Att ta i hand

Det har inte varit någon vidare vecka för miljöpartiet.

Nyheter 24:s kolumnist Emma Lindström frågade sarkastiskt om det var någon ny mediestrategi från partiets sida att ställa till med minst en skandal om dagen. All publicitet är ju bra publicitet.
Det började redan i torsdags förra veckan när bostadsminister Mehmet Kaplan ertappades på en middag med turkiska fascister. Jag använder här ordet "fascism" i sin korrekta bemärkelse, eftersom det är just vad det handlar om. Det är inte heller första gången Kaplan hittas i tvivelaktigt sällskap. Han har tidigare exempelvis bjudit in förintelseförnekare till riksdagen och jämfört islamister som åker och slåss för ISIS i mellanöstern med svenska frivilliga under finska vinterkriget. Som Rebecca Weidmo Uvell förtjänstfullt redogör för så tillbringade Kaplan den första tiden som minister med att åka till eller via Turkiet och prata om politiska områden som inte var hans. Förvånansvärt lite bostadspolitik har förts under hans tid som minister, så det går knappast att påstå att Kaplan har gjort ett bra jobb.
I söndags lyckades Svenska Dagbladet gräva upp ett uttalande från 2009 där Kaplan jämförde Israel och Nazityskland. Det tog omedelbart hus i helvete. Uttalandet kritiserades kraftigt av bland annat utrikesminister Margot Wallström och Mona Sahlin. Det hela ledde så småningom till att Kaplan fick avgå på måndagen.

Har man bevittnat ett par avgångar så vet man att det finns ett mönster i det hela. Den avgående ministern brukar nämna det han eller hot gjort fel, konstatera att förtroendet är förbrukat och lämna sin post. Statsministern säger i regel några väl valda ord om regeringens värdegrund. Mot den bakgrunden var Kaplans avgång underlig. Under presskonferensen hävdade Kaplan att han inte hade gjort några fel, miljöpartiets språkrör hävdade att Kaplan inte hade gjort några fel och Stefan Löfvén meddelade att han delade den bedömningen. Därefter avgick Kaplan. Man kan ju undra varför mannen avgick om inga fel hade begåtts och allt var frid och fröjd.
Mediehanteringen från miljöpartiets sida och bristen på sjukdomsinsikt var långt ifrån imponerande, men man kunde förvänta sig att diskussionen skulle tyna bort när nu Kaplan var ute ur bilden.
Icke.
Under onsdagen avslöjades att en av miljöpartiets kandidater till partistyrelsen, Yasri Kahn, hade vägrat ta en kvinnlig TV4-reporter i hand med motiveringen att det var "för intimt".

I samband med TV4-intervjun vägrar han dock ta kanalens kvinnliga reporter Ann Tiberg i hand. I stället vill han hälsa med ena handen på bröstet.
– Så som jag är uppväxt är det så att fysisk beröring med det motsatta könet anses vara väldigt väldigt intimt, förklarar Khan.
På frågan om han, likt partistyrelsen han kandiderar till, vill bryta upp de patriarkala strukturerna i samhället svarar han:
– Ja, absolut. Grejen är så här, vad är patriarkala strukturer? Det är normer, och det är normer som vissa av majoriteten uppbär.

Det sista uttalandet är minst lika anmärkningsvärt som det första. Kahn klassificerar patriarkala strukturer som normer som "vissa av majoriteten" uppbär. Implicit innebär det att minoritetsgrupper är "immuna" mot anklagelser om dylika strukturer, enligt Kahns resonemang.
Den här gången gick det kvickt, enbart några timmar efter avslöjandet drog Kahn tillbaka sin kandidatur. När Gustav Fridolin dagen därpå, under torsdagen, kommenterade det hela sade han sig "inte ha förstått" att kvinnor fann det så kränkande att inte bli hälsade på samma sätt som männen.
Man tar sig för pannan.

