Vem vaktar väktarna?

Runda tre i den seglivade striden om brytpunkten för statlig skatt har dragits igång. Efter att riksdagen röstat genom det, tragglat frågan genom konstitutionsutskottet och slutligen genomfört den så har brytpunkten överklagats juridiskt. Bakgrunden är att oppositionen i samarbete med Sverigedemokraterna rev upp den planerade höjningen av brytpunkten för statlig skatt, i strid med gällande riksdagsordning.

Sedan 90-talskrisen har budgetpropositionerna antingen antagits eller avslagits i sin helhet, just för att förhindra den typen av kriser som vi nyligen såg i USA, alltså att en budget blockeras av oppositionen för att riva upp en enda fråga. Budgetar ställs således mot varandra, och en opposition i Sverige måste enas runt en alternativ budget, istället för att plocka russinen ur kakan.

Så har det alltså fungerat, fram till november förra året, när oppositionen såg det som viktigare att plocka billiga politiska poäng än att hålla sig till den ordning som har gällt i åratal. Anledningen till att man inte presenterade en alternativ budget var givetvis att det inte finns någon som helst möjlighet för Sverigedemokraterna att enas med resten av oppositionen runt en heltäckande budget. Det finns för många frågor, främst invandring och integration, där man tycker helt olika, och en budget som alla fyra partierna hade kunnat enas om är en omöjlighet.
Brytningen skedde nu inte utan kritik, riksdagens egna jurister menade att oppositionens agerande bröt mot riksdagsordningen, vilket inte hindrade konstitutionsutskottet från att driva igenom frågan ändå. Nu har den alltså överklagats juridiskt, den här gången av en privatperson uppbackad av Skattebetalarnas Förening:

– Vi vill att en juridisk prövning ska ge svar på vilket av riksdagens beslut som egentligen ska vara vägledande. Mycket tyder på att oppositionens agerande inte var i linje med hur riksdagsordningen ska tolkas, säger Joacim Olsson, vd på Skattebetalarnas förening, till DN. 

En man i Märsta norr om Stockholm begär förhandsbesked om den statliga inkomstskatten av skatterättsnämnden. Han pekar på att den rättsutredning som riksdagens talman Per Westerberg beställt av sina tjänstemän visade att oppositionens agerande stred mot riksdagsordningen. 

Oppositionen med Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna stoppade en höjning av brytpunkten för statlig skatt efter att budgetens intäkter redan var beslutade. Beslutet skulle ha sänkt inkomstskatten med upp till 250 kronor i månaden för 1,7 miljoner svenskar med högre inkomster.
– I grunden handlar det om var gränsen går för när beslutsfattare av politiska skäl åsidosätter regel­verket och våra grundlagar så till den grad att besluten inte ska ­efterlevas av våra myndigheter, ­säger Joacim Olsson.

Detta har nu inte resulterat i någon form av självkritik från oppositionens sida, tvärtom. Fredrik Olovsson (S), vice ordförande i riksdagens skatteutskott, bryr sig inte i någon större utsträckning om vad en juridisk domstol kommer fram till.

– Det står förstås alla fritt att pröva ­beslutet i domstol, men det är riksdagens konstitutionsutskott som slutligen avgör hur den här typen av lagar ska tolkas, säger han. 

Han ser processen som politisk under ett valår och menar att Skattebetalarna som organisation inte har något annat syfte än att hålla nere skatterna.
– Vi är säkra på att det beslut som vi har fattat är det ska gälla. Det är riksdagen som stiftar lagar om skatter, säger Fredrik Olovsson. 

Till skillnad från andra länder saknar Sverige en författningsdomstol där politikers beslut kan prövas mot grundlagen, en ordning som till exempel finns i den tyska konstitutionen.
– Experter är eniga om att inte ens de länder som har det skulle överpröva den här typen av beslut, säger Olovsson.

