ADHD och perspektiven

Jag skriver på nyheter 24 som respons på en tidigare debattartikel av Emelie Walles. I normala fall skulle jag inte skriva en artikel enbart för att opponera mig mot något som en annan person har skrivit, men det här är ett specialfall. Enligt henne själv har alltså Walles ADHD, något som hon av artikeln att döma verkar se som ett mindre obehag som kan arbetas bort. Hon skriver:

Att skylla på man inte kan göra visa saker för att man har ADHD är för mig att vara lat, allt för många identifierar sig med sin diagnos och lutar sig tillbaka. Allt går om man bara vill, visst jag får kämpa lite mer än alla andra på vissa saker, medan jag också kan briljera med unika affärsidéer som ingen annan tänkt på, jag kan också jobba väldigt effektivt med det jag tycker om, vilket ger mig ett enormt försprång gentemot mina kollegor på marknaden. 

Alla människor har bra och dåliga egenskaper, det är bara så att mina kanske inte hör till vanligheterna, men fortfarande hör det till vanligheterna att man har dåliga sidor. Jag har nära till skratt och gråt, vilket kan gå väldigt snabbt, ibland från en sekund till en annan, visst det är jobbigt men jag tror att det är minst lika jobbigt för personer som tex är blyga, summan av kardemumman -Vi alla kämpar med olika svårigheter.

Walles jämställer alltså dels att ha vissa karaktärsdrag, som att vara blyg, med att ha ADHD. Samtidigt klassas se som inte kan göra saker på grund av diagnosen som "lata". Det är tämligen uppenbart att Walles har en lättare form av ADHD, men det är inte alla förunnat. Tvärtom.
Precis som de flesta funktionsnedsättningar så går ADHD i grader. Å ena sidan har vi de som kommit relativt lätt undan. Man har svårigheter, men det går att jobba bort det värsta med rätt träning och/eller medicin. Å andra sidan har vi de med ickeexisterande impulskontroll eller grava koncentrationssvårigheter. För dessa människor kan ADHD vara ett rent helvete att ta sig igenom, och jag är tämligen övertygad av att Walles påstående om att "allt går om man bara vill" känns hånfullt här. Walles problem är att hon utgår från att hennes egen situation, sannolikt en tämligen lätt ADHD, är generellt gällande för alla andra med diagnosen. Så är inte fallet. Som jag själv skriver:

Det är uppenbart att Emelie Walles tillhör den relativa minoritet som har välsignats med lättare funktionsnedsättningar och som med viss ansträngning kan leva ett normalt liv. Det bör dock noteras att NPF som helhet sällan resulterar i några superkrafter. Det förekommer specialkompetens, visst, exempelvis inom Aspergers syndrom eller autism.

Dock, för varje person med lättare funktionsnedsättningar som lyckats kämpa sig fram till ett normalt liv så finns det minst två för vilka en diagnos kan vara ett rent helvete. Det framstår därför inte bara som okunnigt utan även drygt när man påstår att man borde se ADHD som "något positivt som folk nästan önskar att de hade".

Sådana uttalanden är inte bara dryga, utan även hånfulla. Det är också problematiskt eftersom vi hela tiden har en debatt. Som jag tidigare skrivit så får diverse självutnämnda "experter" och konspirationsteoretiker ständigt utrymme att komma med absurda uttalanden om neurospykiatriska funktionsnedsättningar. ADHD ligger mest i skottlinjen just nu, och det finns vissa debattörer som hävdar att diagnosen inte finns, utan är ett påhitt av psykiatrin. Samtidigt finns det sociologer som hävdar att diagnoser som helhet är "sociala konstruktioner". I det perspektivet så blir det problematiskt när någon som själv hävdar att hon har en diagnos skriver att det inte är farligare att ha ADHD än att exempelvis vara blyg. Utöver detta så är det tveksamt om Emelie Walles över huvud taget har en diagnos.

Gräver man igenom hennes blogg så ser man att hon i januari ställde sig i kö till att bli utredd. Är man någorlunda bekant med processen så vet man att det kan ta olika lång tid med själva utredningen, men eftersom psykiatrin är vad den är i Sverige så är det inte ovanligt med kötider i upp till ett år innan utredningen kommer igång. Det skriver till och med Walles själv:

Den psykiatriska vården i Sverige är under all kritik så trotts att jag hamnar i prio 1 kön för en utredning, så kan jag räkna med att vara igång till nästa årsskifte med min utredning.

Detta skrevs alltså den 8:e januari i år. Nu, inte ens tre månader senare, skriver Walles en debattartikel där hon påstår sig ha en ADHD-diagnos. En hund ligger begraven.
Antingen har Emelie Walles haft världens kortaste kötid och utredning, eller så ljuger hon om sin diagnos. Psykologer, som hon verkar ha pratat med, är inte kvalificerade att bedöma vilken diagnos någon har, inte heller kan man "hobbydiagnosticera" sig själv. Det krävs en utredning.
Det kan hända att Emelie Walles har ADHD, kanske har hon något annat eller kanske har hon ingen diagnos över huvud taget, det vet man inte förrän utredningen är färdig. Men att medan man står i kö tro sig vara lämpad att komma med självsäkra uttalanden om en diagnos som man kanske har är arrogant. Ironiskt nog gör Walles det som hon bedyrar att hon inte sysslar med:

Jag har aldrig ridit på någon ADHD-våg, inte alls, jag tror på att stärka den person jag är och genom att göra saker jag är bra på, så bevisar jag för världen att jag är inte mer annorlunda än någon annan egentligen.

Men att rida på någon "ADHD-våg" är precis vad Walles försöker göra. Hon tror sig plötsligt vara expert på något som hon av allt att döma bara har den mest fragmentariska kunskap om, och dömer samtidigt ut alla som dagligen kämpar med ADHD och liknande diagnoser. Om det senare visar sig att hon inte har någon diagnos så kommer hennes uttalanden att hamna i väldigt konstigt ljus.
Samtidigt som man som neuropsykiatriskt funktionsnedsatt ständigt måste försvara sin egen existens mot oseriösa debattörer så känns det här som ett inlägg som definitivt inte behövdes i debatten. Fler med funktionsnedsättningar bör ta plats och visa att de finns, men det bör göras med en smula perspektiv, och helst av folk som bevisligen har en diagnos.