Vattenglaset granskar: Jerome Kagan och scientologerna

Välkommen till Vattenglaset granskar, ett nytt form av blogginlägg där jag istället för att kommentera något dagsaktuellt plockar upp en artikel eller inlägg som cirkulerar på nätet, oftast med tveksamt innehåll, och tar fram det källkritiska förstoringsglaset. Eventuella felaktigheter motbevisas och det här inlägget kan tjäna som ett motargument för folk som är trötta att se samma typ av myter cirkulera på sociala medier.

Dagens måltavla: psykologen Jerome Kagan och scientologerna.

Om du någorlunda regelbundet deltar i diskussioner kring psykisk ohälsa på Facebook så har du sannolikt sett följande länk flyga förbi:

Länken kommer från organisationen som kallas för Kommittén för mänskliga rättigheter (KMR) och citerar en psykolog vid namn Jerome Kagan. Påståendet är exceptionellt: ADHD existerar inte. Men är det sant?

Grundläggande källkritik: 
Till att börja med är det bra att känna till avsändaren. Kommittén för mänskliga rättigheter låter officiellt och pålitligt. Informationen de själva anger förstärker intrycket att organisationen har någon slags legitimitet.

KMR (eng. Citizens Commission on Human Rights, CCHR) grundades 1969 av Scientologi-kyrkan för att undersöka och avslöja psykiatriska brott mot de mänskliga rättigheterna och för att rensa upp inom den psykiatriska vården.

Har man marginell kunskap om scientologerna så börjar det sannolikt ringa varningsklockor på andra raden. Scientologerna är, för att använda ett något förenklat språkbruk, en sekt. Rötan som är scientologerna är alltför omfattande för att redogöras i det här inlägget, men Wikipedia har listat upp de mest anmärkningsvärda kontroverserna. En av de huvudsakliga problemen med KMR i Sverige är att deras verksamhet går ut på att felcitera forskare och missbruka offentlighetsprincipen. Vetenskapsjournalisten Vanna Backman redogjorde exempelvis 2007 i Läkartidningen en del av den skadan som KMR orsakar. För folk som inte är insatta i frågorna eller den aktuella forskningen så är det svårt att skilja de till synes trovärdiga artiklarna KMR skriver från den faktiska vetenskapen. Det underlättar inte heller att både Västra Götalandsregionen och FN har en organisation respektive som också heter Kommittén för mänskliga rättigheter. Det är lätt att blanda ihop och få intrycket att deras uttalanden har en legitim grund. Scientologernas dogmatiska anti-psykiatriska hållning gör att man bör förhålla sig ungefär på samma sätt till deras uttalanden om psykiatrin som man gör till exempelvis Nordiska Motståndsrörelsens beskrivning av förintelsen. Med de i åtanke så börjar vi granskningen av deras artikel.

Jerome Kagan är psykologiprofessor på ett av de mest prestigefyllda universiteten i världen, Harvard University. Han anses även vara en av världens bästa psykologer. I själva verket så rankades Kagan som den 22:e mest framstående psykologen under hela 1900-talet. Han kom före Carl Jung som hamnade på 23:e plats och Ivan Pavlov på 24:e plats. I en intervju i Spiegel påstår han att ADHD är en bluff.

 Vi börjar redan i ingressen. Till att börja med så är inte Kagan professor, han är professor emeritus, dvs pensionerad professor för er som inte är bekanta med de akademiska termerna. Det är en rätt relevant detalj att han inte längre är yrkesverksam. För att gå vidare till Kagans skicklighet som psykolog, eftersom det är den auktoriteten som hela artikeln bygger på, så är det lämpligt att förklara att psykologin är ett brett fält. Yrkesverksamma psykologer specialiserar sig på olika områden, vilket är helt naturligt. När man åberopar en auktoritet som källa till ett påståenden så underlättar det starkt för argumentationen om det också är en relevant auktoritet. Behöver man ett trovärdigt uttalande om den politiska utvecklingen i USA, exempelvis, så är en geolog ingen bra källa, oavsett hur framstående han är inom sitt ämnesområde. Ofta för tveksamma källor fram uttalanden från professorer eller vetenskapsmän utan att redogöra för vilken disciplin de forskar inom. Kagan är förvisso en framstående psykolog, men han specialiserar sig på beteendepsykologi. Listan över publicerade verk på Wikipedia bekräftar detta. En stor del av hans forskning är inriktad på personlighetsutveckling under barndomen, för att ta ett exempel. Han har däremot inte skrivit någon forskning som har med ADHD att göra. Kagan är således ingen auktoritet på det området och hans uttalanden ska inte heller ses ur det perspektivet. Vi går vidare till nästa uttalande av substans.

