Antirasistiskt haveri

Jag hade förhoppningen att släppa frågan om antisemitism och Feministiskt Initiativ, åtminstone tillfälligt, men eftersom frågan har utvecklats något så krävs det tydligen två blogginlägg för att avhandla det ordentligt. För de som av någon anledning missat mitt förra inlägg så finns det här. Efter kritiken gick Feministiskt Initiativ sedermera ut med en ursäkt och avståndstagande. Här hade det i normala fall varit utagerat, tills man skärskådar ursäkten lite tydligare för att ta reda på vilka konkreta åtgärder som kommer att vidtas (min markering).

Grundläggande för Feministiskt initiativs politik är respekten och försvaret av de mänskliga rättigheterna. Oldoz Javidis uttalande i Fempers var oacceptabelt. Hon förstår detta själv och har bett om ursäkt och ångrar sig djupt. Hon inser att hon behöver öka sina kunskaper för att återskapa förtroendet för henne och Feministiskt initiativs politiska arbete. Därför har partistyrelsen fortsatt förtroende för Oldoz Javidi som förtroendevald och vi kommer att vidta åtgärder för att öka kunskapen om antisemitism inom hela partiet. Detta är redan under arbete, då vi på senaste kongressen beslutade att vår antirasistiska studiecirkel ska uppdateras och förstärkas med kunskap om antisemitism och att den ska vara obligatorisk för alla. Detta är planerat att bli klart till dess att våra förtroendevalda tillträder efter valet.

 Sorterar man igenom politiskt prat så inser man att den enda faktiska åtgärden är att Javidi kommer att tvingas läsa på om antisemitism. Efter valet. Det är mer anmärkningsvärt att Feministiskt Initiativs antirasistiska studiecirklar inte har innehållit kunskap om antisemitism tidigare. Missade man av någon anledning en av de i Europa äldsta formerna av rasism? Slutresultatet är i princip en smäll på fingrarna och inte så mycket mer. Javidi kommer fortfarande att stå kvar på valsedeln och partistyrelsen har fortfarande förtroende för henne trots att hon gjort ett uttalande som partiet i samma meddelande beskriver som "oacceptabelt". Jag har svårt att se logiken här.
I andra partier så skulle ett liknande uttalande leda till att man togs bort från valsedeln, allra minst. Exempelvis uteslöt Sverigedmokraterna 2016 Anna Hagwall efter att hon skrivit en motion till riksdagen som innehöll diverse konspirationsteorier om att Bonnier (som är en judisk familj) äger 80% av alla medier i Sverige och 2009 uteslöt vänsterpartiet i Helsingborg en enskild medlem utan politiska uppdrag för att personen postade antisemitiska texter på lokalförbundets hemsida. Fler exempel finns naturligtvis, men standard är att antisemiter kickas ut från partierna. Ju högre position man har, desto mindre kommer man i regel undan med. I feministiskt initiativ, däremot, resulterar ett sådant beteende i en smäll på fingrarna och en studiecirkel. Efter valet. Observerar man det utifrån kan man lätt få intrycket att partiet inte ser antisemitism som någon allvarligt.
Uppenbarligen finns det också folk inifrån partiet som är av den åsikten. Efter att Feministiskt Perspektiv publicerat sin egen ursäkt för att Javidis uttalande hade publicerats okritiskt så skrev en av partiets medlemmar, Andreas Pettersson, en debattartikel i tidningen där han kallade partiledningens agerande för "hyckleri".

I sitt försök att hantera Javidis yttrande har partistyrelsen klart och tydligt definierat antisemitism som en ursäktlig kunskapsfråga. Det är där och då som Javidis yttrande går från att vara ett mänskligt misslyckande till att bli en kris för Feministiskt initiativ, och därtill en kris med potentiellt katastrofal utgång. Ingen låter sig nämligen luras. 

Alla vet att drömmar om att folk ska ta vägen någon annanstans som en slutlig lösning på ett problem inte är en kunskapsfråga, utan en värderingsfråga. Vad är det ens för kunskap man låtsas saknas? Att judar är människor? Att judar inte bär en kollektiv skuld? Att israeler har samma rätt till nationellt självbestämmande som alla andra folk? 

Hyckleriet blir så tydligt eftersom samma måttstock aldrig skulle användas av Feministiskt initiativ för något annat rasistiskt yttrande. Ingen föreslår att Björn Söder skulle ursäktas med att det är en kunskapsfråga när han utdefinierar judar och samer från vad som är Sverige.

Pettersson avslutar med att det enda vettiga man kan göra är att se till att Javidi kliver av som kandidat och därefter formulerar en allvarligt menad ursäkt för att inte skada partiet ytterligare. Att bara avfärda antisemitism som en kunskapsbrist är ett minst sagt naivt förhållningssätt. Vi har i Sverige haft grundlig information om antisemitism sedan grundskolan i decennier. Man har hållit otaliga informationskampanjer för att uppmärksamma folk om vanliga antisemitiska myter och varför de inte bör spridas. Menar Feministiskt Initiativ på största allvar att en politiker som kallar för sig antirasistisk ska ha missat allt detta? Verkligen?
Partiledningen ger själva en kommentar i en annan artikel i Feministisk Perspektiv, ett svar som bäst kan sammanfattas med "goddag yxskaft".

Hur mycket kände ni till innan citatet publicerades och blev kritiserat? Hade Oldoz Javidi visat det för någon av er inom partistyrelsen, till exempel?
– Jag har inte sett det innan det publicerades. Det är det jag kan svara för.
Ingen hade kollat det här innan alltså?
– Jag kan inte svara på det.

 Med tanke på att halva partistyrelsen delade den första versionen av artikeln, innan det antisemitiska uttalandet tagits bort, så förefaller det tämligen osannolikt att ingen skulle ha haft koll på att artikeln publicerats. Antingen så förstod man inte att det var antisemitiskt, i sig en anmärkningsvärd kunskapsbrist, eller förstod man det och tyckte att det inte var någon större grej.

Naomi Abramowicz skrev också en ledare i Expressen om det inträffade. Hon påpekar också Feministiskt Initiativs uppenbara kunskapsbrist på området.

Feministiskt initiativ har tagit avstånd från Javidis uttalande. Nu ska det bli obligatorisk antirasistisk studiecirkel für alles. Den ska ”uppdateras och förstärkas med kunskap om antisemitism”, skriver partiet på sin hemsida.
Innehöll den alltså inte grundläggande utbildning om antisemitism från början? Nej, i alla fall inte om man tittar på det ”antirasistiska feministiska studiematerial” som finns på partiets hemsida.
Studiecirkeln består av åtta träffar med ett tema för varje möte. Där ingår bland annat teman som feminism och intersektionalitet, vithet i Sverige, feministisk historieskrivning, tolkningsföreträde i feminismen, vithet och rasism i föreningslivet. Som litteratur föreslås: Den svenska vithetens melankoli, Förtroendevalda med utländsk bakgrund – Dekor eller deltagare, Vithetens hegemoni – för att nämna några exempel.
Ingen av träffarna behandlar antisemitism. Inga böcker om Förintelsen ingår i det antirasistiska studiematerialet. Det är häpnadsväckande.

Feministiskt Initiativs syn på antirasism tycks vara huvudsakligen inriktat på hudfärg. Judar, som generellt sätt är vad man normalt skulle klassificera som "vita", faller utanför de ramarna. Men det är som sagt häpnadsväckande att ett parti som kallar sig för antirasistiskt hittills inte har haft något i sina studiecirklar som berör antisemitism eller förintelsen.
En annan problematisk detalj är att det verkar vara andra regler vad gäller tolkningsföreträdet när det handlar om antisemitism till skillnad från "vanlig" rasism. Tolkningsföreträdet innebär att en person har ensamrätt på sina egna känslor. Om någon säger "jag tar illa upp av det här, det känns rasistiskt" så kan inte en annan person säga "nej, så känner du inte alls". Oftast är man ganska bra på att följa det här och i diskussioner om rasism utgå från den utsatta gruppen, även om det med jämna mellanrum dyker upp personer som envisas med att försöka tolka in saker som rasistiska för en grupp som han eller hon inte tillhör. När det gäller antisemitism, däremot, så är det tvärtom. Om en jude påpekar att ett uttalande är antisemitiskt så dyker kvickt ett antal personer utan judiska kopplingar som högfärdigt påpekar att det där inte alls är antisemitism. Ett utmärkt exempel på detta är repliken på debattartikeln i Göteborgs-Posten från Annika Hernroth Rothstein som jag omnämnde i förra inlägget. Socialdemokraten Bo Widegren publicerade härom dagen en replik på denna.
Widegren hävdar att vänstern inte kan vara antisemitisk eftersom man traditionellt sett ställt upp på de förtrycktas sida, dessutom skriver Rothstein för en konservativ tidning och Israel godkände nyligen ett kontroversiellt lagförslag. Inte en rad ägnas åt att förklara hur de faktiska påståendena som Rothstein citerade inte är antisemitiska, utan den består av avledningar, personangrepp och whataboutism. Om det nu inte vore plågsamt uppenbart så ger inte det som Israel ägnar sig åt ett frikort åt vänsterdebattörer att kollektivt skuldbelägga hela det judiska folket.
Problemet, som jag ser det, är att bilden av den typiske antisemiten så länge har dominerats av nazisterna att folk tycks glömma bort att antisemitismen har funnits i Europa i nästan 2000 år. Ingen ideologi är vaccinerad, oavsett hur moraliska saker de annars sysslar med, och den har en förmåga att gömma sig i en stor mängd olika frågor. I dagsläget är det Israel-Palestinadebatten, eftersom diskussionen tycks ha anmärkningsvärt lätt att blanda ihop "israeler" och "judar".

