Till den representativa demokratins försvar

Winston Chruchill ska ha sagt att demokrati är den sämsta styrelseformen som har prövats, men undantag för alla andra styrelseformer som också prövats. Generellt sett fångar det verkligheten rätt bra. Demokratin har sina fel och brister, naturligtvis, men alternativen är så mycket värre. Det är också ett ord som folk i politiska sammanhang älskar att slänga runt utan vidare övervägande om vad det betyder. Exempelvis kommer frekvent anklagelser från SD:s supportrar att det är "odemokratiskt" att regeringen eller Alliansen inte vill förhandla med dem. Emellanåt vurmas det för olika former av direktdemokrati, och somliga blickar nostalgiskt tillbaka på demokratin som användes i Athen under antiken, trots att det i högre grad var en oligarki än vad vi associerar med ett demokratiskt styrelseskick. Det senaste försöket att "fixa" demokratin verkar komma från journalisten Anna Ekström (ingen relation till ministern med samma namn) som i en debattartikel i Expressen argumenterar för att folk inte bara ska rösta på politiska partier, utan även på koalitioner.

Bland annat behöver vi en utvidgad rösträtt. Vi måste få välja både parti och koalition. Dessutom ska vi kunna begära att partierna i förväg redovisar de program som de olika kombinationerna skulle ge. Först när vi fått en ordentlig varudeklaration kan vi sätta oss in i vad vi egentligen röstar för. Då kan vi också tvinga våra företrädare att samarbeta som vi önskar. De behöver samtala över gränser inom folket, vilket är parlamentets syfte.
Med en utvidgad rösträtt skulle vi alltså få två förbättringar: en stärkt demokrati och ett stabilare parlamentariskt läge. Politikerna skulle kanske klaga över att tvingas samarbeta, men det vore ingen förlust för demokratin. I en demokrati är folkets makt över partierna att föredra framför motsatsen.

Man kan nog med lätthet se varifrån det här argumentet kommer. Inför det här valet så verkar hälften av partiernas argument bestå av någon variant av "Vi står emot Sverigedemokraterna". No shit. Andra hälften av argumenten tycks bestå i att motståndaren inte alls står emot Sverigedemokraterna, eller i varje fall inte lika bra. Exempelvis så "problematiserade" Aftonbladets ledarskribent Ingvar Persson att Alliansen sannolikt inte skulle ha parlamentariskt stöd att genomföra sina reformer utan SD:s stöd. Att detta också gäller regeringen undvek han dock finkänsligt att påpeka. Vidare så kände sig Centerpartiet tvingade att gå ut med en debattartikel i Aftonblader efter att socialdemokraternas representanter i förorten "informerat" väljarna om att centern tänkte samarbeta med SD, något som verkar tämligen osannolikt. Alltför mycket av diskussionen handlar om att försöka kladda SD på motståndarsidan snarare än att komma med konkreta förslag på vilken politik man själv vill driva de kommande fyra åren. Vid första anblick verkar det därför som om någon slags deklaration av vilka partier man kan tänka sig att samarbeta med vore nödvändig. Dessvärre är den representativa demokratin mer komplex än så.
När Ekström menar att den parlamentariska demokratin "inte riktigt fungerar" så hänvisar hon till att man inte vet vilka partier som tänker samarbeta med vilka. Hon har dock fel, för det är precis så den parlamentariska demokratin fungerar. Den grundläggande principen är att vi, väljarna, väljer företrädare som under en mandatperiod sköter beslutsfattandet åt oss. Om vi anser att de gör ett bra jobb så kan vi ge dem förnyat förtroende efter fyra år. Anser vi, å andra sidan, att ett parti drivit helt andra frågor än vad de lovade inför valet så kan man visa sitt missnöje genom att rösta på någon annan. Ekströms idé om att partiernas koalitioner eller samarbeten måste vara godkända på förhand är dock direkt ogenomförbar. Till att börja med så tillverkas de första koalitioner och regeringar först efter valdagen. Om ett parti får ensam majoritet så finns det ju inget behov att samarbeta med någon annan. En massa andra faktorer väger också in, som det parlamentariska läget, blockens storlek, om alla partierna fortfarande sitter kvar i riksdagen, osv. Frågan dyker också upp om hur man ska hantera samarbeten. Exempelvis så sitter vänsterpartiet inte i regeringen, men ger ändå stöd till regeringen och har ett visst inflytande över den förda politiken. Behöver ett sådan samarbete godkännas?
Det förekommer ju också att exempelvis Sverigedemokraterna röstar för motioner från regeringen eller Alliansen utan att det föregåtts av några samtal eller överenskommelser. Måste man i så fall som parti lägga ner sina röster om man misstänker att "fel" parti kommer att rösta. Vad gäller för blocköverskridande överenskommelser eller motioner där i stort sett alla partier är överens?
Parlamentariska samarbeten täcker, med andra ord, ett mycket bredare spektrum än att du antingen har ett formaliserat samarbete eller inte. Parlamentarisk demokrati består av otaliga förhandlingar, kompromisser och diskussioner, vilket är anledningen till att alla löften i en valrörelse inte kan genomföras. Tur är väl det, för den enda som kan garantera vilken politik som genomförs är en diktator.

