Kreativ historiebeskrivning från vänster

Mitt i regeringskriser och talmansrundor så kan man diskret läsa i medieflödet att demokratin fyller 100 år. Eller nåja, det som fyller 100 år är snarare den allmänna rösträtten som klubbades igenom den 17:e december år 1918. Det är förståeligt om man har missat det eftersom jubileet inte har resulterat i några löpsedlar eller förstasidor. Den politiska debatten är i nuläget upptagen med att kasta skit mellan respektive block, så att enas i ett hyllande av de demokratiska principerna tycks vara något långsökt. Däremot så har en del kreativa försök gjorts från vänsterkanten att göra anspråk på jubileet och ta åt sig äran över demokratins införande. Exempelvis skriver Åsa Linderborg på Aftonbladets kultursida en artikel som huvudsakligen ondgör sig över att Dagens Nyheters ledarsida anser att varken Sverigedemokraterna eller Vänsterpartiet ska få något inflytande över nästa regering. Plötsligt dyker dock följande formulering upp:

Hur kom demokratin till? Det var i alla fall inte borgerligheten som tryckte på. I alla kapitalistiska samhällen har det varit de antikapitalistiska krafterna som tvingat fram demokratin. I vår tid är det nyliberalismen som underminerar den på olika sätt genom att beröva folkstyret befogenheter och föra över makt till privata aktörer.

Det är fortfarande de antikapitalistiska krafterna som står för det demokratiska hoppet. Det gäller även klimatfrågan. Det krävs ett antikapitalistiskt tänkande för att komma åt grundproblemet eftersom det är den kortsiktiga profitjakten som hela tiden saboterar miljöavtalen.

Här påstås alltså att det var "antikapitalistiska krafter" som drev på demokratin. Men är det sant?
Tja, det beror lite på vad man menar med "demokrati". Den athenska direktdemokratin under antiken? De nordiska tingen under medeltiden? Den moderna liberala demokratin?  Om det gäller den senare så är det sannolikt inte några antikapitalistiska krafter vi har att tacka för statsskicket. Den liberala demokratin, dvs det i västvärlden vanligaste demokratiska styrelsesättet, var en produkt av liberala ideal under upplysningen, därav namnet. Det här var till viss del en reaktion på de monarkier som var rådande under den tiden då kungen och statsskicket sågs som påbjudna av Gud. Demokrati sågs av somliga som antingen onaturligt eller blasfemiskt, ibland både och. Den liberala demokratin var således från början en produkt av upplysningstidens liberaler, även om ett par århundradens kamp har gjort att de flesta icke-totalitära ideologier ställer sig bakom demokratin som system. Begreppet "kapitalism" dök, som en jämförelse, inte upp förrän mer än ett århundrade efter det. Det blir således smått komiskt när Linderborg tvärsäkert hävdar att "borgerligheten" (dvs alla icke-socialistiska partier) inte hade något med demokratin att göra medan dessa partier sannolikt har mer ideologiska liknelser med demokratins ursprungliga initiativtagare än de antikapitalistiska krafter som artikeln prisar.

Vänsterpartiet ville givetvis inte vara sämre och partiledare Jonas Sjöstedt publicerade en status på Facebook med intressant verklighetsförankring.

Inlägget länkar också till en annan artikel på Aftonbladets kultursidor publicerad ett år tidigare som kreativt hävdar att vänsterpartiets föregångare SSV "visade vägen" i rösträttsfrågan. Också det här en intressant verklighetsbeskrivning. Rösträttsrörelsen var gammal redan 1918 när allmän och lika rösträtt klubbades igenom. Sedan 1880-talet hade frågan drivits på, främst av liberaler och socialdemokrater. Den tidigare symbolen som riksdagspartiet Liberalerna hade, blåklinten, var en referens till deras bakgrund i rösträttsrörelsen. I lite drygt 30 år hade man gradvis via påverkan och politiskt arbete lyckats uppluckra rösträtten, som på den tiden var förbehållna män med en viss inkomst som var fastighetsägare och medlemmar i Svenska Kyrkan. Det var först 1918 som man fick lika rösträtt, dvs att både män och kvinnor fick rösta, även om det fanns ytterligare begränsningar kvar i fråga om inkomst som dock gällde lika för båda könen. Det var en koalitionsregering mellan socialdemokraterna och liberalerna med en liberal statsminister som klubbade igenom beslutet 1918. Så var befann sig SSV under hela rösträttsrörelsen? Tja, ingenstans. Partiet existerade inte förrän 1917. Man kan till deras fördel påpeka att SSV ville ha mer långt gående jämlikhet när det gällde rösträtten, men partiet kom i praktiken instövlande när större delen av arbetet var gjort och ställde högre krav utan att lägga tid på det långsamma, metodiska arbete som ledde till att frågan faktiskt klubbades igenom. De var aldrig en del av rösträttsrörelsen och av tämligen perifier betydelse. Man undviker naturligtvis också finkänsligt att nämna att partiet 1921, bara fyra år senare, i praktiken upphörde att ha någon egen politik utan gick med på att styras från Sovjetryssland. Så var det med det demokratiska föredömet.

Båda de här historiebeskrivningarna har en sak gemensamt: de går ut på att försöka sno åt sig äran av något som liberalismen hade en central roll att etablera. Argumenten, så vitt jag kan uttyda, är att om det inte hade varit oroligheter och revolutioner i Europa 1917 så hade inte rösträtten kunnat införas. Det är ett onödigt simplistiskt perspektiv som dessutom ser ner på den långa, komplicerade process som ledde fram till rösträttens införande och som utkämpades av liberaler och socialdemokrater. Sanningen, att Vänsterpartiet på sin höjd var av ytterst marginell betydelse för frågan, fyra år senare vände ryggen mot demokratin och därefter blev en antidemokratisk kraft i decennier, är sannolikt svårare att svälja.

Kristallnatten handlar om Kristallnatten

Under den föregångna veckan så har en minnesdag passerat. För er som sov på lektionerna i historia så var Kristallnatten, eller novemberpogromerna, en serie attentat som nazisterna genomförde i Tyskland natten mellan den nionde och tionde november 1938. Synagogor sattes i brand, judiska affärer vandaliserades, hundratals människor mördades och tiotusentals arresterades för att sedan föras till koncentrationsläger. Minnesdagen är nog så aktiv idag när exempelvis synagogan i Göteborg utsattes för en brandattack i december förra året och  flera dödades i samband med en skjutning i en synagoga i Pittsburgh, USA, för två veckor sedan. I Sverige är det också aktuellt eftersom det för inte ens en vecka sedan framkom att SSU i Skåne spridit antisemitisk propaganda. Antisemitism är alltså fortsatt ett problem även här i Sverige.

Med hänsyn till det så är det anmärkningsvärt att Liberalerna i Gotland väljer att hoppa av den tvärpolitiska manifestationen som var planerad i fredags. Anledningen till detta är också anmärkningsvärt tondöv.

Förbundets ställningstagande baseras på att det gemensamma uttalande som skall läsas upp helt bortser från 1930-talets stora brott mot mänskligheten som begicks i det kommunistiska Sovjetunionen, då åtskilliga miljoner oliktänkande mördades, och ännu fler fängslades, deporterades och torterades, säger Liberalerna i ett pressmeddelande
Liberalerna Gotland stödjer att enskilda medlemmar deltar i manifestationen.

 Vi ska först konstatera att ja, Sovjetunionen har begått sin beskärda del av brott mot mänskligheten som på sina håll är betydligt värre än vad nazisterna sysslat med. Sovjet var en skurkstat som mördade miljoner oliktänkande och hade åtskilliga fall av organiserad antisemitism. Med det sagt så har Sovjetunionen ingenting med novemberpogromerna att göra. De organiserades av nazister i Tyskland mot judar. Punkt. Ska man uppmärksamma något i samband med årsdagen så är det just detta av respekt för de människor som blev mördade. Den nionde november är inte någon generell minnesdag mot folkmord i allmänhet, utan en minnesdag för de judar som blev mördade den nionde november 1938 av nazister. Den här sortens attityder är för all del inte unika för Liberalerna och en av anledningarna till att jag oftast inte går på demonstrationer eller manifestationer i samband med förintelsen. Oftast kapas de för att istället rikta sig mot generell rasism mot vilken folkgrupp som man nu anser är mest förtryckt för närvarande. Andemeningen i detta är att antisemitism inte längre är ett problem, vilket är extremt felaktigt. Manifestationen som ägde rum i Göteborg hade exempelvis följande beskrivning på evenemangets facebooksida.

Därför samlas vi återigen den 9 november för att minnas och hedra nazismens offer. Inte bara som en tradition med blicken bakåt, utan som ett löfte att bekämpa rasismen, här och nu, vilka former den än tar sig och vem den än riktar sig mot. För rasismen får aldrig bli accepterad!

Tar man också en titt på vilka organisationer som samverkar så blir det också rätt uppenbart att det inte direkt handlar om en tvärpolitisk manifestation.