Vill man ha mer internationella exempel på vänsterns problem med att hålla rent från antisemitism när det gäller Israel/Palestinafrågan så kan man titta på Storbritannien där Labour helt enkelt omformulerade definitionerna av antisemitism för att slippa kritik. Vi är inte där ännu, men om Feministiskt Initiativs perspektiv är representativt för hur det ser ut i den antirasistiska rörelsen så finns det all anledning att bli orolig. Eftersom det uppenbarligen går att komma undan med den sortens uttalanden utan direkta konsekvenser så finns det heller inga incitament för att hålla sig undan den sortens resonemang. Bästa sättet att motarbeta antisemitism är nolltolerans. Nolltolerans mot antisemitism i politiken, oavsett om det rör sig om flaggviftande män i uniform eller antirasistiska vänsterpolitiker som i övrigt har anständiga åsikter. Båda formerna är lika skadliga, fast på olika sätt. Ju förr man inser detta, desto bättre.

Den öppna och dolda antisemitismen

Under början av juli var jag och en bekant i Warszawa i fyra dagar. Eftersom jag i högre grad uppskattar "se på intressanta saker"-resor snarare än "ligg på stranden i en vecka"-resor så fanns det mycket att se. Nazisterna var ett stående inslag i de flesta museum som berörde Polens historia, vilket är förståeligt då Warszawa i praktiken jämnades med marken av Nazityskland. Warszawa hade för övrigt ett av de bättre judiska museum som jag har sett, vilket annars är ett stående inslag i de flesta resor till central- och Östeuropa. Man kan lätt få intrycket av att antisemitismen och nazismen är ett avslutat kapitel i Europas historia, men när jag kom hem blev jag bistert påmind om motsatsen. Jag kom hem till Sverige lagom till att Almedalsveckan rundades av och i slutändan verkar större delen av den mediala uppmärksamheten ha knyckts av Nordiska Motståndsrörelsen. Företrädare för politiska partier hade trakasserats, HBTQ-personer hade blivit fysiskt anfallna och polisen tycks ha visslat och tittat åt något annat håll. Den här gången verkar dock de politiska partierna ha börjat diskutera ett förbud av organisationen, men det råder viss diskussion om hur. Socialdemokraterna och vänstern tycks luta åt ett riktat förbud mot NMR och liknande antisemitiska organisationer medan moderaterna å sin sida förespråkar ett generellt förbud mot alla våldsbejakande politiska organisationer. Personligen skulle jag helst se att man tillämpade de lagarna som finns mer restriktivt, eftersom polisen de senaste åren tycks ha fått för sig att det är ett grundlagsbrott att begränsa demonstrationer från antidemokratiska paramilitära rörelser. I brist på ett sådant perspektiv så är ett förbud en god väg att gå, så länge som det inte gör onödiga ingrepp på demokratiska rättigheter. Sammantaget verkade det ändå som om diskussionen rörde sig åt rätt håll.

Sedan stövlade Feministiskt Initiativ in på banan.
I en debattartikel i Svenska Dagbladet skrev Gudrun Schyman om hur partiet vill gå längre än att enbart förbjuda nazistiska organisationer. Hon deklarerar också att F! är "nödvändiga" i riksdagen eftersom de, enligt egen utsago, är det enda partiet som stått upp för ett förbud mot nazistisk organisering. Personligen får jag mer intrycket av att Schyman inte vill ha ett generellt förbud mot våldsbejakande extremism oavsett politisk hemvist, men i allmänhet gör F! som de brukar göra: klampar in i någon annans debatt för att därefter påstå att de har drivit samma fråga längre och bättre än någon annan. Problemet är att man samtidigt har företrädare som skickar helt motsatta signaler.

En av F!:s riksdagskandidater, Oldoz Javidi, intervjuades härom dagen av Feministiskt Perspektiv. Det handlade i stort sett om Israel/Palestinafrågan och Javidi fick frågan om vad som skulle behöva göras för att lösa konflikten. Hon börjar med att ge de svar man kan förvänta sig: ett upphörande av blockaden, att Israel följer resolutioner från FN, kompenserar palestinierna för skadorna man orsakat, etc. Därefter kommer hon med en annan tankegång som sannolikt inte är förankrad i partiet:

– Min inofficiella åsikt som privatperson är lite mer fantasibaserad. Israel har ockuperat ett annat land. Drivit människor på flykt från deras eget hem, tagit deras land och stulit deras liv och frihet. Det finns inget försvarbart i det överhuvudtaget. Israels bästa vän är USA, ett annat infernaliskt styre med enormt stora landytor. Så varför inte bjuda in vännerna över till sig och göra plats för dem på gården? De verkar trivas bra i varandras sällskap. Och palestinierna kan få leva i fred och åter bygga upp det land som en gång var deras... Jag kan ju tillåta mig åtminstone få drömma om en sådan lösning eller hur?

Artikeln har sedan dess redigerats, men den ursprungliga versionen finns att läsa i sin helhet i Googles cache.
Till att börja med så kan vi påpeka att det inte finns något som heter "inofficiell åsikt". Om du som företrädare för ett parti har en åsikt när kamerorna är på men en helt annan privat så är det gammalt, hederligt hyckleri. Vad Javidi formulerar här är att hon skulle vilja se judarna i Israel deporterade till USA så att palestinierna kan "få tillbaka sitt land". Det ger en del tveksamma associationer till mindre smickrande ögonblick i Europas historia. Att deportera judarna från områden har ju varit ett stående inslag i europeisk antisemitism ända sedan romarna fördrev dem från Israel år 135. Sedan dess har det varit ett stående inslag i europeisk politik, tills Förintelsen gjorde antisemitismen omodern. Det anmärkningsvärda är att av artikeln att döma så verkar det här uttalandet ha passerat utan en enda kritisk fråga från journalisten. Svenska Kommittén mot Antisemitism noterade artikeln och kritiserade Feministiskt Initiativ i ett uttalande. Det enda resultatet var att citatet om att deportera Israel försvann från artikeln eftersom det, enligt Javidi själv, bara återspeglade hennes "fantasivärld".
SKMA skriver:

Att Fi har en riksdagskandidat som ”drömmer” om att driva bort judar från Israel är anmärkningsvärt och oacceptabelt. Det är viktigt att partiledningen nu klargör hur de ser på Javidis uttalande. Fi:s valberedning framhåller Javidi som en ”antirasistisk” politiker. Menar Fi att antijudiska fantasier är förenliga med antirasism?

Det hela ledde till en del avståndstaganden. Feministiskt perspektivs chefredaktör konstaterade att citatet var antisemitiskt och aldrig borde ha publicerats. Man har också för avsikt att följa upp med frågor till Javidi och Feministiskt Initiativ. Gott så.
Javidi själv har också publicerat en ursäkt på Facebook, men desto mer anmärkningsvärt är att det har varit fullständigt tyst från partiet. Tyvärr är det här en irriterande trend när det gäller Israel/Palestinafrågan. Alltför ofta kommer det direkt antisemitiska uttalanden från företrädare från Palestinarörelsen. Krönikören Annika Henroth Rothstein skrev om ämnet på Göteborgs-Postens debattsida.

