En storm från väst

Såvida man inte har levt i en jordkällare det senaste året så har det nog knappast undgått någon att det var presidentval i USA förra veckan. Primärval har tragglats igenom tills dess att endast två kandidater återstod: demokraternas Hillary Clinton och republikanernas Donald Trump. Det finns andra partier i USA, men på grund av hur röstningssystemet är utformat så har de ingen realistisk chans när det kommer till presidentvalet. Under valåret har vi hört diverse absurda uttalanden från Donald Trump. Hans vansinnigheter är för många för att listas upp här, men Aftonbladet har sammanställt en praktisk lista på hans vallöften, vilket borde ge ett hum om hur förankrad hans politik är i verkligheten. Hillary Clinton har å andra sidan lång politisk erfarenhet och kunskap, kandiderade som kandidat för demokraterna i konkurrens med Barrack Obama 2008 och blev sedermera utrikesminister. Från svensk media har valet i praktiken skildrats som en walk over. En rutinerad politiker mot en galen clown? I opinionsmätningarna gavs Clinton så mycket som 80% chans att vinna. När folk då vaknade upp i onsdags när rösträkningen började avslutas så visade det sig att vinnaren var Donald Trump. Reaktionen från många här, min egen bekantskapskrets inräknad, var som om himlen plötsligt hade ändrat färg. Att Trump skulle kunna vinna hade setts som en omöjlighet. Hur var det möjligt. Eftersom jag är cyniker så hade jag inte avfärdat resultatet i lika stor utsträckning, även om Trump inte var min första gissning. 

Reaktionerna efter valet har reaktionerna ungefär varit som förväntat utifrån sorgens fem faser: förnekelse. Man har skyllt på de som inte röstade, de som röstade på ett tredje parti istället för på de två stora, man har skyllt på själva valsystemet. Man har lyft fram att Hillary Clinton fortfarande kan vinna, förutsatt att tillräckligt många av elektorerna skiter i valresultatet och röstar på henne.
Men låt oss vara realistiska. Det har hänt ett fåtal gånger att enskilda elektorer röstat emot valresultatet, och det har aldrig förändrat utgången. Det kommer inte att hända. Man gör bäst i att förlika sig med fakta: Donald Trump är president och såvida han inte råkar ut för en olycka eller allvarlig sjukdom så kommer han att vara det under de kommande fyra åren. De relevanta frågorna är: varför vann han och vad betyder det för framtiden?

Folks reaktion åskådliggör problemet som brukar kallas för filterbubbla. Fenomenet innebär att eftersom sociala medier och sökmotorer som Google är personanpassade så konsumerar vi i högre grad nyheter från källor som vi håller med om. På Facebook är vi med i grupper där folk har liknande åsikt som oss själva, är vänner med folk som har liknande åsikter och får länkar till sidor vi sympatiserar med. Därmed skapas en ekokammare där vi isoleras från avvikande uppfattningar, vilket i sin tur leder till att vi blir åsiktsmässigt inskränkta och oförmögna att förstå folk som har en avvikande uppfattning. Detta leder i sin tur att vi uppfattar den egna åsikten som mer dominant än vad den faktiskt är. Alice Teodorescu skrev i GP om hur det här fenomenet i högsta grad inkluderar de svenska medierna.

Precis som efter det att Sverigedemokraterna kom in i riksdagen har människor gjort en poäng av att de nu rensar ut Facebook-vänner som de uppfattar som Trump-sympatisörer. I andra sammanhang hade samma personer med emfas valt att framhålla att de omfamnar mångfald och till och med förespråka kvotering för att få in "marginaliserade" röster. Men är inte tanken med mångfald att så många åsikter och perspektiv som möjligt, också de man själv inte delar, ska få brytas mot varandra? Är inte det som är demokratins essens? Att vi faktiskt ska lära oss något av någon som vi från början inte har någon kunskap om eller förståelse för? Att det inte betyder att vi sympatiserar med den någons uppfattning, att åsikter inte smittar - varken de "goda" eller "dåliga"? 