Det är oklart vilka dessa mystiska "experter" är, när riksdagens egna experter ansåg att beslutet i sig stred mot riksdagsordningen. Olovsson bemödar sig inte med att referera till några källor.
Ett problem är att riksdagen i praktiken granskar sig själv, konstitutionsutskottet består av riksdagspolitiker, alltså av samma personer som har fattat beslutet till att börja med. Utskottet har också samma proportioner, så är ett politiskt block starkt i riksdagen så är det också starkt i utskottet. Det leder inte sällan till den absurda situationen att konstitutionsutskottet används som slagträ mot det blocket som inte dominerar.
I andra länder, exempelvis Tyskland, har man istället en författningsdomstol. En sådan består av jurister och granskar politiska förslag och utreder huruvida de stämmer överens med konstitutionen. Det har hänt att författningsdomstolar har stoppat "grundlagsvidriga" lagar i strid med politikerna. I Sverige granskar dock politikerna i allt väsentligt sig själva.
Vi ska vara ärliga, högre utbildning blir allt mer en bristvara i riksdagen, och ledamöterna i konstitutionsutskottet är inte mer kvalificerade än någon annan att bedöma de juridiska aspekterna av ett lagförslag. Ytterst få är utbildade jurister, och det är som i allt annat partilinjen som råder.

Jag ser fram emot en juridisk prövning av frågan, men i slutändan kommer det att ha föga effekt. Även om en domstol finner att lagen står i strid med riksdagsordningen så kommer den att bollas tillbaka till konstitutionsutskottet som i sin tur kommer att finna att allt är i sin ordning.
Däremot kan det dra uppmärksamhet till behovet av ett fristående, juridiskt organ som granskar riksdagens arbete. Eller vill vi verkligen ha en situation där lagstiftarna granskar och utvärderar sig själva?

Absurd hamburgerdebatt

Den senaste veckan så har det så kallade "Maxgate" cirkulerat runt i media, främst på Aftonbladets sidor. Bakgrunden är att hamburgerkedjan Max VD Richard Bergfors skickade ut ett internt brev till sina anställda. Har man arbetat så vet man att det inte är något ovanligt, arbetsgivaren skickar ofta brev någon gång i månaden för att sammanfatta hur arbetet har gått och ge information om kommande förändringar eller gratulera de anställda när det gått bra. Brevet innehöll de vanliga redovisningarna och gratulationerna, men avslutades med stycket:

Det är valår och om oppositionen (S+V) vinner valet vill de höja både restaurangmomsen och arbetsgivaravgifterna för unga. Det vore fullständig katastrof för oss och branschen och det kommer få stora konsekvenser för vår tillväxt.

Det tog naturligtvis hus i helvete. Socialdemokraterna och vänsterpartiet rasade, Lo ansåg att Max utövade "politiska påtryckningar", en facebookgrupp startades.
Om vi släpper sakfrågan ett ögonblick så kan man observera exakt vad som kritiserades. Hittills har ytterst lite av kritiken handlat om huruvida Bergfors hade fel i sitt påstående eller inte, utan om det är acceptabelt för honom att ställa sig kritisk till oppositionen över huvud taget. Det mest ironiska är att det är LO som kritiserar Max för att utöva "politisk påtryckning", trots att det ganska väl sammanfattar vad LO själva sysslar med. I en debattartikel i Aftonbladet skrev Jenny Bengtsson från Hotell- och Restaurangfacket följande:

Det är valår och det märks. Det pratas mycket ute på arbetsplatserna nu. Men vi som jobbar i restuarangbranschen blir ofta förbjudna att prata politik ens med varandra.
Mot bakgrund av det blir hamburgerkedjan Max senaste utspel obehagligt. Vi vill självklart inte få påtryckningar i vad vi ska rösta på från våra arbetsgivare, med subtila hot om att branschens överlevnad hänger på oss. Våra arbetsplatser ska inte vara arenor där kapitalstarka arbetsgivare tar sig rätten att använda sin makt gentemot oss för politiskt påverkansarbete.