Uttalandet från Oldoz Javidi behandlas som något chockerande undantag, men jag menar att hennes åsikt är regel i den värld hon representerar och det enda chockerande är att hon valde att så öppet berätta om sin innersta dröm för det judiska folket samt att journalisten på Feministiskt Perspektiv inte kände sig manad att ställa en enda kritisk fråga om vad som är ett djupt antisemitiskt uttalande. Antisemitismen är utbredd inom vänstern, och det som kallas solidaritet med Palestinierna blir snabbt, som vi kan se, en uppmaning om folkrensning på judar. Exemplen är otaliga, vid det här laget; från Adrian Kabas (S) påståenden om att IS-krigare var tränade av Israeliska underrättelsetjänster, Helsingborgspolitikern Mats Fuchs (V) uttalanden om att “all makt i världen utgår ifrån en liten klick sionister”, Margot Wallströms (S) fördömande av vad hon kallade israeliska polisens ”utomrättsliga avrättningar” på Palestinier och riksdagsledamoten Veronica Palms (S) blogginlägg som löd: "Undrar du också vem Dom Utvalda ska bränna nästa gång?". Det är helt enkelt ingen slump att Javidi kände sig trygg och bekväm nog att tala om sina drömmar och visioner om hur man löser ”judeproblemet”, och det är att antisemitismen inom den värld hon befinner sig är så utbredd, accepterad och allmängiltig att hon inte förväntade sig varken bannor eller pushback, och jag håller för sannolikt att FI inte anser henne olämplig som riksdagskandidat, trots att hon nu outats som antisemit.

Rent krasst blir det ju så. Om man utan konsekvenser kan komma med antisemitiska uttalanden så visar det också att det är fullständigt riskfritt att fortsätta göra det. När samma uttalanden inte resulterar i starka fördömanden utan om whataboutism om att Israel minsann ägnar sig åt värre saker så visar det att man utan konsekvenser kan fortsätta med liknande uttalanden. Det här är inte en isolerad händelse utan en del av ett tragiskt mönster. Jag vet inte om personerna ovan är antisemiter som använder Israel/Palestinakonflikten som ursäkt för att lufta sina åsikter eller om de inte begriper skillnaden mellan legitim kritik mot staten Israel och substanslösa attacker mot en etnisk grupp. Ingetdera är önskvärda åsikter hos en politiker.

Innan Feministiskt Initiativ försöker marknadsföra sig som det mest antirasistiska partiet i Sverige så kan det vara en god idé att granska sina egna led, uppenbarligen tycks man ju ha missat ett och annat. De senaste dagarnas händelser har om annat visat att man behöver vara på sin vakt mot både antisemiten som har uniform och viftar med en flagga som den som gömmer sig under ett till synes respektabelt yttre.

Hotet mot LSS

Tämligen ofta hör man från politiker att man inte ska ställa grupper mot varandra. Idén är förstås att alla ska få sitt och att det går att tillgodose samtliga behov utan att försämra för någon annan. Tanken är vacker, men naiv, för politiken handlar just om att ställa grupper mot varandra.
Eftersom statskassan inte är oändlig och det finns ett antal olika budgetposter som konkurrerar om uppmärksamhet så är det nödvändigt för politiker att göra avvägningar om var pengarna gör mest nytta. Hur mycket ska gå till försvaret? Sjukvården? Arbetsmarknadsåtgärder? Infrastruktur? Invandring? Utbildning? Eftersom det är en omöjlighet att ge alla precis vad de behöver så kommer en del prioriteringar oundvikligen att behöva göras. Det är inget fel med det, vad som är fel är när man låtsas som om politik inte handlar om att ställa grupper mot varandra samtidigt som man brutalt skär ner på en mindre röststark grupp för att man kan.

Under den senaste tiden har LSS-lagen varit under konstant diskussion. Diskussionen kom egentligen igång när regeringen 2016 i ett regleringsbrev till Försäkringskassan instruerade myndigheten att "bryta utvecklingen av antalet timmar inom assistansersättningen". Bakgrunden var att kostnaderna för LSS gradvis hade ökat genom åren, det var den utveckling som regeringen ville bryta. Trots att man med en dåres envishet hävdade att regleringsbrevet inte var en instruktion att öka avslagen så kan en person med grundläggande kunskaper inom matematik räkna ut att det är struntprat. Om den nuvarande utvecklingen är att kostnaderna ökar så finns det bara två sätt att bryta den utvecklingen på: skära ner på det beviljade stödet eller se till så att kostnaden förblir densamma. Eftersom det senare är svårt att balansera så blir ju den säkra lösningen att avslå ansökningar i så hög grad som möjligt. Från Försäkringskassan låter det förstås annorlunda. Ett vanligt argument är att myndigheten måste förhålla sig till svensk lag och är tvingad till att ge avslag, oavsett om de vill eller ej. Henrik Petrén, generalsekreterare för Riksförbundet för Rörelsehindrade Barn och Ungdomar, skriver i en debattartikel i Dagens samhälle att Försäkringskassan tvärtom har haft en mycket aktiv roll i avvecklingen av LSS.

Försäkringskassan beslutade redan 2007 att införa en mer restriktiv tolkning av det för lagen centrala begreppet grundläggande behov. Man gjorde det utifrån ett snävt, enligt min mening felaktigt, urval av formuleringar i lagens förarbeten om integritetsnära behov. Det stämmer att Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) i en dom 2009 har bekräftat denna tolkning, men det var alltså Försäkringskassan som initierade den tillämpning som vi nu ser följderna av.

Utöver det så har Försäkringskassan varit väldigt restriktiv i sin tolkning av domarna, med en del absurda resultat. Sannolikt är detta av lojalitet till den politiska ledningen. Regeringen vill spara in pengar, så Försäkringskassan använder sig av de ursäkter som de kan hitta.
Ett annat påstående brukar vara att så mycket som tio procent av medel som utbetalas från LSS. Siffrorna brukar frekvent lyftas upp av företrädare för Försäkringskassan och barn- och äldreminister Åsa Regnér. Det har dock visat sig att det fullständigt saknas belägg för den siffran. När TV4:s kalla fakta granskade LSS-frågan så visade det sig att det inte finns någon källa på siffran, utan det är en kvalificerad gissning. Den här gissningen har sedan fått vara källa för det påstått omfattande fusket inom LSS. Att det emellanåt förekommer fusk är det sannolikt ingen som säger emot. Det är däremot en stor skillnad på utbrett, organiserat fusk och enstaka fall. Det förekommer fall av fusk inom i princip varenda skatt eller bidrag som vi har i landet. Uppenbart är att Försäkringskassan började gräva upp domar och tillämpa dem mer restriktivt först när man fick direktiv av regeringen att öka avslagen. Ursäkterna man använt har mest varit just ursäkter.
Trodde man att det inte kunde bli värre så fick man dock bli besviken under den senaste veckan.

I november förra året så fryste regeringen ett fleral beslut om assistansersättning. Anledningen var att vänta in utredningen som förväntas bli klar i oktober som ska komma med förslag på hur LSS kan utvecklas. Beslutet var i grunden bra, eftersom det åtminstone gav andrum till de som i nuläget uppbär assistansersättning. Hade man förhoppningen att utredningen skulle vara progressiv så fick man tyvärr bli besviken. SVT avslöjade att utredarens förslag helt enkelt gick ut på att avskaffa LSS för gamla och barn. Idén är, mer konkret, att ersätta LSS för gamla med kommunens äldreomsorg och att ersätta LSS för barn med två nya insatser. Det handlar inte helt om att slänga ut folk i kylan, men de kommer att innebära kraftiga försämringar. Att ersätta ett fungerande stöd med nya och oprövade åtgärder leder sällan till en positiv utveckling, och äldreomsorgen är ingen adekvat ersättning för LSS. Utredarens direktiv har uppenbarligen varit att i såpass hög grad som möjligt spara in pengar. Det bör påpekas att förslaget inte är definitivt, men det är osannolikt att utredningen skulle göra en 180-graderssväng under de drygt åtta månader som är kvar. Den beräknas också vara färdig efter valet, vilket gör att sittande regering slipper göra nedskärningarna till en valfråga.

