Lapidus på korståg mot väderkvarnar

Är man någorlunda insatt i debatten runt ADHD och andra neuropsykiatriska funktionsnedsättningar så kommer man snabbt upptäcka ett beklagligt mönster. Med jämna mellanrum klampar någon debattör in med marginell eller ingen kunskap i ämnet, kommer med breda anklagelser för att sedan oundvikligen dra vidare när någon mer insatt person tar sig tiden att rätta felaktigheterna. Oftast haglar det beskyllningar om "överdiagnosticeringar", moraliseringar av att skriva ut medicin till barn och konspirationsteorier om läkemedelsindustrin. Bonuspoäng om det också inkluderar anekdotiska berättelser om hur inga barn minsann hade några bokstavskombinationer på "den gamla goda tiden" när man kunde ge jobbiga ungar ett kok stryk. Den här gången är debattören lite annorlunda och är faktiskt forskare, men naturligtvis inte inom det området han debatterar i.

Först lite kontext, John Lapidus (icke att förväxla med författaren Jens Lapidus) är forskare i ekonomisk historia. Man kan dock förlåtas om man missat exakt vilken avhandling han har skrivit eftersom han främst tycks lägga sin tid på att skriva debattartiklar där han raljerar över privata sjukförsäkringar och privata vårdgivare. Den här gången har han valt att istället agitera över ADHD-diagnoser, ett ämne som Lapidus av allt att döma saknar kunskap i. Artikeln är nämligen så fylld med fel att man systematiskt behöver gå igenom dem för att få rätsida på allt.

I USA har profiterna ökat i takt med diagnosfrekvensen. I vissa delstater har 30 procent av pojkarna adhd och på skolgårdarna kan resten köpa något av alla narkotika­klassade piller som är i omlopp. Men även i Sverige finns hur mycket pengar som helst att tjäna på en fortsatt ökning av antalet diagnoser.

För det första växer den svenska adhd-utredningsindustrin så det knakar. Ett av de största privata företagen i branschen är Modigo, ägt och drivet av Märta Olausson. År 2019 omsatte hon 133 miljoner och gjorde en vinst på 44 miljoner. Det är en vinstmarginal på hisnande 33 procent. Var tredje skattekrona avsedd för adhd-diagnostisering gick rakt ner i Olausons fickor, vilket resulterade i en parad­våning på Östermalm och ett pris som Stockholms främsta entreprenör på en gala i november 2020.

Lapidus visar inledningsvis att han inte vet hur vinst fungerar. För folk som inte är insatta i de ekonomiska termerna: omsättning är hur mycket ett företag drar in på att sälja en vara, tjänst eller vad de nu tillhandahåller. Vinst är vad som är kvar efter att man dragit av företagets egna kostnader. Men det framgår ingenstans om Olausson tagit ut vinsten som lön eller återinvesterat hela eller delar av den i verksamheten. Det är ju dock tämligen vanligen förekommande att folk som kritiserar det som populärt kallas för "vinster i välfärden" inte har någon koll på vad vinster är. Vi går vidare.

Företag som Modigo och Utredningskompaniet (kritiserat av Ivo för slarviga utredningar och felaktiga adhd-diagnoser) har lönsamma avtal med regionerna, men det finns även en myriad av helprivata utredningsföretag som tar 28.000 kronor och uppåt för en adhd-utredning. Det är som gjort för diagnosinflation.

Korrigering: IVO (Inspektionen för Vård och Omsorg) har kritiserat Uredningskompaniet för bristfälliga underlag, vilket inte är samma sak som att hävda att diagnoserna är felaktiga. Artikeln som länkas är dessutom missvisande. I själva verket har IVO granskat fyra patienten och funnit att underlaget var bristande och journalföringen var otillräcklig. Svenska Dagbladets artikel på ämnet gör det tydligt i sin korrigering att det inte finns underlag att hävda att det handlar om hundratals personer. Den siffran kommer från psykiatern Sven Román som uppenbarligen på egen hand "uppskattat" att mellan 30-50 procent av de diagnosticerade barnen fått fel diagnoser. Han har dock i åratal kommit med liknande utspel för påstådd överdiagnosticering. Han är också känd för att i den kristna tidningen Dagen kallat behandlingarna av könsdysfori för en "epidemi" och "Sveriges största sjukvårdsskandal i modern tid", så måhända är det här inte en särskilt nyanserad källa att luta sig mot.