Göteborgs rättighetscenter- mot diskriminering
TCO Göteborg
Riksföreningen Grunden
Tillsammans för Göteborg
We are Göteborg
Socialistiska Partiet
Göteborgs antifascistiska front
Musiker mot rasism
Momentum Göteborg
Syndikalistiska ungdomsförbundet Göteborg
Judar för israelisk-palestinsk fred
#jagärhär
Iranska flyktingars förening i Göteborg
Syndikalisterna Göteborgs LS
Funktionsrätt Göteborg
#MERmänsklighet Göteborg
Reclaim Pride

Även om manifestationen säger sig vara partipolitiskt obunden så är det en kraftig slagsida mot vänster. Den uppmärksamme kan också notera att exempelvis synagogan i Göteborg inte står med som arrangör. Någorlunda tondövt placerade man också tiden för manifestationen så att den äger rum under sabbaten, dvs mellan solnedgången på fredag kväll till lördag kväll, vilket effektivt hindrar en del av de judar som följer religionen att delta, beroende på hur strängt man tolkar kraven på att inte utföra arbete under den perioden. Den här sortens tondövhet är dock ingenting nytt. Under motsvarande manifestation i Umeå 2015 som undvek man först att i inbjudan till manifestationen att över huvud taget nämna att pogromerna var riktade mot judar. Ordet "synagoga" ändrades till "tempel" och inga judiska företrädare bjöds in att tala med hänsyn till att det kunde upplevas som en "otrygg situation" för dem.

Årets manifestationer havererade visserligen inte på så många punkter, men följer ett gemensamt tema. Manifestationer till minne av händelser kopplade till förintelsen görs till någon form av allmän antirasistisk minnesdag och fokus läggs på vilka grupper som nu anses som mest förtryckta medan judarna lite försynt göms undan. Det framstår ju som tämligen absurt att man under minnesdagen av ett folkmord inte väljer att inkludera överlevarna av folkmordet och deras ättlingar.
Ja, det finns nutida rasism som är extremt problematisk. Ja, det finns andra folkmord. Kristallnatten handlar dock om antisemitism, inte generell rasism. Vill ni ha en sådan minnesdag - skaffa er en egen.

Till den representativa demokratins försvar

Winston Chruchill ska ha sagt att demokrati är den sämsta styrelseformen som har prövats, men undantag för alla andra styrelseformer som också prövats. Generellt sett fångar det verkligheten rätt bra. Demokratin har sina fel och brister, naturligtvis, men alternativen är så mycket värre. Det är också ett ord som folk i politiska sammanhang älskar att slänga runt utan vidare övervägande om vad det betyder. Exempelvis kommer frekvent anklagelser från SD:s supportrar att det är "odemokratiskt" att regeringen eller Alliansen inte vill förhandla med dem. Emellanåt vurmas det för olika former av direktdemokrati, och somliga blickar nostalgiskt tillbaka på demokratin som användes i Athen under antiken, trots att det i högre grad var en oligarki än vad vi associerar med ett demokratiskt styrelseskick. Det senaste försöket att "fixa" demokratin verkar komma från journalisten Anna Ekström (ingen relation till ministern med samma namn) som i en debattartikel i Expressen argumenterar för att folk inte bara ska rösta på politiska partier, utan även på koalitioner.

Bland annat behöver vi en utvidgad rösträtt. Vi måste få välja både parti och koalition. Dessutom ska vi kunna begära att partierna i förväg redovisar de program som de olika kombinationerna skulle ge. Först när vi fått en ordentlig varudeklaration kan vi sätta oss in i vad vi egentligen röstar för. Då kan vi också tvinga våra företrädare att samarbeta som vi önskar. De behöver samtala över gränser inom folket, vilket är parlamentets syfte.
Med en utvidgad rösträtt skulle vi alltså få två förbättringar: en stärkt demokrati och ett stabilare parlamentariskt läge. Politikerna skulle kanske klaga över att tvingas samarbeta, men det vore ingen förlust för demokratin. I en demokrati är folkets makt över partierna att föredra framför motsatsen.

Man kan nog med lätthet se varifrån det här argumentet kommer. Inför det här valet så verkar hälften av partiernas argument bestå av någon variant av "Vi står emot Sverigedemokraterna". No shit. Andra hälften av argumenten tycks bestå i att motståndaren inte alls står emot Sverigedemokraterna, eller i varje fall inte lika bra. Exempelvis så "problematiserade" Aftonbladets ledarskribent Ingvar Persson att Alliansen sannolikt inte skulle ha parlamentariskt stöd att genomföra sina reformer utan SD:s stöd. Att detta också gäller regeringen undvek han dock finkänsligt att påpeka. Vidare så kände sig Centerpartiet tvingade att gå ut med en debattartikel i Aftonblader efter att socialdemokraternas representanter i förorten "informerat" väljarna om att centern tänkte samarbeta med SD, något som verkar tämligen osannolikt. Alltför mycket av diskussionen handlar om att försöka kladda SD på motståndarsidan snarare än att komma med konkreta förslag på vilken politik man själv vill driva de kommande fyra åren. Vid första anblick verkar det därför som om någon slags deklaration av vilka partier man kan tänka sig att samarbeta med vore nödvändig. Dessvärre är den representativa demokratin mer komplex än så.
När Ekström menar att den parlamentariska demokratin "inte riktigt fungerar" så hänvisar hon till att man inte vet vilka partier som tänker samarbeta med vilka. Hon har dock fel, för det är precis så den parlamentariska demokratin fungerar. Den grundläggande principen är att vi, väljarna, väljer företrädare som under en mandatperiod sköter beslutsfattandet åt oss. Om vi anser att de gör ett bra jobb så kan vi ge dem förnyat förtroende efter fyra år. Anser vi, å andra sidan, att ett parti drivit helt andra frågor än vad de lovade inför valet så kan man visa sitt missnöje genom att rösta på någon annan. Ekströms idé om att partiernas koalitioner eller samarbeten måste vara godkända på förhand är dock direkt ogenomförbar. Till att börja med så tillverkas de första koalitioner och regeringar först efter valdagen. Om ett parti får ensam majoritet så finns det ju inget behov att samarbeta med någon annan. En massa andra faktorer väger också in, som det parlamentariska läget, blockens storlek, om alla partierna fortfarande sitter kvar i riksdagen, osv. Frågan dyker också upp om hur man ska hantera samarbeten. Exempelvis så sitter vänsterpartiet inte i regeringen, men ger ändå stöd till regeringen och har ett visst inflytande över den förda politiken. Behöver ett sådan samarbete godkännas?
Det förekommer ju också att exempelvis Sverigedemokraterna röstar för motioner från regeringen eller Alliansen utan att det föregåtts av några samtal eller överenskommelser. Måste man i så fall som parti lägga ner sina röster om man misstänker att "fel" parti kommer att rösta. Vad gäller för blocköverskridande överenskommelser eller motioner där i stort sett alla partier är överens?
Parlamentariska samarbeten täcker, med andra ord, ett mycket bredare spektrum än att du antingen har ett formaliserat samarbete eller inte. Parlamentarisk demokrati består av otaliga förhandlingar, kompromisser och diskussioner, vilket är anledningen till att alla löften i en valrörelse inte kan genomföras. Tur är väl det, för den enda som kan garantera vilken politik som genomförs är en diktator.

Innan man börjar komma med diverse hemmasnickrade modifikationer på den parlamentariska demokratin som riskerar att göra systemet ännu mer omständligt så är det kanske en god idé att använda sig av de inbyggda mekanismerna för ansvarstagande - att rösta. Om ditt parti driver helt andra frågor än vad de lovat, rösta på någon annan med bättre principer. Jag lovar att det får effekt när mandaten, och partistödet, minskar. Det minst produktiva man kan göra är dock att fortsätta rösta på ett parti för att man "alltid har gjort det", trots att man är missnöjd över vad partiet har gjort de senaste fyra åren. Att rösta blankt är ännu mer korkat, eftersom det är motsvarigheten till att bränna upp valsedeln och kasta bort sin demokratiska rättighet. De flesta partier har ju trots allt någon form av principer som man i viss mån kan förlita sig på att de följer. Vänsterpartier lär till exempel inte plötsligt börja vurma för en större privat sektor inom skola och omsorg, så alla frågor kan inte kompromissas bort. Om partiet du röstade på vid förra valet visat sig vara en obotlig kappvändare utan principer, rösta bort dem. Att ge dem förnyat stöd är samma sak som att säga "snyggt jobbat, här har ni fyra år till". I demokratin ingår trots allt plikten att som väljare göra ett informerat val och se valdagen som möjligheten att byta ut dåliga politiker.

Släpp konspirationsteorierna

Sedan i måndags har det pågått vilda spekulationer om bilbränder, konspirationer och dolda motiv. Under måndagskvällen så startades flera bilbränder i och runt Göteborg. Ingen blev lyckligtvis skadad, men polisen misstänkte att attackerna var koordinerade. Man hade till att börja med ingen teori om vem som låg bakom, men lyckligtvis verkade ett flertal politiker sitta inne med svaret. Ann Heberlein menade i en debattartikel i Aftonbladet att det var "unga män med invandrarbakgrund" som låg bakom och att samhället behövde "sätta hårt mot hårt". På andra sidan det politiska blocket ville man inte vara sämre. Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg insinuerade på Twitter att bilbränderna skulle vara ett försök att påverka valet.

Väldigt märklig tidpunkt för en organiserad massattack mot bilar på detta sätt. Nästan som om syftet var att påverka valet.

