Att demonstrera eller icke demonstrera

Om du inte har levt under en sten de senaste veckorna så vet du sannolikt att den nazistiska organisationen Nordiska Motståndsrörelsen (NMR) kommer att demonstrera i Göteborg imorgon. När jag säger "nazistisk" så är det inte ett generellt skällsord på samma sätt som ordet "fascistiskt" slängs runt till höger och vänster, utan att demonstranterna faktiskt är nazister. Man har inte ens godheten att dölja sina värderingar utan vill med våld etablera ett totalitärt styre, anser att förintelsen är påhittat av "den sionistiska lobbyn". Utöver det så är det samma saker som nazisterna under Hitler stod för. "Landsförrädare" ska avrättas, judarna ska rensas bort, etc. Som autistisk jude med ADHD så misstänker jag att jag själv står rätt högt upp på listan över folk som ska gallras bort om NMR får något att säga till om. Att demonstrationen ens får hållas är något anmärkningsvärt. Den ursprungliga rutten gick förbi den judiska synagogan, samtidigt som morgondagen är Jom Kippur, en viktig judisk högtid. Inför demonstrationen så "övade" NMR förra söndagen genom att hålla en otillåten demonstration där man bröt mot i princip alla riktlinjer polisen hade satt upp. Man var klädd i uniformliknande klädsel, sköldar, marscherade på led och såg i allmänhet ut som en betydligt mindre version av Nürnbergparaderna som hölls under Hitlers styre. Anständigheten ifrågasättes från ett flertal håll, bland annat av Göteborgs-Postens ledarskribent Adam Cwejman.

Söndagens marsch var en checklista över allt det som polisen anser faller under hets mot folkgrupp. NMR själva hävdar att ”testdemonstrationen” visar att hotet om att rapportera hets mot folkgrupp enbart var en bluff. De göteborgska söndagsflanörerna fick således bevittna en högst planerad och kalkylerad nazistmarsch mitt i staden som syftade till att testa polisens varningar. Resultatet har vi: NMR visar att de gör som de vill och högaktningsfullt struntar i polisens rekommendationer.

Polischefen Erik Nord avfärdade kritik från bland annat centerpartiets partiledare Annie Lööf som "faktaresistens" och hävdade stöddigt på sociala medier att det skulle vara olagligt för polisen att dirigera om demonstrationen till ett lämpligare område. Strax därpå gjorde kammarrätten det som Nord hävdade var olagligt: körde över polisen och förkortade demonstrationens rutt.
Personligen menar jag att det ligger inom lagutrymmet att dirigera om demonstrationen till någonstans på behörigt avstånd från centrum, exempelvis på ett öde fält i stadens utkanter där nazisterna kan gorma bäst de vill. Det förs från en del håll upp att det skulle handla om "yttrandefrihet". Vem som helst har förvisso rätt att ansöka om en demonstration, men det är ingen medborgerlig rättighet att få marschera genom centrala Göteborg. Det handlar dessutom om en grupp som uttryckligen vill störta den svenska staten, införa diktatur och genomföra folkmord på de av "fel" etnicitet. Vad är nästa steg? Att låta IS demonstrera? Det finns således ett antal lagliga vägar att hålla nazisterna borta men som av någon anledning inte har prövats.

Normalt sett är jag inte mycket för demonstrationer, men för en gångs skull tänker jag själv delta i en manifestation mot nazismen under morgondagen. Det här är däremot inte den stora motdemonstrationen från Heden som det skrivs om utan om en mindre manifestation på Järntorget som går ut på att inte agera publik åt nazisterna eller spela med i hela cirkusen som kommer att uppstå. Anledningen till att jag inte deltar i den stora motdemonstrationen är att jag, som trogna läsare säkert vet, har en kompromisslös inställning till politiskt våld. Efter att ha surfat in på demonstrationens evenemangssida på Facebook noterade jag oroväckande många kommentarer som ansåg att man borde ringa in och spöa upp nazisterna eller att syftet med all kamp var att "försätta motståndaren ur stridbart skick". Ovanpå det så deltar andra organisationer som AFA, vilka jag inte ser som särskilt mycket bättre än NMR, plus att diverse extremister från vänsterflanken tydligen åker till Göteborg via bussar för att slåss. Som extra krydda var det också diverse antiliberala tongångar och skitkastning mot de som hellre ville ha en fredlig manifestation, så jag skippar att delta i motdemonstrationen. Jag har en konsekvent inställning att politiskt våld är negativt, oavsett var man står ideologiskt. Tycker du att det är motiverat att misshandla folk vars åsikt du avskyr så kommer jag att motarbeta dig. Till skillnad vad som påstås så är det inte "modigt" eller "ansvarsfullt" att bruka våld mot meningsmotståndare. Det är reptilhjärnan som pratar och även om det känns tillfredsställande att ge en nazist en rak höger så löser det ingenting. Hittills har jag aldrig hört talat om några nazister som lagt ner sin ideologi för att de fått stryk, snarare tvärtom. Det ansvarsfulla är att arbeta med de svåra, långsamma metoderna för att få bort nazisterna från gatorna. Lagstiftning, politik och opinionsbildning är inte lätt och tar ofta tid, men ger en mer långvarig effekt än att mucka gräl med NMR. Jag vet också hur det sannolikt kommer att sluta, eftersom det har hänt förr. Nazisterna kommer att demonstrera och hundra gånger fler motdemonstranter kommer att dyka upp. De mer våldsamma grupperna kommer att flippa ur, gatstenar kommer att kastas, folk kommer att arresteras och tas i förvar av polisen. I slutändan kommer nazisterna att framstå som laglydiga medborgare medan motdemonstranterna framställs som halvkriminella ligister som bara är intresserade av att slåss. Av den anledningen är jag inte intresserad av att närvara och skänka någon form av legitimitet till en sådan motdemonstration. Det mer effektiva hade varit att inte dyka upp alls och lämna gatorna tomma. Därför kommer jag vara på Järntorget så att förhoppningsvis en del av exponeringen från media fokuserar på att det finns många som tar avstånd från nazisterna men som vägrar spela med i deras spel. I slutändan kommer nog, tyvärr, demonstrationen att bli den sortens gratisreklam som NMR är ute efter. Jag hoppas att på mitt håll kunna göra någon form av skillnad och att lugnare sinnen på sikt kan segra.