Vi som har försökt förstå varför någon vid sina sinnens fulla bruk lagt sin enda röst på en man som gett vulgariteten och den hatiska retoriken ett ansikte har enligt sedvanlig dramaturgi utmålats som uttalade eller förtäckta sympatisörer. Att inte försöka förstå är enligt min uppfattning att begå tjänstefel. Om man tror att journalistik handlar om aktivism och inte om konsekvensneutralitet har man valt fel yrke.

 Trump har i praktiken framställts som en galen clown och alla hans supportrar som outbildade, rasistiska vita män. Alla chanser för honom att vinna valet framställdes som mikroskopiska, vilket i slutändan visade sig vara helt fel. Sanningen är att Trumps seger är en del av en trend som har pågått ett tag. I västvärlden har diverse missnöjespartier och rörelser uppstått som en reaktion mot det politiska etablissemanget. Det går att se även i Sverige. Efter valet 2010 gjorde jag praktik på Hallands nyheter som reporter. Efter valet fick jag i uppgift att gå igenom listorna på alla riksdagsmän som hade valts från Halland efter att tvåkammarriksdagen avskaffades (från 1971 och framåt). Tittade man bakåt så var det folk med vanliga arbeten: hantverkare, tjänstemän, bönder, lärare, etc. Tittar vi på dagens regering, exempelvis, så har vi politiker som aldrig arbetat en dag i sitt liv utanför politiken. Exempelvis fick folkhälsominister Gabriel Wikström sin position huvudsakligen i egenskap av att ha varit ordförande för SSU. Infrastrukturminister Anna Johansson är minister främst för att hon är dotter till den gamle socialdemokratiske pampen Göran Johansson, själv har hon inte ens körkort. Det här är inte unikt i Sverige, utan över hela västvärlden har de sucessivt vuxit fram en politisk elit som inte upplevs som representativ av väljarna på golvet. Hillary Clinton är i högsta grad en representant för en sådan politisk elit. Redan i kampanjen 2008 påpekade Obama att Clinton var en maktspelare och skulle säga eller lova vad som helst för att öka chanserna att bli vald. Trump, å andra sidan, har förvisso en tveksam kontakt med verkligheten men gick till val på att bland annat lova att "rensa upp i träsket" (Washington DC) och skaka om det politiska etablissemanget.
Vi har också sett liknande tendenser i andra länder. Nationalistiska partier kommer i parlament, britterna röstar för utträde ur EU. Ingen kan säga att Trumps seger kom ur ett vakuum.

Problemet är att de här proteströrelserna kommer från sämsta tänkbara håll. Trump är ingen lösning på problemen, men det är definitivt inte Hillary Clinton heller. Problemet är att när en del av väljarna känner en oro och blir avfärdade av alla de etablerade partierna så röstar man med fötterna och går till någon som åtminstone verkar lyssna.

Analysen av Trumps seger som en protest mot de etablerade politiska partierna delas bland annat av förre statsminister Göran Persson. Persson menar att politiken allt mer har blivit skällsord och att den intellektuella dimensionen har försvunnit, vilket är ett resonemang jag kan hålla med om. Vill man bryta den politiska utvecklingen går åt så är det första steget att förstå varför folk röstar på Donald Trump. Det är behändigt att avfärda hans supportrar som rasister, men det är en återvändsgränd. Trumps väljare avfärdades under hela kampanjen som obildade, korkade, rasister och inskränkta. Ett bra sätt att attrahera väljare till ditt eget parti är sannolikt inte att förolämpa de som sökt sig någon annan stans. När vi istället för att brännmärka avvikande uppfattningar istället diskuterar och argumenterar intellektuellt så har vi större sannolikhet att bryta utvecklingen, inte förr.
Istället för att låsa in oss i filterbubblor behöver vi gå ut och prata med dem vars åsikter vi avskyr. Måhända hittar vi där vanliga människor som är oroliga över samhällets utveckling och trötta på att ständigt bli avfärdade.