Ska man vara krass så har det där med funktionsnedsattas rättigheter aldrig stått särskilt högt upp på socialdemokraternas dagordning. Andra, mer röststarka grupper har varit prioriterade. Funktionsnedsatta utgör inte en särskilt stor minoritet och är inte alltid så pålitliga väljare. En del har inte orken, eller förmågan, att sätta sig in i de politiska partierna och många har svårt att faktiskt ta sig till vallokalerna och rösta. Det är ingen grupp man vinner några val på och som man tryggt kan nonchalera utan att det har någon större påverkan på valresultatet. Åtminstone är det så som större delen av del politiska partierna tycks resonera. I dagsläget finns det egentligen bara två partier som med någon trovärdighet försvarar LSS: Liberalerna (som införde lagen 1994 när de fortfarande hette Folkpartiet) och Vänsterpartiet. Det är förstås extra beklämmande för socialdemokraterna som har självbilden av ett parti som står upp för de svaga i samhället. Försämringarna av LSS, en grupp som i högsta grad tillhör samhällets mest sårbara, är något man bör ha i åtanke nästa gång Sverige utmålas som en humanitär stormakt. De politiska signalerna som skickas är föredömligt tydliga: mer pengar till statskassan är värt några tusen funktionsnedsatta människor.

Vattenglaset granskar: Jerome Kagan och scientologerna

Välkommen till Vattenglaset granskar, ett nytt form av blogginlägg där jag istället för att kommentera något dagsaktuellt plockar upp en artikel eller inlägg som cirkulerar på nätet, oftast med tveksamt innehåll, och tar fram det källkritiska förstoringsglaset. Eventuella felaktigheter motbevisas och det här inlägget kan tjäna som ett motargument för folk som är trötta att se samma typ av myter cirkulera på sociala medier.

Dagens måltavla: psykologen Jerome Kagan och scientologerna.

Om du någorlunda regelbundet deltar i diskussioner kring psykisk ohälsa på Facebook så har du sannolikt sett följande länk flyga förbi:

Länken kommer från organisationen som kallas för Kommittén för mänskliga rättigheter (KMR) och citerar en psykolog vid namn Jerome Kagan. Påståendet är exceptionellt: ADHD existerar inte. Men är det sant?

Grundläggande källkritik: 
Till att börja med är det bra att känna till avsändaren. Kommittén för mänskliga rättigheter låter officiellt och pålitligt. Informationen de själva anger förstärker intrycket att organisationen har någon slags legitimitet.

KMR (eng. Citizens Commission on Human Rights, CCHR) grundades 1969 av Scientologi-kyrkan för att undersöka och avslöja psykiatriska brott mot de mänskliga rättigheterna och för att rensa upp inom den psykiatriska vården.

Har man marginell kunskap om scientologerna så börjar det sannolikt ringa varningsklockor på andra raden. Scientologerna är, för att använda ett något förenklat språkbruk, en sekt. Rötan som är scientologerna är alltför omfattande för att redogöras i det här inlägget, men Wikipedia har listat upp de mest anmärkningsvärda kontroverserna. En av de huvudsakliga problemen med KMR i Sverige är att deras verksamhet går ut på att felcitera forskare och missbruka offentlighetsprincipen. Vetenskapsjournalisten Vanna Backman redogjorde exempelvis 2007 i Läkartidningen en del av den skadan som KMR orsakar. För folk som inte är insatta i frågorna eller den aktuella forskningen så är det svårt att skilja de till synes trovärdiga artiklarna KMR skriver från den faktiska vetenskapen. Det underlättar inte heller att både Västra Götalandsregionen och FN har en organisation respektive som också heter Kommittén för mänskliga rättigheter. Det är lätt att blanda ihop och få intrycket att deras uttalanden har en legitim grund. Scientologernas dogmatiska anti-psykiatriska hållning gör att man bör förhålla sig ungefär på samma sätt till deras uttalanden om psykiatrin som man gör till exempelvis Nordiska Motståndsrörelsens beskrivning av förintelsen. Med de i åtanke så börjar vi granskningen av deras artikel.

Jerome Kagan är psykologiprofessor på ett av de mest prestigefyllda universiteten i världen, Harvard University. Han anses även vara en av världens bästa psykologer. I själva verket så rankades Kagan som den 22:e mest framstående psykologen under hela 1900-talet. Han kom före Carl Jung som hamnade på 23:e plats och Ivan Pavlov på 24:e plats. I en intervju i Spiegel påstår han att ADHD är en bluff.

 Vi börjar redan i ingressen. Till att börja med så är inte Kagan professor, han är professor emeritus, dvs pensionerad professor för er som inte är bekanta med de akademiska termerna. Det är en rätt relevant detalj att han inte längre är yrkesverksam. För att gå vidare till Kagans skicklighet som psykolog, eftersom det är den auktoriteten som hela artikeln bygger på, så är det lämpligt att förklara att psykologin är ett brett fält. Yrkesverksamma psykologer specialiserar sig på olika områden, vilket är helt naturligt. När man åberopar en auktoritet som källa till ett påståenden så underlättar det starkt för argumentationen om det också är en relevant auktoritet. Behöver man ett trovärdigt uttalande om den politiska utvecklingen i USA, exempelvis, så är en geolog ingen bra källa, oavsett hur framstående han är inom sitt ämnesområde. Ofta för tveksamma källor fram uttalanden från professorer eller vetenskapsmän utan att redogöra för vilken disciplin de forskar inom. Kagan är förvisso en framstående psykolog, men han specialiserar sig på beteendepsykologi. Listan över publicerade verk på Wikipedia bekräftar detta. En stor del av hans forskning är inriktad på personlighetsutveckling under barndomen, för att ta ett exempel. Han har däremot inte skrivit någon forskning som har med ADHD att göra. Kagan är således ingen auktoritet på det området och hans uttalanden ska inte heller ses ur det perspektivet. Vi går vidare till nästa uttalande av substans.

”… ADHD är ett påhitt.Varje barn som inte gör bra ifrån sig i skolan skickas till en barnläkare, och barnläkaren säger: ’Det är ADHD; här har du Ritalina.’ I själva verket så har 90 procent av dessa 6,4 miljoner (ADHD-diagnostiserade) barn ingen abnorm dopamin-metabolism*. Problemet är, att om en medicin är tillgänglig för läkare, så gör de motsvarande diagnos”, säger Jerome Kagan.

Jag är medveten om att systemet för diagnosticering skiljer sig mellan exempelvis USA och Sverige, men eftersom KMR inte har bemödat sig att klargöra skillnaden mellan den amerikanska och svenska vården så utgår jag från hur sjukvården ser ut här. Ur det perspektivet är uttalandet ovan kvalificerat skitsnack. En ADHD-diagnos sätts i Sverige först efter en omfattande tvärvetenskaplig utredning som innefattar både en psykiater, en psykolog och (om personen är minderårig) en pedagog. Barnläkare kan inte på egen hand sätta en diagnos eller skriva ut medicin.

I Sverige har vi redan en ”diagnosindustri” som omsätter miljonbelopp på snabba utredningar och recept på rent amfetamin eller amfetaminliknande ADHD-droger. Ett flertal psykiatriker har öppnat egen ”låda” och annonserar direkt och öppet om ”snabba utredningar”. Vissa kommer ut med ett recept i handen efter första besöket. En psykiatriker skickade recept från England när det inte gick att skriva ut i Sverige och när det väl gick öppnade han praktik i Östermalm med ett flertal kändisar som kunder som får närmast gratis, lagligt och socialt accepterad amfetamin. Sedan går de ut i media och ”erkänner” att de har ADHD, vilket drar in fler folk till ett livslång beroende av en drog som är i samma narkotikaklass som kokain. Och det är verkligen inga ”små doser” det handlar om. Det är närmast megadoser.

Om vi i Sverige har en "diagnosindustri" så är den inte särskilt effektiv. Emellanåt rapporteras det från olika delar av landet att man får stå i kö under flera år innan utredningen ens hinner börja. Om det här är vad KMR menar med "snabba utredningar" så skulle jag vilja se vad de tycker är långsamt. Psykiater kan inte heller "öppna egen låda", eftersom privata mottagningar bara får ingå i utredningskedjan om de har ett avtal med det lokala landstinget. Läser man också vårdguidens beskrivning av hur en neuropsykiatrisk utredning går till i Västra Götalandsregionen så är det rätt uppenbart att det är omöjligt att gå ut med ett recept efter första besöket och lika omöjligt för en psykiater att hålla utredningen själv med tanke på det antal övriga yrkesgrupper som är inblandade. Vad gäller den påstådda "miljonvinsten" så är det svårt att se var den skulle komma ifrån. Läkmedelsindustrin i Sverige redovisar öppet hur mycket pengar man betalar läkare för att exempelvis sitta med i expertpaneler eller delta som föreläsare. Ersättningen låg under 2015 i snitt på 20 000 kronor om året för omkring 1 200 läkare. Inga mångmiljonbelopp precis. Läkare får inte heller provision på läkemedel eftersom Apoteket kan byta ut recept mot likvärdiga preparat som har en lägre kostnad. Vad gäller den påstådda kliniken på Östermalm så är det svårt att kommentera utan vare sig namn på läkaren eller verksamheten. Sannolikt har det påståendet samma substans som de övriga här.