Nu må jag vara alldeles för liberal för att förstå var "påtryckningen" i fråga sker. Bergfors meddelar dels att oppositionen vill höja restaurangmomsen, vilket är sant, och att det skulle påverka branschens tillväxt negativt. Ingenstans står det "rösta på moderaterna om ni värdesätter ert arbete" eller liknande. Restaurangbranschen har tjänat på sänkningen av momsen, höjs den så innebär det mindre pengar vilket i sin tur innebär att det måste sparas in någonstans för att kompensera, det är enkel matematik. Kanske sparar man in genom att minska på arbetsstyrkan, kanske sparar man på andra områden. Det är sannolikt ett beslut som kommer att tas efter valet, ifall oppositionen vinner.
De som hävdar att det här är "obehagligt" är för övrigt LO, en organisation du i högsta grad står i beroendeställning till under löneförhandlingarna, en organisation som villkorslöst stöder socialdemokraterna och varje valrörelse bidrar med stora belopp. Det är vid sidan av den obetalda arbetskraften som kommenderas ut för att bygga valstugor, hjälpa till vid manifestationer och så vidare. Vid sidan av det så utövar LO i högsta grad påtryckningar på de medlemmar som röstar "fel", och man drar sig inte för att utesluta medlemmar om de skulle vara sverigedemokrater. Det senare med hänvisning till att det skulle vara "odemokratiskt" att de uteslutna medlemmarna röstar på SD.
I det läget befinner man sig inte riktigt i positionen att man kan gnälla över "politiska påtryckningar" för att en arbetsgivare anser att det skulle gå dåligt om oppositionen vann. Faktum är att jag finner LO långt mer obehagliga än Max, som åtminstone är ärliga om var den politiska kompassen pekar, istället för att inta någon form av falsk neutralitet.
Visitas VD Eva Östling skriver också, aningens mer nyanserat, i frågan:

Som företrädare för besöksnäringen i Sverige representerar jag tusentals företag av skiftande storlek, alltifrån ensamföretagare som driver kaféet nere på hörnan till den stora hamburgerkedjan. För mig är det en självklarhet att människor med olika bakgrund, utgångspunkt och värderingar deltar i debatten. Särskilt intressant uppfattar jag inlägg från människor med personliga insikter i den fråga som diskuteras. Här skiljer sig uppenbarligen min uppfattning från Jenny Bengtssons. I hennes värld ska arbetsgivare sitta tyst i bänken medan de politiska diskussionerna ska skötas av politiker och fackföreningsföreträdare.

Nej, fler arbetsgivare i Sverige bör följa Max exempel. Berätta om era villkor och förklara för både medarbetare och omgivningen hur olika politiska förslag påverkar era förutsättningar. Så får vi en bättre debatt och så stärker vi förutsättningarna för en politik som gynnar företagande och jobb.

Frågan är relevant. Saknar företagare yttrandefrihet i politiska frågor? Ska de hålla tyst och låtsas vara neutrala, även när frågan är något som starkt berör dem?
Naturligtvis inte, snarare bör fler företagare tala ur skägget så att man vet var de står. Frågan om restaurangmomsen rör ju restaurangägarna i högsta grad, så då vore det ju underligt om det betraktas som "obehagligt" när dessa har en personlig åsikt i frågan.

Kompakt okunskap

Dagens text var egentligen tänkt att handla om Stefan Löfven och 90-dagarsgarantin, men emellanåt hittar man så okunniga åsikter att en kommentar blir nödvändig. Löfven får vänta tills nästa gång, det finns värre saker som måste bemötas.
För de som följer frågan har det den senaste tiden varit något av en diskussion kring diagnosen ADHD och huruvida den över huvud taget existerar. Det började när DN:s gästkrönikör Nathan Shachar skrev en kolumn där han i konspiratoriska termer målade upp ADHD-diagnosen som en konstruktion av lömska psykiatriker och tog sig också friheten att föra upp skribenten Janne Larsson som en av källorna, medlem i den ökända sekten Scientologerna.
Tilltaget var inte särskilt uppskattat av psykiatrin, och en replik lämnades av ett flertal företrädare för branchen. I kort kan deras motargument sammanfattas med:

Svensk forskning visar att detta gäller även när hänsyn tas till föräldrarnas utbildning och inkomst, annan psykisk ohälsa, genetik och tidiga familjemönster. Dock verkar läkemedel mot adhd minska funktionsnedsättning och brottslighet, också bland hårt belastade kriminalvårdsklienter. Och detta utan att öka den missbruksrisk som redan är förhöjd hos personer med adhd utan behandling. Tillägg av kognitiva beteendeterapeutiska stödinsatser kan förstärka effekten av läkemedelsbehandling. Här finns alltså troligen omfattande vinster att göra, ekonomiskt och genom minskat lidande. 