Bokmässan och yttrandefriheten

Den här helgen kickar bok- och biblioteksmässan igång i Göteborg. Temat för i år är "yttrandefrihet", och redan innan mässan ens startade så har den varit föremål för hetsiga diskussioner. Det hela började med att det blev känt att tidsskriften "Nya Tider" skulle ha en monter på mässan. För er som är ovetande så är NT en tidsskrift på högerkanten som är sorgligt tendentiös och partisk i sin rapportering. Det som skrivs på deras hemsida är inte nödvändigtvis falskt, men kraftigt vinklat. Använder man NT som sin enda nyhetskälla kan man lätt tro att varenda invandrare är kriminell, att Sverigedemokraterna är utsatta för konspirationer och att Trump respektive Putin är offer för "svartmålning" från väst. Det bör också påpekas att NT knappast har monopol på vriden nyhetsrapportering, åtskilliga bevis finns på lika goda kålsupare ute på vänsterkanten. Nya Tider är del av de "alternativa media" som Exponerat, Avpixlat, Dispatch International och Nyheter Idag. Traditionella media menar att de är oseriösa och vridna, medan sidorna själva ofta hävdar att traditionella media vinklar själva också vinklar och att man enbart ger ett annat nyhetsperspektiv. Kvaliteten skiljer sig avsevärt mellan de här sidorna. Vissa gör sitt bästa för att se ut och fungera som en normal nyhetsredaktion medan andra mer eller mindre är megafoner åt SD. För en mässa med yttrandefrihet som tema är det fullt motiverade aktörer att bjuda in, eftersom media och yttrandefriheten är starkt ihopkopplade. Det tog dock hus i helvete.

Som Dagens Nyheter sammanfattar så protesterade en del utställare och besökare mot att NT hade fått en monterplats. Bokmässans respons var först att de tyckte det var viktigt med många olika åsiktsrepresentationer, temat var ju trots allt yttrandefrihet. Därefter kovände man plötsligt och bestämde sig att porta NT med hänvisning till "magkänslan". Det påpekades att det fanns andra tveksamma inslag i Bokmässan, som att moskén i Järfälla (vilka tidigare gästats av en imam som vill avrätta homosexuella) får delta och att ett andra inslag som "Lenins barnhörna" tydligen sågs som fullt acceptabla. Bok och bilioteks VD menade att det inte "gick att jämföra". Slutligen kovände man igen, den här gången med hänvisning till det juridiska manöverutrymmet. Sannolikt hade Bok och biblioteks jurist kommit fram till att det utgjorde någon form av kontraktsbrott att kicka ut en aktör. Det senaste budet är att NT kommer att ställa upp, och med tanke på att Bokmässan börjar idag så lär det inte förändras.

Frågan ledde dock till våldsamma diskussioner om yttrandefriheten, någon som jag ser som desto mer intressant att slå ner i. Så som yttrandefriheten i Sverige definieras rent juridiskt gäller följande:

Varje svensk medborgare är gentemot det allmännatillförsäkrad rätt enligt denna grundlag att i ljudradio,television och vissa liknande överföringar, offentligauppspelningar ur en databas samt filmer, videogram,ljudupptagningar och andra tekniska upptagningar offentligenuttrycka tankar, åsikter och känslor och i övrigt lämnauppgifter i vilket ämne som helst. 

Yttrandefriheten enligt denna grundlag har till ändamål attsäkra ett fritt meningsutbyte, en fri och allsidig upplysningoch ett fritt konstnärligt skapande. I den får inga andrabegränsningar göras än de som följer av denna grundlag. 

Vad som sägs i grundlagen om radioprogram gäller förutomprogram i ljudradio också program i television och innehålleti vissa andra överföringar av ljud, bild eller text som skermed hjälp av elektromagnetiska vågor samt innehållet i vissaoffentliga uppspelningar ur en databas. 

Med tekniska upptagningar avses i denna grundlag upptagningarsom innehåller text, bild eller ljud och som kan läsas,avlyssnas eller på annat sätt uppfattas endast med tekniskthjälpmedel. 

Med databas avses i denna grundlag en samling av information lagrad för automatiserad behandling.