Jerome Kagan menar att detta är ett incitament för läkare att överdiagnostisera ett tillstånd för att tjäna extra pengar. Många läkare drar in miljonbelopp från läkemedelsindustrin för att ”utbilda” andra läkare i hur man lättast diagnostiserar ADHD – och skriver ut recept på narkotikaklassade droger. I Sverige fick vi nyligen reda på att 1200 läkare tagit emot pengar från läkemedelsindustrin. Alla ursäktar och förklarar sig, medan Kagan menar att detta är både omoraliskt och korruption.

Citatet ovan är relevant huvudsakligen som en demonstration i hur KMR manipulerar information för att passa deras agenda. De 1 200 läkarna är med största sannolikhet desamma som jag själv refererade till ovan, men min egen förklaring och ursprungsartikeln klargjorde att det inte rörde sig om några mångmiljonbelopp och att det gäller föreläsningsverksamhet och medverkan i expertpaneler. I KMR:s artikel ges intrycket att det dels gäller miljonbelopp och dels att ersättningen bara gäller kurser i hur man diagnosticerar ADHD.

För det andra: Läkemedelsindustrin har byggt upp ett massivt inflytande inom den politiska scenen. Big Pharma spenderar miljardbelopp på lobbying i USA och EU för att få igenom vad de vill ha. Asien är på väg. Tusentals lobbyister bearbetar politikerna dagligen. Detta skapar korruption enligt Kagan. I Sverige har vi sett ett flertal ”avlagda” riksdagsledamöter och ledare av politiska partier som gått över till att tjäna läkemedelsindustrins intressen som lobbyister.

Till att börja med så är Sverige inte jämförbart i USA. I Sverige redovisar läkemedelsindustrin öppet vad de betalar till läkarna och är satta under inspektion av Läkemedelsverket. Även om det stämmer att en del riksdagsledamöter har gått över till att jobba för läkemedelsindustrin så har många också gått över till att jobba för andra delar av näringslivet. Det är en fråga som ständigt diskuteras och ett potentiellt demokratiskt problem att politiker omedelbart efter att de upphört att sitta i riksdagen går över till att jobba för näringslivet. Det här är snarare ett generellt problem än något specifikt för läkemedelsindustrin.

Man får inte heller glömma anhörigföreningarnas inflytande. Många av dem är rent militanta i sina krav på amfetamin till barn. Både i USA och Sverige har de fått miljonbelopp av läkemedelsindustrin. De jobbar mycket aktivt för att etablera ADHD som en verklig diagnos som läkarna och framförallt läkemedelsindustrin kan tjäna mångmiljonbelopp på. De åker runt i skolorna och indoktrinerar lärarna i att barnen som de inte kan utbilda har ett fel i hjärnan, för att få dem att skicka barnen till läkare som skriver ut amfetamin. Cirkeln är sluten.

Eftersom jag personligen sitter i en sådan anhörigförening som sekreterare för Attention Göteborg så kan jag personligen intyga att vi inte har sett röken av några mångmiljonbelopp. Eventuella tvivlare kan läsa riksförbundets årsberättelse för 2016 och lär finna att det inte nämns några miljoner från läkemedelsindustrin. Eftersom vi har externa revisorer så skulle det vara väldigt svårt att smuggla sådana belopp under radarn. Eftersom KMR hela tiden skriker om amfetamin så kan det också vara av värde att påpeka att det inte är förstahandsvalet. Det finns läkemedel med amfetamin, men vanligast är att man använder andra centralstimulerande läkemedel med metylfenidat som verksamt ämne. De vanligaste medicinerna mot ADHD (exempelvis Concerta eller Ritalin) innehåller inte amfetamin.

Enligt Kagan: ”Om man intervjuar barn och ungdomar i åldrarna 12 till 19 så kan 40 procent kategoriseras som deprimerade eller med ångest. Men om man tittar närmare på hur många som är allvarligt försämrade av detta så sjunker siffran till 8 procent.” 

Och det gäller alla psykiatriska diagnoser. Med andra ord, inte alla som uppvisar symtom eller uppförande har mentala problem. Speciellt eftersom barn är benägna att vara oförutsägbara. Feldiagnostisering leder till överdiagnostisering. Om man ser på antalet barn som fått diagnosen ADHD, är det lätt att hålla med. Omkring 11 procent av alla barn 4-17 år (6,4 miljoner) i USA har fått en ADHD-diagnos.

Redan från början har Kagan diskvalificerat sig, eftersom han använder depression och ångest som synonymer. Alla har en viss grad av ångest i sitt liv, eftersom det är en del av vår vardag. Depression är någonting helt annat och Vårdguiden klassificerar det som en kontinuerlig känsla av nedstämdhet och orkeslöshet i mer än två veckor. Jag är medveten om att folk i allmänhet använder begreppen fel, men om Kagan ska vara en av världens bästa psykologer så bör han rimligtvis veta skillnaden.
Det framgår inte varför det är "lätt att hålla med" när man ser till antalet personer som har ADHD. Mängden diagnoser har ökat på senare år, huvudsakligen på grund av att psykiatrin och skolan har blivit bättre på att identifiera personer med symptomen tidigare och att diagnoskriterierna har blivit något bredare. Man diagnosticerar inte heller folk för att de plötsligt beter sig annorlunda eftersom man måste uppvisa likartade symptom oavsett miljö under en längre tid för att få diagnosen under en utredning.

”Vem diagnostiseras med ADHD? Barn som det inte går bra för i skolan. Det händer aldrig barn som det går bra för i skolan. Så varför inte stödundervisning istället för klassundervisning?”

*Den rådande teorin är att det finns en kemisk obalans i hjärnan hos dessa barn. Något som aldrig kunnat bevisats. Men det säljer bra.

Man diagnosticerar huvudsakligen barn som det går dåligt för i skolan eftersom symptomen för ADHD alla är problematiska för undervisning så som den är utformad. Hyperaktivitet, koncentrationsstörningar och dålig impulskontroll har en tendens att inverka negativt på en undervisningsform där du väntas sitta still, hålla tyst och lyssna på någon annan, trots allt. Sedan är det inte universellt. En del diagnosticeras i vuxen ålder för att deras symptom inte var så grava att de märktes i skolan. Andra, som undertecknad, hade i stort sett fungerande skolgång förutom viss turbulens. Påståendet att diagnosen bara ges till barn som det går dåligt för i skolan är inte sant, även om det utgör en stor del av de som diagnosticeras. Påståendet att den kemiska obalansen är den rådande teorin är för övrigt en myt. Viralgranskaren, som för övrigt gjorde en liknande genomlysning av Kagans påståenden, intervjuade den svenske professorn Sven Bölte, som till skillnad från Kagan är expert på området. Bölte höll inte med om att den kemiska obalansen skulle vara den rådande teorin.

– Den rena dopaminhypotesen är obsolet och urförenklad. Vi vet att orsakerna och psykofarmakologin är komplexa. ­Ingen inom forskningen påstår alla barn med adhd har exakt samma orsaker eller förändringar i hjärnan. Det är bland annat därför vi inte diagnosticerar adhd med biologiska eller genetiska tester. Diagnosen ställs på grund av konkreta och allvarliga utmaningar i vardagen som samvarierar med adhd-symptom

Sammanfattning
Sammanfattningsvis är det få, om några, av Kagans påståenden som stämmer. Det mesta är skrönor och mångmiljardbelopp från läkemedelsindustrin och snabba diagnoser, vilket ytterligare understryker att Kagan uttalar sig inom ett område där han saknar erfarenhet och kunskap. Som kuriosa kan nämnas att han förra året reviderade sitt påstående att ADHD inte fanns utan istället kom fram till att det inte var en enda sjukdom, vilket han skrev i en debattartikel i Expressen. Det visade sig dock att hans argument även denna gång var dåligt underbyggda och undertecknad skrev en replik där jag påpekade att större delen av Kagans påståenden var direkt felaktiga. Sedan dess har han haft vettet att hålla sig borta från ADHD-debatten. För gott, får man hoppas.