Innan man börjar komma med diverse hemmasnickrade modifikationer på den parlamentariska demokratin som riskerar att göra systemet ännu mer omständligt så är det kanske en god idé att använda sig av de inbyggda mekanismerna för ansvarstagande - att rösta. Om ditt parti driver helt andra frågor än vad de lovat, rösta på någon annan med bättre principer. Jag lovar att det får effekt när mandaten, och partistödet, minskar. Det minst produktiva man kan göra är dock att fortsätta rösta på ett parti för att man "alltid har gjort det", trots att man är missnöjd över vad partiet har gjort de senaste fyra åren. Att rösta blankt är ännu mer korkat, eftersom det är motsvarigheten till att bränna upp valsedeln och kasta bort sin demokratiska rättighet. De flesta partier har ju trots allt någon form av principer som man i viss mån kan förlita sig på att de följer. Vänsterpartier lär till exempel inte plötsligt börja vurma för en större privat sektor inom skola och omsorg, så alla frågor kan inte kompromissas bort. Om partiet du röstade på vid förra valet visat sig vara en obotlig kappvändare utan principer, rösta bort dem. Att ge dem förnyat stöd är samma sak som att säga "snyggt jobbat, här har ni fyra år till". I demokratin ingår trots allt plikten att som väljare göra ett informerat val och se valdagen som möjligheten att byta ut dåliga politiker.

Släpp konspirationsteorierna

Sedan i måndags har det pågått vilda spekulationer om bilbränder, konspirationer och dolda motiv. Under måndagskvällen så startades flera bilbränder i och runt Göteborg. Ingen blev lyckligtvis skadad, men polisen misstänkte att attackerna var koordinerade. Man hade till att börja med ingen teori om vem som låg bakom, men lyckligtvis verkade ett flertal politiker sitta inne med svaret. Ann Heberlein menade i en debattartikel i Aftonbladet att det var "unga män med invandrarbakgrund" som låg bakom och att samhället behövde "sätta hårt mot hårt". På andra sidan det politiska blocket ville man inte vara sämre. Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg insinuerade på Twitter att bilbränderna skulle vara ett försök att påverka valet.

Väldigt märklig tidpunkt för en organiserad massattack mot bilar på detta sätt. Nästan som om syftet var att påverka valet.

Hoppas polisen jobbar snabbt.

— Anders Lindberg (@anderslindberg) 14 augusti 2018

Vänsterpartisten Daniel Riazat, å andra sidan var mindre subtil och hävdade att extremhögern på något sätt var inblandad.

Nattens händelser med maskerade män som brände ett stort antal bilar med 1 månad kvar till valet var välorganiserat. Skulle inte förvåna mig om extremhögern var inblandade på något sätt.

— Daniel Riazat (@DanielRiazat) 14 augusti 2018

Spekulationerna var dessvärre inte begränsade till vänsterblocket. Också centerpartiets riksdagsledamot Johan Hedin skrev ett (numera borttaget) inlägg på Facebook där han lanserade egna konspirationsteorier.