Strategin från de som stöder Kahn och Kaplan tycks numera vara fullt frontangrepp och att kasta rasistkortet på kritikerna. Det hävdas, bland annat, att händelserna visar att det som muslim inte går att arbeta politiskt utan att bli smutskastad på grund av sin tro.
En viss botanisering bör göras. Göteborgs-Posten intervjuade Mohammed Fazlhashemi, professor i islamisk teologi, och konstaterade att handslaget är en "icke-fråga" inom islam.

– För de allra flesta muslimer är detta en icke-fråga. Frågar du pragmatiska och vänsterinriktade muslimer så är det ofta självklart att skaka hand. Det finns även lärda muslimer som menar att man bör ta i hand om motparten kan uppleva det som kränkande att avstå. Men sen finns det givetvis också konservativa muslimer. De är dock ingen majoritet i sekulära länder.

Det handlar, i korthet, om gamla patriarkala strukturer, inte om religion. Vägrar du ta en kvinna i hand så är det inte för att du är muslim, utan för att du är sexistisk. En del av problemet är att bilden av muslimer som förmedlas via media inte överensstämmer med verkligheten.

Jag har intrycket att den genomsnittlige muslimen i Sverige inte är mer radikal än en genomsnittlig kristen. Man går till moskén någon gång i veckan, ber privat och lever så gott man kan efter den privata tron. Man förstår att alla inte delar samma religion som man själv och accepterar det, samtidigt som man inte kräver att resten av samhället ska formas runt de egna livsvalen. Men precis som i alla andra religioner så finns det inom islam en liten ortodox minoritet. Det är i regel den här minoriteten som vägrar skaka hand med det motsatta könet, vill ha åtskillnad mellan män och kvinnor, särlagstiftning och är övertygade om att kvinnor måste klä sig på ett visst sätt. Det här är en minoritet, men den är högljudd. Problemet är att när majoriteten är tyst så är det de högljudda som får diktera hur muslimer framställs i media. I Sverige finns det ett antal organisationer som säger sig representera de svenska muslimerna med officiella namn som "sveriges muslimska råd" eller "islamiska förbundet". Hur representativa är de egentligen?
Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, skrev på Svenska Dagbladets debattsida så sent som 2014 om samma ämne.

En vanlig missuppfattning som kan förstärkas med en allt för ensidig framställning är att alla individer som har en muslimsk kulturell bakgrund är religiösa. Detta trots att statistiken pekar på att två tredjedelar av alla personer som kan sägas ha en muslimsk kulturell bakgrund i dagens Sverige uttrycker en ljum eller indifferent koppling till sin religion. Majoriteten är inte organiserade eller regelbundet praktiserande islam. Denna majoritet av kulturella eller sekulära muslimer kan därför inte automatiskt ses som representerade av de muslimska församlingar och organisationer som företrädelsevis ges en röst i svenska medier. Svenska journalister har en stor utmaning i att ge denna ”tysta majoritet” en representation i sin nyhetsbevakning.

I stora drag har man helt enkelt misslyckats med detta. De sekulära muslimerna som inte är aktivt religiösa nämns över huvud taget aldrig i media, istället är det bilden av de mer ortodoxa muslimerna som dominerar. Socialdemokraten och muslimen Nalin Pekgul skrev på ämnet i samband med att islamisten Omar Mustafa var tvungen att avgå från partistyrelsen.

I Sverige utgör de islamistiska muslimerna en minoritet. Men de är väldigt föreningsaktiva och kämpar målmedvetet för att deras organisationer ska uppfattas som breda muslimska rörelser. I själva verket uppfattas de av de flesta muslimer i Sverige som en liten och extrem religiös sekt. 

För islamisterna måste det vara en stor seger när Peter Weiderud skriver på DN Debatt att Omar Mustafa företräder en stor väljargrupp och syftar på muslimerna. Vi andra muslimer känner oss omyndigförklarade när vi blir pådyvlade islamisten Mustafa som vår företrädare.