Att demonstrera eller icke demonstrera

Om du inte har levt under en sten de senaste veckorna så vet du sannolikt att den nazistiska organisationen Nordiska Motståndsrörelsen (NMR) kommer att demonstrera i Göteborg imorgon. När jag säger "nazistisk" så är det inte ett generellt skällsord på samma sätt som ordet "fascistiskt" slängs runt till höger och vänster, utan att demonstranterna faktiskt är nazister. Man har inte ens godheten att dölja sina värderingar utan vill med våld etablera ett totalitärt styre, anser att förintelsen är påhittat av "den sionistiska lobbyn". Utöver det så är det samma saker som nazisterna under Hitler stod för. "Landsförrädare" ska avrättas, judarna ska rensas bort, etc. Som autistisk jude med ADHD så misstänker jag att jag själv står rätt högt upp på listan över folk som ska gallras bort om NMR får något att säga till om. Att demonstrationen ens får hållas är något anmärkningsvärt. Den ursprungliga rutten gick förbi den judiska synagogan, samtidigt som morgondagen är Jom Kippur, en viktig judisk högtid. Inför demonstrationen så "övade" NMR förra söndagen genom att hålla en otillåten demonstration där man bröt mot i princip alla riktlinjer polisen hade satt upp. Man var klädd i uniformliknande klädsel, sköldar, marscherade på led och såg i allmänhet ut som en betydligt mindre version av Nürnbergparaderna som hölls under Hitlers styre. Anständigheten ifrågasättes från ett flertal håll, bland annat av Göteborgs-Postens ledarskribent Adam Cwejman.

Söndagens marsch var en checklista över allt det som polisen anser faller under hets mot folkgrupp. NMR själva hävdar att ”testdemonstrationen” visar att hotet om att rapportera hets mot folkgrupp enbart var en bluff. De göteborgska söndagsflanörerna fick således bevittna en högst planerad och kalkylerad nazistmarsch mitt i staden som syftade till att testa polisens varningar. Resultatet har vi: NMR visar att de gör som de vill och högaktningsfullt struntar i polisens rekommendationer.

Polischefen Erik Nord avfärdade kritik från bland annat centerpartiets partiledare Annie Lööf som "faktaresistens" och hävdade stöddigt på sociala medier att det skulle vara olagligt för polisen att dirigera om demonstrationen till ett lämpligare område. Strax därpå gjorde kammarrätten det som Nord hävdade var olagligt: körde över polisen och förkortade demonstrationens rutt.
Personligen menar jag att det ligger inom lagutrymmet att dirigera om demonstrationen till någonstans på behörigt avstånd från centrum, exempelvis på ett öde fält i stadens utkanter där nazisterna kan gorma bäst de vill. Det förs från en del håll upp att det skulle handla om "yttrandefrihet". Vem som helst har förvisso rätt att ansöka om en demonstration, men det är ingen medborgerlig rättighet att få marschera genom centrala Göteborg. Det handlar dessutom om en grupp som uttryckligen vill störta den svenska staten, införa diktatur och genomföra folkmord på de av "fel" etnicitet. Vad är nästa steg? Att låta IS demonstrera? Det finns således ett antal lagliga vägar att hålla nazisterna borta men som av någon anledning inte har prövats.

Normalt sett är jag inte mycket för demonstrationer, men för en gångs skull tänker jag själv delta i en manifestation mot nazismen under morgondagen. Det här är däremot inte den stora motdemonstrationen från Heden som det skrivs om utan om en mindre manifestation på Järntorget som går ut på att inte agera publik åt nazisterna eller spela med i hela cirkusen som kommer att uppstå. Anledningen till att jag inte deltar i den stora motdemonstrationen är att jag, som trogna läsare säkert vet, har en kompromisslös inställning till politiskt våld. Efter att ha surfat in på demonstrationens evenemangssida på Facebook noterade jag oroväckande många kommentarer som ansåg att man borde ringa in och spöa upp nazisterna eller att syftet med all kamp var att "försätta motståndaren ur stridbart skick". Ovanpå det så deltar andra organisationer som AFA, vilka jag inte ser som särskilt mycket bättre än NMR, plus att diverse extremister från vänsterflanken tydligen åker till Göteborg via bussar för att slåss. Som extra krydda var det också diverse antiliberala tongångar och skitkastning mot de som hellre ville ha en fredlig manifestation, så jag skippar att delta i motdemonstrationen. Jag har en konsekvent inställning att politiskt våld är negativt, oavsett var man står ideologiskt. Tycker du att det är motiverat att misshandla folk vars åsikt du avskyr så kommer jag att motarbeta dig. Till skillnad vad som påstås så är det inte "modigt" eller "ansvarsfullt" att bruka våld mot meningsmotståndare. Det är reptilhjärnan som pratar och även om det känns tillfredsställande att ge en nazist en rak höger så löser det ingenting. Hittills har jag aldrig hört talat om några nazister som lagt ner sin ideologi för att de fått stryk, snarare tvärtom. Det ansvarsfulla är att arbeta med de svåra, långsamma metoderna för att få bort nazisterna från gatorna. Lagstiftning, politik och opinionsbildning är inte lätt och tar ofta tid, men ger en mer långvarig effekt än att mucka gräl med NMR. Jag vet också hur det sannolikt kommer att sluta, eftersom det har hänt förr. Nazisterna kommer att demonstrera och hundra gånger fler motdemonstranter kommer att dyka upp. De mer våldsamma grupperna kommer att flippa ur, gatstenar kommer att kastas, folk kommer att arresteras och tas i förvar av polisen. I slutändan kommer nazisterna att framstå som laglydiga medborgare medan motdemonstranterna framställs som halvkriminella ligister som bara är intresserade av att slåss. Av den anledningen är jag inte intresserad av att närvara och skänka någon form av legitimitet till en sådan motdemonstration. Det mer effektiva hade varit att inte dyka upp alls och lämna gatorna tomma. Därför kommer jag vara på Järntorget så att förhoppningsvis en del av exponeringen från media fokuserar på att det finns många som tar avstånd från nazisterna men som vägrar spela med i deras spel. I slutändan kommer nog, tyvärr, demonstrationen att bli den sortens gratisreklam som NMR är ute efter. Jag hoppas att på mitt håll kunna göra någon form av skillnad och att lugnare sinnen på sikt kan segra.

Ett viktigt val

Då sade Jesus till dem: "Så given Kejsaren vad Kejsaren tillhör, och Gud vad Gud tillhör". Och de förundrade sig högeligen över honom. (Markusevangeliet 12:17)

 Citatet ovan är enligt somliga det första argumenten för den kristna sekularismen, med kyrka och stat som separerade enheter som var och en sköter om sitt eget område. Staten sköter om politiska verkligheten med skatter, lagar och styre medan kyrkan sköter om den spirituella världen. Med tanke på att det är kyrkoval imorgon så finns det anledning att reflektera lite extra över detta.
Är du inte medlem i Svenska Kyrkan så har du sannolikt ingen aning om att det är kyrkoval, vilka man väljer och till vad. Exponeringen i media tenderar att vara klen, valdeltagandet är oftast mycket lågt och kyrkopolitiken kommer oftast i skymundan. Lyckligtvis har jag satt in mig i alla aspekter av valet så att du ska slippa.
Inledningsvis kan det vara bra att konstatera att jag själv kandiderar för en nomineringsgrupp (parti), så jag är inte opartiskt. Läsare som vill ha en 100% objektiv bild av kyrkopolitiken gör klokt i att ta mina åsikter med en nypa salt.

Den vanliga politiken har partier, kyrkopolitiken har nomineringsgrupper, vilket i praktiken är nästan samma sak. Generellt sett så har kyrkovalet mer eller mindre samma politiska partier som man hittar i riksdagen. Officiellt sett så är det bara tre av de politiska nomineringsgrupperna som har samma namn som sina moderpartier: socialdemokraterna, sverigedemokraterna och centerpartiet. Även om de andra partipolitiska nomineringsgrupperna rent formellt är fristående så är det mest en fasad, de flesta har direkta eller indirekta kopplingar till riksdagspartierna. Dock finns det tre stycken partipolitiskt obundna nomineringsgrupper som fullständigt saknar koppling till riksdagspartierna: Frimodig kyrka, Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan (POSK) och min egen grupp Öppen Kyrka (ÖKA).