Alla ovanstående hade lika mycket belägg för sina påståenden: absolut ingenting. När lagens långa arm sedermera gick vidare och häktade tre personer misstänkta för grov mordbrand så avfärdade åklagaren helt ett politiskt motiv.

Men åklagaren som utreder bilbränderna värjer sig mot spekulationerna.
– Jag avfärdar det helt och hållet. Det finns ingenting i vår utredning som tyder på politiska motiv eller att det skulle ha med skolstart att göra. Jag såg till och med någon riksdagsman spekulera och det tycker jag är väldigt märkligt, säger Mats Ihlbom. 

Åklagaren vill inte vara detaljerad kring vilka motiv man misstänker.
– Initialt är det ett känsligt läge och det kan vara större än den här händelsen. Men en av arbetshypoteserna är att det är en reaktion på samhällets arbete i området, säger Ihlbom.

 För att föregå med gott exempel så tänker jag inte själv spekulera i gärningsmännens motiv eftersom inlägget inte främst handlar om detta. Det är snarare ett problem att vissa politiker tycks se allt som ett illvilligt försök att påverka riksdagsvalet. Trots allt har det brunnit förr, både i Göteborg och på annan plats. När man, som Johan Hedin, utgår från att den enda möjliga agendan är att påverka riksdagsvalet så tyder det på en minst sagt bristfällig kontakt med verkligheten.
Det är dock inte exklusivt till frågan om bilbränder. Härom dagen anklagade flera moderater medierna, bland annat Dagens Nyheter, att lyfta klimatfrågan enbart för att "rädda kvar" miljöpartiet i riksdagen. Man kan här konstatera en blocköverskridande trend där alla nyheter som missgynnar det egna partiet tycks vara en illvillig konspiration för att påverka riksdagsvalet. Fördelningen är inte heller särskilt konstig. Vänstern, här representerad av Anders Lindberg och Daniel Riazat, vill helst inte prata om migration och säkerhet. I synnerhet är det inte en populär fråga bland socialdemokraterna på grund av regeringens kappvändande och generellt svajiga position i frågan under mandatperioden. Det är sannolikt därför man med en dåres envishet fortsätter att insistera att valet är en "folkomröstning om välfärden" för att till varje pris vrida perspektivet till klassisk höger-vänsterpolitik istället för migration, säkerhet och försäkringskassan. Problemet är att verkligheten inte alltid samarbetar. Men lika lite som miljöpartiet har tänt eld på skogarna för att "påverka riksdagsvalet" har extremhögern, vilken gruppering man nu menar, utfört en koordinerad brandattack för att valet ska handla om förorten. Är man av åsikten att allt av relevans görs med intentionen att vrida diskussionen inför valet så behöver man sannolikt komma ut mer i verkligheten och umgås med folk som inte är politiker.

Röd vårdpopulism

Under rubriken "stoppa privatiseringar och gräddfiler i vården" presenterade socialdemokraterna under dagen ett antal nya förslag på förändringar man vill göra inom sjukvården. Med mindre än en månad kvar till valet så gäller det ju att passa på. Själv är jag konsekvent skeptisk till sjukvårdspolitiska utspel eftersom jag, som anställd inom sjukvården, oftast ser att det handlar om att snygga till fasaden snarare än att ta tag i de problem som egentligen finns. I Aftonbladet menar man att förslagen går ut på att stoppa privatiseringar inom sjukvården och motverka "gräddfiler" som personer med sjukförsäkring påstås ha. Vill man ha bättre insyn i förslagen så är det naturligtvis bästa att läsa dem i detalj på socialdemokraternas hemsida. Efter en grundlig genomläsning inser jag dock att de flesta förslagen är baserade på direkta lögner eller problem som inte existerar. Låt oss ta en titt.


Det första förslaget avser mest att landets existerande sjukhus inte ska privatiseras och att man ska se över ersättningssystemen. Brist på detaljer gällande det senare gör det svårt att kontrollera och generellt så förespråkar jag inte att fungerande offentliga verksamheter ska säljas ut för sakens skull. Det anmärkningsvärda kommer diskret insmuget i sista stycket.