Yttrandefriheten är en försäkring "gentemot det allmänna", dvs. gentemot offentliga organisationer och myndigheter. Den gäller inte hur privata aktörer förhåller sig mot varandra. Yttrandefriheten är alltså inte rätten att bli publicerad eller få utrymme, bara rätten att göra så utan att bli hindrar av det offentliga. Ingenting i grundlagen reglerar alltså rätten till en monter på Bokmässan.
Med det sagt så är inte yttrandefriheten enbart en grundlag, utan en princip. En av de liberala tänkarna som har inspirerat mig själv, John Stuart Mill, skrev i sin bok Om Friheten om just yttrandefrihet. Mill menade att yttrandefrihet (ett på den tiden radikalt koncept) innebar:

I choose, by preference the cases which are least favourable to me – In which the argument opposing freedom of opinion, both on truth and that of utility, is considered the strongest. Let the opinions impugned be the belief of God and in a future state, or any of the commonly received doctrines of morality... But I must be permitted to observe that it is not the feeling sure of a doctrine (be it what it may) which I call an assumption of infallibility. It is the undertaking to decide that question for others, without allowing them to hear what can be said on the contrary side. And I denounce and reprobate this pretension not the less if it is put forth on the side of my most solemn convictions. However, positive anyone's persuasion may be, not only of the faculty but of the pernicious consequences, but (to adopt expressions which I altogether condemn) the immorality and impiety of opinion. – yet if, in pursuance of that private judgement, though backed by the public judgement of his country or contemporaries, he prevents the opinion from being heard in its defence, he assumes infallibility. And so far from the assumption being less objectionable or less dangerous because the opinion is called immoral or impious, this is the case of all others in which it is most fatal.

På ren svenska menade Mill att det inte existerade någon åsikt som var så perfekt och fulländad att den behövde skyddas från kritik. Inga åsikter kan ses som antingen fullständig felaktiga eller fullständigt korrekta, och samhället gynnas av en fri och öppen debatt mellan olika åsikter. En sådan debatt, menade Mill, var inte bara positiv politiskt utan gynnade även den personliga utvecklingen hos de som tog del av den. Kontentan är alltså att vi mår bra av att "utsättas" för åsikter som inte nödvändigtvis stämmer överens med den egna. Så ja, man kan argumentera att situationen med Bokmässan inte är applicerbar utifrån den strikt juridiska tolkningen av yttrandefriheten, men utifrån den principiella tolkningen så är den i högsta grad relevant. Det är också en åsikt som Aftonbladets kulturskribent Åsa Linderborg verkar ha (vars åsikter jag annars ytterst sällan delar). Linderborg skrev i samband med att NT portades:

Min poäng är enkel: Man måste kunna hålla flera bollar i luften samtidigt. Det går att vara både antirasist, motståndare till hedersvåld och försvarare av yttrandefriheten.
Ofta är det vänsterföreträdare som drabbas av fördömanden.
För ett par år sen blev Kajsa Ekis Ekman avbokad från flera föreläsningar om den grekiska krisen, efter att någon upptäckt att hon en gång använt fel pronomen om transpersoner.
Vänsterpartiets riksdagsledamot Amineh Kakabaveh hotas i skrivande stund med uteslutning efter att hon gjort bort sig i sociala medier.
I våras delade Kakabaveh en fejkad film med SVT-logga om somaliskt månggifte. Efter 23 minuter på Facebook tog hon bort filmen och skrev senare en lång ursäkt på partiets hemsida, men det spelar ingen roll. Medlemmar i Somaliska riksförbundet har initierat en namninsamling med krav på uteslutning, något som Vänsterpartiets ledning på allvar överväger.
Det är många som far illa eller skambeläggs för saker som de sagt eller skrivit. Påfallande ofta är det kvinnor som bemöts med repression.

Några av exemplen visar att många som tror sig vara humanister och demokrater kan ta lätt på ordens, tankens och konstens frihet. De visar också att arrangörer är ett ängsligt släkte som backar så snart någon hackar ihop ett stycke på Facebook.
Framför allt visar det hur svagt förankrad yttrandefriheten är som princip och problemkomplex. Många förstår helt enkelt inte varför den alls finns.
Yttrandefriheten ska inte skydda minoritetsgrupper, den ska skydda minoritetens åsikter. Den avvikande rösten, det som de flesta inte håller med om. Det finns en juridisk tröskel för vad man får säga, men den är mycket hög. Accepterar vi inte det lämnas yttrandefriheten åt sitt eget öde. Utarmad, perforerad, stympad.