När det kommer till kyrkopolitiken så är det två saker som jag starkt opponerar mig mot: motståndare till kvinnliga präster och/eller samkönade äktenskap samt partipolitisk påverkan av kyrkopolitiken. Prioriteringen är i den ordningen, kan tilläggas. Här kanske mindre insatta läsare undrar varför man fortfarande diskuterar kvinnliga präster eller samkönade äktenskap, med tanke på att Svenska kyrkan numera har öppnat upp för bådadera. Frågan är, dessvärre, levande i allra högsta grad. Här är problemet mellan de tre partipolitiskt obundna nomineringsgrupperna. ÖKA driver en linje som sannolikt framstår som vettig för de flesta i samhället. Det ska inte vara någon skillnad mellan manliga och kvinnliga präster, kyrkan ska viga alla oavsett kön och vara välkomnande för alla, oavsett kön, etnicitet, sexuell läggning eller grad av aktivitet. Tyvärr är det här principer som POSK och Frimodig kyrka inte ställer upp på. Frimodig kyrka vill i praktiken ha det som på 1800-talet då kvinnor inte fick bli präster, homosexuella betraktades som syndare och bara de som var tillräckligt religiösa hade något att säga till om. Det är förstås inte det man säger rätt ut, men läser man mellan raderna så är det rätt lätt att se hur åsikterna egentligen går. POSK, å andra sidan, är en oerhört bred nomineringsgrupp. Så bred, faktiskt, att man verkar företräda alla åsikter, även de åsikter som går emot varandra. Bland annat anser man att det "finns plats i kyrkan för både perspektivet att kvinnor inte kan bli präster och perspektivet att kön är irrelevant". En liknande linje avseende samkönade äktenskap drev exempelvis POSK:s ordförande Hans-Olof Andrén i en debattartikel i Dagens Samhälle:

Frågan om samkönad vigsel är ett utmärkt exempel. Kyrkomötet har beslutat att både uppfattningen att äktenskapet omfattar även samkönade par, och uppfattningen att äktenskapet bara är till för man och kvinna, ryms inom kyrkans bekännelse och kan leva parallellt i kyrkan. Samkönade par har rätt till vigsel – och de flesta präster viger med glädje – men enskilda präster är inte skyldiga att viga. Detta förstår inte samhällspolitikern Stefan Löfven som nyligen uttalade att nya präster måste viga alla par. 

Men högkyrkliga och gammalkyrkliga behövs också i kyrkan, tillsammans med lågkyrkliga och folkkyrkliga – människor är olika, och för POSK är det viktigaste att evangeliet om Jesus Kristus förkunnas, i ord och handling. Förkunnelsen är naturligtvis nära förbunden med kulturfrågorna, såsom kyrkomusiken, körverksamheten och samarbetet med det lokala kulturlivet, och med bevarandet av kulturarvet i dess både materiella och immateriella form – debatten om den nya kyrkohandboken engagerade en stor del av kultursverige.

I verkligheten har POSK alltså ingen egentlig åsikt vad gäller den rätt viktiga frågan om samkönade äktenskap, de stöder alla åsikterna samtidigt. Emellanåt hör jag i diskussioner runt exempelvis kvinnoprästmotståndare att man nu borde lämna dessa personer i fred och låta dem hållas. Det finns poänger i att den här synen är en relik från förr och att vi inom en generation eller två sannolikt inte kommer ha kvar särskilt många sådana företrädare i Svenska Kyrkan. Numera prästviger man ju inte personer som anser att kvinnor inte kan vara präster. Däremot ställer jag mig emot att man ska lämna den typen av personer "i fred". Jag beklagar, men argumenterar du för diskriminering och negativ särbehandling utifrån en persons kön så förtjänar du inte att bli lämnad i fred. Antingen håller man käft eller så får man finna sig i att kritiseras. Det här att toleranta människor ska tolerera intolerans är ju ett problem som även förekommer i det sekulära samhället, bland annat i samband med Nordiska motståndsrörelsens kommande demonstration i Göteborg. Ska ett tolerant samhälle tolerera organisationer eller rörelser som vill införa ett intolerant samhälle? Den brittiske filosofen Karl Popper formulerade den så kallade "toleransparadoxen" runt detta dilemma.

Less well known is the paradox of tolerance: Unlimited tolerance must lead to the disappearance of tolerance. If we extend unlimited tolerance even to those who are intolerant, if we are not prepared to defend a tolerant society against the onslaught of the intolerant, then the tolerant will be destroyed, and tolerance with them. — In this formulation, I do not imply, for instance, that we should always suppress the utterance of intolerant philosophies; as long as we can counter them by rational argument and keep them in check by public opinion, suppression would certainly be unwise. But we should claim the right to suppress them if necessary even by force; for it may easily turn out that they are not prepared to meet us on the level of rational argument, but begin by denouncing all argument; they may forbid their followers to listen to rational argument, because it is deceptive, and teach them to answer arguments by the use of their fists or pistols. We should therefore claim, in the name of tolerance, the right not to tolerate the intolerant.

Popper menade således att ett tolerant samhälle måste förbehålla sig rätten att undertrycka intoleranta åsikter när det är åsikter som inte låter sig bekämpas med rationella argument. Så nej, jag anser inte att man ska tolerera intoleranta åsikter, oavsett hur jobbigt företrädarna för dessa anser att det är att bli kritiserad. För att återgå till POSK så verkar de dock ha en konsekvent linje: att göra kyrkan mindre demokratisk. Bland annat vill man att företrädarna högre upp än lokalnivå ska väljas via ombud, lite som de fungerar i det amerikanska presidentvalet. Resultatet blir att bara personer som är mycket engagerade i församlingen eller anställda i Svenska kyrkan har någon realistisk chans att bli valda, istället för att varje medlem har en demokratisk möjlighet att påverka valet av företrädare till alla nivåer. Om de vanliga medlemmarna tycks POSK för övrigt inte ha några högre tankar. I kyrkans tidning formulerade exempelvis deras ordförande Hans-Olof Andrén sig på följande sätt om de vanliga medlemmarna:

När man har så oerhört många medlemmar som är så oengagerade i kyrkan är det inte mycket värt att lyssna på dem, för de vet ju inget. Vi är glada för dem, det ger bra ekonomi, men de kan inte styra verksamheten.

Detta uttalande tog han sedan tillbaka, men det är inget jag lägger någon större trovärdighet vid. Mycket känns igen från POSK:s i övrigt elitistiska syn på Svenska kyrkan, där bara de som är tillräckligt aktiva, tillräckligt troende och tillräckligt kunniga ska ha något att säga till om. Samtidigt som exempelvis samkönade äktenskap fortsätter att vara en relevant fråga så vägrar POSK ha någon konkret åsikt utan gömmer sig istället under en paroll om "öppenhet". POSK:s öppenhet innebär dock att tolerera intoleranta åsikter istället för att driva på för en progressiv utveckling. Min egen nomineringsgrupp är däremot föredömligt tydlig på området.
Slutsatsen är att bland de partipolitiskt obundna nomineringsgrupperna så är POSK och Frimodig kyrka helt opålitliga. Den ena verkar vilja ha en kyrka där enbart de som är tillräckligt aktiva har något att säga till om medan båda är oförmögna att göra sig av med en gammal, utdaterad syn på kvinnor och HBTQ-personer.

Partipolitiken i kyrkan är i sig också ett problem. Officiellt sett så är kyrka och stat separerad, men i verkligheten så hänger sig staten i form av de politiska partierna envist kvar. Det är förståeligt, Svenska Kyrkan är Sveriges största organisation och det parti som kontrollerar kyrkomötet (kyrkopolitikens motsvarighet till riksdagen) har en mäktig röst till sitt förfogande. Det har också märkts av eftersom det allt oftare klagas över politiseringen av Svenska kyrkan och huruvida samfundet för en egen linje eller den linje som dikterats av riksdagspartierna. Det är också anmärkningsvärt med tanke på att andra religiösa samfund är fria från den sortens påverkan. Nu verkar dock intresset från de politiska partierna ha ökat eftersom Sverigedemokraterna uppgett att de ska storsatsa på kyrkovalet. Min personliga åsikt är att det är ett logiskt felslut att tro att en politisk ideologi skulle vara relevant i kyrkovalet. Nu riskerar vi att i kyrkopolitiken få samma infantila bråk runt Sverigedemokraterna som redan pågår i riksdagen. Det är synd, eftersom Svenska kyrkan är ett viktigt samfund som förtjänar bättre.