Ett viktigt val

Då sade Jesus till dem: "Så given Kejsaren vad Kejsaren tillhör, och Gud vad Gud tillhör". Och de förundrade sig högeligen över honom. (Markusevangeliet 12:17)

 Citatet ovan är enligt somliga det första argumenten för den kristna sekularismen, med kyrka och stat som separerade enheter som var och en sköter om sitt eget område. Staten sköter om politiska verkligheten med skatter, lagar och styre medan kyrkan sköter om den spirituella världen. Med tanke på att det är kyrkoval imorgon så finns det anledning att reflektera lite extra över detta.
Är du inte medlem i Svenska Kyrkan så har du sannolikt ingen aning om att det är kyrkoval, vilka man väljer och till vad. Exponeringen i media tenderar att vara klen, valdeltagandet är oftast mycket lågt och kyrkopolitiken kommer oftast i skymundan. Lyckligtvis har jag satt in mig i alla aspekter av valet så att du ska slippa.
Inledningsvis kan det vara bra att konstatera att jag själv kandiderar för en nomineringsgrupp (parti), så jag är inte opartiskt. Läsare som vill ha en 100% objektiv bild av kyrkopolitiken gör klokt i att ta mina åsikter med en nypa salt.

Den vanliga politiken har partier, kyrkopolitiken har nomineringsgrupper, vilket i praktiken är nästan samma sak. Generellt sett så har kyrkovalet mer eller mindre samma politiska partier som man hittar i riksdagen. Officiellt sett så är det bara tre av de politiska nomineringsgrupperna som har samma namn som sina moderpartier: socialdemokraterna, sverigedemokraterna och centerpartiet. Även om de andra partipolitiska nomineringsgrupperna rent formellt är fristående så är det mest en fasad, de flesta har direkta eller indirekta kopplingar till riksdagspartierna. Dock finns det tre stycken partipolitiskt obundna nomineringsgrupper som fullständigt saknar koppling till riksdagspartierna: Frimodig kyrka, Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan (POSK) och min egen grupp Öppen Kyrka (ÖKA).

När det kommer till kyrkopolitiken så är det två saker som jag starkt opponerar mig mot: motståndare till kvinnliga präster och/eller samkönade äktenskap samt partipolitisk påverkan av kyrkopolitiken. Prioriteringen är i den ordningen, kan tilläggas. Här kanske mindre insatta läsare undrar varför man fortfarande diskuterar kvinnliga präster eller samkönade äktenskap, med tanke på att Svenska kyrkan numera har öppnat upp för bådadera. Frågan är, dessvärre, levande i allra högsta grad. Här är problemet mellan de tre partipolitiskt obundna nomineringsgrupperna. ÖKA driver en linje som sannolikt framstår som vettig för de flesta i samhället. Det ska inte vara någon skillnad mellan manliga och kvinnliga präster, kyrkan ska viga alla oavsett kön och vara välkomnande för alla, oavsett kön, etnicitet, sexuell läggning eller grad av aktivitet. Tyvärr är det här principer som POSK och Frimodig kyrka inte ställer upp på. Frimodig kyrka vill i praktiken ha det som på 1800-talet då kvinnor inte fick bli präster, homosexuella betraktades som syndare och bara de som var tillräckligt religiösa hade något att säga till om. Det är förstås inte det man säger rätt ut, men läser man mellan raderna så är det rätt lätt att se hur åsikterna egentligen går. POSK, å andra sidan, är en oerhört bred nomineringsgrupp. Så bred, faktiskt, att man verkar företräda alla åsikter, även de åsikter som går emot varandra. Bland annat anser man att det "finns plats i kyrkan för både perspektivet att kvinnor inte kan bli präster och perspektivet att kön är irrelevant". En liknande linje avseende samkönade äktenskap drev exempelvis POSK:s ordförande Hans-Olof Andrén i en debattartikel i Dagens Samhälle:

Frågan om samkönad vigsel är ett utmärkt exempel. Kyrkomötet har beslutat att både uppfattningen att äktenskapet omfattar även samkönade par, och uppfattningen att äktenskapet bara är till för man och kvinna, ryms inom kyrkans bekännelse och kan leva parallellt i kyrkan. Samkönade par har rätt till vigsel – och de flesta präster viger med glädje – men enskilda präster är inte skyldiga att viga. Detta förstår inte samhällspolitikern Stefan Löfven som nyligen uttalade att nya präster måste viga alla par. 

Men högkyrkliga och gammalkyrkliga behövs också i kyrkan, tillsammans med lågkyrkliga och folkkyrkliga – människor är olika, och för POSK är det viktigaste att evangeliet om Jesus Kristus förkunnas, i ord och handling. Förkunnelsen är naturligtvis nära förbunden med kulturfrågorna, såsom kyrkomusiken, körverksamheten och samarbetet med det lokala kulturlivet, och med bevarandet av kulturarvet i dess både materiella och immateriella form – debatten om den nya kyrkohandboken engagerade en stor del av kultursverige.

I verkligheten har POSK alltså ingen egentlig åsikt vad gäller den rätt viktiga frågan om samkönade äktenskap, de stöder alla åsikterna samtidigt. Emellanåt hör jag i diskussioner runt exempelvis kvinnoprästmotståndare att man nu borde lämna dessa personer i fred och låta dem hållas. Det finns poänger i att den här synen är en relik från förr och att vi inom en generation eller två sannolikt inte kommer ha kvar särskilt många sådana företrädare i Svenska Kyrkan. Numera prästviger man ju inte personer som anser att kvinnor inte kan vara präster. Däremot ställer jag mig emot att man ska lämna den typen av personer "i fred". Jag beklagar, men argumenterar du för diskriminering och negativ särbehandling utifrån en persons kön så förtjänar du inte att bli lämnad i fred. Antingen håller man käft eller så får man finna sig i att kritiseras. Det här att toleranta människor ska tolerera intolerans är ju ett problem som även förekommer i det sekulära samhället, bland annat i samband med Nordiska motståndsrörelsens kommande demonstration i Göteborg. Ska ett tolerant samhälle tolerera organisationer eller rörelser som vill införa ett intolerant samhälle? Den brittiske filosofen Karl Popper formulerade den så kallade "toleransparadoxen" runt detta dilemma.

Less well known is the paradox of tolerance: Unlimited tolerance must lead to the disappearance of tolerance. If we extend unlimited tolerance even to those who are intolerant, if we are not prepared to defend a tolerant society against the onslaught of the intolerant, then the tolerant will be destroyed, and tolerance with them. — In this formulation, I do not imply, for instance, that we should always suppress the utterance of intolerant philosophies; as long as we can counter them by rational argument and keep them in check by public opinion, suppression would certainly be unwise. But we should claim the right to suppress them if necessary even by force; for it may easily turn out that they are not prepared to meet us on the level of rational argument, but begin by denouncing all argument; they may forbid their followers to listen to rational argument, because it is deceptive, and teach them to answer arguments by the use of their fists or pistols. We should therefore claim, in the name of tolerance, the right not to tolerate the intolerant.