Hoppas polisen jobbar snabbt.

— Anders Lindberg (@anderslindberg) 14 augusti 2018

Vänsterpartisten Daniel Riazat, å andra sidan var mindre subtil och hävdade att extremhögern på något sätt var inblandad.

Nattens händelser med maskerade män som brände ett stort antal bilar med 1 månad kvar till valet var välorganiserat. Skulle inte förvåna mig om extremhögern var inblandade på något sätt.

— Daniel Riazat (@DanielRiazat) 14 augusti 2018

Spekulationerna var dessvärre inte begränsade till vänsterblocket. Också centerpartiets riksdagsledamot Johan Hedin skrev ett (numera borttaget) inlägg på Facebook där han lanserade egna konspirationsteorier.

Alla ovanstående hade lika mycket belägg för sina påståenden: absolut ingenting. När lagens långa arm sedermera gick vidare och häktade tre personer misstänkta för grov mordbrand så avfärdade åklagaren helt ett politiskt motiv.

Men åklagaren som utreder bilbränderna värjer sig mot spekulationerna.
– Jag avfärdar det helt och hållet. Det finns ingenting i vår utredning som tyder på politiska motiv eller att det skulle ha med skolstart att göra. Jag såg till och med någon riksdagsman spekulera och det tycker jag är väldigt märkligt, säger Mats Ihlbom. 

Åklagaren vill inte vara detaljerad kring vilka motiv man misstänker.
– Initialt är det ett känsligt läge och det kan vara större än den här händelsen. Men en av arbetshypoteserna är att det är en reaktion på samhällets arbete i området, säger Ihlbom.

 För att föregå med gott exempel så tänker jag inte själv spekulera i gärningsmännens motiv eftersom inlägget inte främst handlar om detta. Det är snarare ett problem att vissa politiker tycks se allt som ett illvilligt försök att påverka riksdagsvalet. Trots allt har det brunnit förr, både i Göteborg och på annan plats. När man, som Johan Hedin, utgår från att den enda möjliga agendan är att påverka riksdagsvalet så tyder det på en minst sagt bristfällig kontakt med verkligheten.
Det är dock inte exklusivt till frågan om bilbränder. Härom dagen anklagade flera moderater medierna, bland annat Dagens Nyheter, att lyfta klimatfrågan enbart för att "rädda kvar" miljöpartiet i riksdagen. Man kan här konstatera en blocköverskridande trend där alla nyheter som missgynnar det egna partiet tycks vara en illvillig konspiration för att påverka riksdagsvalet. Fördelningen är inte heller särskilt konstig. Vänstern, här representerad av Anders Lindberg och Daniel Riazat, vill helst inte prata om migration och säkerhet. I synnerhet är det inte en populär fråga bland socialdemokraterna på grund av regeringens kappvändande och generellt svajiga position i frågan under mandatperioden. Det är sannolikt därför man med en dåres envishet fortsätter att insistera att valet är en "folkomröstning om välfärden" för att till varje pris vrida perspektivet till klassisk höger-vänsterpolitik istället för migration, säkerhet och försäkringskassan. Problemet är att verkligheten inte alltid samarbetar. Men lika lite som miljöpartiet har tänt eld på skogarna för att "påverka riksdagsvalet" har extremhögern, vilken gruppering man nu menar, utfört en koordinerad brandattack för att valet ska handla om förorten. Är man av åsikten att allt av relevans görs med intentionen att vrida diskussionen inför valet så behöver man sannolikt komma ut mer i verkligheten och umgås med folk som inte är politiker.

Röd vårdpopulism

Under rubriken "stoppa privatiseringar och gräddfiler i vården" presenterade socialdemokraterna under dagen ett antal nya förslag på förändringar man vill göra inom sjukvården. Med mindre än en månad kvar till valet så gäller det ju att passa på. Själv är jag konsekvent skeptisk till sjukvårdspolitiska utspel eftersom jag, som anställd inom sjukvården, oftast ser att det handlar om att snygga till fasaden snarare än att ta tag i de problem som egentligen finns. I Aftonbladet menar man att förslagen går ut på att stoppa privatiseringar inom sjukvården och motverka "gräddfiler" som personer med sjukförsäkring påstås ha. Vill man ha bättre insyn i förslagen så är det naturligtvis bästa att läsa dem i detalj på socialdemokraternas hemsida. Efter en grundlig genomläsning inser jag dock att de flesta förslagen är baserade på direkta lögner eller problem som inte existerar. Låt oss ta en titt.


Det första förslaget avser mest att landets existerande sjukhus inte ska privatiseras och att man ska se över ersättningssystemen. Brist på detaljer gällande det senare gör det svårt att kontrollera och generellt så förespråkar jag inte att fungerande offentliga verksamheter ska säljas ut för sakens skull. Det anmärkningsvärda kommer diskret insmuget i sista stycket.

- Stopp för tvångsprivatiseringar
Socialdemokraterna ser hur privatiseringarna i vården skapar problem och vill därför ta bort lagstiftningen (den så kallade ”tvångs-LOV”) som tvingar landstingen att alltid ge privata vårdcentraler rätt att starta oavsett behov.

Till att börja med är rubriken felaktig. Det är inte en "privatisering" att starta en privat vårdcentral. Om man däremot tar en offentlig vårdcentral och låter den gå över i privat ägo så handlar det om en privatisering. Det är som att hävda att det är ett förstatligande när en ny offentlig vårdcentral öppnas. Utöver det oklart vilka "problem" som socialdemokraterna ser med den privata vården. Det som socialdemokraterna här kallar för "tvångsprivatisering" är helt enkelt möjligheten för en privat vårdgivare att etablera sig utan att landstinget har veto och att patienterna har rätt att välja en privat vårdcentral. Relevant i sammanhanget är ju att landstinget är den aktör som driver de offentliga vårdcentralerna och därmed är en konkurrent till de privata alternativen. Vad socialdemokraterna vill här är att landstinget ska kunna hindra nya vårdcentraler från att etablera sig och därmed begränsa antalet vårdgivare som patienterna har att välja mellan. Det här är ungefär lika vettigt som om McDonalds hade veto ifall Burger King eller Max skulle vara intresserade av att starta en restaurang i en stad som de tidigare redan är etablerade i. Vansinnigt, givetvis.
Anledningen till att man kallar det "tvångsprivatiseringar" och inte något mer rättvisande som "ingen etableringsfrihet" eller "nej till valfrihet i vården" är att ordet ger mer negativa associationer. Alla är ju emot tvång. Att det sedan inte är sant gör tydligen detsamma.


Andra punkten rör de så kallade "gräddfilerna" i vården.

- Förbud mot att köpa sig före i kön
Vi vill införa ett förbud mot att köpa sig före i kön i offentligt finansierad vård och samtidigt garantera insyn i hur privata vårdgivare hanterar försäkringspatienter i vårdköer.

Det vore ju fruktansvärt om det gick till på det här sättet som socialdemokraterna beskriver ovan. Går det att köpa sig före i de offentliga vårdköerna? Gud förbjude!
Lyckligtvis är det inte heller sant eftersom vårdförsäkringarna inte fungerar på det sättet. Har du en försäkring så har ditt försäkringsbolag en överenskommelse med en, ofta privat, vårdgivare. Använder du dig sedan av försäkringen så hamnar du i en kö som varierar från försäkringsbolag till försäkringsbolag. Den här kön är dock en helt annan än den som den genomsnittlige patienten utan försäkring hamnar i om man går till akuten. Personer med vårdförsäkring betalar således inte för att få någon "gräddfil" i kön, man betalar för att gå ur kön och ställa sig i en annan kö. Vårdförsäkringar är ju inget som socialdemokraterna är särskilt förtjusta i, det är sannolikt därför som man nu förmånsbeskattar den från och med juli i år. Naturligtvis är det inte så som regeringen själv beskriver det, utan man hävdar att man nu täppt till en "gräddfil". På vilket sätt det utgör en "gräddfil" att betala för en privat sjukvårdsförsäkring vid sidan av den offentligt finansierade vården som man redan betalar via skattesedeln framgår dessvärre inte. Förmånsbeskattningen gör att sådan vård nu också blir dyrare jämfört med offentlig sjukvård. Det grundar sig naturligtvis i att socialdemokraterna och vänsterpartiet tror att alla med privat sjukvårdsförsäkring är höginkomsttagare. Tanken är dem helt främmande att en stor del av personerna är vanligt folk med normala jobb som bara är i behov av snabb specialistvård om olyckan väl skulle vara framme. Utifrån det så är det oklart vad ett förbud rent konkret skulle innebära efter företeelsen som socialdemokraterna drar en lans mot inte existerar i verkligheten.