- Stopp för tvångsprivatiseringar
Socialdemokraterna ser hur privatiseringarna i vården skapar problem och vill därför ta bort lagstiftningen (den så kallade ”tvångs-LOV”) som tvingar landstingen att alltid ge privata vårdcentraler rätt att starta oavsett behov.

Till att börja med är rubriken felaktig. Det är inte en "privatisering" att starta en privat vårdcentral. Om man däremot tar en offentlig vårdcentral och låter den gå över i privat ägo så handlar det om en privatisering. Det är som att hävda att det är ett förstatligande när en ny offentlig vårdcentral öppnas. Utöver det oklart vilka "problem" som socialdemokraterna ser med den privata vården. Det som socialdemokraterna här kallar för "tvångsprivatisering" är helt enkelt möjligheten för en privat vårdgivare att etablera sig utan att landstinget har veto och att patienterna har rätt att välja en privat vårdcentral. Relevant i sammanhanget är ju att landstinget är den aktör som driver de offentliga vårdcentralerna och därmed är en konkurrent till de privata alternativen. Vad socialdemokraterna vill här är att landstinget ska kunna hindra nya vårdcentraler från att etablera sig och därmed begränsa antalet vårdgivare som patienterna har att välja mellan. Det här är ungefär lika vettigt som om McDonalds hade veto ifall Burger King eller Max skulle vara intresserade av att starta en restaurang i en stad som de tidigare redan är etablerade i. Vansinnigt, givetvis.
Anledningen till att man kallar det "tvångsprivatiseringar" och inte något mer rättvisande som "ingen etableringsfrihet" eller "nej till valfrihet i vården" är att ordet ger mer negativa associationer. Alla är ju emot tvång. Att det sedan inte är sant gör tydligen detsamma.


Andra punkten rör de så kallade "gräddfilerna" i vården.

- Förbud mot att köpa sig före i kön
Vi vill införa ett förbud mot att köpa sig före i kön i offentligt finansierad vård och samtidigt garantera insyn i hur privata vårdgivare hanterar försäkringspatienter i vårdköer.

Det vore ju fruktansvärt om det gick till på det här sättet som socialdemokraterna beskriver ovan. Går det att köpa sig före i de offentliga vårdköerna? Gud förbjude!
Lyckligtvis är det inte heller sant eftersom vårdförsäkringarna inte fungerar på det sättet. Har du en försäkring så har ditt försäkringsbolag en överenskommelse med en, ofta privat, vårdgivare. Använder du dig sedan av försäkringen så hamnar du i en kö som varierar från försäkringsbolag till försäkringsbolag. Den här kön är dock en helt annan än den som den genomsnittlige patienten utan försäkring hamnar i om man går till akuten. Personer med vårdförsäkring betalar således inte för att få någon "gräddfil" i kön, man betalar för att gå ur kön och ställa sig i en annan kö. Vårdförsäkringar är ju inget som socialdemokraterna är särskilt förtjusta i, det är sannolikt därför som man nu förmånsbeskattar den från och med juli i år. Naturligtvis är det inte så som regeringen själv beskriver det, utan man hävdar att man nu täppt till en "gräddfil". På vilket sätt det utgör en "gräddfil" att betala för en privat sjukvårdsförsäkring vid sidan av den offentligt finansierade vården som man redan betalar via skattesedeln framgår dessvärre inte. Förmånsbeskattningen gör att sådan vård nu också blir dyrare jämfört med offentlig sjukvård. Det grundar sig naturligtvis i att socialdemokraterna och vänsterpartiet tror att alla med privat sjukvårdsförsäkring är höginkomsttagare. Tanken är dem helt främmande att en stor del av personerna är vanligt folk med normala jobb som bara är i behov av snabb specialistvård om olyckan väl skulle vara framme. Utifrån det så är det oklart vad ett förbud rent konkret skulle innebära efter företeelsen som socialdemokraterna drar en lans mot inte existerar i verkligheten.