Popper menade således att ett tolerant samhälle måste förbehålla sig rätten att undertrycka intoleranta åsikter när det är åsikter som inte låter sig bekämpas med rationella argument. Så nej, jag anser inte att man ska tolerera intoleranta åsikter, oavsett hur jobbigt företrädarna för dessa anser att det är att bli kritiserad. För att återgå till POSK så verkar de dock ha en konsekvent linje: att göra kyrkan mindre demokratisk. Bland annat vill man att företrädarna högre upp än lokalnivå ska väljas via ombud, lite som de fungerar i det amerikanska presidentvalet. Resultatet blir att bara personer som är mycket engagerade i församlingen eller anställda i Svenska kyrkan har någon realistisk chans att bli valda, istället för att varje medlem har en demokratisk möjlighet att påverka valet av företrädare till alla nivåer. Om de vanliga medlemmarna tycks POSK för övrigt inte ha några högre tankar. I kyrkans tidning formulerade exempelvis deras ordförande Hans-Olof Andrén sig på följande sätt om de vanliga medlemmarna:

När man har så oerhört många medlemmar som är så oengagerade i kyrkan är det inte mycket värt att lyssna på dem, för de vet ju inget. Vi är glada för dem, det ger bra ekonomi, men de kan inte styra verksamheten.

Detta uttalande tog han sedan tillbaka, men det är inget jag lägger någon större trovärdighet vid. Mycket känns igen från POSK:s i övrigt elitistiska syn på Svenska kyrkan, där bara de som är tillräckligt aktiva, tillräckligt troende och tillräckligt kunniga ska ha något att säga till om. Samtidigt som exempelvis samkönade äktenskap fortsätter att vara en relevant fråga så vägrar POSK ha någon konkret åsikt utan gömmer sig istället under en paroll om "öppenhet". POSK:s öppenhet innebär dock att tolerera intoleranta åsikter istället för att driva på för en progressiv utveckling. Min egen nomineringsgrupp är däremot föredömligt tydlig på området.
Slutsatsen är att bland de partipolitiskt obundna nomineringsgrupperna så är POSK och Frimodig kyrka helt opålitliga. Den ena verkar vilja ha en kyrka där enbart de som är tillräckligt aktiva har något att säga till om medan båda är oförmögna att göra sig av med en gammal, utdaterad syn på kvinnor och HBTQ-personer.

Partipolitiken i kyrkan är i sig också ett problem. Officiellt sett så är kyrka och stat separerad, men i verkligheten så hänger sig staten i form av de politiska partierna envist kvar. Det är förståeligt, Svenska Kyrkan är Sveriges största organisation och det parti som kontrollerar kyrkomötet (kyrkopolitikens motsvarighet till riksdagen) har en mäktig röst till sitt förfogande. Det har också märkts av eftersom det allt oftare klagas över politiseringen av Svenska kyrkan och huruvida samfundet för en egen linje eller den linje som dikterats av riksdagspartierna. Det är också anmärkningsvärt med tanke på att andra religiösa samfund är fria från den sortens påverkan. Nu verkar dock intresset från de politiska partierna ha ökat eftersom Sverigedemokraterna uppgett att de ska storsatsa på kyrkovalet. Min personliga åsikt är att det är ett logiskt felslut att tro att en politisk ideologi skulle vara relevant i kyrkovalet. Nu riskerar vi att i kyrkopolitiken få samma infantila bråk runt Sverigedemokraterna som redan pågår i riksdagen. Det är synd, eftersom Svenska kyrkan är ett viktigt samfund som förtjänar bättre.

I slutändan, utifrån prioriteringen av mina egna frågor, väljer jag hellre en politiserad kyrka ett litet tag till om det leder till att förpassa motståndare till kvinnliga präster och samkönade äktenskap till historiens skräphög. De partipolitiska nomineringsgrupperna är åtminstone föredömligt tydliga på det området. Trots det rekommenderar jag var och en som vill ha en modern och progressiv kyrka fri från partipolitisk klåfingrighet att rösta på Öppen Kyrka, om inte annat för att hålla SD och svartrockarna på en armlängds avstånd. Och skulle ni bo i Örgryte pastorat i Göteborg (Härlanda, Björkekärr, St. Pauli och Örgryte församling) så vore det väldigt uppskattat om ni lade en röst på mig till kyrkofullmäktige. Jag lovar att stå upp för de frågorna och mota tillbaka intoleranta grupper så fort som tillfälle ges.

Vinster och välfärden

Att ondgöra sig över privata företag i välfärden verkar vara på modet nu. Anledningen är, förstås, Ilmar Reepalus förslag om vinstbegränsning som väntas gå upp för omröstningen i riksdagen någon gång i mars. Förslaget är...problematiskt och har knappats följts av hyllningar. Bland annat har en av forskarna som ligger bakom forskningen Reepalu stödjer sig på menat att utredningen feltolkat hans slutsatser. En annan forskare som har skrivit två rapporter till utredningen har tagit avstånd från slutsatsen som dras av hans forskning och menar att det skulle leda till en helt förstatligad välfärdssektor, vilket "allvarligt skulle skada Sverige, dess tillväxt och allas vårt välstånd".
Det är vid det här laget en öppen hemlighet att Reepalus utredning är en beställningsvara från vänsterpartiet. Vid valet 2014 lade V i princip hela sin ansträngning mot vinster i välfärden och dess påstått förödande effekter. Man kan lätt dra paralleller mellan vänsterpartiets sjukliga fokus på privata entreprenörer inom välfärden och sverigedemokraternas fokus på invandringen. Oavsett vilket samhällsproblemet är så kan det lösas genom att kicka ut alla privata alternativ. Och höja skatterna. Halvt om halvt förväntade jag mig att socialdemokraterna låtit genomföra en medvetet usel utredning för att sedan kunna avvisa den med anledning av responsen från remissinstanserna och det klena forskningsstödet. Av allt att döma verkar man dock ha målsättningen att faktiskt ta upp förslaget till riksdagen. Det spelar inte direkt någon roll i slutändan, eftersom varken Alliansen eller Sverigedemokraterna vill ha vinstbegränsning, så förslaget kommer ändå inte att röstas igenom. Alla blocken är dock glada eftersom man efter en undermålig mandatperiod nu kan fokusera på lite klassisk höger/vänsterpolitik. 