Det här är de centrala delarna av förslagen. Övriga förslag, som utökad offentlighetsprincip och utökat regelverk inom den digitala vården, är egentligen av mindre betydelse. De centrala delarna är begränsning av den privata sektorn och ytterligare kostnader för personer med sjukvårdsförsäkring. Gemensamt för dessa är att de inte har något att göra med de problem som just nu finns inom sjukvården. De flesta känner till att sjukvården genomgår en kris. Köerna är långa samtidigt som man lider av personalbrist. I praktiken är det brist på alla yrkesgrupper, såväl läkare, sjuksköterskor, undersköterskor som medicinska sekreterare. Med mindre personal så finns det färre vårdplatser vilket leder till att kapaciteten minskar, tiden det tar att få vård ökar och köerna växer. Detta, i sin tur, bidrar till en alltmer påfrestande arbetsmiljö för vårdpersonalen. Detta i kombination med en hierarkisk och trög organisation med begränsad möjlighet till karriärsutveckling om man inte är läkare leder till att folk slutar. Lönerna är också till större delen oproportionerligt låga, om man inte är läkare. Det här beror i sin tur på att de flesta tjänsterna inom sjukvården är traditionellt kvinnodominerade jobb och historiskt sett har betraktats som någon slags volontärarbete. Dålig lön, pressande arbetsmiljö och brist på karriärsutveckling är ett utmärkt recept på avgångar. Många väljer att söka sig till den privata sektorn, där både lönerna och arbetsmiljön tenderar att vara bättre, eller till andra landsting med något bättre villkor, beroende på var i Sverige man bor. En del omskolar sig helt enkelt till någon annan bransch. Det här är givetvis ett problem.



Istället för att hantera den problematik som många vårdanställda anger som orsaken till att de överväger att sluta så ägnar sig landstingen till större delen åt att putsa fasaden. Man genomför tillfälliga åtgärder för att kunna hantera de återkommande toppar när patienttrycket är som högst, men inget långsiktigt arbete görs. Det här är oavsett om landstinget styrs av höger- eller vänsterpolitiker. Under mandatperioden har Västra Götalandsregionen exempelvis styrts av moderaterna som av allt att döma gör ett lika värdelöst arbete som socialdemokraterna gjorde innan dem.
Inom vänstern ser man, kanske inte helt oväntat, den privata sektorn som problemet. Om bara inte den privata sektorn lockade iväg de anställda med bättre löner så skulle sjukhusen kunna bemannas och det skulle inte finnas någon kris, tycks man resonera. Tanken är naiv, för den förutsätter att vårdanställda accepterar vilka skitlöner som helst så länge det inte finns någon annan arbetsgivare att välja mellan. Socialdemokraterna hoppar dock entusiastiskt på frågan, ivriga att hitta en klassisk höger-vänsterkonflikt efter att ha behövt vara ansvariga för den pinsamma hanteringen av migrationsfrågan, transportstyrelsen och nedskärningen av LSS under valrörelsen.
Problemet är, vilket vem som helst med marginell insyn i vården begriper, att den privata sektorn i nuläget är nödvändig för att sjukvården inte ska kollapsa. I och med den numera nedröstade Reeplau-utredningen som föreslog ett vinsttak på operativt kapital så uttalade sig Läkarförbundet, Vårdförbundet och Vårdföretagarna. Man menade att en sådant förslag riskerade att belasta den offentliga sjukvården långt bortom dess kapacitet och att det var orimligt att försöka tvinga tillbaka anställda som lämnat den offentliga sjukvården på grund dåliga villkor. Av allt att döma så kommer socialdemokraterna att försöka sig på samma sak igen under nästa mandatperiod.
Den nuvarande strategin tycks vara att med en dåres envishet hävda att valet i september är en "folkomröstning om välfärden". Det här är för att hitta en tydlig vänster-högerkonflikt och slippa prata om LSS, migrationspolitiken och andra mer genanta frågor. Problemet är att det nuvarande sjukvårdspolitiska utspelet inte kommer att förbättra sjukvården över huvud taget, snarare öka trycket på den offentliga vården. Det här är tragiskt eftersom sjukvården är värd ett helhetsgrepp. Det går sannolikt att vända utvecklingen med seriösa satsningar på arbetsmiljö och lönefrågor, men istället väljer socialdemokraterna att göra plakatpolitik av det och kasta skit på den privata sektorn. Letar man efter ett parti som tar sjukvården på allvar istället för att plocka billiga politiska poänger så är detta parti sannolikt inte socialdemokraterna.

Antirasistiskt haveri

Jag hade förhoppningen att släppa frågan om antisemitism och Feministiskt Initiativ, åtminstone tillfälligt, men eftersom frågan har utvecklats något så krävs det tydligen två blogginlägg för att avhandla det ordentligt. För de som av någon anledning missat mitt förra inlägg så finns det här. Efter kritiken gick Feministiskt Initiativ sedermera ut med en ursäkt och avståndstagande. Här hade det i normala fall varit utagerat, tills man skärskådar ursäkten lite tydligare för att ta reda på vilka konkreta åtgärder som kommer att vidtas (min markering).

Grundläggande för Feministiskt initiativs politik är respekten och försvaret av de mänskliga rättigheterna. Oldoz Javidis uttalande i Fempers var oacceptabelt. Hon förstår detta själv och har bett om ursäkt och ångrar sig djupt. Hon inser att hon behöver öka sina kunskaper för att återskapa förtroendet för henne och Feministiskt initiativs politiska arbete. Därför har partistyrelsen fortsatt förtroende för Oldoz Javidi som förtroendevald och vi kommer att vidta åtgärder för att öka kunskapen om antisemitism inom hela partiet. Detta är redan under arbete, då vi på senaste kongressen beslutade att vår antirasistiska studiecirkel ska uppdateras och förstärkas med kunskap om antisemitism och att den ska vara obligatorisk för alla. Detta är planerat att bli klart till dess att våra förtroendevalda tillträder efter valet.

 Sorterar man igenom politiskt prat så inser man att den enda faktiska åtgärden är att Javidi kommer att tvingas läsa på om antisemitism. Efter valet. Det är mer anmärkningsvärt att Feministiskt Initiativs antirasistiska studiecirklar inte har innehållit kunskap om antisemitism tidigare. Missade man av någon anledning en av de i Europa äldsta formerna av rasism? Slutresultatet är i princip en smäll på fingrarna och inte så mycket mer. Javidi kommer fortfarande att stå kvar på valsedeln och partistyrelsen har fortfarande förtroende för henne trots att hon gjort ett uttalande som partiet i samma meddelande beskriver som "oacceptabelt". Jag har svårt att se logiken här.
I andra partier så skulle ett liknande uttalande leda till att man togs bort från valsedeln, allra minst. Exempelvis uteslöt Sverigedmokraterna 2016 Anna Hagwall efter att hon skrivit en motion till riksdagen som innehöll diverse konspirationsteorier om att Bonnier (som är en judisk familj) äger 80% av alla medier i Sverige och 2009 uteslöt vänsterpartiet i Helsingborg en enskild medlem utan politiska uppdrag för att personen postade antisemitiska texter på lokalförbundets hemsida. Fler exempel finns naturligtvis, men standard är att antisemiter kickas ut från partierna. Ju högre position man har, desto mindre kommer man i regel undan med. I feministiskt initiativ, däremot, resulterar ett sådant beteende i en smäll på fingrarna och en studiecirkel. Efter valet. Observerar man det utifrån kan man lätt få intrycket att partiet inte ser antisemitism som någon allvarligt.
Uppenbarligen finns det också folk inifrån partiet som är av den åsikten. Efter att Feministiskt Perspektiv publicerat sin egen ursäkt för att Javidis uttalande hade publicerats okritiskt så skrev en av partiets medlemmar, Andreas Pettersson, en debattartikel i tidningen där han kallade partiledningens agerande för "hyckleri".

I sitt försök att hantera Javidis yttrande har partistyrelsen klart och tydligt definierat antisemitism som en ursäktlig kunskapsfråga. Det är där och då som Javidis yttrande går från att vara ett mänskligt misslyckande till att bli en kris för Feministiskt initiativ, och därtill en kris med potentiellt katastrofal utgång. Ingen låter sig nämligen luras. 

Alla vet att drömmar om att folk ska ta vägen någon annanstans som en slutlig lösning på ett problem inte är en kunskapsfråga, utan en värderingsfråga. Vad är det ens för kunskap man låtsas saknas? Att judar är människor? Att judar inte bär en kollektiv skuld? Att israeler har samma rätt till nationellt självbestämmande som alla andra folk? 

Hyckleriet blir så tydligt eftersom samma måttstock aldrig skulle användas av Feministiskt initiativ för något annat rasistiskt yttrande. Ingen föreslår att Björn Söder skulle ursäktas med att det är en kunskapsfråga när han utdefinierar judar och samer från vad som är Sverige.

Pettersson avslutar med att det enda vettiga man kan göra är att se till att Javidi kliver av som kandidat och därefter formulerar en allvarligt menad ursäkt för att inte skada partiet ytterligare. Att bara avfärda antisemitism som en kunskapsbrist är ett minst sagt naivt förhållningssätt. Vi har i Sverige haft grundlig information om antisemitism sedan grundskolan i decennier. Man har hållit otaliga informationskampanjer för att uppmärksamma folk om vanliga antisemitiska myter och varför de inte bör spridas. Menar Feministiskt Initiativ på största allvar att en politiker som kallar för sig antirasistisk ska ha missat allt detta? Verkligen?
Partiledningen ger själva en kommentar i en annan artikel i Feministisk Perspektiv, ett svar som bäst kan sammanfattas med "goddag yxskaft".