Det är som bekant inte de accepterade och rumsrena åsikterna som är i behov av yttrandefriheten, utan de avvikande galningarna. Trots att frågan är avgjord så kom det under veckan hot från diverse deltagare på bokmässan om bojkott ifall inte NT stängdes ute. I torsdags meddelade representanter från Djungeltrumman (som också ska delta på Bokmässan) att de "kände sig hotade" av att NT var med. Skribenterna tar upp exempel på rasism och trakasserier som de själva har upplevt, men resonemanget håller inte ihop. Att porta NT innebär inte en försäkran mot att diverse skitstövlar dyker upp på Bokmässan. Som Linderborg påpekade så finns det ingenting som hindrar nazister från att köpa biljett och besöka Bokmässan som alla andra, med eller utan NT. Skribenterna känner sig snarare hotade av att det dyker upp representanter för en åsiktsyttring som de själva avskyr.

Det är här vi har problemet. En allt mer vanlig trend är att folk inte deltar i den fria debatt som John Stuart Mill tyckte var viktig. Snarare så låser man in sig i ekokammare där det enda som tillåts att höras är den egna åsikten. Inför valet 2014, exempelvis, uppmuntrades det att på Facebook ta bort vänner som röstade på SD för att undvika att få innehåll från SD-vänliga grupper i sitt flöde. Man isolerar sig, stänger ute åsikter som inte överensstämmer med den egna och slutresultatet är att det blir full härdsmälta när man stöter på representanter för de åsiktsyttringar som man avskyr. I öppna debatter kan tveksamma och galna åsikter exponeras och argumenteras ner. Att vägra sådana debatter ger bara sidor som Nya Tider "bevis" för att de är de enda sanningssägarna och utsatta för en konspiration. Det leder inte till att de försvinner, tvärtom.
Om ryggmärgsreflexen är att ropa efter censur och utestängning av folk som har galna, avvikande eller bisarra åsikter så har man allvarliga problem med sin inställning till yttrandefriheten som princip.

Min sanning är bättre än din

Sokrates ska enligt Platon ha sagt "Det enda jag vet är att jag ingenting vet". Insikten om hur lite han själv visste var sann visdom, att känna sina begränsningar och inte anta sig veta något som man egentligen inte känner till. Mer än två tusen år senare formulerade de amerikanska forskarna Justin Kruger och David Dunning en liknande hypotes som kallas för Dunning-Kruger-effekten. Effekten innebär att den inkompetente överskattar sin kompetens och tror sig veta mer än de som är kompetenta på området, medan den kompetente tenderar att överskatta andra människors kunskaper. Man kan utan vidare svårigheter notera att den första halvan av Dunning-Kruger-Effekten verkar dominera dagens samhälle.

Under sommaren släpptes den populärvetenskapliga boken "Livet med kvantfysiska glasögon" som påstår sig handla om hur kvantfysiken kan appliceras i vardagen. Guld och gröna skogar utlovas på bokens omslag, allt baserat på vetenskap. Problemet är att det inte är sant. Boken fick raskt kritik för att fullständigt sakna vetenskapligt stöd.

I boken utlovar författarna Titti Nordieng och Mikael Säflund guld och gröna skogar:
”Vi lovar dig som läser mirakler, därför att vetenskapen faktiskt säger det” skriver de enligt DN och hävdar bland annat att människors känslor påverkar jordens magnetfält.
Men innehållet avfärdas fullständigt av Bo Sundborg, professor vid avdelningen för kosmologi, astropartikelfysik och strängteori på Stockholms universitet, i Dagens Nyheter. 

– De verkar inte ha läst fysik, utan någon slags pop-lära som inte har med fysik att göra, säger han till tidningen och påtalar också att innehållet i boken gör honom ”lite skrämd”.