”… ADHD är ett påhitt.Varje barn som inte gör bra ifrån sig i skolan skickas till en barnläkare, och barnläkaren säger: ’Det är ADHD; här har du Ritalina.’ I själva verket så har 90 procent av dessa 6,4 miljoner (ADHD-diagnostiserade) barn ingen abnorm dopamin-metabolism*. Problemet är, att om en medicin är tillgänglig för läkare, så gör de motsvarande diagnos”, säger Jerome Kagan.

Jag är medveten om att systemet för diagnosticering skiljer sig mellan exempelvis USA och Sverige, men eftersom KMR inte har bemödat sig att klargöra skillnaden mellan den amerikanska och svenska vården så utgår jag från hur sjukvården ser ut här. Ur det perspektivet är uttalandet ovan kvalificerat skitsnack. En ADHD-diagnos sätts i Sverige först efter en omfattande tvärvetenskaplig utredning som innefattar både en psykiater, en psykolog och (om personen är minderårig) en pedagog. Barnläkare kan inte på egen hand sätta en diagnos eller skriva ut medicin.

I Sverige har vi redan en ”diagnosindustri” som omsätter miljonbelopp på snabba utredningar och recept på rent amfetamin eller amfetaminliknande ADHD-droger. Ett flertal psykiatriker har öppnat egen ”låda” och annonserar direkt och öppet om ”snabba utredningar”. Vissa kommer ut med ett recept i handen efter första besöket. En psykiatriker skickade recept från England när det inte gick att skriva ut i Sverige och när det väl gick öppnade han praktik i Östermalm med ett flertal kändisar som kunder som får närmast gratis, lagligt och socialt accepterad amfetamin. Sedan går de ut i media och ”erkänner” att de har ADHD, vilket drar in fler folk till ett livslång beroende av en drog som är i samma narkotikaklass som kokain. Och det är verkligen inga ”små doser” det handlar om. Det är närmast megadoser.

Om vi i Sverige har en "diagnosindustri" så är den inte särskilt effektiv. Emellanåt rapporteras det från olika delar av landet att man får stå i kö under flera år innan utredningen ens hinner börja. Om det här är vad KMR menar med "snabba utredningar" så skulle jag vilja se vad de tycker är långsamt. Psykiater kan inte heller "öppna egen låda", eftersom privata mottagningar bara får ingå i utredningskedjan om de har ett avtal med det lokala landstinget. Läser man också vårdguidens beskrivning av hur en neuropsykiatrisk utredning går till i Västra Götalandsregionen så är det rätt uppenbart att det är omöjligt att gå ut med ett recept efter första besöket och lika omöjligt för en psykiater att hålla utredningen själv med tanke på det antal övriga yrkesgrupper som är inblandade. Vad gäller den påstådda "miljonvinsten" så är det svårt att se var den skulle komma ifrån. Läkmedelsindustrin i Sverige redovisar öppet hur mycket pengar man betalar läkare för att exempelvis sitta med i expertpaneler eller delta som föreläsare. Ersättningen låg under 2015 i snitt på 20 000 kronor om året för omkring 1 200 läkare. Inga mångmiljonbelopp precis. Läkare får inte heller provision på läkemedel eftersom Apoteket kan byta ut recept mot likvärdiga preparat som har en lägre kostnad. Vad gäller den påstådda kliniken på Östermalm så är det svårt att kommentera utan vare sig namn på läkaren eller verksamheten. Sannolikt har det påståendet samma substans som de övriga här.