Hur mycket kände ni till innan citatet publicerades och blev kritiserat? Hade Oldoz Javidi visat det för någon av er inom partistyrelsen, till exempel?
– Jag har inte sett det innan det publicerades. Det är det jag kan svara för.
Ingen hade kollat det här innan alltså?
– Jag kan inte svara på det.

 Med tanke på att halva partistyrelsen delade den första versionen av artikeln, innan det antisemitiska uttalandet tagits bort, så förefaller det tämligen osannolikt att ingen skulle ha haft koll på att artikeln publicerats. Antingen så förstod man inte att det var antisemitiskt, i sig en anmärkningsvärd kunskapsbrist, eller förstod man det och tyckte att det inte var någon större grej.

Naomi Abramowicz skrev också en ledare i Expressen om det inträffade. Hon påpekar också Feministiskt Initiativs uppenbara kunskapsbrist på området.

Feministiskt initiativ har tagit avstånd från Javidis uttalande. Nu ska det bli obligatorisk antirasistisk studiecirkel für alles. Den ska ”uppdateras och förstärkas med kunskap om antisemitism”, skriver partiet på sin hemsida.
Innehöll den alltså inte grundläggande utbildning om antisemitism från början? Nej, i alla fall inte om man tittar på det ”antirasistiska feministiska studiematerial” som finns på partiets hemsida.
Studiecirkeln består av åtta träffar med ett tema för varje möte. Där ingår bland annat teman som feminism och intersektionalitet, vithet i Sverige, feministisk historieskrivning, tolkningsföreträde i feminismen, vithet och rasism i föreningslivet. Som litteratur föreslås: Den svenska vithetens melankoli, Förtroendevalda med utländsk bakgrund – Dekor eller deltagare, Vithetens hegemoni – för att nämna några exempel.
Ingen av träffarna behandlar antisemitism. Inga böcker om Förintelsen ingår i det antirasistiska studiematerialet. Det är häpnadsväckande.

Feministiskt Initiativs syn på antirasism tycks vara huvudsakligen inriktat på hudfärg. Judar, som generellt sätt är vad man normalt skulle klassificera som "vita", faller utanför de ramarna. Men det är som sagt häpnadsväckande att ett parti som kallar sig för antirasistiskt hittills inte har haft något i sina studiecirklar som berör antisemitism eller förintelsen.
En annan problematisk detalj är att det verkar vara andra regler vad gäller tolkningsföreträdet när det handlar om antisemitism till skillnad från "vanlig" rasism. Tolkningsföreträdet innebär att en person har ensamrätt på sina egna känslor. Om någon säger "jag tar illa upp av det här, det känns rasistiskt" så kan inte en annan person säga "nej, så känner du inte alls". Oftast är man ganska bra på att följa det här och i diskussioner om rasism utgå från den utsatta gruppen, även om det med jämna mellanrum dyker upp personer som envisas med att försöka tolka in saker som rasistiska för en grupp som han eller hon inte tillhör. När det gäller antisemitism, däremot, så är det tvärtom. Om en jude påpekar att ett uttalande är antisemitiskt så dyker kvickt ett antal personer utan judiska kopplingar som högfärdigt påpekar att det där inte alls är antisemitism. Ett utmärkt exempel på detta är repliken på debattartikeln i Göteborgs-Posten från Annika Hernroth Rothstein som jag omnämnde i förra inlägget. Socialdemokraten Bo Widegren publicerade härom dagen en replik på denna.
Widegren hävdar att vänstern inte kan vara antisemitisk eftersom man traditionellt sett ställt upp på de förtrycktas sida, dessutom skriver Rothstein för en konservativ tidning och Israel godkände nyligen ett kontroversiellt lagförslag. Inte en rad ägnas åt att förklara hur de faktiska påståendena som Rothstein citerade inte är antisemitiska, utan den består av avledningar, personangrepp och whataboutism. Om det nu inte vore plågsamt uppenbart så ger inte det som Israel ägnar sig åt ett frikort åt vänsterdebattörer att kollektivt skuldbelägga hela det judiska folket.
Problemet, som jag ser det, är att bilden av den typiske antisemiten så länge har dominerats av nazisterna att folk tycks glömma bort att antisemitismen har funnits i Europa i nästan 2000 år. Ingen ideologi är vaccinerad, oavsett hur moraliska saker de annars sysslar med, och den har en förmåga att gömma sig i en stor mängd olika frågor. I dagsläget är det Israel-Palestinadebatten, eftersom diskussionen tycks ha anmärkningsvärt lätt att blanda ihop "israeler" och "judar".

Vill man ha mer internationella exempel på vänsterns problem med att hålla rent från antisemitism när det gäller Israel/Palestinafrågan så kan man titta på Storbritannien där Labour helt enkelt omformulerade definitionerna av antisemitism för att slippa kritik. Vi är inte där ännu, men om Feministiskt Initiativs perspektiv är representativt för hur det ser ut i den antirasistiska rörelsen så finns det all anledning att bli orolig. Eftersom det uppenbarligen går att komma undan med den sortens uttalanden utan direkta konsekvenser så finns det heller inga incitament för att hålla sig undan den sortens resonemang. Bästa sättet att motarbeta antisemitism är nolltolerans. Nolltolerans mot antisemitism i politiken, oavsett om det rör sig om flaggviftande män i uniform eller antirasistiska vänsterpolitiker som i övrigt har anständiga åsikter. Båda formerna är lika skadliga, fast på olika sätt. Ju förr man inser detta, desto bättre.

Den öppna och dolda antisemitismen

Under början av juli var jag och en bekant i Warszawa i fyra dagar. Eftersom jag i högre grad uppskattar "se på intressanta saker"-resor snarare än "ligg på stranden i en vecka"-resor så fanns det mycket att se. Nazisterna var ett stående inslag i de flesta museum som berörde Polens historia, vilket är förståeligt då Warszawa i praktiken jämnades med marken av Nazityskland. Warszawa hade för övrigt ett av de bättre judiska museum som jag har sett, vilket annars är ett stående inslag i de flesta resor till central- och Östeuropa. Man kan lätt få intrycket av att antisemitismen och nazismen är ett avslutat kapitel i Europas historia, men när jag kom hem blev jag bistert påmind om motsatsen. Jag kom hem till Sverige lagom till att Almedalsveckan rundades av och i slutändan verkar större delen av den mediala uppmärksamheten ha knyckts av Nordiska Motståndsrörelsen. Företrädare för politiska partier hade trakasserats, HBTQ-personer hade blivit fysiskt anfallna och polisen tycks ha visslat och tittat åt något annat håll. Den här gången verkar dock de politiska partierna ha börjat diskutera ett förbud av organisationen, men det råder viss diskussion om hur. Socialdemokraterna och vänstern tycks luta åt ett riktat förbud mot NMR och liknande antisemitiska organisationer medan moderaterna å sin sida förespråkar ett generellt förbud mot alla våldsbejakande politiska organisationer. Personligen skulle jag helst se att man tillämpade de lagarna som finns mer restriktivt, eftersom polisen de senaste åren tycks ha fått för sig att det är ett grundlagsbrott att begränsa demonstrationer från antidemokratiska paramilitära rörelser. I brist på ett sådant perspektiv så är ett förbud en god väg att gå, så länge som det inte gör onödiga ingrepp på demokratiska rättigheter. Sammantaget verkade det ändå som om diskussionen rörde sig åt rätt håll.

Sedan stövlade Feministiskt Initiativ in på banan.
I en debattartikel i Svenska Dagbladet skrev Gudrun Schyman om hur partiet vill gå längre än att enbart förbjuda nazistiska organisationer. Hon deklarerar också att F! är "nödvändiga" i riksdagen eftersom de, enligt egen utsago, är det enda partiet som stått upp för ett förbud mot nazistisk organisering. Personligen får jag mer intrycket av att Schyman inte vill ha ett generellt förbud mot våldsbejakande extremism oavsett politisk hemvist, men i allmänhet gör F! som de brukar göra: klampar in i någon annans debatt för att därefter påstå att de har drivit samma fråga längre och bättre än någon annan. Problemet är att man samtidigt har företrädare som skickar helt motsatta signaler.

En av F!:s riksdagskandidater, Oldoz Javidi, intervjuades härom dagen av Feministiskt Perspektiv. Det handlade i stort sett om Israel/Palestinafrågan och Javidi fick frågan om vad som skulle behöva göras för att lösa konflikten. Hon börjar med att ge de svar man kan förvänta sig: ett upphörande av blockaden, att Israel följer resolutioner från FN, kompenserar palestinierna för skadorna man orsakat, etc. Därefter kommer hon med en annan tankegång som sannolikt inte är förankrad i partiet:

– Min inofficiella åsikt som privatperson är lite mer fantasibaserad. Israel har ockuperat ett annat land. Drivit människor på flykt från deras eget hem, tagit deras land och stulit deras liv och frihet. Det finns inget försvarbart i det överhuvudtaget. Israels bästa vän är USA, ett annat infernaliskt styre med enormt stora landytor. Så varför inte bjuda in vännerna över till sig och göra plats för dem på gården? De verkar trivas bra i varandras sällskap. Och palestinierna kan få leva i fred och åter bygga upp det land som en gång var deras... Jag kan ju tillåta mig åtminstone få drömma om en sådan lösning eller hur?