I intervjun hävdar också den ena av författarna att sjukdomar som alzheimers och ebola "inte existerar" utan kan "tänkas bort". Samma författare påstår sig också vara utbildad inom "applicerad kvantfysik" men lyckas inte ens förklara vad kvantfysik är för något. Närmare granskning visar att boken inte har någonting med kvantfysik att göra, utan är en typisk "tänk positivt"-självhjälpsbok som det redan finns alltför många av. Man har helt enkelt snott namnet från en vetenskaplig disciplin för att ge boken mer pondus. Det här är dessvärre bara ett symptom på en samhällsdebatt där var och en får formulera sina egna "sanningar". Huruvida man faktiskt vet något om ämnet ifråga är irrelevant. Patrik Oksanen skriver på ämnet i Hela Helsingland och menar att vi måste sluta belöna skandalösa åsikter.

Forskning avfärdas med sunt förnuft, tillsammans med en svepande anklagelse att politikerna ljuger om det västliga alternativet utan att komma med belägg.
Vi lever i en tid när post-sanningen har kommit till samhällssamtalet. När ”killen i puben” vet bättre och då man inte anser att experter behövs. Kan själv. Vet bäst. Känsla "Trumpfar" fakta.

Bland exemplen är att man i Malmö satte upp en radiopjäs om chemtrails i tisdags. Man påstår sig ha vittnesmål och bevis som är "svåra misskreditera". Det hela är förstås nonsens, eftersom chemtrails är en konspirationsteori och saknar vetenskapligt stöd. Tittar man på läkemedelsfrågor så är det ännu värre, då de ständigt dyker upp folk som är övertygade om att varenda läkare är köpt av läkemedelsindustrin, att vaccin är livsfarliga eller att psykofarmaka dödar folk.
Dt bör påpekas att den senare debattartikeln inte är helt utan poänger. Läkemedelsindustrins påverkan och lobbying gentemot läkare är problematisk, framför allt i USA. Men att däremot, som författaren gör, hävda att hela psykiatrin är korrupt är en kraftig överdrift. Även om författaren ifråga är läkare så är han inte psykiater, och saknar således kompetens inom det området han kritiserar. I övrigt läses artikeln som ett typexempel på konspirationsteorier. Studier som motbevisar författarens tes är "dåligt utförda" och experter som ifrågasätter dessa påståenden är antingen inkompetenta eller mutade av läkemedelsindustrin.

Allt som allt så är det skrämmande exempel på förakt mot kunskap och utbildning som breder ut sig. För om varje människas åsikter väger tyngre än experternas kunskaper, vad ska vi då med utbildning till? Allt finns ju på Google.
Mest skrämmande är att det tyder på en extrem arrogans. Det krävs en viss form av hybris för att tro sig veta bättre än experter inom ett vetenskapligt fält som har ägnat åratal av studier åt att förstå ämnesområdet. Det är dags att nyktra till och inse att rätten att uttrycka sin åsikt inte innebär att den åsikten nödvändigtvis är korrekt eller väl underbyggd. Saknar du utbildning inom ett område så är du sannolikt okunnig, oavsett hur många timmar du spenderar på Google. Anledningen till varför det verkar så lättbegripligt är för att du helt enkelt är för inkompetent för att förstå att du egentligen ingenting vet.

Mycket snack och lite verkstad

Över lag brukar sommaren inte präglas av några anmärkningsvärda politiska debatter. Efter Almedalsveckan går både de flesta politiker och journalister på semester, och nyhetsrapporteringen präglas mest av samma nyheter som roterade förra året. Någonting som i år varit hängande ända sedan våren har dock varit sexuella övergrepp på festivaler. Varmare temperaturer innebär också att en uppsjö av olika musikfestivaler sätter igång i landet. Det finns ett antal med varierande utbud av artister inom olika genrer, Den senaste tiden har dock allt fler anmälningar om sexuella övergrepp på festivalerna kommit in.  

Lisen Andréasson Florman, grundare och verksamhetschef i Nattskiftet, en organisation som arbetar med trygghet i natten, efterlyser ett större ansvarstagande från festivalerna. 

– Jag tycker inte att de gör tillräckligt. Då hade det inte funnits festivalledningar som förminskar problemet och uppger att det inte existerar hos dem, säger Lisen Andréasson Florman. 

– Festivalerna har ett otroligt stort ansvar. De ber om tillstånd och bygger upp ett litet samhälle under några dagar. Vi vet alla att det här är ett problem och då måste man granska sig själva.