Jerome Kagan menar att detta är ett incitament för läkare att överdiagnostisera ett tillstånd för att tjäna extra pengar. Många läkare drar in miljonbelopp från läkemedelsindustrin för att ”utbilda” andra läkare i hur man lättast diagnostiserar ADHD – och skriver ut recept på narkotikaklassade droger. I Sverige fick vi nyligen reda på att 1200 läkare tagit emot pengar från läkemedelsindustrin. Alla ursäktar och förklarar sig, medan Kagan menar att detta är både omoraliskt och korruption.

Citatet ovan är relevant huvudsakligen som en demonstration i hur KMR manipulerar information för att passa deras agenda. De 1 200 läkarna är med största sannolikhet desamma som jag själv refererade till ovan, men min egen förklaring och ursprungsartikeln klargjorde att det inte rörde sig om några mångmiljonbelopp och att det gäller föreläsningsverksamhet och medverkan i expertpaneler. I KMR:s artikel ges intrycket att det dels gäller miljonbelopp och dels att ersättningen bara gäller kurser i hur man diagnosticerar ADHD.

För det andra: Läkemedelsindustrin har byggt upp ett massivt inflytande inom den politiska scenen. Big Pharma spenderar miljardbelopp på lobbying i USA och EU för att få igenom vad de vill ha. Asien är på väg. Tusentals lobbyister bearbetar politikerna dagligen. Detta skapar korruption enligt Kagan. I Sverige har vi sett ett flertal ”avlagda” riksdagsledamöter och ledare av politiska partier som gått över till att tjäna läkemedelsindustrins intressen som lobbyister.

Till att börja med så är Sverige inte jämförbart i USA. I Sverige redovisar läkemedelsindustrin öppet vad de betalar till läkarna och är satta under inspektion av Läkemedelsverket. Även om det stämmer att en del riksdagsledamöter har gått över till att jobba för läkemedelsindustrin så har många också gått över till att jobba för andra delar av näringslivet. Det är en fråga som ständigt diskuteras och ett potentiellt demokratiskt problem att politiker omedelbart efter att de upphört att sitta i riksdagen går över till att jobba för näringslivet. Det här är snarare ett generellt problem än något specifikt för läkemedelsindustrin.

Man får inte heller glömma anhörigföreningarnas inflytande. Många av dem är rent militanta i sina krav på amfetamin till barn. Både i USA och Sverige har de fått miljonbelopp av läkemedelsindustrin. De jobbar mycket aktivt för att etablera ADHD som en verklig diagnos som läkarna och framförallt läkemedelsindustrin kan tjäna mångmiljonbelopp på. De åker runt i skolorna och indoktrinerar lärarna i att barnen som de inte kan utbilda har ett fel i hjärnan, för att få dem att skicka barnen till läkare som skriver ut amfetamin. Cirkeln är sluten.

Eftersom jag personligen sitter i en sådan anhörigförening som sekreterare för Attention Göteborg så kan jag personligen intyga att vi inte har sett röken av några mångmiljonbelopp. Eventuella tvivlare kan läsa riksförbundets årsberättelse för 2016 och lär finna att det inte nämns några miljoner från läkemedelsindustrin. Eftersom vi har externa revisorer så skulle det vara väldigt svårt att smuggla sådana belopp under radarn. Eftersom KMR hela tiden skriker om amfetamin så kan det också vara av värde att påpeka att det inte är förstahandsvalet. Det finns läkemedel med amfetamin, men vanligast är att man använder andra centralstimulerande läkemedel med metylfenidat som verksamt ämne. De vanligaste medicinerna mot ADHD (exempelvis Concerta eller Ritalin) innehåller inte amfetamin.

Enligt Kagan: ”Om man intervjuar barn och ungdomar i åldrarna 12 till 19 så kan 40 procent kategoriseras som deprimerade eller med ångest. Men om man tittar närmare på hur många som är allvarligt försämrade av detta så sjunker siffran till 8 procent.” 