Artikeln har sedan dess redigerats, men den ursprungliga versionen finns att läsa i sin helhet i Googles cache.
Till att börja med så kan vi påpeka att det inte finns något som heter "inofficiell åsikt". Om du som företrädare för ett parti har en åsikt när kamerorna är på men en helt annan privat så är det gammalt, hederligt hyckleri. Vad Javidi formulerar här är att hon skulle vilja se judarna i Israel deporterade till USA så att palestinierna kan "få tillbaka sitt land". Det ger en del tveksamma associationer till mindre smickrande ögonblick i Europas historia. Att deportera judarna från områden har ju varit ett stående inslag i europeisk antisemitism ända sedan romarna fördrev dem från Israel år 135. Sedan dess har det varit ett stående inslag i europeisk politik, tills Förintelsen gjorde antisemitismen omodern. Det anmärkningsvärda är att av artikeln att döma så verkar det här uttalandet ha passerat utan en enda kritisk fråga från journalisten. Svenska Kommittén mot Antisemitism noterade artikeln och kritiserade Feministiskt Initiativ i ett uttalande. Det enda resultatet var att citatet om att deportera Israel försvann från artikeln eftersom det, enligt Javidi själv, bara återspeglade hennes "fantasivärld".
SKMA skriver:

Att Fi har en riksdagskandidat som ”drömmer” om att driva bort judar från Israel är anmärkningsvärt och oacceptabelt. Det är viktigt att partiledningen nu klargör hur de ser på Javidis uttalande. Fi:s valberedning framhåller Javidi som en ”antirasistisk” politiker. Menar Fi att antijudiska fantasier är förenliga med antirasism?

Det hela ledde till en del avståndstaganden. Feministiskt perspektivs chefredaktör konstaterade att citatet var antisemitiskt och aldrig borde ha publicerats. Man har också för avsikt att följa upp med frågor till Javidi och Feministiskt Initiativ. Gott så.
Javidi själv har också publicerat en ursäkt på Facebook, men desto mer anmärkningsvärt är att det har varit fullständigt tyst från partiet. Tyvärr är det här en irriterande trend när det gäller Israel/Palestinafrågan. Alltför ofta kommer det direkt antisemitiska uttalanden från företrädare från Palestinarörelsen. Krönikören Annika Henroth Rothstein skrev om ämnet på Göteborgs-Postens debattsida.

Uttalandet från Oldoz Javidi behandlas som något chockerande undantag, men jag menar att hennes åsikt är regel i den värld hon representerar och det enda chockerande är att hon valde att så öppet berätta om sin innersta dröm för det judiska folket samt att journalisten på Feministiskt Perspektiv inte kände sig manad att ställa en enda kritisk fråga om vad som är ett djupt antisemitiskt uttalande. Antisemitismen är utbredd inom vänstern, och det som kallas solidaritet med Palestinierna blir snabbt, som vi kan se, en uppmaning om folkrensning på judar. Exemplen är otaliga, vid det här laget; från Adrian Kabas (S) påståenden om att IS-krigare var tränade av Israeliska underrättelsetjänster, Helsingborgspolitikern Mats Fuchs (V) uttalanden om att “all makt i världen utgår ifrån en liten klick sionister”, Margot Wallströms (S) fördömande av vad hon kallade israeliska polisens ”utomrättsliga avrättningar” på Palestinier och riksdagsledamoten Veronica Palms (S) blogginlägg som löd: "Undrar du också vem Dom Utvalda ska bränna nästa gång?". Det är helt enkelt ingen slump att Javidi kände sig trygg och bekväm nog att tala om sina drömmar och visioner om hur man löser ”judeproblemet”, och det är att antisemitismen inom den värld hon befinner sig är så utbredd, accepterad och allmängiltig att hon inte förväntade sig varken bannor eller pushback, och jag håller för sannolikt att FI inte anser henne olämplig som riksdagskandidat, trots att hon nu outats som antisemit.

Rent krasst blir det ju så. Om man utan konsekvenser kan komma med antisemitiska uttalanden så visar det också att det är fullständigt riskfritt att fortsätta göra det. När samma uttalanden inte resulterar i starka fördömanden utan om whataboutism om att Israel minsann ägnar sig åt värre saker så visar det att man utan konsekvenser kan fortsätta med liknande uttalanden. Det här är inte en isolerad händelse utan en del av ett tragiskt mönster. Jag vet inte om personerna ovan är antisemiter som använder Israel/Palestinakonflikten som ursäkt för att lufta sina åsikter eller om de inte begriper skillnaden mellan legitim kritik mot staten Israel och substanslösa attacker mot en etnisk grupp. Ingetdera är önskvärda åsikter hos en politiker.

Innan Feministiskt Initiativ försöker marknadsföra sig som det mest antirasistiska partiet i Sverige så kan det vara en god idé att granska sina egna led, uppenbarligen tycks man ju ha missat ett och annat. De senaste dagarnas händelser har om annat visat att man behöver vara på sin vakt mot både antisemiten som har uniform och viftar med en flagga som den som gömmer sig under ett till synes respektabelt yttre.

Hotet mot LSS

Tämligen ofta hör man från politiker att man inte ska ställa grupper mot varandra. Idén är förstås att alla ska få sitt och att det går att tillgodose samtliga behov utan att försämra för någon annan. Tanken är vacker, men naiv, för politiken handlar just om att ställa grupper mot varandra.
Eftersom statskassan inte är oändlig och det finns ett antal olika budgetposter som konkurrerar om uppmärksamhet så är det nödvändigt för politiker att göra avvägningar om var pengarna gör mest nytta. Hur mycket ska gå till försvaret? Sjukvården? Arbetsmarknadsåtgärder? Infrastruktur? Invandring? Utbildning? Eftersom det är en omöjlighet att ge alla precis vad de behöver så kommer en del prioriteringar oundvikligen att behöva göras. Det är inget fel med det, vad som är fel är när man låtsas som om politik inte handlar om att ställa grupper mot varandra samtidigt som man brutalt skär ner på en mindre röststark grupp för att man kan.

Under den senaste tiden har LSS-lagen varit under konstant diskussion. Diskussionen kom egentligen igång när regeringen 2016 i ett regleringsbrev till Försäkringskassan instruerade myndigheten att "bryta utvecklingen av antalet timmar inom assistansersättningen". Bakgrunden var att kostnaderna för LSS gradvis hade ökat genom åren, det var den utveckling som regeringen ville bryta. Trots att man med en dåres envishet hävdade att regleringsbrevet inte var en instruktion att öka avslagen så kan en person med grundläggande kunskaper inom matematik räkna ut att det är struntprat. Om den nuvarande utvecklingen är att kostnaderna ökar så finns det bara två sätt att bryta den utvecklingen på: skära ner på det beviljade stödet eller se till så att kostnaden förblir densamma. Eftersom det senare är svårt att balansera så blir ju den säkra lösningen att avslå ansökningar i så hög grad som möjligt. Från Försäkringskassan låter det förstås annorlunda. Ett vanligt argument är att myndigheten måste förhålla sig till svensk lag och är tvingad till att ge avslag, oavsett om de vill eller ej. Henrik Petrén, generalsekreterare för Riksförbundet för Rörelsehindrade Barn och Ungdomar, skriver i en debattartikel i Dagens samhälle att Försäkringskassan tvärtom har haft en mycket aktiv roll i avvecklingen av LSS.

Försäkringskassan beslutade redan 2007 att införa en mer restriktiv tolkning av det för lagen centrala begreppet grundläggande behov. Man gjorde det utifrån ett snävt, enligt min mening felaktigt, urval av formuleringar i lagens förarbeten om integritetsnära behov. Det stämmer att Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) i en dom 2009 har bekräftat denna tolkning, men det var alltså Försäkringskassan som initierade den tillämpning som vi nu ser följderna av.

Utöver det så har Försäkringskassan varit väldigt restriktiv i sin tolkning av domarna, med en del absurda resultat. Sannolikt är detta av lojalitet till den politiska ledningen. Regeringen vill spara in pengar, så Försäkringskassan använder sig av de ursäkter som de kan hitta.
Ett annat påstående brukar vara att så mycket som tio procent av medel som utbetalas från LSS. Siffrorna brukar frekvent lyftas upp av företrädare för Försäkringskassan och barn- och äldreminister Åsa Regnér. Det har dock visat sig att det fullständigt saknas belägg för den siffran. När TV4:s kalla fakta granskade LSS-frågan så visade det sig att det inte finns någon källa på siffran, utan det är en kvalificerad gissning. Den här gissningen har sedan fått vara källa för det påstått omfattande fusket inom LSS. Att det emellanåt förekommer fusk är det sannolikt ingen som säger emot. Det är däremot en stor skillnad på utbrett, organiserat fusk och enstaka fall. Det förekommer fall av fusk inom i princip varenda skatt eller bidrag som vi har i landet. Uppenbart är att Försäkringskassan började gräva upp domar och tillämpa dem mer restriktivt först när man fick direktiv av regeringen att öka avslagen. Ursäkterna man använt har mest varit just ursäkter.
Trodde man att det inte kunde bli värre så fick man dock bli besviken under den senaste veckan.