Det hela är ungefär jämförbart med att man skulle låta samfund som Livets Ord eller Jehovas Vittnen representera alla kristna istället för Svenska Kyrkan. De flesta kristna är nämligen inte heller särskilt aktivt religiösa, precis som muslimerna. Det har dock varit smidigt för media och de politiska partierna att kontakta de organiserade muslimska organisationerna, som i stor utsträckning är islamister, för samarbete eller kommentarer. Då får man en uppenbart felaktig bild och representation av landets muslimer. Vare sig Mehmet Kaplan, Yasri Kahn eller organisationer som svenska muslimer för fred och rättvisa (som var författarna av debattartikeln i Aftonbladet) är representativa för de svenska muslimerna. De representerar en liten extrem minoritet. Tidigare nämna Nalin Pekgul är ett utmärkt exempel på en muslim inom politiken som framgångsrikt lyckas balansera sin tro och politiska engagemang. I en intervju som gjordes igår menar hon att miljöpartiet har varit medvetna i åratal om att man börjat få in islamister i partiet, men ledningen har valt att ignorera det.
Problemet är således inte vanliga muslimer, problemet är islamister, och det är endast positivt att de värderingarna granskas och hängs ut i media. Det finns måhända sammanhang där den typen av människosyn är acceptabel, men de politiska partierna bör inte vara ett av dem.

Mystiska nyhetsvärderingar

Igår, den 2:e april, var det världsautismdagen, eller World autism awareness day, som är det engelska originalnamnet. Är du svensk så är det fullt förståeligt om du inte hade någon aning om detta, eftersom dagen här i Sverige passerade förbi helt obemärkt.
Mer än de flesta är jag bekant med den mystiska algoritm som media brukar benämna som "nyhetsvärdering". Förhållandevis ofta dyker det upp diverse konspirationsteoretiker och påstår att "media mörkar", ofta med exempel på någon trivial lokal händelse som inte har blivit omskriven. Realiteten är att en redaktion har ett visst antal journalister och ett visst antal arbetstimmar, så det är en omöjlighet att skriva om allt. Därför sker det en värdering där man tar hänsyn till händelsens avstånd, eventuella nyhetsvärde och allmänintresse. Det är därför vi inte får läsa om snatterier i Tokyo. Ju längre bort från oss något händer, desto högre måste det smälla för att omskrivas.
Även utifrån detta så har jag svårt att förstå nyhetsprioriteringen i det här fallet.

Världsautismdagen instiftades av FN 2007 och firas den 2:e april varje vår. Den mest drivande organisationen är den amerikanska Autism Speaks. Organisationen är inte oproblematisk, dels eftersom majoriteten av deras budget läggs på att hitta ett "botemedel" mot autism, och enbart en minoritet av resurserna läggs på stöd till autistiska och deras familjer. För att vara en organisation som säger sig tala för autistiska så är det också anmärkningsvärt att dessa fullständigt saknas i styrelsen eller någon högre beslutande position. Dessa problem är värda att poängtera, men jag kommer inte att utveckla dem ytterligare i det här inlägget, det förtjänar en egen bloggpost.
Tveksamheterna kring Autism Speaks åsido så fokuserar den 2/4 på värden som alla borde kunna ställa sig bakom: att höja medvetenheten och acceptansen kring personer med autism. En av de mest förekommande sätten att visa detta på är att lysa upp byggnader i färgen blått.
Så också i år, där tusentals byggnader över hela jorden färgades blåa, exempelvis Kristusstatyn i Rio de Janeiro, Suezkanalen i Egypten, Empire State Building i New York och operahuset i Sydney, för att nämna ett fåtal. Så, hur nämndes detta i svenska medier?
Tja, inte alls.