Det talas mestadels tyst om dessa kunskaper, trots att de borde vara av intresse för många. Förvånansvärt lite når ut i media och oftare ser vi alarmistiska texter som Shachars med hårt vinklade urval av forskningslitteratur. 

Nathan Shachar efterlyser mediernas flockvisa kretsande över ”den kemiska obalansens bransch”. Vi som forskar, arbetar och lever med adhd skulle välkomna en granskning av ”den bio-psyko-sociala obalansen” i media. Varför väljer man så ofta bort den systematiserade vetenskapens, intresseorganisationens och de egna erfarenheternas röster?

DN:s politiska redaktör, Johannes Åman, försökte ursäkta publiceringen av Shachars konspirationsteorier med att de ville "vidga debatten". Själv är jag av åsikten att även idioter ska har rätt att uttrycka deras åsikter, om inte annat så att de kan genomskådas och sågas som sig bör i en god debatt. Hade det här varit en isolerad incident så hade det inte varit någon stor affär. Idag publicerade dock Sanna Lundell på Aftonbladet en krönika där hon ondgjorde sig över det "osunda debattklimatet".

Bara att skriva att adhd är en omdiskuterad diagnos leder till horder av argsint formulerade mejl från förbannade psykiatriker som hävdar att man sprider lögnaktig propaganda, och sårade föräldrar som intygar hur bra deras liv har blivit sedan deras barn fick rätt diagnos och medicin, och som uppmanar mig att hålla käften och låta dem vara i fred.
Som om att en kritisk inställning till adhd-diagnostiseringen i Sverige är detsamma som att missunna svenska barn lyckliga liv. Otroligt märklig slutledning.

Skriver man en krönika baserad på information från företrädaren för en sekt innehållande konspirationsteorier och anklagelser riktade mot en hel bransch så får man finna sig i att bli bemött. Hade det varit ett osunt debattklimat så hade istället avvikande åsikter hindras från att få utrymme till att börja med. Men känner man att det är jobbigt att bli bemött och motbevisad, då kanske man inte har i debatten att göra.
Eftersom det pratas mycket om olika diagnoser och preparat hit och dit så ska jag göra det väldigt enkelt. ADHD, precis som alla andra diagnoser, är enbart en samling symptom eller beteenden. Förekommer tillräckligt många av dessa i tillräckligt stor grad så har man ADHD. Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar bryr sig dock inte i någon större grad om hur vi klassificerar dem, så det är sällan någon har "ren" ADHD. Ofta förekommer olika drag från olika diagnoser. Jag har själv en mindre neuropsykiatrisk funktionsnedsättning som är blandad kompott från lite olika diagnoser. Den är, tack och lov, mycket lindrig, och med medicinering så fungerar jag mer eller mindre normalt.
Ingen av debattörerna som påstår att ADHD inte existerar ifrågasätter dock symptomen. De förnekar inte att det finns koncentrationssvårigheter, hyperaktivitet eller dåliga impulskontroller, exempelvis. Udden verkar dessutom enbart vara riktad mot ADHD, man har tydligen inga problem med andra diagnoser, så som Autism, Aspergers syndrom eller Tourettes syndrom. I praktiken är det klassificeringen, alltså vad vi kallar en samling olika funktionsnedsättningar, som ADHD-förnekarna gnäller på.
Det är ungefär lika logiskt som att hävda att lunginflammation inte existerar, även om personer kan ha en kombination av hosta, hög feber och andningssvårigheten, och att det hela skulle vara en konspiration av illvilliga läkare för att pracka på folk penicillin. Bortser man från att ADHD inte är en sjukdom utan en funktionsnedsättning så är det inte en särskilt avlägsen liknelse.

Sanna Lundell fortsätter:

Jag kan nämligen klargöra för er som tror att vi som kritiserar diagnoskriterierna för adhd/ADD precis liksom ni som ställer er bakom dem, vill att människor ska må bra. Vi tror dock inte att vägen dit är enkelspårig. Vi vill lyfta det faktum att det finns flera vetenskapliga teorier om adhd som liksom den nu i Sverige allena­rådande har stort vetenskapligt stöd. Vi tror inte att den enda lösningen är diagnostisering och medicinering. Jag tycker faktiskt att man behöver vara noga med att titta på bakomliggande orsaker och att vetenskaplighet ska råda, inte marknadskrafter som innebär att företag får betalt för hur många diagnoser de utför på ovetenskaplig grund.  