I november förra året så fryste regeringen ett fleral beslut om assistansersättning. Anledningen var att vänta in utredningen som förväntas bli klar i oktober som ska komma med förslag på hur LSS kan utvecklas. Beslutet var i grunden bra, eftersom det åtminstone gav andrum till de som i nuläget uppbär assistansersättning. Hade man förhoppningen att utredningen skulle vara progressiv så fick man tyvärr bli besviken. SVT avslöjade att utredarens förslag helt enkelt gick ut på att avskaffa LSS för gamla och barn. Idén är, mer konkret, att ersätta LSS för gamla med kommunens äldreomsorg och att ersätta LSS för barn med två nya insatser. Det handlar inte helt om att slänga ut folk i kylan, men de kommer att innebära kraftiga försämringar. Att ersätta ett fungerande stöd med nya och oprövade åtgärder leder sällan till en positiv utveckling, och äldreomsorgen är ingen adekvat ersättning för LSS. Utredarens direktiv har uppenbarligen varit att i såpass hög grad som möjligt spara in pengar. Det bör påpekas att förslaget inte är definitivt, men det är osannolikt att utredningen skulle göra en 180-graderssväng under de drygt åtta månader som är kvar. Den beräknas också vara färdig efter valet, vilket gör att sittande regering slipper göra nedskärningarna till en valfråga.

Ska man vara krass så har det där med funktionsnedsattas rättigheter aldrig stått särskilt högt upp på socialdemokraternas dagordning. Andra, mer röststarka grupper har varit prioriterade. Funktionsnedsatta utgör inte en särskilt stor minoritet och är inte alltid så pålitliga väljare. En del har inte orken, eller förmågan, att sätta sig in i de politiska partierna och många har svårt att faktiskt ta sig till vallokalerna och rösta. Det är ingen grupp man vinner några val på och som man tryggt kan nonchalera utan att det har någon större påverkan på valresultatet. Åtminstone är det så som större delen av del politiska partierna tycks resonera. I dagsläget finns det egentligen bara två partier som med någon trovärdighet försvarar LSS: Liberalerna (som införde lagen 1994 när de fortfarande hette Folkpartiet) och Vänsterpartiet. Det är förstås extra beklämmande för socialdemokraterna som har självbilden av ett parti som står upp för de svaga i samhället. Försämringarna av LSS, en grupp som i högsta grad tillhör samhällets mest sårbara, är något man bör ha i åtanke nästa gång Sverige utmålas som en humanitär stormakt. De politiska signalerna som skickas är föredömligt tydliga: mer pengar till statskassan är värt några tusen funktionsnedsatta människor.

Vattenglaset granskar: Jerome Kagan och scientologerna

Välkommen till Vattenglaset granskar, ett nytt form av blogginlägg där jag istället för att kommentera något dagsaktuellt plockar upp en artikel eller inlägg som cirkulerar på nätet, oftast med tveksamt innehåll, och tar fram det källkritiska förstoringsglaset. Eventuella felaktigheter motbevisas och det här inlägget kan tjäna som ett motargument för folk som är trötta att se samma typ av myter cirkulera på sociala medier.

Dagens måltavla: psykologen Jerome Kagan och scientologerna.

Om du någorlunda regelbundet deltar i diskussioner kring psykisk ohälsa på Facebook så har du sannolikt sett följande länk flyga förbi:

Länken kommer från organisationen som kallas för Kommittén för mänskliga rättigheter (KMR) och citerar en psykolog vid namn Jerome Kagan. Påståendet är exceptionellt: ADHD existerar inte. Men är det sant?

Grundläggande källkritik: 
Till att börja med är det bra att känna till avsändaren. Kommittén för mänskliga rättigheter låter officiellt och pålitligt. Informationen de själva anger förstärker intrycket att organisationen har någon slags legitimitet.

KMR (eng. Citizens Commission on Human Rights, CCHR) grundades 1969 av Scientologi-kyrkan för att undersöka och avslöja psykiatriska brott mot de mänskliga rättigheterna och för att rensa upp inom den psykiatriska vården.

Har man marginell kunskap om scientologerna så börjar det sannolikt ringa varningsklockor på andra raden. Scientologerna är, för att använda ett något förenklat språkbruk, en sekt. Rötan som är scientologerna är alltför omfattande för att redogöras i det här inlägget, men Wikipedia har listat upp de mest anmärkningsvärda kontroverserna. En av de huvudsakliga problemen med KMR i Sverige är att deras verksamhet går ut på att felcitera forskare och missbruka offentlighetsprincipen. Vetenskapsjournalisten Vanna Backman redogjorde exempelvis 2007 i Läkartidningen en del av den skadan som KMR orsakar. För folk som inte är insatta i frågorna eller den aktuella forskningen så är det svårt att skilja de till synes trovärdiga artiklarna KMR skriver från den faktiska vetenskapen. Det underlättar inte heller att både Västra Götalandsregionen och FN har en organisation respektive som också heter Kommittén för mänskliga rättigheter. Det är lätt att blanda ihop och få intrycket att deras uttalanden har en legitim grund. Scientologernas dogmatiska anti-psykiatriska hållning gör att man bör förhålla sig ungefär på samma sätt till deras uttalanden om psykiatrin som man gör till exempelvis Nordiska Motståndsrörelsens beskrivning av förintelsen. Med de i åtanke så börjar vi granskningen av deras artikel.

Jerome Kagan är psykologiprofessor på ett av de mest prestigefyllda universiteten i världen, Harvard University. Han anses även vara en av världens bästa psykologer. I själva verket så rankades Kagan som den 22:e mest framstående psykologen under hela 1900-talet. Han kom före Carl Jung som hamnade på 23:e plats och Ivan Pavlov på 24:e plats. I en intervju i Spiegel påstår han att ADHD är en bluff.

 Vi börjar redan i ingressen. Till att börja med så är inte Kagan professor, han är professor emeritus, dvs pensionerad professor för er som inte är bekanta med de akademiska termerna. Det är en rätt relevant detalj att han inte längre är yrkesverksam. För att gå vidare till Kagans skicklighet som psykolog, eftersom det är den auktoriteten som hela artikeln bygger på, så är det lämpligt att förklara att psykologin är ett brett fält. Yrkesverksamma psykologer specialiserar sig på olika områden, vilket är helt naturligt. När man åberopar en auktoritet som källa till ett påståenden så underlättar det starkt för argumentationen om det också är en relevant auktoritet. Behöver man ett trovärdigt uttalande om den politiska utvecklingen i USA, exempelvis, så är en geolog ingen bra källa, oavsett hur framstående han är inom sitt ämnesområde. Ofta för tveksamma källor fram uttalanden från professorer eller vetenskapsmän utan att redogöra för vilken disciplin de forskar inom. Kagan är förvisso en framstående psykolog, men han specialiserar sig på beteendepsykologi. Listan över publicerade verk på Wikipedia bekräftar detta. En stor del av hans forskning är inriktad på personlighetsutveckling under barndomen, för att ta ett exempel. Han har däremot inte skrivit någon forskning som har med ADHD att göra. Kagan är således ingen auktoritet på det området och hans uttalanden ska inte heller ses ur det perspektivet. Vi går vidare till nästa uttalande av substans.

”… ADHD är ett påhitt.Varje barn som inte gör bra ifrån sig i skolan skickas till en barnläkare, och barnläkaren säger: ’Det är ADHD; här har du Ritalina.’ I själva verket så har 90 procent av dessa 6,4 miljoner (ADHD-diagnostiserade) barn ingen abnorm dopamin-metabolism*. Problemet är, att om en medicin är tillgänglig för läkare, så gör de motsvarande diagnos”, säger Jerome Kagan.

Jag är medveten om att systemet för diagnosticering skiljer sig mellan exempelvis USA och Sverige, men eftersom KMR inte har bemödat sig att klargöra skillnaden mellan den amerikanska och svenska vården så utgår jag från hur sjukvården ser ut här. Ur det perspektivet är uttalandet ovan kvalificerat skitsnack. En ADHD-diagnos sätts i Sverige först efter en omfattande tvärvetenskaplig utredning som innefattar både en psykiater, en psykolog och (om personen är minderårig) en pedagog. Barnläkare kan inte på egen hand sätta en diagnos eller skriva ut medicin.

I Sverige har vi redan en ”diagnosindustri” som omsätter miljonbelopp på snabba utredningar och recept på rent amfetamin eller amfetaminliknande ADHD-droger. Ett flertal psykiatriker har öppnat egen ”låda” och annonserar direkt och öppet om ”snabba utredningar”. Vissa kommer ut med ett recept i handen efter första besöket. En psykiatriker skickade recept från England när det inte gick att skriva ut i Sverige och när det väl gick öppnade han praktik i Östermalm med ett flertal kändisar som kunder som får närmast gratis, lagligt och socialt accepterad amfetamin. Sedan går de ut i media och ”erkänner” att de har ADHD, vilket drar in fler folk till ett livslång beroende av en drog som är i samma narkotikaklass som kokain. Och det är verkligen inga ”små doser” det handlar om. Det är närmast megadoser.