Frågan har debatterats flitigt den senaste tiden, och gemensamt är att alla försöker hitta egna förklaringar på vad ökningen kan bero på. Å ena sidan finns det folk som hävdar att det beror på invandringen av personer som kommer från kulturer där man har en annan syn på kvinnor. Ett importerat problem, således. Å andra sidan hävdar andra att siffrorna egentligen varit lika höga hela tiden och att anmälningsfrekvensen bara har ökat. Dessa hävdar vidare att problemet egentligen är någon diffus "manlighetskultur" som uppmuntrar till våldtäkt och att alla män i förlängningen är kollektivt ansvariga. Vid sidan av detta har vi en del mer eller mindre sinnessjuka teorier.

Båda de här teorierna är på sina håll felaktiga. Det stämmer förvisso att en del av de som invandrar till Sverige kommer från kulturer med tveksam syn på kvinnors rättigheter, men det är samtidigt både män med svensk och utländsk bakgrund som deltagit i övergreppen. Likaså stämmer det också att förövarna var män, men ser man till antalet rubricerade våldtäkter och jämför med befolkningsstatistiken så är det bara lite drygt 0,1% av männen som har blivit dömda. Det handlar, med andra ord, om en liten minoritet med skitstövlar som inte på något sätt är representativa för resten av befolkningen. Ett tämligen tunt underlag att generalisera utifrån.

Gemensamt för båda typer av debattörer är att man pekar finger istället för att försöka producera några lösningar. Debatten ifråga är snarare ideologisk. Å ena sidan har vi den tröttsamma trenden att utmåla invandrarna som ansvariga för alla problem i samhället från Sverigedemokraternas supportrar och liknande håll, å andra sidan har vi vänsterfeministernas lika tröttsamma tendens att kollektiv beskylla alla män för vad en minoritet ägnar sig åt. Ingetdera producerar några lösningar.
Så vad gör polisen? Tja, man har lanserat en ny kampanj som går ut på att dela ut armband med texten #tafsainte. Inte helt oväntat har det resulterat i viss kritik.

Alice Teodorescu sammanfattade i Göteborgs-Posten vad som är problemet med kampanjen.

Absurditeten nådde emellertid ny verkshöjd under måndagskvällen när rikspolischefen Dan Eliasson, tillika ansiktet utåt för polisens infantila #tafsainte-armband, intervjuades i Aktuellt. "Hur förhindrar man händer att begå beröring om någon vill göra det i ett publikhav där 20 000 människor böljar fram och tillbaka, det är inte helt lätt", sade Eliasson (4/7). För det första handlar det inte om "händer" som ingen äger eller har ansvar för. För det andra handlar det inte om "beröring" utan om övergrepp. För det tredje är det helt ointressant huruvida det är en enkel eller svår uppgift som åligger polisen, uppenbarligen misslyckas de med sitt uppdrag och för det är Eliasson ytterst ansvarig. 

Från Finland kommer rapporter från två stora festivaler som lockade 71 000 respektive 28 000 besökare. Inte ett fall av sexuellt ofredande eller våldtäkt har anmälts (Yle 4/7). I skrivande stund har 15 våldtäkter och ett 40-tal anmälningar om sexuellt ofredande anmälts efter två festivaler i Sverige (SVT 5/7). Är finländarna mindre anmälningsbenägna, är männen där mindre ohyfsade, de "patriarkala strukturerna" bortblåsta?

Oavsett hur det står till med etniciteten hos de inblandade så är det polisens jobb att förebygga den här typen av händelser. Av den senaste tidens händelser att döma så är det uppenbarligen inte säkert för kvinnor att vistas på den här typen av festivaler, alltså behöver säkerheten höjas. Då pratar man om mer patruller, kamerabevakning och liknande åtgärder. Saknas det inspiration så kan man ju se vilka mått och steg man brukar ta i samband med exempelvis större fotbollsmatcher för att undvika huliganer och andra våldsverkare. Det är dock en del av en sorglig trend, eftersom rikspolischefen Dan Eliasson tycks vara mer intresserad av ideologiskt positionerande än...tja, polisarbete. Det är inte heller bara #intetafsa-kampanjen som är pinsam, utan hanteringen av hela organisationen.

