Den öppna och dolda antisemitismen

Under början av juli var jag och en bekant i Warszawa i fyra dagar. Eftersom jag i högre grad uppskattar "se på intressanta saker"-resor snarare än "ligg på stranden i en vecka"-resor så fanns det mycket att se. Nazisterna var ett stående inslag i de flesta museum som berörde Polens historia, vilket är förståeligt då Warszawa i praktiken jämnades med marken av Nazityskland. Warszawa hade för övrigt ett av de bättre judiska museum som jag har sett, vilket annars är ett stående inslag i de flesta resor till central- och Östeuropa. Man kan lätt få intrycket av att antisemitismen och nazismen är ett avslutat kapitel i Europas historia, men när jag kom hem blev jag bistert påmind om motsatsen. Jag kom hem till Sverige lagom till att Almedalsveckan rundades av och i slutändan verkar större delen av den mediala uppmärksamheten ha knyckts av Nordiska Motståndsrörelsen. Företrädare för politiska partier hade trakasserats, HBTQ-personer hade blivit fysiskt anfallna och polisen tycks ha visslat och tittat åt något annat håll. Den här gången verkar dock de politiska partierna ha börjat diskutera ett förbud av organisationen, men det råder viss diskussion om hur. Socialdemokraterna och vänstern tycks luta åt ett riktat förbud mot NMR och liknande antisemitiska organisationer medan moderaterna å sin sida förespråkar ett generellt förbud mot alla våldsbejakande politiska organisationer. Personligen skulle jag helst se att man tillämpade de lagarna som finns mer restriktivt, eftersom polisen de senaste åren tycks ha fått för sig att det är ett grundlagsbrott att begränsa demonstrationer från antidemokratiska paramilitära rörelser. I brist på ett sådant perspektiv så är ett förbud en god väg att gå, så länge som det inte gör onödiga ingrepp på demokratiska rättigheter. Sammantaget verkade det ändå som om diskussionen rörde sig åt rätt håll.

Sedan stövlade Feministiskt Initiativ in på banan.
I en debattartikel i Svenska Dagbladet skrev Gudrun Schyman om hur partiet vill gå längre än att enbart förbjuda nazistiska organisationer. Hon deklarerar också att F! är "nödvändiga" i riksdagen eftersom de, enligt egen utsago, är det enda partiet som stått upp för ett förbud mot nazistisk organisering. Personligen får jag mer intrycket av att Schyman inte vill ha ett generellt förbud mot våldsbejakande extremism oavsett politisk hemvist, men i allmänhet gör F! som de brukar göra: klampar in i någon annans debatt för att därefter påstå att de har drivit samma fråga längre och bättre än någon annan. Problemet är att man samtidigt har företrädare som skickar helt motsatta signaler.

En av F!:s riksdagskandidater, Oldoz Javidi, intervjuades härom dagen av Feministiskt Perspektiv. Det handlade i stort sett om Israel/Palestinafrågan och Javidi fick frågan om vad som skulle behöva göras för att lösa konflikten. Hon börjar med att ge de svar man kan förvänta sig: ett upphörande av blockaden, att Israel följer resolutioner från FN, kompenserar palestinierna för skadorna man orsakat, etc. Därefter kommer hon med en annan tankegång som sannolikt inte är förankrad i partiet:

– Min inofficiella åsikt som privatperson är lite mer fantasibaserad. Israel har ockuperat ett annat land. Drivit människor på flykt från deras eget hem, tagit deras land och stulit deras liv och frihet. Det finns inget försvarbart i det överhuvudtaget. Israels bästa vän är USA, ett annat infernaliskt styre med enormt stora landytor. Så varför inte bjuda in vännerna över till sig och göra plats för dem på gården? De verkar trivas bra i varandras sällskap. Och palestinierna kan få leva i fred och åter bygga upp det land som en gång var deras... Jag kan ju tillåta mig åtminstone få drömma om en sådan lösning eller hur?