Sådär i efterhand ifrågasätter jag dock om ens förslagets förespråkare vet vad de egentligen föreslår. Mycket tyder nämligen på att så inte är fallet. Läser man rubrikerna så hävdas det att utredningen föreslår en vinstbegränsning på sju procent. En del på vänsterkanten har ställt sig frågan vad som är så fasansfullt med den siffran. Sju procents vinst är fortfarande vinst. Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg frågade bland annat på Twitter:

Problemet är att den frågan visar hur dåligt insatt Lindberg är i förslaget. Både Svenska Dagbladets ledarskribent Fredrik Johansson och den borgerliga skribenten Rebecca Weidmo Uvell går på sina respektive håll igenom vad som är problemet. Vinsten beräknas inte på intäkter, utan på operativt kapital. Operativt kapital är, för den oinvigde, ett företags tillgångar. Exempelvis lokaler, utrustning, arbetsredskap, etc. Just där ligger problemet, eftersom en privat skola som äger sina egna lokaler exempelvis har ett större operativt kapital än en skola som hyr sina lokaler. Investeringar såsom anställda, fortbildning och liknande räknas inte in i det operativa kapitalet. Vinsten är alltså inte baserad på företagets slutresultat, utan på dess redan existerande tillgångar. Problemet är också att det raljeras över utdelningar, men vinst är inte nödvändigtvis utdelning. En vinst är, rent strikt, vad som är över efter att inkomster och utgifter räknats ihop. Om jag exempelvis driver ett företag och har en miljon i utgifter men två miljoner i intäkter så har jag en vinst på en miljon kronor. Det påstås att det inte är någon fara så länge men återinvesterat i verksamheten, men det påståendet visar också att man inte har någon koll på hur ekonomi fungerar. Eventuell vinst investeras nämligen i början av nästa räkenskapsår. Det finns alltid en vinst eller förlust i slutet av året, beroende på hur bra det har gått för ett företag. Först när man sätter budgeten för nästa år kan man besluta om eventuella nyinvesteringar eller utdelningar baserade på förra årets siffror. Men om staten innan dess har beslagtagit all vinst över en viss nivå så blir det svårt. Ibland kanske man inte heller vill investera en vinst utan bygga upp en buffert för oförutsedda kostnader eller väntade investeringar. Det här är förutsatt att vinsttaket baseras på rörelsens omsättning istället för det operativa kapitalet. Vinstbegränsning baserad på det operativa kapitalet är en dödsstöt för små företag som inte äger sina egna lokaler. Den sortens företag har nämligen ett operativt kapital ganska nära noll kronor. Det är för övrigt just de invändningar som Martin Runsten, som refererades ovan, tog upp i sitt avståndstagande till förslaget. Huruvida intentionen med förslaget är att i smyg avskaffa den privata sektorn inom välfärden eller om politikerna är så okunniga inom ekonomi att de inte inser det själva låter jag vara osagt.

Sedan kommer vi till sjukvården. Privata vårdcentraler, läkare och dylikt inkluderas inte i förslaget. Istället vill man tillsätta en ny utredning för att utreda hur man ska göra vinstbegränsningar inom vården.

Men vinsttaket gäller inte alla, privata vårdcentraler, sjukgymnaster och privatläkare är inte inkluderade i förslaget, istället vill regeringen tillsätta en ny utredning för att hitta andra sätt att begränsa vinsterna.
– Vi vill ta tillvara på fackens synpunkter och se hur man kan reglera sjukvården men vinstjakten ska ta slut även i sjukvården, det behöver de cancersjuka och de multisjuka, säger Ulla Andersson (V).
Den nya utredningen om att begränsa vinster i välfärden ska vara klar i juni.

Uttalandet om ta tillvara på fackens synpunkter ska ses med hänsyn till att utredningen sågades av både läkarförbundet och vårdförbundet i april. Faktum är att vem som helst med marginell insyn i sjukvården inser att det är en korkad idé. Det är vid det här laget väl känt att den offentliga sjukvården är överbelastad. Det är högt tryck på vårdcentraler, sjukhus, för få anställda och inte tillräckligt många vårdplatser. Det finns flera anledningar till detta, men den höga belastningen är ett faktum. Privata alternativ innebär därför en viktig avlastning för den offentliga sjukvården. Patienter skrivna på privata vårdcentraler är patienter som inte bidrar till trycket på de offentliga motsvarigheterna. Detsamma gäller naturligtvis alla specialistmottagningarna. Tanken att de läkare, sjuksköterskor, undersköterskor och medicinska sekreterare som jobbar inom de privata omedelbart skulle kunna slussas över till den offentliga sjukvården är naiv. Det finns inte kapacitet för de patienter som skulle behöva tas över och det är långt ifrån säkert att alla dessa anställda skulle söka sig till den offentliga vården. Det finns oftast anledningar till att sjukvårdspersonal väljer att inte arbeta inom offentlig sektor. Även om bara en liten del av den privata sjukvården skulle behöva slå igenom på grund av vinstbegränsningar så skulle det innebära ett anmärkningsvärt högre belastning på den offentliga sjukvården, en verksamhet som redan nu går på knäna. Det är knappast någon underdrift att påstå att ett sådant förslag skulle vara katastrofalt för sjukvården.

Förhoppningsvis kommer detta ändå inte att innebära några problem, eftersom det inte finns någon majoritet i riksdagen som stöder förslaget om vinstbegränsningar. Trenden är dock oroande, eftersom det är en fråga där det är väldigt lätt att måla upp en falsk konflikt. Den genomsnittlige väljaren vet sannolikt inte vad skillnaden är mellan vinst på omsättning eller vinst på operativt kapital, likaså i vilken utsträckning den offentliga sjukvården är i behov av den privata sektorn för att inte överbelastas. Eftersom det sannolikt kommer att bli en valfråga nästa år så gör kritiska läsare klokt i att förhålla sig skeptiska till påståenden om ondskefulla kapitalister som plundrar skolan/sjukvården. Vad jag personligen undrar är om vänstern själva inte vet vilken katastrof deras förslag skulle innebära, eller om de vet men struntar i det för att det ligger i linje med deras ideologi. Inget av svaren är särskilt uppmuntrande.

Nyckelkompetens

Det verkar vara inne med strejker nu för tiden.

I Göteborg har hamnarbetarna i drygt ett år haft blockad mot APM terminals eftersom deras fackförbund, Hamfyran, vill ha eget kollektivavtal. Då varken arbetsgivaren eller Transport, som det nuvarande kollektivavtalet är avtalat med, var intresserade av ett trepartsavtal så har man istället haft anställnings- och övertidsblockad i ungefär ett år. Hamnfyran har konsekvent avvisat alla bud från medlarna och hela konflikten har antagit proportioner som gör att Göteborgs Hamn har kontaktat regeringen för att bedöma om strejken är samhällsfarlig.
I en annan del av landet pågår en annan strejk. Sopgubbarna i Stockholm är sedan förra veckan i "vild strejk", dvs en olovlig strejk, på grund av att man vill märka deras nycklar. Nej, jag menar allvar.