Det här är de centrala delarna av förslagen. Övriga förslag, som utökad offentlighetsprincip och utökat regelverk inom den digitala vården, är egentligen av mindre betydelse. De centrala delarna är begränsning av den privata sektorn och ytterligare kostnader för personer med sjukvårdsförsäkring. Gemensamt för dessa är att de inte har något att göra med de problem som just nu finns inom sjukvården. De flesta känner till att sjukvården genomgår en kris. Köerna är långa samtidigt som man lider av personalbrist. I praktiken är det brist på alla yrkesgrupper, såväl läkare, sjuksköterskor, undersköterskor som medicinska sekreterare. Med mindre personal så finns det färre vårdplatser vilket leder till att kapaciteten minskar, tiden det tar att få vård ökar och köerna växer. Detta, i sin tur, bidrar till en alltmer påfrestande arbetsmiljö för vårdpersonalen. Detta i kombination med en hierarkisk och trög organisation med begränsad möjlighet till karriärsutveckling om man inte är läkare leder till att folk slutar. Lönerna är också till större delen oproportionerligt låga, om man inte är läkare. Det här beror i sin tur på att de flesta tjänsterna inom sjukvården är traditionellt kvinnodominerade jobb och historiskt sett har betraktats som någon slags volontärarbete. Dålig lön, pressande arbetsmiljö och brist på karriärsutveckling är ett utmärkt recept på avgångar. Många väljer att söka sig till den privata sektorn, där både lönerna och arbetsmiljön tenderar att vara bättre, eller till andra landsting med något bättre villkor, beroende på var i Sverige man bor. En del omskolar sig helt enkelt till någon annan bransch. Det här är givetvis ett problem.



Istället för att hantera den problematik som många vårdanställda anger som orsaken till att de överväger att sluta så ägnar sig landstingen till större delen åt att putsa fasaden. Man genomför tillfälliga åtgärder för att kunna hantera de återkommande toppar när patienttrycket är som högst, men inget långsiktigt arbete görs. Det här är oavsett om landstinget styrs av höger- eller vänsterpolitiker. Under mandatperioden har Västra Götalandsregionen exempelvis styrts av moderaterna som av allt att döma gör ett lika värdelöst arbete som socialdemokraterna gjorde innan dem.
Inom vänstern ser man, kanske inte helt oväntat, den privata sektorn som problemet. Om bara inte den privata sektorn lockade iväg de anställda med bättre löner så skulle sjukhusen kunna bemannas och det skulle inte finnas någon kris, tycks man resonera. Tanken är naiv, för den förutsätter att vårdanställda accepterar vilka skitlöner som helst så länge det inte finns någon annan arbetsgivare att välja mellan. Socialdemokraterna hoppar dock entusiastiskt på frågan, ivriga att hitta en klassisk höger-vänsterkonflikt efter att ha behövt vara ansvariga för den pinsamma hanteringen av migrationsfrågan, transportstyrelsen och nedskärningen av LSS under valrörelsen.
Problemet är, vilket vem som helst med marginell insyn i vården begriper, att den privata sektorn i nuläget är nödvändig för att sjukvården inte ska kollapsa. I och med den numera nedröstade Reeplau-utredningen som föreslog ett vinsttak på operativt kapital så uttalade sig Läkarförbundet, Vårdförbundet och Vårdföretagarna. Man menade att en sådant förslag riskerade att belasta den offentliga sjukvården långt bortom dess kapacitet och att det var orimligt att försöka tvinga tillbaka anställda som lämnat den offentliga sjukvården på grund dåliga villkor. Av allt att döma så kommer socialdemokraterna att försöka sig på samma sak igen under nästa mandatperiod.
Den nuvarande strategin tycks vara att med en dåres envishet hävda att valet i september är en "folkomröstning om välfärden". Det här är för att hitta en tydlig vänster-högerkonflikt och slippa prata om LSS, migrationspolitiken och andra mer genanta frågor. Problemet är att det nuvarande sjukvårdspolitiska utspelet inte kommer att förbättra sjukvården över huvud taget, snarare öka trycket på den offentliga vården. Det här är tragiskt eftersom sjukvården är värd ett helhetsgrepp. Det går sannolikt att vända utvecklingen med seriösa satsningar på arbetsmiljö och lönefrågor, men istället väljer socialdemokraterna att göra plakatpolitik av det och kasta skit på den privata sektorn. Letar man efter ett parti som tar sjukvården på allvar istället för att plocka billiga politiska poänger så är detta parti sannolikt inte socialdemokraterna.