Artikeln har sedan dess redigerats, men den ursprungliga versionen finns att läsa i sin helhet i Googles cache.
Till att börja med så kan vi påpeka att det inte finns något som heter "inofficiell åsikt". Om du som företrädare för ett parti har en åsikt när kamerorna är på men en helt annan privat så är det gammalt, hederligt hyckleri. Vad Javidi formulerar här är att hon skulle vilja se judarna i Israel deporterade till USA så att palestinierna kan "få tillbaka sitt land". Det ger en del tveksamma associationer till mindre smickrande ögonblick i Europas historia. Att deportera judarna från områden har ju varit ett stående inslag i europeisk antisemitism ända sedan romarna fördrev dem från Israel år 135. Sedan dess har det varit ett stående inslag i europeisk politik, tills Förintelsen gjorde antisemitismen omodern. Det anmärkningsvärda är att av artikeln att döma så verkar det här uttalandet ha passerat utan en enda kritisk fråga från journalisten. Svenska Kommittén mot Antisemitism noterade artikeln och kritiserade Feministiskt Initiativ i ett uttalande. Det enda resultatet var att citatet om att deportera Israel försvann från artikeln eftersom det, enligt Javidi själv, bara återspeglade hennes "fantasivärld".
SKMA skriver:

Att Fi har en riksdagskandidat som ”drömmer” om att driva bort judar från Israel är anmärkningsvärt och oacceptabelt. Det är viktigt att partiledningen nu klargör hur de ser på Javidis uttalande. Fi:s valberedning framhåller Javidi som en ”antirasistisk” politiker. Menar Fi att antijudiska fantasier är förenliga med antirasism?

Det hela ledde till en del avståndstaganden. Feministiskt perspektivs chefredaktör konstaterade att citatet var antisemitiskt och aldrig borde ha publicerats. Man har också för avsikt att följa upp med frågor till Javidi och Feministiskt Initiativ. Gott så.
Javidi själv har också publicerat en ursäkt på Facebook, men desto mer anmärkningsvärt är att det har varit fullständigt tyst från partiet. Tyvärr är det här en irriterande trend när det gäller Israel/Palestinafrågan. Alltför ofta kommer det direkt antisemitiska uttalanden från företrädare från Palestinarörelsen. Krönikören Annika Henroth Rothstein skrev om ämnet på Göteborgs-Postens debattsida.

Uttalandet från Oldoz Javidi behandlas som något chockerande undantag, men jag menar att hennes åsikt är regel i den värld hon representerar och det enda chockerande är att hon valde att så öppet berätta om sin innersta dröm för det judiska folket samt att journalisten på Feministiskt Perspektiv inte kände sig manad att ställa en enda kritisk fråga om vad som är ett djupt antisemitiskt uttalande. Antisemitismen är utbredd inom vänstern, och det som kallas solidaritet med Palestinierna blir snabbt, som vi kan se, en uppmaning om folkrensning på judar. Exemplen är otaliga, vid det här laget; från Adrian Kabas (S) påståenden om att IS-krigare var tränade av Israeliska underrättelsetjänster, Helsingborgspolitikern Mats Fuchs (V) uttalanden om att “all makt i världen utgår ifrån en liten klick sionister”, Margot Wallströms (S) fördömande av vad hon kallade israeliska polisens ”utomrättsliga avrättningar” på Palestinier och riksdagsledamoten Veronica Palms (S) blogginlägg som löd: "Undrar du också vem Dom Utvalda ska bränna nästa gång?". Det är helt enkelt ingen slump att Javidi kände sig trygg och bekväm nog att tala om sina drömmar och visioner om hur man löser ”judeproblemet”, och det är att antisemitismen inom den värld hon befinner sig är så utbredd, accepterad och allmängiltig att hon inte förväntade sig varken bannor eller pushback, och jag håller för sannolikt att FI inte anser henne olämplig som riksdagskandidat, trots att hon nu outats som antisemit.

Rent krasst blir det ju så. Om man utan konsekvenser kan komma med antisemitiska uttalanden så visar det också att det är fullständigt riskfritt att fortsätta göra det. När samma uttalanden inte resulterar i starka fördömanden utan om whataboutism om att Israel minsann ägnar sig åt värre saker så visar det att man utan konsekvenser kan fortsätta med liknande uttalanden. Det här är inte en isolerad händelse utan en del av ett tragiskt mönster. Jag vet inte om personerna ovan är antisemiter som använder Israel/Palestinakonflikten som ursäkt för att lufta sina åsikter eller om de inte begriper skillnaden mellan legitim kritik mot staten Israel och substanslösa attacker mot en etnisk grupp. Ingetdera är önskvärda åsikter hos en politiker.

Innan Feministiskt Initiativ försöker marknadsföra sig som det mest antirasistiska partiet i Sverige så kan det vara en god idé att granska sina egna led, uppenbarligen tycks man ju ha missat ett och annat. De senaste dagarnas händelser har om annat visat att man behöver vara på sin vakt mot både antisemiten som har uniform och viftar med en flagga som den som gömmer sig under ett till synes respektabelt yttre.