Det som arbetsgivaren på Reno Norden vill göra är att registrera nycklarna så att till exempel en nybörjare kan låsa upp soprummen utan problem redan första dagen. Idag tar det flera månader för varje sophämtare att lära sig ett slags manuellt system för att klara av sin rutt på ett effektivt sätt.
– Att hitta rätt nyckel är som ett gesällbrev för oss sophämtare, säger Jan Spanedal som jobbar på Reno Norden. 

Om nycklarna märks upp så att vem som helst kan hitta rätt soprum blir sophämtarna lätt utbytbara. Det i samband med lönefrågan har gjort att många sophämtare är rädda för att företaget planerar att anställa billigare arbetskraft.

En av fördelarna med att jag är autistisk är att jag emellanåt har förmågan till det som lite banalt kallas att "tänka utanför lådan". Själv ser jag det mer som att lägga märke till uppenbar idioti som andra personer helt verkar missa. Ta exempelvis problemet med nycklarna. Man har en stor hög nycklar som var och en går till ett soprum. Sophämtarna behöver veta vilken nyckel som går till vilket soprum för att kunna göra sitt jobb, men man kan naturligtvis inte skriva ut adressen på varje nyckel. Det är för riskabelt ifall nycklarna av någon anledning skulle falla i orätta händer. En smidig lösning skulle vara att ge varje distrikt ett serienummer och därefter numrera nycklarna i turordning. Resultatet är en sifferkombination som är helt obegriplig för folk utanför företaget men lätt att sätta sig in i för de anställda.
Alternativet, som verkar vara det gällande, är att varje sophämtare under flera månader lär sig nycklarna utantill. Systemet är endast begripligt för sophämtarna själva, inte ens arbetsgivaren kan veta vilken nyckel som går till vilket soprum. Detta kallar man på fullaste allvar för "yrkeskunskap".
Det är inte yrkeskunskap, det är ineffektivitet. Om specialkompetensen du påstår dig ha kan göras obsolet av något så simpelt som att märka vilken nyckel som tillhör vilket hus så var den knappast särskilt exklusiv till att börja med. Vilken idiot som helst kan starta ineffektiva och komplicerade rutiner som hindrar verksamheten, av egen erfarenhet vet jag att det finns fullt av dem inom sjukvården. Det manuella systemet för nycklarna är inte så mycket ett nödvändigt ont som en onödig komplikation för att försvåra det för andra att sätta sig in i arbetet. Om en nyanställd på relativt kort tid kunde sätta sig in i vilken nyckel som hör till vilken dörr så är ju kunskapen inte längre exklusiv.
För att hindra en märkning av nycklarna så har sophämtarna tagit till alla möjliga barnsliga metoder. Man har vägrat att låta anställda från Reno Norden följa med på turerna för att skriva ner vilken nyckel som hör till vad, vägrat att själv skriva ner adresserna och tagit bort märkningar som tidigare funnits där. Kunskapen om vart nycklarna går har behandlats som någon exklusiv yrkeskompetens som ingen annan kan få reda på. Rent spontant undrar jag om det är en arbetsplats eller ett dagis.

Sedan har vi lönerna. Det råder viss oenighet om vad lönerna egentligen ligger på. Arbetsgivaren menar att den ligger på runt 40 000, facket hävdar att snittet är 35 000. Reno Nord vill uppdatera anställningsavtalen som är skrivna på 70-talet, vilket i sin tur skulle resultera i lönesänkningar. Exakt hur mycket är också en diskussionsfråga, facket och arbetsgivare har olika inställningar. Anledningen är att sophämtare har prestationslön. Ju mer skit man lyfter desto högre blir lönen, sedan finns det ett antal som jobbar mindre och därmed tjänar mindre. Reno Nord vill istället ha en månadslön där alla tjänar lika mycket. Helt oavsett så är 35 000 för 30 timmars arbete en mycket bra lön. Arbetet är i praktiken helt okvalificerat, det enda kravet som finns är körkort. Tittar man på den andra strejken i Göteborg så är lönen där också utmärkt. Snittet ligger på 36 000, men med övertidsersättning inräknat så ligger det snarare runt 40 000. Åter igen för okvalificerat arbete med enbart körkort som krav.

Båda dessa jobb är mansdominerade och ligger inom vad man brukar definiera som klassiska "arbetaryrken". Lyssnar man på retoriken från strejkarna så kan man lätt få intrycket att de tillhör den lägsta av underklassen, förtryckta från ovan av giriga arbetsgivare.
Problemet är att gör man en jämförelse så tillhör de här jobben knappast underklassen. Tvärtom. Inom vården, exempelvis, är det en helt annan historia. Undersköterskornas lön ligger på runt 20 000 och då måste man ha läst vård- och omsorgsprogrammet på gymnasiet. Sjuksköterskorna, som har en treårig högskoleutbildning, ligger på runt 25 000. Min egen yrkesgrupp, medicinska sekreterare, ligger på runt 22 000 efter en tvåårig yrkesutbildning. Inom sjukvården handlar det inte heller om några 30-timmarsdagar, utan det är 40 timmar som gäller. Oftast utförs dessa 40 timmar, framför allt för sjuksköterskorna och undersköterskorna på obekväma arbetstider och i stressiga miljöer. Man tjänar definitivt inte några 40 000 på den övertidsersättningen.
Samma jämförelser kan göras med i princip varje kvinnodominerat yrke. Hemtjänsten har, i likhet med sophämtarna, som arbetsuppgift att åka mellan ett stort antal adresser. Där har man dock märkning av nycklarna och mycket lägre lön. De höga lönerna för sophämtarna kommer från en svunnen tid då man var tvungen att släpa tunnor med skit (bokstavligt talat) och manuellt tömma den. Nu för tiden har alla sopkärl hjul och sopbilarna har en automatisk tömningsmekanism. Jobbet består i princip av att flytta en mängd skit från punkt A till punkt B och kan utföras av vem som helst med körkort och en fungerande uppsättning armar och ben.
Där har vi den faktiska löneskillnaden mellan kvinnor och men. Okvalificerade mansdominerade yrken är välbetalda med en lägre arbetstid än normalt medan motsvarande arbeten för kvinnorna är dåligt betalda med hög arbetstakt. När till och med kvalificerade arbeten som kräver utbildning ger sämre betalt så börjar man undra hur det är ställt.