Till att börja med, det är inte några företag som diagnostiserar folk, en utredning för att få en diagnos är en omfattande process som inkluderar flera olika typer av specialister, bland annat en psykiatriker, en läkare och, ifall det gäller ett barn, en pedagog. Man utreder också personens närmiljö och tar hänsyn till sociala och kulturella faktorer. Det här är alltså inte något som några mystiska företag genomför, och det vilar absolut inte på någon ovetenskaplig grund. Påståenden i stil med att alla bråkiga barn diagnostiseras är en myt, i regel spridda av folk som inte har någon koll på ämnet.
Så som läroplanen i skolan ser ut så ska alla elever som riskerar att missa grundkriterierna i kärnämnena få en handlingsplan och det stöd som behövs. I verkligheten har dock skolorna ansträngd ekonomi, och ofta krävs det i praktiken en diagnos för att få stöd. Vad är det för alternativ till diagnos och behandling (därav medicinering är en möjlig) som Sanna Lundell ser? Alternativet i verkligheten är att lämna personen åt sitt öde, och det slutar inte alltid väl. Våra fängelser är fyllda med killar (det är vanligast hos pojkar) med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som inte fick den hjälp de behövde.

Vidare:

Janne Larsson är visser­ligen scientolog, det stämmer, men visst kan man väl vara troende och inneha ett kritiskt tänkande samtidigt? Eller ska vi förbjuda större delen av världens befolkning att kritiskt granska vetenskapen?

I normala fall skulle jag säga att en religiös tro inte på något sätt utesluter kritiskt tänkande eller sunt förnuft. Scientologerna är dock ett specialfall och en av de mest vridna, och skrämmande sekterna som det finns.
Jag överlämnar sammanfattningen av Scientologerna åt South Park:

Jag är beredd att gå rätt långt i min tolerans för folks tro, men när det gäller intergalaktiska rymdkejsare, utomjordiska själar eller rymdskepp formade som Boening-plan så har det nått någon övre gräns. Scientologerna avskyr psykiatrin, eftersom de tror att alla psykiska problem eller nedsättningar har "spirituella" orsaker. Svientologernas grundare trodde det fanns en global konspiration av psykiatriker som ville förinta scientologin och införa en psykiatrisk världsregering.
Man kan då fråga sig, är en person som tillhör en rörelse med de här åsikterna kapabel till att kritiskt och sakligt granska svensk psykiatri? Knappast.

ADHD-förnekarna består huvudsakligen av personer som antingen, likt Sanna Lundell, inte har någon som helst aning om hur neuropsykiatriska funktionsnedsättningar fungerar eller de som, likt Scientologerna, är motståndare till psykiatrin av rent principiella anledningar. Ovanpå det dyker det upp den ena rövarhistorien efter den andra följt av nostalgiska debattörer som menar att ADHD enbart beror på "slapp uppfostran" och att ungarna snarare behöver disciplin och ett rejält kok stryk, som på den gamla goda tiden.
ADHD har dock existerat som diagnos i lite drygt 50 år, och det råder ett stort koncensus inom psykiatrin om att den existerar. Kopplingen mellan läkemedelsföretagen och psykiatrin, framför allt i USA, är inget man bör ignorera, och just därför så ska man vara försiktig med när det är klokt att medicinera. Men i Sverige så medicineras inte heller alla med ADHD. Därför kommer man inte att hitta särskilt många psykiatriker som förnekar ADHD:s existens, så debattörer tvingas dra fram galningar som Janne Larsson. Det borde säga en hel del om bevisläget.

ADHD är inte omtvistad, det finns ingen seriös forskning som visar på att den inte existerar och psykiatrikerna är mer eller mindre eniga i frågan. Ju förr okunniga debattörer som Sanna Lundell och Nathan Shachar inser det, desto bättre.