Någon rapportering eller notis om dagen dök över huvud taget inte upp i svenska medier. Den enda svenska nyheten om dagen dök upp i Västra Nyland, men det är inte en svensk tidning utan en finsk, fast skriven på svenska. I efterhand damp det ner en artikel från Expressens systersida Omtalat, som dock valde att jaga klick på nätet genom ett youtube-klipp som ska simulera hur det känns för någon som är autistisk snarare än att skriva om själva dagen. Går man tillbaka tidigare år så är mönstret sorgligt välbekant. 2015 publicerades enbart en radiointervju om dagen på Sveriges Radio, och det blir inte direkt bättre ju längre bak man går. Världsautismdagen har med andra ord ignorerats av svenska medier i åratal. Gårdagen bjöd inte heller på några spektakulära nyhetshändelser som skulle kunna motivera att man ignorerade dagen för att fokusera på större nyheter.
Detta ter sig något paradoxalt, med tanke på att svenska medier brukar vara duktiga på att åtminstone omnämna den här typen av temadagar. Även när det dyker upp någon av de oändliga dagar tillägnade vissa bakverk (kanelbullens dag, våffeldagen, semmeldagen, etc), så brukar man åtminstone bemöda sig med en mindre artikel om dagens historia. När motsvarande dag för Downs syndrom inträffade den 20:e mars skrevs det ett antal nyhetsartiklar och debattartiklar på ämnet, vilket gör den totala medietystnaden den 2:e april mer intressant. För jämförelsens skull så är Downs syndrom en utvecklingsstöring som omfattar ungefär en på 700 i Sverige. Andelen som är autistiska är ungefär 1%, alltså sju gånger fler. Övriga temadagar ska man inte ens prata om. Vid Pride och internationella kvinnodagen tapetseras tidningarna praktiskt taget av artiklar i ämnet, även om det påverkar en större grupp människor. När det gäller autism, däremot, så råder kompakt tystnad. En någorlunda begåvad journalist skulle kanske kunna dra slutsatsen att det åtminstone är värt att rapportera att tusentals större byggnader tänds i blått, bland dem en del viktiga landmärken och monument, samt att både USA:s president Barrack Obama och FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon valde att göra uttalanden. I Sverige, däremot anses sådana triviala händelser vara underordnade de riktiga nyheterna, som exempelvis att en 104-åring i Halland av misstag fick en kallelse till förskolan.

Jag har tidigare problematiserat att medierna har ett synnerligen enkelspårigt narrativ när det kommer till personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Folk med ADHD får den stereotypa bilden av "bråkiga barn", eller så släpper man fram diverse pseudoforskare och konspirationsteoretiker som ifrågasätter diagnosens existens. Har man autism får man regelbundet höra att man "saknar känslor", "kan bli besatt av att döda" eller "inte fungerar i samhället".
På senare tid har det börjat luckras upp lite, men ett fåtal artiklar som också beskriver de fördelar som kan komma med en diagnos. Narrativet är dock fortfarande övervägande negativt, där personer me neuropsykiatriska funktionsnedsättningar huvudsakligen beskrivs enbart i negativa termer. Skillnaden mellan i hur världsautismdagen beskrevs (det vill säga, inte alls) och hur man rapporterade runt internationella Downs syndrom-dagen har sannolikt att göra med att autism är ett osynligt handikapp. Downs syndrom är synligt, vilket gör det lättare att ta hänsyn till. Autism, i likhet med alla andra neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, har inga synliga yttre tecken. En person med autism ser utåt sett inte konstigare ut än någon som är neurotypisk, vilket gör att stereotypen av folk med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som bråkiga barn som behöver veta hut lever kvar. Normen att man ska anpassa sig till majoriteten är stark i Sverige, i synnerhet om man har en funktionsnedsättning som inte är synlig utåt.
Det här är också ett svenskt problem. Ser man globalt så var det medierapportering från världens alla hörn. USA dominerade givetvis, men det var också skrivelser från Storbritannien, Gibraltar, Mellanöstern, Kina och många fler. När en av grundpelarna bakom dagens instiftande var att den skulle öka medvetenheten så är det inte hållbart att svenska medier fullständigt ignorerar dagen när deras internationella motsvarigheter rapporterar om den. Det är inte en vettig nyhetsvärdering, och det är inte god journalistik.