Personligen är jag rätt trött på att överbetalda mansdominerade yrkesgrupper omedelbart går ut i strejk så fort de inte får sin vilja igenom eller man överväger att rucka på deras redan mer än lovligt generösa arbetsvillkor. Det mest irriterande är att de dessutom tror sig ingå i någon slags förtryckt underklass. Den riktiga underklassen arbetar 40 timmar i veckan för dålig uppskattning, sämre lön och består till större delen av kvinnor. Ju mer det gnälls från machomännen inom sophämtningen eller hamnen, desto mer påminner de om bortskämda småbarn som ständigt skriker efter mer.

Principen om yttrandefriheten

Den senaste tiden har yttrandefrihet varit en het diskussion. Anledningen är den årliga bokmässan i september och vilka aktörer som får vara med eller inte. Förra året tog det hus i helvete när den högerextrema tidsskriften Nya Tider fick en monter på bokmässan. Protester framfördes på sociala medier, författare deklarerade att de inte tänkte delta och efter att ha bytt fot ett antal gånger så landade bokmässan till slut i att NyaTider var välkomna att delta.
Årets tillställning ser ut att bli en repris från i fjol, till den grad att Nya Tiders deltagande tycks vara det enda diskussionsområdet runt bokmässan. I april deklarerade ett antal svenska författare att de hade för avsikt att bojkotta bokmässan om Nya Tider tillåts delta. Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg, som jag sällan håller med i vanliga fall, har bemött kraven på bojkott med att påpeka det problematiska i att kräva uteslutning av åsikter man själv inte håller med om.

Vi är besatta av att diskutera vem som får säga vad och när. Som Hume påpekar, säger man antingen: ”You can’t say THAT!”, för det är kränkande eller ljug. Eller också säger man: ”YOU can’t say that!”, för du är inte kvinna, svart, gay etc. Svarta som har ”fel” åsikter bemöts med: ”YOU can’t say THAT!”. 

Det är en ironi att de förtryckta grupper som har kämpat mest för rätten att prata nu framställer det som ett martyrskap att leva i ett samhälle där ordet är fritt. I stället för att diskutera hur man kan vidga yttrandefriheten ytterligare går man in för att minska den, i demokratins namn. 

Men utan yttrandefrihet skulle vi inte ha någon demokrati.
Alla som vid något tillfälle har intagit en kontroversiell position förstår vad yttrandefriheten verkligen betyder. Scannar man listan på de bojkottande författarna finner man påfallande många som själva aldrig har blivit utbuade, brutit några tabun eller ställt några jobbiga frågor.

Så låt oss diskutera yttrandefriheten. Personligen är jag för Nya Tiders deltagande. Inte för att jag finner deras åsikter särskilt tilltalande, det gör jag inte, utan för att jag är av inställningen att det ingår i yttrandefriheten som princip att alla åsikter, oavsett hur vedervärdiga, ska kunna ställas och debatteras mot varandra. Som i de gamla folksagorna så spricker trollen oftast i solen. Konspirationsteoretiker och extremister gynnas när man inte exponerar deras åsikter, debatterar och motbevisar dem. En rätt typisk verklighetsbeskrivning för både Nya Tider och det sverigedemokratiska politiska lägret är att de är utsatta för en konspiration. Alla andra politiska partier, media, civilsamhället och gud vet vad mer är, enligt de själva, förenade i en gemensam konspiration att förvägra dem utrymme och tysta ner dem. När man gör just detta kan de självgott sitta på sina egna sidor och skrocka "vad var det jag sa?". Absurda verklighetsbeskrivningar håller väldigt sällan i en debatt där man tvingas redovisa källor till sina påståenden.
För man upp yttrandefrihetsargumentet blir reaktionen inte sällan från vänstern, där de största anhängarna till bojkott och uteslutning finns, en replik i stil med "det har ingenting med yttrandefrihet att göra! Yttrandefrihet berör...", varpå man oftast får ett citat från lagtexten.
Så ja, jag är fullt medveten att yttrandefriheten ur juridisk synvinkel enbart berör relationen mellan privatpersoner och det offentliga. I lagens mening så kan inte privata organisationer som bokmässan ägna sig åt censur, bara det offentliga. Innan yttrandefriheten ens fanns som lag så fanns den dock som princip, och det är principen om yttrandefriheten jag hänvisar till.

Så vad är då yttrandefriheten? Den liberale filosofen John Stuart Mill som var verksam på 1800-talet och är en av de liberaler som varit viktigast för åtminstone min egen tolkning av liberalismen var en av sin tids mest framträdande förespråkare för yttrandefrihet. Han företrädde också andra liberala principer som avskaffandet av slaveri, medvetenhet om miljön och kvinnans rätt till sin egen kropp. Gällande yttrandefrihet skrev Mill:

I choose, by preference the cases which are least favourable to me – In which the argument opposing freedom of opinion, both on truth and that of utility, is considered the strongest. Let the opinions impugned be the belief of God and in a future state, or any of the commonly received doctrines of morality... But I must be permitted to observe that it is not the feeling sure of a doctrine (be it what it may) which I call an assumption of infallibility. It is the undertaking to decide that question for others, without allowing them to hear what can be said on the contrary side. And I denounce and reprobate this pretension not the less if it is put forth on the side of my most solemn convictions. However, positive anyone's persuasion may be, not only of the faculty but of the pernicious consequences, but (to adopt expressions which I altogether condemn) the immorality and impiety of opinion. – yet if, in pursuance of that private judgement, though backed by the public judgement of his country or contemporaries, he prevents the opinion from being heard in its defence, he assumes infallibility. And so far from the assumption being less objectionable or less dangerous because the opinion is called immoral or impious, this is the case of all others in which it is most fatal.

I korthet ansåg Mill att det inte existerade en åsikt eller position som var så ofelbar att den var tvungen att skyddas från kritik. I en öppen och fri debatt skulle det vara tydligt vilken ståndpunkt som var mest underbyggd och genomtänkt. Att stänga ute kritik genom att anse sig själv eller sin åsikt vara ofelbar var, enligt Mill, värre än att enbart ha en tveksam eller omoralisk åsikt. I korthet handlar principen om yttrandefrihet om att tveksamma påståenden och åsikter gallras ut i en miljö där det sker fria och öppna debatter. Alternativet är en stagnation av åsikter och idéer, eftersom även goda argument utvecklas i en fri debatt.
Den principen är något för invecklad för att få ner i lagtexten, men det är min åsikt att personer som tror att yttrandefriheten som princip börjar och slutar med den juridiska definitionen egentligen inte förstår vad yttrandefrihet är. Utöver det så är en bojkott i sig ineffektiv. En annan medarbetare på Aftonbladets kulturredaktion, Inga-Lina Lindquist, påpekade att en bojkott över huvud taget inte påverkar Nya Tider.