Inkluderingsperspektivet är ett gissel

Skolan är i fokus idag, efter att Alliansen presenterat sitt skolpolitiska utspel.
Det i korthet tre förslag som presenteras: grundskolan ska utökas till tio år, obligatorisk sommarskola för de som inte fått godkänt i kärnämnena ska införas och de som efter nian inte har behörighet till gymnasiet ska kunna gå ett extra år för att komplettera sina kunskaper.
Det är bra förslag, som har potential att hjälpa de som inte riktigt når fram till ett godkänt slutbetyg. Det finns fortfarande fler problem med skolan som behöver åtgärdas, men det är positivt att Alliansen rör sig åt rätt håll.
Inte helt oväntat resulterade utspelet i en hel del gnäll från socialdemokraterna. I en debattartikel på Aftonbladet muttrar Magdalena Andersson och Ibrahim Baylan över att Alliansen ägnar sig åt "symbolfrågor".

Nu riskerar skoldebatten att återgå till detta destruktiva läge. Den borgerliga regeringen lyfter upp nya små symbolfrågor som avgörande för skolans framtid – så som mer katederundervisning, betygsättning istället för skriftliga omdömen för 10-åringar, mer provskrivning och andra frågor som riskerar att ha liten, ingen eller motsatt effekt.
Det blir allt mer uppenbart att regeringen driver dessa symbolfrågor inte av en tro på att det hjälper våra barn – utan av taktik. Den behöver helt enkelt dölja det faktum att den är fullständigt splittrad i de tre stora frågorna som är avgörande för skolans framtid. Det interna bråket i regeringen om dessa frågor är nu tydligare än någonsin

Man ska kanske inte kasta sten när man sitter i glashus. Socialdemokraterna och deras inofficiella samarbetspartners, vänsterpartiet och miljöpartiet, har helt olika syn på skolan. Det råder inte direkt någon enighet över skolpolitiken på den vänstra sidan av det politiska spelfältet. Faktum är att vi inte har någon aning om vad socialdemokraterna ämnar göra ifall de vinner valet, artikeln nämner lite diffust mindre klasser, mer specialpedagoger, gnäller över det fria skolvalet och framställer skattesänkningar som en motsättning mot ökade resurser till skolan. Samtidigt vill vänsterpartiet avskaffa både det fria skolvalet, läxor och betygssystemet, medan miljöpartiet vill ha en "anti-auktoritär" skola.
Samtidigt menar Anders Lindberg på Aftonbladets ledarsida att det är "bristen på likvärdighet" som är problemet med skolan.

Jag skulle vilja inta motsatt åsikt: svensk skola är alldeles för likvärdig, och det är ett av problemen. Sedan ett antal år tillbaka så har det så kallade "Inkluderingsperspektivet" varit styrande som pedagogisk modell i skolan. Perspektivet bygger, i korthet, på att eleverna i så stor utsträckning som möjligt ska delta i den normala undervisningen, inte separeras i specialklasser eller mindre grupper. Det här är ett perspektiv som är förödande för de som antingen befinner sig högst upp, de ambitiösa och begåvade eleverna, eller längst ned, i synnerhet de med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Jag tänker lägga viss fokus på de senare.
Skolan i sig har egentligen en väldigt strikt och, för vissa, onaturlig struktur. Man går tidig morgon till sen eftermiddag, förväntas sitta still och tyst i grupper på 20-30 personer och äta gemensam lunch. Elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar är i varierande grad allergiska mot stora grupper och för många sinnesintryck. Har man grav autism, exempelvis, är det fullständigt omöjligt att fungera i ett normalt klassrum, oavsett hur gärna man vill.  De som är ovanligt begåvade, å andra sidan, har motsatt problem, de tvingas sänka sin nivå för att matcha resten av eleverna.
Inkluderingsperspektivet är egentligen en förvriden form av jämställdhet, där alla tvingas in i en luddigt definierad norm. Om man passar in i normen, vilket många gör, så fungerar det bra, men för de som inte passar in så fungerar det mer som en tvångströja.
Många debattörer på vänstersidan hävdar att det fria skolvalet är orsaken till segregeringen i svensk skola, men jag tror snarare att den tydliggör ett problem som borde varit uppenbart tidigare. Föräldrar till driftiga och begåvade elever flyttar sina barn från skolor eftersom de inte utvecklas i sina gamla skolor. Så, ska bra elever tvingas gå kvar i dåliga skolor för att snygga till statistiken? Givetvis inte.
Eftersom alla elever än individer med egna talanger, förutsättningar och problem så går det inte att tvinga in samtliga i någon fördefinierad mall.