Det är svårt att föreställa sig att utredningsföretagen, långt bortom insyn och kontroll, ger ett negativt besked till den som har betalt tiotusentals kronor för att få en adhd-diagnos. Särskilt som det i Sverige, häpnadsväckande nog, inte finns några nationella riktlinjer för utredning, behandling och stödinsatser för adhd hos barn och unga (Social­styrelsen arbetar just nu med att ta fram sådana).

Det här är rena spekulationer utan grund. Finns det fler diagnoser där Lapidus tror att läkare ljuger för sina patienter för att de betalat pengar för det? Med tanke på de varierande situationerna hos personer som genomgår neuropsykiatriska utredningar så är inte föräldrarna, i de fall då det handlar om barn, nödvändigtvis intresserade av en diagnos. Framför allt insinuerar det här att läkare inom den privata sektorn fullständigt saknar moral och ljuger ihop diagnoser för att göra "kunden" glad. Det är inte värt någon allvarligare övervägande.

En annan aktör med starkt vinstintresse är läkemedelsindustrin. På grund av kontinuerlig och varaktig medicinering blir varje ny adhd-diagnos en större intäktskälla än många andra tillstånd. I Sverige får bolagen inte rikta reklam för receptbelagda läkemedel till allmänheten, men här finns många gråzoner att upptäcka och utnyttja. 

Exempelvis intresseorganisationen Attention. När jag går igenom deras medlemstidning ser jag helsides­annonser för läkemedelsbolaget Shire (numera Takeda) med den i adhd-marknadsföring typiska harmoni- och solskensestetiken i samtliga nummer från år 2017, 2018 och 2019.

Här blir det åter igen uppenbart att Lapidus saknar kunskap i ämnet. Patenten för de läkemedel som används vid ADHD har vid det här laget gått ut, plus att Apoteket kan byta ut preparat mot likvärdiga när sådana finns tillgängliga. Vid det här laget finns det så pass många olika preparat och märken på marknaden att det inte är någon enorm vinst egentligen.
Attention finner jag dessutom ännu mer skrattretande eftersom jag satt i lokalstyrelsen i Göteborg under ett antal år. Om det förekom någon vidlyftig sponsring från läkemedelsindustrin så var det i varje fall inga pengar jag såg. Medlemstidningen har dessutom exakt samma regler för marknadsföring som andra tidningar och har reklamytor tillgängliga för vem tusan som har råd.

Ett exempel är panelsamtalet arrangerat av Takeda i juni 2020, modererat av tilltänkta kulturministern Nisha Besara (S) – som i stället blev lobbyist för bland annat läkemedel och vapen. Här stod också, en smula aningslöst, den vinster-i-välfärden-kritiska Talla Alkurdi (S) framför Takedas soldränkta reklampelare. 

I panelen fanns även grundaren av Underbara adhd, Georgios Karpathakis. Organisationsnamnet är ett sätt att avstigmatisera adhd. Men det har slagit över med en strid ström av boktitlar som ”Fördel adhd” och ”Min superkraft” och med diverse kändisar som beskriver tillståndet som en gåva, när så många lider av det.

Att involvera personer som verkligen har lyckats i livet är ett beprövat marknadsföringsknep från läkemedels­bolagens sida, explicit uttryckt i en ”expertskrift” finansierad av Takeda enligt vilken man bör ”Identifiera kändisar med adhd för att låta dem vittna om sin framgångsrika hantering av störningen”.

Så det är enligt Lapidus fel att försöka avstigmatisera ADHD genom att visa upp positiva exempel på folk som lyckats hantera sin diagnos och bygga upp någorlunda fungerande liv? Det är användbart att skapa förebilder för att inge någon förhoppning om att en ADHD-diagnos inte innebär att man är dömd till ett liv i misär. Jag får väl utgå från att Lapidus anser att personer med ADHD inte ska bygga upp några sådana förhoppningar, utan behålla den negativa bild som han själv verkar ha. Det här är inte heller ett argument. Om den privata sektorn skapar initiativ för att skapa en mer nyanserad och positiv bild av ADHD, vad är i så fall problemet?

Ytterligare en paneldeltagare är Lotta Borg Skoglund, en av de flitigaste experterna och debattörerna i adhd-frågor. Det är svårt att veta vem hon företräder. Hon sitter med i Läkemedelsverket vetenskapliga råd men har också erhållit arvode från och/eller suttit i rådgivande kommittéer för läkemedelsbolag som Shire, Nordic drugs, Takeda, Evolan, DNE Pharma och Novartis. Hon är en av fjorton experter i Attentions kunskapsråd. Samtidigt är hon ägare, grundare och medicinskt ledningsansvarig för aktiebolaget Smart psykiatri där man kan betala en adhd-utredning ur egen ficka eller via regionen i linje med den röra av privat och offentligt som nu kännetecknar svensk sjukvård.