I slutändan, utifrån prioriteringen av mina egna frågor, väljer jag hellre en politiserad kyrka ett litet tag till om det leder till att förpassa motståndare till kvinnliga präster och samkönade äktenskap till historiens skräphög. De partipolitiska nomineringsgrupperna är åtminstone föredömligt tydliga på det området. Trots det rekommenderar jag var och en som vill ha en modern och progressiv kyrka fri från partipolitisk klåfingrighet att rösta på Öppen Kyrka, om inte annat för att hålla SD och svartrockarna på en armlängds avstånd. Och skulle ni bo i Örgryte pastorat i Göteborg (Härlanda, Björkekärr, St. Pauli och Örgryte församling) så vore det väldigt uppskattat om ni lade en röst på mig till kyrkofullmäktige. Jag lovar att stå upp för de frågorna och mota tillbaka intoleranta grupper så fort som tillfälle ges.

Vinster och välfärden

Att ondgöra sig över privata företag i välfärden verkar vara på modet nu. Anledningen är, förstås, Ilmar Reepalus förslag om vinstbegränsning som väntas gå upp för omröstningen i riksdagen någon gång i mars. Förslaget är...problematiskt och har knappats följts av hyllningar. Bland annat har en av forskarna som ligger bakom forskningen Reepalu stödjer sig på menat att utredningen feltolkat hans slutsatser. En annan forskare som har skrivit två rapporter till utredningen har tagit avstånd från slutsatsen som dras av hans forskning och menar att det skulle leda till en helt förstatligad välfärdssektor, vilket "allvarligt skulle skada Sverige, dess tillväxt och allas vårt välstånd".
Det är vid det här laget en öppen hemlighet att Reepalus utredning är en beställningsvara från vänsterpartiet. Vid valet 2014 lade V i princip hela sin ansträngning mot vinster i välfärden och dess påstått förödande effekter. Man kan lätt dra paralleller mellan vänsterpartiets sjukliga fokus på privata entreprenörer inom välfärden och sverigedemokraternas fokus på invandringen. Oavsett vilket samhällsproblemet är så kan det lösas genom att kicka ut alla privata alternativ. Och höja skatterna. Halvt om halvt förväntade jag mig att socialdemokraterna låtit genomföra en medvetet usel utredning för att sedan kunna avvisa den med anledning av responsen från remissinstanserna och det klena forskningsstödet. Av allt att döma verkar man dock ha målsättningen att faktiskt ta upp förslaget till riksdagen. Det spelar inte direkt någon roll i slutändan, eftersom varken Alliansen eller Sverigedemokraterna vill ha vinstbegränsning, så förslaget kommer ändå inte att röstas igenom. Alla blocken är dock glada eftersom man efter en undermålig mandatperiod nu kan fokusera på lite klassisk höger/vänsterpolitik. 

Sådär i efterhand ifrågasätter jag dock om ens förslagets förespråkare vet vad de egentligen föreslår. Mycket tyder nämligen på att så inte är fallet. Läser man rubrikerna så hävdas det att utredningen föreslår en vinstbegränsning på sju procent. En del på vänsterkanten har ställt sig frågan vad som är så fasansfullt med den siffran. Sju procents vinst är fortfarande vinst. Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg frågade bland annat på Twitter:

Problemet är att den frågan visar hur dåligt insatt Lindberg är i förslaget. Både Svenska Dagbladets ledarskribent Fredrik Johansson och den borgerliga skribenten Rebecca Weidmo Uvell går på sina respektive håll igenom vad som är problemet. Vinsten beräknas inte på intäkter, utan på operativt kapital. Operativt kapital är, för den oinvigde, ett företags tillgångar. Exempelvis lokaler, utrustning, arbetsredskap, etc. Just där ligger problemet, eftersom en privat skola som äger sina egna lokaler exempelvis har ett större operativt kapital än en skola som hyr sina lokaler. Investeringar såsom anställda, fortbildning och liknande räknas inte in i det operativa kapitalet. Vinsten är alltså inte baserad på företagets slutresultat, utan på dess redan existerande tillgångar. Problemet är också att det raljeras över utdelningar, men vinst är inte nödvändigtvis utdelning. En vinst är, rent strikt, vad som är över efter att inkomster och utgifter räknats ihop. Om jag exempelvis driver ett företag och har en miljon i utgifter men två miljoner i intäkter så har jag en vinst på en miljon kronor. Det påstås att det inte är någon fara så länge men återinvesterat i verksamheten, men det påståendet visar också att man inte har någon koll på hur ekonomi fungerar. Eventuell vinst investeras nämligen i början av nästa räkenskapsår. Det finns alltid en vinst eller förlust i slutet av året, beroende på hur bra det har gått för ett företag. Först när man sätter budgeten för nästa år kan man besluta om eventuella nyinvesteringar eller utdelningar baserade på förra årets siffror. Men om staten innan dess har beslagtagit all vinst över en viss nivå så blir det svårt. Ibland kanske man inte heller vill investera en vinst utan bygga upp en buffert för oförutsedda kostnader eller väntade investeringar. Det här är förutsatt att vinsttaket baseras på rörelsens omsättning istället för det operativa kapitalet. Vinstbegränsning baserad på det operativa kapitalet är en dödsstöt för små företag som inte äger sina egna lokaler. Den sortens företag har nämligen ett operativt kapital ganska nära noll kronor. Det är för övrigt just de invändningar som Martin Runsten, som refererades ovan, tog upp i sitt avståndstagande till förslaget. Huruvida intentionen med förslaget är att i smyg avskaffa den privata sektorn inom välfärden eller om politikerna är så okunniga inom ekonomi att de inte inser det själva låter jag vara osagt.

Sedan kommer vi till sjukvården. Privata vårdcentraler, läkare och dylikt inkluderas inte i förslaget. Istället vill man tillsätta en ny utredning för att utreda hur man ska göra vinstbegränsningar inom vården.

Men vinsttaket gäller inte alla, privata vårdcentraler, sjukgymnaster och privatläkare är inte inkluderade i förslaget, istället vill regeringen tillsätta en ny utredning för att hitta andra sätt att begränsa vinsterna.
– Vi vill ta tillvara på fackens synpunkter och se hur man kan reglera sjukvården men vinstjakten ska ta slut även i sjukvården, det behöver de cancersjuka och de multisjuka, säger Ulla Andersson (V).
Den nya utredningen om att begränsa vinster i välfärden ska vara klar i juni.

Uttalandet om ta tillvara på fackens synpunkter ska ses med hänsyn till att utredningen sågades av både läkarförbundet och vårdförbundet i april. Faktum är att vem som helst med marginell insyn i sjukvården inser att det är en korkad idé. Det är vid det här laget väl känt att den offentliga sjukvården är överbelastad. Det är högt tryck på vårdcentraler, sjukhus, för få anställda och inte tillräckligt många vårdplatser. Det finns flera anledningar till detta, men den höga belastningen är ett faktum. Privata alternativ innebär därför en viktig avlastning för den offentliga sjukvården. Patienter skrivna på privata vårdcentraler är patienter som inte bidrar till trycket på de offentliga motsvarigheterna. Detsamma gäller naturligtvis alla specialistmottagningarna. Tanken att de läkare, sjuksköterskor, undersköterskor och medicinska sekreterare som jobbar inom de privata omedelbart skulle kunna slussas över till den offentliga sjukvården är naiv. Det finns inte kapacitet för de patienter som skulle behöva tas över och det är långt ifrån säkert att alla dessa anställda skulle söka sig till den offentliga vården. Det finns oftast anledningar till att sjukvårdspersonal väljer att inte arbeta inom offentlig sektor. Även om bara en liten del av den privata sjukvården skulle behöva slå igenom på grund av vinstbegränsningar så skulle det innebära ett anmärkningsvärt högre belastning på den offentliga sjukvården, en verksamhet som redan nu går på knäna. Det är knappast någon underdrift att påstå att ett sådant förslag skulle vara katastrofalt för sjukvården.

Förhoppningsvis kommer detta ändå inte att innebära några problem, eftersom det inte finns någon majoritet i riksdagen som stöder förslaget om vinstbegränsningar. Trenden är dock oroande, eftersom det är en fråga där det är väldigt lätt att måla upp en falsk konflikt. Den genomsnittlige väljaren vet sannolikt inte vad skillnaden är mellan vinst på omsättning eller vinst på operativt kapital, likaså i vilken utsträckning den offentliga sjukvården är i behov av den privata sektorn för att inte överbelastas. Eftersom det sannolikt kommer att bli en valfråga nästa år så gör kritiska läsare klokt i att förhålla sig skeptiska till påståenden om ondskefulla kapitalister som plundrar skolan/sjukvården. Vad jag personligen undrar är om vänstern själva inte vet vilken katastrof deras förslag skulle innebära, eller om de vet men struntar i det för att det ligger i linje med deras ideologi. Inget av svaren är särskilt uppmuntrande.