Det här kommer dock vänsterblocket aldrig att erkänna, eftersom deras syn på jämställdhet innebär att alla inte bara ska ha samma rättigheter, utan också samma förutsättningar. Samhället efter skolan är aningens mer förlåtande, eftersom det faktiskt finns arbeten för de som är kreativa, excentriska eller avvikande.
Det är dock tragiskt att det politiska block som i störst utsträckning pratar om mångfald också är de som är kvickast att försöka tvinga in alla i en fördefinierad mall.

Rättelse:
Efter att fått en del kommentarer från en läsare och blivit rättad på en punkt så är det nödvändigt att lägga in en rättelse. Inkluderingsperspektivet, så som det formuleras i styrdokumenten, bygger på att den vanliga undervisningen ska anpassas så att den fungerar för alla, inte att alla ska göra samma sak.
Jag ska också betona, vilket inte framgick tydligt nog tidigare, att jag bara förespråkar specialgrupper när det gäller elever med grava funktionsnedsättningar som inte fungerar i normala sociala situationer.
Det jag däremot vänder mig mot är bristen på flexibilitet när skolan möter elever som inte passar in i en bekväm mall och, framför allt, politiker som i sin iver att uppnå "jämställdhet" vägrar acceptera att somliga föds, och under resten av livet kommer att ha andra förutsättningar än vad som är "normen".
Detta framgick dock inte tydligt nog i texten ovan, så det är nödvändigt att jag betonar det.

Granska de gröna

Inför valet har Aftonbladet en serie artiklar de kallar "plakatpolitik". Varje partiledare, en per dag, intervjuas och får rita ett plakat med ett budskap som bäst sammanfattar partiets linje inför valet i september. Idag är det miljöpartiets och Åsa Romsons tur.
Bland riksdagspartierna innehar miljöpartiet privilegiet att ytterst sällan behöva utsättas för kritisk granskning eller besvärande frågor. Inför förra valet granskades de olika partierna stenhårt, skattesänkningar synades, investeringar skärskådades och utspel undersöktes. Det närmaste man kom en granskning av miljöpartiet var dock en historisk tillbakablick som Aftonbladet gjorde, där man skildrade hur partiet gått från en grupp skogstomtar när de kom i riksdagen 1988 till ett professionellt och regeringsdugligt parti 2010. Genomgående för granskningen, eller bristen därav, är att media aldrig undersöker vilka praktiska effekter miljöpartiets politik skulle få för tillväxten eller välfärden, exempelvis. Istället köps argumenten ofta rätt av och upprepas utan någon kritisk granskning.

Anledningen till att ligger till på det här sättet är rätt enkel. Kent Asp på JMG vid Göteborgs Universitet undersöker med jämna mellanrum hur journalisternas partisympatier ser ut. Den senaste publikationen täcker år 2011. Kapitlet i fråga kan läsas på nätet.
Av alla partier så är det miljöpartiet som får i särklass högst andel av journalisternas röster, hela 41 procent, därefter kommer vänsterpartiet på 15 procent och socialdemokraterna på 14. Med det här i ryggen så är det inte särskilt svårt att begripa varför miljöpartiet aldrig utsätts för kritisk granskning, som journalist är man givetvis mindre benägen att granska någon som man själv sympatiserar med. Faktum är att stora granskningar och gräv är krävande och till stor del bygger på journalistens egen drivkraft. Vidare så har man som journalist i Sverige rätt att neka uppdrag som strider mot ens personliga övertygelser. Om jag, exempelvis, skulle erbjudas ett jobb att kritiskt granska alla folkpartiets förslag inför valet så skulle jag sannolikt tacka nej. Jag röstar själv på folkpartiet, och tror att det skulle bli ett problem att förhålla mig objektiv. Det är inget problem i stort, eftersom det sannolikt finns en annan journalist som inte röstar på folkpartiet som skulle kunna göra samma jobb. Däremot, om nästan halva yrkeskåren stöder ett parti som har ett förhållandevis litet stöd i riksdagen (7,34% i senaste valet) samtidigt som partiet i fråga tycks granskas i betydligt mindre utsträckning än de övriga, då har vi ett problem.