Vem straffas av att vi bojkottar Bokmässan och Almedalen? Inte är det nazisterna. I likhet med gäddan som slängdes i sjön är de bara glada att vara i sitt rätta element. NMR gråter inte över att Margot Wallström är borta. Och Nya Tider lär inte sörja frånvaron av Ngugi wa Thiong’o. Snarare tvärtom. Vore jag nazist skulle jag jubla över varje motståndare jag kan få bort från planen.
Genom en bojkott av Bokmässan straffar vi i första hand arrangörerna, i andra hand publiken och i tredje hand oss själva.

Arrangören är hårt trängd av kritik. Redan förra året mötte de kraftiga protester men beslöt ändå att hyra ut ett bås till Nya Tider. Det är möjligt att mässan nästa år väljer att göra något annat och då har bojkotten haft avsedd verkan. Men det också möjligt att de släpper in ännu fler tveksamma blaskor för att gå runt ekonomiskt. Och då har vi låtit våra fiender kapa en viktig arena.

Det är dubbelt aktuellt när Feministiskt Initiativ också bojkottar politikerveckan i Almedalen för att Nordiska Motståndsrörelsen deltar. Poängen med en bojkott är att den ska slå mot det som man protesterar mot. Att avlägsna en kritisk röst skadar inte Nya Tider eller NMR, tvärtom är de sannolikt nöjda över att ha färre på plats som kritiserar dem. Motbjudande åsikter ska argumenteras, debatteras och motsägas just för att åskådliggöra hur motbjudande de är. Men att lämna podiet för att man inte klarar av att höra åsikter som inte är kompatibla med den egna är definitivt inte ansvarstagande och det är inte i linje med principen om yttrandefriheten.

Välj inte blått

Imorgon, den andra april, är det världsautismdagen. Dagen instiftades av FN 2007 för att höja medvetenheten om autism runt om i världen. Täckningen är kraftigt varierande. Förra året passerade dagen i Sverige relativt obemärkt, medan den i USA är betydligt mer uppmärksammad. En av de mest typiska sätten att uppmärksamma dagen på är att belysa diverse landmärken och viktiga byggnader med blått ljus. Dagen är dock inte helt oproblematisk.
Den organisation som är mest drivande bakom de olika initiativen under dagen är den amerikanska organisationen Autism Speaks. Utåt sett är det anständigt, de sponsrar bland annat forskning inom autism och ger stöd till familjer med autistiska barn. Vid närmare inspektion är de betydligt mer problematiska. Immanuel Brändemo gick på sin blogg "trollhare" igenom varför Autism Speaks aktiviteter är direkt fientliga mot autister redan 2014, men inget har förändrats sedan dess.

Man sprider från AS speaks en bild där autism utmålas som en tragedi, en sjukdom som måste botas. De har plöjt ner åtskilliga miljoner dollar i forskning om sambandet mellan vaccin och autism, trots att vetenskapen sedan länge har bevisat att någon sådan koppling inte existerar. Utöver det så lyssnar man, trots namnet, inte på vad autister faktiskt säger. Ledningen domineras av neurotypiska och organisationen är enbart riktad mot anhöriga som har ovan nämnda inställning till autism. Kritik från autister tystas ner. I olika reklamfilmer har man också framställt autism som ett öde värre än döden. Exempelvis publicerades en film där en mamma med en autistisk dotter säger att hon har övervägt att döda sig själv och dottern och sannolikt skulle ha gjort det om det inte vore för hennes icke-autistiska barn. Dottern i fråga är i rummet när detta sägs.
För att vara rent krass så förespråkar Autism Speaks egentligen en slags neuropsykiatrisk variant av rasbiologin där avvikande funktionsvariationer ska "botas" eller tränas bort medelst metoder som har beskrivits som tortyr.
Det här präglar också debatten i Sverige. Diskuterar man autism, eller neuropsykiatriska funktionsnedsättningar i allmänhet, så är det ytterst sällan som personerna det handlar om får tala för sig själva. Oftast är det diverse experter i form av psykologer, psykiater eller anhöriga som pratar. I alla andra frågor skulle det här vara fullständigt otänkbart. Diskuterar man HBTQ-frågor, exempelvis, så har man i regel men en HBTQ-person. Eftersom autism inte är en intellektuell funktionsnedsättning så finns det gott om autister som är fullt kapabla att föra sin egen talan, men debatten har sedan länge hamrat in bilden av autister som antingen jobbiga barn eller potentiella psykopater.

En del väljer dock att ta till sig kunskap när de får reda på vad Autism Speaks sysslar med. Exempelvis skulle London Eye, det berömda pariserhjulet i London, lysas upp i blått ljus under morgondagen. Efter att man från ledningens håll hade blivit kontaktad av NAS (National Autistic Society), en organisation som till skillnad från AS drivs av autister, så valde man att byta färg till rosa. Den totala motsatsen till den sortens lyhördhet hittar man tyvärr i Sverige, närmare bestämt i Tyresö kommun. Kommunen hade planerat att lysa upp det lokala vattentornet i blått ljus vilket man skrev ett inlägg om på sin Facebooksida. När man konfronterades med information om AS valde man dock att gå in i total förnekelse.

Vid första anblick verkar det inte riktigt vettigt eftersom kommunikatören bakom inlägget plötsligt börjar prata om "biomedicinska metoder" och diet. Det blir dock mer begripligt när man inser att Annika Röed, kommunikatören ifråga, privat driver en sida som heter Autismdiet som förespråkar diverse mystiska kostråd som tydligen ska råda bot på både autism och ADHD. Det faktum att kosten påstås hjälpa mot två separata funktionsnedsättningar och att man måste köpa hennes bok för att få ta del av källorna lär säga hur seriöst det här är. Kostens påverkan vid NPF har aldrig bevisats vetenskapligt, utan det finns bara anekdotisk bevisföring i form av "min son slutade äta socker och kunde plötsligt hålla ögonkontakten". Nå, åter till Tyresö.
Efter denna kritik försvann plötsligt kommunens inlägg mystiskt. När folk undrade vad som pågick så svarade man med ytterligare ett förvirrat inlägg.

