med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som bråkiga barn som behöver veta hut lever kvar. Normen att man ska anpassa sig till majoriteten är stark i Sverige, i synnerhet om man har en funktionsnedsättning som inte är synlig utåt.
Det här är också ett svenskt problem. Ser man globalt så var det medierapportering från världens alla hörn. USA dominerade givetvis, men det var också skrivelser från Storbritannien, Gibraltar, Mellanöstern, Kina och många fler. När en av grundpelarna bakom dagens instiftande var att den skulle öka medvetenheten så är det inte hållbart att svenska medier fullständigt ignorerar dagen när deras internationella motsvarigheter rapporterar om den. Det är inte en vettig nyhetsvärdering, och det är inte god journalistik.

Demokratins förfall

I sin dialog "Staten" skrev den grekiska filosofen Platon bland annat om demokrati, demokratins problem och målade upp en bild av det i hans ögon perfekta styrelseskicket. Platons optimala samhälle är en slags totalitär meritokrati där var och en arbetar med det som man är mest begåvad på, utan demokratiska val, ärvda positioner, tillgångar eller liknande. Det är dock intressant hur en del av Platons kritik mot demokratin plötsligt kan bli aktuell igen idag, mer än 2 000 år senare. Problemet med demokratin, menar Platon, är att väljarna är en föga upplyst folkmassa. Platon hade inga högre tankar om väljarna, och då var rösträtten i den Atenska demokratin mycket mer restriktiv än den vi har idag. Eftersom folkmassorna är okunniga om hur samhället fungerar så leder det till att det inte är kloka och rationella politiker som får makten, utan demagoger, populister och smickrare som målar upp orealistiska bilder av vad som kan göras.
Enligt Platon leder det i slutändan till att kloka politiker tvingas bort av okunniga väljare när de fattar impopulära beslut och ersätts av demagoger och populister som spelar på folkmassans känslor. Dessa är inte intresserade av makten för statens bästa, utan för sin egen skull. I slutändan avskaffas de friheter som finns, eftersom de nya härskarna domineras av egenintresse. Analysen är kusligt välbekant sett till ett historiskt perspektiv. Det är knappast någon underdrift att påstå att Platon huvudsakligen såg väljarna som idioter, oförmögna att förstå hur samhället fungerar och att fatta rationella beslut.

Perspektivet på väljarnas bristande kunskap om samhället blev åter igen aktuellt när demokratiutredningen i dagarna kom med ett uttalande om rösträttsåldern. Utredningen tillsattes 2014 för att granska och utvärdera det demokratiska styrelseskicket. Utredningens ordförande Olle Wästberg förklarar i en debattartikel i Expressen det underliga ställningstagandet att sänka rösträttsåldern till 16 år, åtminstone i kommun- och landstingsvalen.

Svenska skolelever vet för lite om hur demokratin fungerar. Man kan nog utgå från att en svensk gymnasist vet mer om ett amerikanskt presidentval än ett svenskt landstingsval. Just den lokala politiken är ofta frånvarande i skolorna. En sänkt rösträttsålder skulle bli ett incitament till en annan inriktning i samhällsundervisningen. 

Vi har ju en rad olika "myndighetsåldrar": Skolplikt, straffrättsålder, rätten att få handla alkohol, valbarhetsålder etcetera. Därför är det ingen drastisk förändring att sänka rösträttsåldern, särskilt som ju hälften av de som kommer att rösta för första gången vid en sänkt rösträttsålder kommer att vara myndiga och valbara. 

Forskarna tycks tämligen eniga om att 16-åringars mognad inte skiljer sig avsevärt från 18-åringars. Och som vanligt är de individuella skillnaderna större än de generella.

Att kunskapen om hur samhället fungerar är dålig bland skoleleverna är sant. 16-åringar har således rätt dålig koll på svensk politik och hur den fungerar. Lösningen på detta, enligt Wästberg, är att ge dessa personer rösträtt i två val till ett system som han tidigare erkänt att de är dåligt insatta i. Enbart rösträtten ska tydligen vara "incitament" för skolorna att lära ut bättre. Den logiska slutsatsen borde istället vara den motsatta. Har man ingen koll på hur samhället fungerar så är det inte ett argument till att man borde få mer att säga till om. Argumentet om att 16-åringars mognad inte skiljer sig väsentlig från 18-åringars stämmer förvisso, men på samma sätt skiljer sig inte 16-åringar avsevärt från 15-åringar, 15-åringar från 14-åringar, och så vidare. Mognad är, som bekant, en gradvis process och inte någon slags upplysning som kommer på 18-årsdagen. Anledningen till att rösträttsåldern är 18 år är att det också är myndighetsåldern, och gränsen måste sättas någonstans. Personligen skulle jag hellre se den runt 20, eftersom konsekvenstänkandet inte är fullt utvecklat när man är 18.

Expressens ledarsida är inte heller överdrivet förtjusta i förslaget. Man skriver:

Utmärkande för åldersgränser är förstås att någonstans måste gränsen dras. En 18-åring måste anses, oavsett mognad, ha en större kunskap i samhällsfrågor och högre väljarkompetens än en 16-åring. 

Dessutom smiter Wästberg från frågan om valbarhet. Om 16-åringar anses behöriga att rösta måste de också kunna väljas in i kommunala församlingar. 

Vill svenska folket verkligen att omyndiga 16-åringar ska sitta i en socialnämnd och besluta om känsliga familjeärenden? Eller att det är en 16-åring och dennes röst som avgör ditt komplicerade bygglovsärende. 

Nej, skulle inte tro det.

Om 16-åringar ska få rösta i kommunal- och landstingsvalen så är det också valbara till samma val. Ska man låta personer som inte ens är myndiga, och därmed inte anses kapabla att ansvara för sin egen ekonomi, kandidera till positioner där man har hand om kommunens eller landstingets budget? Riktigt så långt verkar inte Wästberg ha tänkt.

Miljöpartiet har, inte oväntat, ställt sig positiva till förslaget. Det är ingenting konstigt, eftersom de tillsammans med Sverigedemokraterna, Vänsterpartiet och Feministiskt initiativ har högst stöd lägre ner i åldrarna. Inte heller det är någonting konstigt, eftersom ovan nämnda partier är de som i högsta grad använder sig av känsloargument, förenklade verklighetsbilder och populism. 16-åringar är mer mottagliga för den typen av argument, vilket är anledningen till att MP och Fi är de som mest ihärdigt argumenterar för sänkt rösträttsålder. Det handlar huvudsakligen om egenintresse.
Här kommer man tillbaka till demagogerna och populisterna som Platon varnade för.

Personligen anser jag inte att mitt 16-åriga jag var särskilt kvalificerat att rösta i något val. På samma sätt anser jag att en sänkning i rösträttsåldern är en usel idé som sannolikt kommer att leda till att det politiska samtalet kommer att präglas av mer populism och mindre fakta. Man bör ha rösträtt när man kan göra ett informerat och rationellt val, inte förr. Må så vara att mognaden och kunskapen varierar kraftigt från person till person, men någonstans bör gränsen sättas, och om det nu är så lite skillnad mellan 16-åringar och 18-åringar så är det snarare att argument för att höja rösträttsåldern, inte sänka den. Rösträtten är mycket viktig för demokratin, men situationen blir knappast bättre av att man urvattnar den genom att ge den till folk som inte ens har laglig rätt att fatta sina egna beslut.