Men, eftersom jag inte röstar på miljöpartiet så har jag inga problem med att ta det som Romson säger och skärskåda det lite noggrannare. Bland frågorna och svaren är det framför allt ett som sticker ut:

Bensinpriset då, hur dyrt ska det få vara att köra bil om Miljöpartiet får bestämma?
– Det är oljebolagen som sätter priserna på bensinen och dieseln i dag. Miljöpartiet har aldrig bestämt bensin eller dieselpriset, men våra förslag innebär att en normal bilist får lägga på mellan 50 och 100 kronor i månaden i klimatavgift för att kunna finansiera omställningen till för­nybart bränsle. Då blir det inte så dyrt i fram­tiden utan att man kan växla över till förnybara bränslen som blir billigare relativt sett.

Till att börja med så är det som Romson säger om bensinpriset direkt felaktigt. Om hon bara är okunnig eller faktiskt ljuger för Aftonbladet lämnar jag åt läsaren att avgöra. Av bensinpriset, som 2012 låg på 14,98 kronor litern så utgjorde skatter 8,36 kronor, eller 55,83 procent av priset. Hamnar miljöpartiet i regeringen så har de alltså i högsta grad möjlighet att påverka bensin- eller dieselpriset. Ovanpå detta anser också Romson att bilister ska betala en "klimatavgift" på 50-100 kronor.
Det är redan i nuläget dyrt att köra bil, förutom kostnaden för att ta körkort eller att köpa själva fordonet. Förutom försäkringen, som du enligt lag är tvungen att skaffa, så finns det också en fordonsskatt som består av ett grundbelopp och ett tillägg baserat på hur mycket bilen släpper ut. Bor du i Göteborg eller Stockholm så har du trängselskatt ovanpå det, och dessutom är bensinen dyr. Ovanpå det ska det dessutom staplas ytterligare en avgift. Romson är ovillig att säga rätt ut hur mycket hon vill höja bensinpriset med, men lyckligtvis så har hon redan i en tidigare intervju pratat om detta.
Tidningen Auto, motor och sport intervjuade Romson i oktober, och då lät det så här:

Vad är rimligt att en liter bensin eller diesel kostar?
Jag har ingen uppfattning om det exakta priset. Jag vill att milkostnaden ska vara dyrare än för biogas och förnybara bränslen. Men för den som åker bil mycket varje dag så handlar Miljöpartiets förslag om en hundralapp i månaden i ökade kostnader med höjd koldioxidskatt.

Bensinpriset ska alltså höjas rent principiellt, för att avskräcka folk från att använda bensin eller diesel.
När vi nu är på bränslen, så pratar miljöpartiet mycket om att ställa om till "alternativa drivmedel", men faktum är att det i nuläget inte existerar några vettiga alternativ på marknaden. Etanol är lite drygt sex gånger så dyrt som bensin, och precis som övriga biogaser så släpper den ut växthusgasen under framställningen och tar upp odlingsmark som bättre hade kunnat användas till mat, en begriplig kritik när det råder svält på många ställen i världen.

Miljöpartiet har dock på senare tid försökt tala tyst om bensinpriset, eftersom man försöker framställa sig som ett landsbygdsparti. Problemet är att i glesbygden så är inte bilen så mycket en lyx som en nödvändighet, och det faller på sin egen orimlighet att ett parti som förespråkar höjda koldioxidskatter och "klimatavgifter" för att tvinga fram en omställning till drivmedel som idag inte är gångbara skulle innebära särskilt mycket positivt för väljarna ute på landet.
De argumenten fungerar däremot mycket bättre i storstäderna, där det ofta finns en mer utbyggd kollektivtrafik och folk har möjlighet att låta bilen stå hemma. Det är också där miljöpartiet har sina väljare, bland storstadens medelklass, och uppenbarligen bland landets journalister.