Borg Skoglunds band till läkemedelsindustrin är inte alls unika. Jäven står som spön i backen och det är snarare regel än undantag att experter är mer eller mindre uppköpta av bolagen, något som påvisats i böcker som ”Störningen” av Katarina Bjärvall och ”Adhd nation” av New York Times-journalisten Alan Schwarz.

Här blir det lätt tillkrånglat eftersom frågan med läkare som avlönas av läkemedelsbolag är en någorlunda snårig fråga och inte alls så svartvit som Lapidus vill framställa det. Lyckligtvis gjorde jag själv en genomgång av den här frågan redan 2017. För att sammanfatta det tydligare så är läkemedelsindustrin i Sverige öppen med vilka läkare som avlönas. Det är inte heller så att läkare "får pengar", utan de avlönas för att de deltar som föreläsare på konferenser eller sitter i expertpaneler. Lönen är dessutom rätt anspråkslös, i förhållande till vad den genomsnittliga lönen för läkare ligger på, och är i regel inget som man säljer ut sin moral med. Problemet är mer uttalat i USA, men det är inte jämförbart eftersom det finns helt andra regler här för förskrivningar, reklam och sidosysselsättningar för vårdpersonal. Det är, kort sagt, inte lika infekterat som Lapidus försöker framställa det.

Det tredje av alla vinstintressen som bör nämnas är friskolorna. Det är omöjligt att få tilläggsbelopp för stödundervisning utan att hänvisa till någon specifik diagnos, varför det finns risk att skolpersonal tar egna och alldeles för många initiativ till utredningar om adhd. Hur dessa belopp (upp till 287.000 kronor extra per elev utöver den vanliga skolpengen på drygt 100.000) sedan används är en annan fråga. 

Nyligen avslöjade Ekot att eleverna inte alls fick den undervisning de hade rätt till på Nytida resursskola, en skolkedja som ingår i koncernen Ambea som i år presenterade högre vinster än väntat.

Det här är ytterligare en vild gissning från Lapidus utan källor, bortsett från att elever i en skola inte fått den undervisning de borde fått. Resten är breda spekulationer om att det "finns risk", naturligtvis utan någon som helst källa. Det här kan utan vidare avfärdas.

Det är fel att lägga barns och ung­domars psykiska hälsa i händerna på vinstintressen. Överdiagnostisering leder bland mycket annat till att de med verkligt svåra problem inte får den hjälp de behöver. Övermedicinering leder bland mycket annat till att alternativa, rekommenderade behandlingsformer skjuts helt åt sidan.

Det offentliga bör ta kontroll över hela vårdkedjans drift och finansiering, och det måste tillskjutas stora resurser till fler behandlingsformer än bara medicinering. Det ska vara täta skott mellan psykologer/psykiatriker och den privata läkemedelsindustrin. Trots olika uppfattningar om den neuropsykiatriska hegemonin bör alla kunna enas om att psykvård för barn och unga inte ska vara en affärsverksamhet.

Och där kom det sedvanliga påståendet om "överdiagnosticering" och "övermedicinering". Desto mer roande är att Lapidus anser att medicinering leder till att alternativa behandlingsformer ignoreras. Det är nämligen tvärtom, eftersom stödinsatser i form av pedagogiska insatser, terapi eller andra psykiatrisk/psykologiska åtgärder ofta fungerar bättre med insatt medicin. Folk som tvivlar på det kan ju ställa sig frågan om ett barn med omedicinerade koncentrationsstörningar kommer att vara mer benägen att delta i exempelvis pedagogiska insatser eller terapi än ett barn vars störningar är mer hanterbara på grund av medicinering. Det här inser förstås folk som har en marginell kunskap inom området.

Det är tämligen uppenbart att det här är främst en politisk debattartikel snarare än en medicinsk. Lapidus hatar, av allt att döma, allt privat inom sjukvården och driver någon slags korståg mot det. Huruvida han faktiskt har koll på området verkar vara av underordnad betydelse. Resultatet blir i det här fallet en artikel byggd på konspirationsteorier, vilda spekulationer och aktiva feltolkningar. Det vore en fördel om den här debatten kunde lämnas till folk som har ett genuint intresse av frågan och inte bara vill vinna snabba politiska poäng på att älta gamla konspirationsteorier och dra en lans mot privata vårdgivare.