Och det gäller alla psykiatriska diagnoser. Med andra ord, inte alla som uppvisar symtom eller uppförande har mentala problem. Speciellt eftersom barn är benägna att vara oförutsägbara. Feldiagnostisering leder till överdiagnostisering. Om man ser på antalet barn som fått diagnosen ADHD, är det lätt att hålla med. Omkring 11 procent av alla barn 4-17 år (6,4 miljoner) i USA har fått en ADHD-diagnos.

Redan från början har Kagan diskvalificerat sig, eftersom han använder depression och ångest som synonymer. Alla har en viss grad av ångest i sitt liv, eftersom det är en del av vår vardag. Depression är någonting helt annat och Vårdguiden klassificerar det som en kontinuerlig känsla av nedstämdhet och orkeslöshet i mer än två veckor. Jag är medveten om att folk i allmänhet använder begreppen fel, men om Kagan ska vara en av världens bästa psykologer så bör han rimligtvis veta skillnaden.
Det framgår inte varför det är "lätt att hålla med" när man ser till antalet personer som har ADHD. Mängden diagnoser har ökat på senare år, huvudsakligen på grund av att psykiatrin och skolan har blivit bättre på att identifiera personer med symptomen tidigare och att diagnoskriterierna har blivit något bredare. Man diagnosticerar inte heller folk för att de plötsligt beter sig annorlunda eftersom man måste uppvisa likartade symptom oavsett miljö under en längre tid för att få diagnosen under en utredning.

”Vem diagnostiseras med ADHD? Barn som det inte går bra för i skolan. Det händer aldrig barn som det går bra för i skolan. Så varför inte stödundervisning istället för klassundervisning?”

*Den rådande teorin är att det finns en kemisk obalans i hjärnan hos dessa barn. Något som aldrig kunnat bevisats. Men det säljer bra.

Man diagnosticerar huvudsakligen barn som det går dåligt för i skolan eftersom symptomen för ADHD alla är problematiska för undervisning så som den är utformad. Hyperaktivitet, koncentrationsstörningar och dålig impulskontroll har en tendens att inverka negativt på en undervisningsform där du väntas sitta still, hålla tyst och lyssna på någon annan, trots allt. Sedan är det inte universellt. En del diagnosticeras i vuxen ålder för att deras symptom inte var så grava att de märktes i skolan. Andra, som undertecknad, hade i stort sett fungerande skolgång förutom viss turbulens. Påståendet att diagnosen bara ges till barn som det går dåligt för i skolan är inte sant, även om det utgör en stor del av de som diagnosticeras. Påståendet att den kemiska obalansen är den rådande teorin är för övrigt en myt. Viralgranskaren, som för övrigt gjorde en liknande genomlysning av Kagans påståenden, intervjuade den svenske professorn Sven Bölte, som till skillnad från Kagan är expert på området. Bölte höll inte med om att den kemiska obalansen skulle vara den rådande teorin.

– Den rena dopaminhypotesen är obsolet och urförenklad. Vi vet att orsakerna och psykofarmakologin är komplexa. ­Ingen inom forskningen påstår alla barn med adhd har exakt samma orsaker eller förändringar i hjärnan. Det är bland annat därför vi inte diagnosticerar adhd med biologiska eller genetiska tester. Diagnosen ställs på grund av konkreta och allvarliga utmaningar i vardagen som samvarierar med adhd-symptom

Sammanfattning
Sammanfattningsvis är det få, om några, av Kagans påståenden som stämmer. Det mesta är skrönor och mångmiljardbelopp från läkemedelsindustrin och snabba diagnoser, vilket ytterligare understryker att Kagan uttalar sig inom ett område där han saknar erfarenhet och kunskap. Som kuriosa kan nämnas att han förra året reviderade sitt påstående att ADHD inte fanns utan istället kom fram till att det inte var en enda sjukdom, vilket han skrev i en debattartikel i Expressen. Det visade sig dock att hans argument även denna gång var dåligt underbyggda och undertecknad skrev en replik där jag påpekade att större delen av Kagans påståenden var direkt felaktiga. Sedan dess har han haft vettet att hålla sig borta från ADHD-debatten. För gott, får man hoppas.