Förutom att förneka de dokumenterade problemen med Autism Speaks raljerar man över att folk utanför kommunen har klagat. Sannolikt insåg kommunikatören problemen med att uttala sig på det sättet i kommunens namn och redigerade inlägget, men redigeringshistorik går ju som bekant att se på Facebook. Utöver det så är det dessutom emot kommunens egna policy att ta bort inlägg utan att diarieföra dem, men det hade tydligen Röed "glömt bort" att göra. Strax därpå stängdes recensionsfunktionen på kommunens sida för att den hade "missbrukats".
SVT gjorde ett inslag om det hela, som dock finkänsligt struntar i att nämna Röeds egenintresse i och med att hon privat tjänar pengar på diverse kurer för att "bota" autism.
Här är det dock uppenbart att hon har varit oförmögen att hålla isär sina privata åsikter och sin yrkesroll. Kommuner kan inte på sin officiella sida ta ställning för diverse mystiska kostråd eller organisationer som sysslar med pseudovetenskap och tortyrliknande "behandling" av funktionsnedsatta. Talande är att Röed trots hela diskussionen fortfarande vägrar acceptera vad Autism Speaks står för.

Vill man verkligen stödja autister imorgon så fokusera på acceptans istället för medvetenhet. Inkludera autistiska personer i diskussionerna om oss istället för att prata över våra huvuden. Acceptera oss som vi är, med våra diverse egenheter, istället för att kräva botemedel eller anpassning. Det är en betydligt bättre lösning för alla inblandade, snarare än att spä på narrativet om autism för en tragedi värre än döden.
Och för guds skull, välj rött istället för blått imorgon.

En saxad granskning

Det sägs att varje gång som media skriver om ett ämne som man själv är någorlunda insatt i så är allt fel, men när det gäller ämnen som man själv inte vet någonting om så är allt sant.
I veckan har Aftonbladet publicerat en "granskning" av pengarna i sjukvården. Jag sätter "granskning" inom citationstecken eftersom det är en generös benämning på något som i slutändan är ett klippa och klistra-jobb. Den inledande artikeln deklarerar att 1 200 läkare "fick" i genomsnitt 20 000 kronor var av olika läkemedelsbolag. Ordvalet ger naturligtvis intrycket av att det skulle vara någon slags muta eller dylikt. Åtminstone ett par av de intervjuade läkarna opponerar sig dock mot tidningen insinuationer.

– Jag ”får” inte pengar från läkemedelsbolagen utan jag tjänar pengar på mitt arbete för läkemedelsbolagen, poängterar läkaren Christian Simonsberg, som fick 106 642 kronor av tre läkemedelsbolag.
– Du skriver att jag och andra kollegor under 2015 ”fick pengar” av läkemedelsföretag. Den beskrivningen är inte korrekt. Jag har fått lön för utfört arbete, främst föreläsningar, säger läkaren Gustav Ullenhag, som fick 150 816 kronor av fyra läkemedelsbolag.
Läkare får betalt bland annat när de sitter som experter i bolagens rådgivningsgrupper, så kallade advisory boards. Ett exempel är läkaren Anders Frid, som är internationellt erkänd diabetesexpert och sitter i flera bolags rådgivningsgrupper:– Om läkemedelsindustrin vill fråga mig hur en livsviktig behandling kan bli ännu bättre ser jag som min skyldighet att tillvarata mina patienters intressen och ge mina synpunkter till alla insulintillverkare, säger han.

Realiteten är att läkemedelsindustrin naturligtvis är intresserad av att göra vinst, som alla företag. Läkemedelsbolag gör vinst genom att utveckla effektiva och säkra läkemedel, och där är naturligtvis läkarna en viktig resurs. Läkarna i sin tur är naturligtvis intresserade av att förbättrade läkemedel kommer ut på marknaden som skulle kunna hjälpa de egna patienterna. Pengarna som läkarna "får" är alltså arvoden för att man ställer upp som föreläsare eller deltar i expertpaneler. Bjuds man i som föreläsare är det i regel kutym att man får en ersättning och att inbjudaren betalar eventuell resa och traktamente. Det är inga konstigheter.
Siffrorna ska också sättas i proportion till verkligheten. Aftonbladet skriver om lite drygt 1000 läkare, men i Sverige så hade läkarförbundet under 2016 lite drygt 35 000 yrkesverksamma medlemmar. Det är alltså en kraftig minoritet av läkarna som det handlar om. Snittbeloppet på 20 000 är inte heller särskilt imponerande. Siffran låter hög, men det är per år. Jämförelsevis ligger snittlönen för en läkare på 48 - 50 000 i månaden. Det handlar alltså inte ens om en halv månadslön. Om året.
Det hela ska sättas i perspektiv till de konspirationsteorier som ständigt är i cirkulation runt läkemedelsindustrin vilket inte underlättas när etablerade medier är kvicka med att att ge utrymme åt diverse foliehattar. Exempelvis hade Studio ett i P1 ett program förra veckan om mässlingsvaccinet. Man intervjuade å ena sidan en statsepidemiolog, en relevant intervjuperson och expert, men å andra sidan en hälsobloggare som vägrade vaccinera sina barn med hänvisning till saker hon "läst på internet". Det är inte att undra på att allt fler tror på pseudovetenskap när diverse konspirationsteoretiker framställs som legitima motparter till forskare och experter.

Vad gäller Aftonbladets "unika databas" (som de själva kallar den) över läkarnas "bidrag" från läkemedelsindustrin så är den i själva verket varken unik eller egentligen ens Aftonbladets databas. I själva verket har man saxat siffror som LIF (läkemedelsindustriföreningen) har haft offentligt tillgängliga sedan i maj förra året. Den offentliga redovisningen är en del i den transparens som industrin har för att undvika just den sortens insinuationer som Aftonbladet ägnar sig åt. Detta hindrar dock inte Aftonbladet från att beskriva det som en egen granskning och sedan lägga databasen man saxat från LIF:s hemsida bakom en betalvägg på Aftonbladet plus. Egentligen är det en extremt lat form av journalistik. Någon annan har redan gjort grovjobbet, därefter stövlar Aftonbladet in nästan tio månader efter att materialet publicerats och presenterar det som en egen granskning.
Siffrorna i sig är inte heller, som jag nämnt ovan, särskilt anmärkningsvärda. Faktum är att få branscher i Sverige är så hårt reglerade och granskade som läkemedelsbranschen, och läkarna är i allmänhet inte heller "köpta".
Det förhåller sig dock helt annorlunda när det gäller den alternativa medicinen. Smithsonian Magazine skrev i juni 2013 att alternativ medicin och naturläkemedel är en mångmiljardindustri, men bara en minoritet av preparaten har faktiskt testats. Den vanliga medicinen, däremot, genomgår rigorösa kontroller innan den släppts ut på marknaden. Där har man en intressant jämförelse och en viktig granskning som Aftonbladet kunde ägna sig åt istället.

Men naturligtvis, till skillnad från läkemedelsbranschen så har de som sysslar med alternativ medicin inte för vana att upprätta offentliga register som man sedan kan sno till tidningen.