Att hantera SD

I skrivande stund är valet till EU-parlamentet avslutat och resultaten har kommit in. Man kan konstatera ett antal saker. Till att börja med gick moderaterna rejält back samtidigt som vänsterblocket gick framåt. Tappet är dessvärre detsamma för mitt parti, folkpartiet, men fortfarande betydligt mindre än vad som spåddes i början av valrörelsen. För det andra så har SD markant ökat sitt stöd, med sju procentenheter, och för det tredje så har Feministiskt Initiativ fått ett mandat. Till fotnoterna hör att både Junilistan och Piratpartiet åker ut ur parlamentet.

Jag har föga till överens för Feministiskt Initiativ, av flera anledningar. I praktiken är de vänsterpartiet, fast med mer fokus på feminismen. Utöver detta för de fram nödvändiga perspektiv men har inga vettiga lösningar. Som enfrågeparti anser jag dock att de behövs, för att fokusera på jämställdhet när de övriga partierna inte lyckas och därmed fungera lite som en blåslampa i baken. Som riksdagsparti? Helst inte.

Sverigedemokraterna har ju varit något som tagit upp i de senaste tre valen. I synnerhet hur man ska stoppa deras framfart. I kölvattnen från EU-valet så frågar sig många samma sak: hur ska vi stoppa SD? Varför får de ökat stöd? Det är denna analys jag tänker ägna mig åt idag.
Till att börja med behöver man förstå SD:s verklighetsbild. Enligt SD:s supportar så finns det någon form av sammansvärjning hos etablissemanget ("Etablissemanget" innebär här alla riksdagspartier och medier förutom Avpixlat, Nya Tider och Dispatch International) som går ut på att marginalisera och förtrycka SD närhelst man får chansen. Orsakerna varierar lite, beroende på i vilka kretsar man rör sig.
Strategin hittills för att hantera SD har i princip varit att hålla händerna för öronen, blunda och låtsas som om de inte finns. Man ger dem minimalt utrymme, tar inte upp deras perspektiv och vägrar att "ta debatten". Denna strategin har lett till att SD de tre senaste valen har ökat sitt mandat, trots detta så visas det inga tecken på att den är på väg att omvärderas. Snarare tillämpas den med ökad frenesi.
Sanna Rayman på Svenska Dagbladets ledarsida skrev för två veckor sedan ett inlägg om vad hon betecknar "vuvuzuelaaktivism":

Det är mycket enkelt. Allt det som finns, vare sig det är information eller desinformation, har jag, du och vill alla rätt att värdera på egna premisser. Vill du påverka mitt resonemang eller mina slutsatser? Välkommen att addera information. Men om din huvudsakliga instinkt är vuvuzelaaktivism, dvs att tysta andra eller hindra mig från att höra andra, snarare än att säga något själv – förvänta dig inte att jag ska tro att det är DU som står för de demokratiska idealen. Ingenting du gör tyder på det.

Det ska ses mot bakgrunden av att ett flertal av SD:s demonstrationer blivit saboterade av vänsteraktivister. Det har alltså inte handlat om någon debatt, utan snarare försök att tysta SD genom att överrösta dem, störa eller på annat sätt göra det omöjligt för dem att få ut sitt budskap. Till dessa aktivister hör i högsta grad vänsterpartiets kandidat till Europaparlamentet, Dror Feier som två gånger under de senaste dagarna blivit anhållen av polisen för att ha försökt störa SD:s sammankomster. Det hela har till och med gått så långt att Jonas Sjöstedt har kritiserat ung vänster för att de uppmanat till att störa SD:s möten.
Att störa SD:s möten är inte negativt för SD, tvärtom. Varje stört möte blir en riksnyhet, och Jimmie Åkesson kan med jämna mellanrum beklaga sig över hur motståndarna tycks sakna demokratiska ryggmärgsreflexer. SD framstår också som offren och får sin egen självbild som förtryckta martyrer bekräftad. Varje val där SD placeras som huvudmotståndare ger också partiet en enorm publicitet och frihet att prata om sina frågor. När ett val beskrivs som att det handlar om en kamp mellan SD och alla andra så bekräftar man bara partiets självbild, att det finns någon slags konspiration eller ordnad front. Detta leder i sin tur till ökade röster. Adam Cwejman skrev också ett inlägg om det här i sin blogg:

Protesterna mot SD under denna valrörelse skulle man nästan kunna tro är arrangerade av SD:s riksdagskansli. De självförhärligande människorna som tror de gör något för den goda saken levererar upprepade framsidor i tidningarna där sverigedemokrater gör ledsna hundansikten och beklagar sig över hur deras möten förhindras. Och det som kunde bli ensamma, blåsiga och högst ordinära torgmöten för de närmast sörjande blir riksnyheter.

Vilken pr-kupp. Och inte vilken riksnyhet som helst! Vanliga personer som inte tar ledigt för att ropa saker åt partiföreträdare ser att här finns ett parti som motarbetas på ett helt unikt sätt. Istället för att förpassas till marginalen får SD spela huvudrollsinnehavare, gång på gång.

De senaste fyra åren i svensk politik skulle man kunna tro handlade om två block: SD och de andra. Ett parti som inte fått igenom en enda fråga (knappast heller kommunalt) under innevarande mandatperiod och inte kommer få igenom en enda fråga under nästa mandatperiod har fått sätta tonen för svensk politik. Åtta år av symbolpolitik alltså.

Hur ska man då hantera SD? Sluta hantera dem över huvud taget.
Behandla dem som ett vanligt riksdagsparti, debattera mot dem, låt dem ha sina sammankomster och, framför allt, diskutera annat än invandring och integration med dem. Av erfarenhet brukar SD kollapsa när de inte får prata om sina favoritfrågor, utan även måste behandla vanlig, tråkig politik. Men varje gång SD görs till huvudmotståndare, varje gång deras demonstrationer saboteras och varje gång politiska företrädare vägrar ta debatten så stärker man SD. Det är otroligt att man efter fyra år fortfarande inte har begripit detta.