Om vi i Sverige har en "diagnosindustri" så är den inte särskilt effektiv. Emellanåt rapporteras det från olika delar av landet att man får stå i kö under flera år innan utredningen ens hinner börja. Om det här är vad KMR menar med "snabba utredningar" så skulle jag vilja se vad de tycker är långsamt. Psykiater kan inte heller "öppna egen låda", eftersom privata mottagningar bara får ingå i utredningskedjan om de har ett avtal med det lokala landstinget. Läser man också vårdguidens beskrivning av hur en neuropsykiatrisk utredning går till i Västra Götalandsregionen så är det rätt uppenbart att det är omöjligt att gå ut med ett recept efter första besöket och lika omöjligt för en psykiater att hålla utredningen själv med tanke på det antal övriga yrkesgrupper som är inblandade. Vad gäller den påstådda "miljonvinsten" så är det svårt att se var den skulle komma ifrån. Läkmedelsindustrin i Sverige redovisar öppet hur mycket pengar man betalar läkare för att exempelvis sitta med i expertpaneler eller delta som föreläsare. Ersättningen låg under 2015 i snitt på 20 000 kronor om året för omkring 1 200 läkare. Inga mångmiljonbelopp precis. Läkare får inte heller provision på läkemedel eftersom Apoteket kan byta ut recept mot likvärdiga preparat som har en lägre kostnad. Vad gäller den påstådda kliniken på Östermalm så är det svårt att kommentera utan vare sig namn på läkaren eller verksamheten. Sannolikt har det påståendet samma substans som de övriga här.

Jerome Kagan menar att detta är ett incitament för läkare att överdiagnostisera ett tillstånd för att tjäna extra pengar. Många läkare drar in miljonbelopp från läkemedelsindustrin för att ”utbilda” andra läkare i hur man lättast diagnostiserar ADHD – och skriver ut recept på narkotikaklassade droger. I Sverige fick vi nyligen reda på att 1200 läkare tagit emot pengar från läkemedelsindustrin. Alla ursäktar och förklarar sig, medan Kagan menar att detta är både omoraliskt och korruption.

Citatet ovan är relevant huvudsakligen som en demonstration i hur KMR manipulerar information för att passa deras agenda. De 1 200 läkarna är med största sannolikhet desamma som jag själv refererade till ovan, men min egen förklaring och ursprungsartikeln klargjorde att det inte rörde sig om några mångmiljonbelopp och att det gäller föreläsningsverksamhet och medverkan i expertpaneler. I KMR:s artikel ges intrycket att det dels gäller miljonbelopp och dels att ersättningen bara gäller kurser i hur man diagnosticerar ADHD.

För det andra: Läkemedelsindustrin har byggt upp ett massivt inflytande inom den politiska scenen. Big Pharma spenderar miljardbelopp på lobbying i USA och EU för att få igenom vad de vill ha. Asien är på väg. Tusentals lobbyister bearbetar politikerna dagligen. Detta skapar korruption enligt Kagan. I Sverige har vi sett ett flertal ”avlagda” riksdagsledamöter och ledare av politiska partier som gått över till att tjäna läkemedelsindustrins intressen som lobbyister.

Till att börja med så är Sverige inte jämförbart i USA. I Sverige redovisar läkemedelsindustrin öppet vad de betalar till läkarna och är satta under inspektion av Läkemedelsverket. Även om det stämmer att en del riksdagsledamöter har gått över till att jobba för läkemedelsindustrin så har många också gått över till att jobba för andra delar av näringslivet. Det är en fråga som ständigt diskuteras och ett potentiellt demokratiskt problem att politiker omedelbart efter att de upphört att sitta i riksdagen går över till att jobba för näringslivet. Det här är snarare ett generellt problem än något specifikt för läkemedelsindustrin.

Man får inte heller glömma anhörigföreningarnas inflytande. Många av dem är rent militanta i sina krav på amfetamin till barn. Både i USA och Sverige har de fått miljonbelopp av läkemedelsindustrin. De jobbar mycket aktivt för att etablera ADHD som en verklig diagnos som läkarna och framförallt läkemedelsindustrin kan tjäna mångmiljonbelopp på. De åker runt i skolorna och indoktrinerar lärarna i att barnen som de inte kan utbilda har ett fel i hjärnan, för att få dem att skicka barnen till läkare som skriver ut amfetamin. Cirkeln är sluten.

Eftersom jag personligen sitter i en sådan anhörigförening som sekreterare för Attention Göteborg så kan jag personligen intyga att vi inte har sett röken av några mångmiljonbelopp. Eventuella tvivlare kan läsa riksförbundets årsberättelse för 2016 och lär finna att det inte nämns några miljoner från läkemedelsindustrin. Eftersom vi har externa revisorer så skulle det vara väldigt svårt att smuggla sådana belopp under radarn. Eftersom KMR hela tiden skriker om amfetamin så kan det också vara av värde att påpeka att det inte är förstahandsvalet. Det finns läkemedel med amfetamin, men vanligast är att man använder andra centralstimulerande läkemedel med metylfenidat som verksamt ämne. De vanligaste medicinerna mot ADHD (exempelvis Concerta eller Ritalin) innehåller inte amfetamin.

Enligt Kagan: ”Om man intervjuar barn och ungdomar i åldrarna 12 till 19 så kan 40 procent kategoriseras som deprimerade eller med ångest. Men om man tittar närmare på hur många som är allvarligt försämrade av detta så sjunker siffran till 8 procent.” 

Och det gäller alla psykiatriska diagnoser. Med andra ord, inte alla som uppvisar symtom eller uppförande har mentala problem. Speciellt eftersom barn är benägna att vara oförutsägbara. Feldiagnostisering leder till överdiagnostisering. Om man ser på antalet barn som fått diagnosen ADHD, är det lätt att hålla med. Omkring 11 procent av alla barn 4-17 år (6,4 miljoner) i USA har fått en ADHD-diagnos.

Redan från början har Kagan diskvalificerat sig, eftersom han använder depression och ångest som synonymer. Alla har en viss grad av ångest i sitt liv, eftersom det är en del av vår vardag. Depression är någonting helt annat och Vårdguiden klassificerar det som en kontinuerlig känsla av nedstämdhet och orkeslöshet i mer än två veckor. Jag är medveten om att folk i allmänhet använder begreppen fel, men om Kagan ska vara en av världens bästa psykologer så bör han rimligtvis veta skillnaden.
Det framgår inte varför det är "lätt att hålla med" när man ser till antalet personer som har ADHD. Mängden diagnoser har ökat på senare år, huvudsakligen på grund av att psykiatrin och skolan har blivit bättre på att identifiera personer med symptomen tidigare och att diagnoskriterierna har blivit något bredare. Man diagnosticerar inte heller folk för att de plötsligt beter sig annorlunda eftersom man måste uppvisa likartade symptom oavsett miljö under en längre tid för att få diagnosen under en utredning.

”Vem diagnostiseras med ADHD? Barn som det inte går bra för i skolan. Det händer aldrig barn som det går bra för i skolan. Så varför inte stödundervisning istället för klassundervisning?”

*Den rådande teorin är att det finns en kemisk obalans i hjärnan hos dessa barn. Något som aldrig kunnat bevisats. Men det säljer bra.

Man diagnosticerar huvudsakligen barn som det går dåligt för i skolan eftersom symptomen för ADHD alla är problematiska för undervisning så som den är utformad. Hyperaktivitet, koncentrationsstörningar och dålig impulskontroll har en tendens att inverka negativt på en undervisningsform där du väntas sitta still, hålla tyst och lyssna på någon annan, trots allt. Sedan är det inte universellt. En del diagnosticeras i vuxen ålder för att deras symptom inte var så grava att de märktes i skolan. Andra, som undertecknad, hade i stort sett fungerande skolgång förutom viss turbulens. Påståendet att diagnosen bara ges till barn som det går dåligt för i skolan är inte sant, även om det utgör en stor del av de som diagnosticeras. Påståendet att den kemiska obalansen är den rådande teorin är för övrigt en myt. Viralgranskaren, som för övrigt gjorde en liknande genomlysning av Kagans påståenden, intervjuade den svenske professorn Sven Bölte, som till skillnad från Kagan är expert på området. Bölte höll inte med om att den kemiska obalansen skulle vara den rådande teorin.

– Den rena dopaminhypotesen är obsolet och urförenklad. Vi vet att orsakerna och psykofarmakologin är komplexa. ­Ingen inom forskningen påstår alla barn med adhd har exakt samma orsaker eller förändringar i hjärnan. Det är bland annat därför vi inte diagnosticerar adhd med biologiska eller genetiska tester. Diagnosen ställs på grund av konkreta och allvarliga utmaningar i vardagen som samvarierar med adhd-symptom

Sammanfattning
Sammanfattningsvis är det få, om några, av Kagans påståenden som stämmer. Det mesta är skrönor och mångmiljardbelopp från läkemedelsindustrin och snabba diagnoser, vilket ytterligare understryker att Kagan uttalar sig inom ett område där han saknar erfarenhet och kunskap. Som kuriosa kan nämnas att han förra året reviderade sitt påstående att ADHD inte fanns utan istället kom fram till att det inte var en enda sjukdom, vilket han skrev i en debattartikel i Expressen. Det visade sig dock att hans argument även denna gång var dåligt underbyggda och undertecknad skrev en replik där jag påpekade att större delen av Kagans påståenden var direkt felaktiga. Sedan dess har han haft vettet att hålla sig borta från ADHD-debatten. För gott, får man hoppas.