Sedan övergreppen blev kända har en hel del uppmaningar flugit förbi i sociala medier. Det varierar mellan att kollektivt skuldbelägga alla invandrare till att uppmana mig att prata med mina manliga bekanta om våldtäkter och normer. Då jag inte umgås med våldtäktsmän (och eventuella sådana skulle snabbt bli uteslutna ur min bekantskapskrets) ser jag inte direkt behovet. Det har däremot kommit förhållandevis få konstruktiva uppmaningar, som att begära att arrangörerna för festivalerna har bättre säkerhet och kamerabevakning. Låt oss undvika att försöka plocka ideologiska poänger eller peka fingrar, utan istället fokusera på konkreta förändringar för att förbättra säkerheten för alla festivalbesökare. Jag kan knappast med säkerhet säga varför ökningen har skett, men jag kan konstatera att folk har en större tendens att bete sig som idioter i grupp, det borde mobbingen i skolan vara ett så gott exempel på som något. Är alkohol inblandat så blir det ännu värre. Kanske borde man börja kolla där innan det kollektiva skuldbeläggandet sätter igång?
Det hade varit en bättre åtgärd än några plastarmband.

Moralpanikens återkomst

Varje generation har sin moralpanik, sägs det. På 50-talet var det serietidningar som var det stora hotet mot ungdomars mentala hälsa, på 80-talet hårdrocken, på 90-talet våldsamma filmer och på 2000-talet blev det TV-spelen som fick bära hundhuvudet. En del absurda påståenden gjordes, bland annat att TV-spel skulle göra att barnen förlorade kontakten med verkligheten och blev våldsamma. Forskning gjordes, och ingen seriös studie lyckades visa på ett samband mellan TV-spel och våld. Det forskningsläget har inte förändrats idag. Man har däremot sett vissa positiva effekter, som minskad reaktionstid, bättre utvecklat logiskt tänkande och förbättrad språkinlärning. Det varierar givetvis från genre till genre. 2007 läste jag journalistik på en folkhögskola och skrev mitt examensarbete om dator- och TV-spelsberoende, eller rättare sagt huruvida det faktiskt existerar. Bevisläget visade sig vara synnerligen problematiskt. Det finns behandlingshem, men det existerar ingen diagnos för sådant beroende. Debattörerna för förekomsten av datorspelsberoende är nästan uteslutna samma personer som driver behandlingshem och därmed profiterar på det. Så som den är så ger forskningen inga belägg för att dator- och TV-spelande skulle vara mer farligt eller beroendeframkallande än andra former av underhållning eller media. Moralpaniken från 90-talet har också sakta dött ner, allt eftersom TV-spel blivit en mer accepterad form av underhållning.

Det ändrades dock kvickt härom dagen när kriminologen Maria Dufva i en debattartikel i Aftonbladet påstod att TV-spelen lär ungdomar att mörda och våldta. Bakgrunden är de sexuella övergrepp som har förekommit på olika festivaler runt om i landet. Alla tycks i den här frågan sitta på egna sanningar, så det är knappast konstigt att de gamla vanliga syndabockarna dyker upp. Skribenten är förvisso kriminolog, men hennes resonemang har ingenting med vetenskap att göra, då det uteslutande bygger på anekdotisk bevisföring.

Så sitter vi här och river oss i skallen och undrar: hur kunde vi hamna här med våldtäkter i ett publikhav framför en efterlängtad konsert med Zara Larsson?
Det kan jag svara på. För det vet även min åttaåriga dotter. En kille i hennes klass lärde henne nämligen hur man har sex i spelet han spelade. Hur man kan gå på strippklubben Cheetah, köpa sex av en prostituerad som man sen kan döda med en yxa.

Jag är helt övertygad om att vi inte har en aning om vad våra barn möts av i dag – det sexuella tilltalet på nätet, i chattar, det ständiga tjatet om nudes (nakenbilder), hur de påverkas av musikvideos. Vi står i detta nu med alla anmälningar.
Var hamnar vi om tio år när våra GTA-spelande småbarn växt upp och fortsätter att leva ut värderingar de samlat på sig från alla timmar, dagar och år med spel som på olika sätt uppmanar till våldshandlingar?

Dufvas slutsats att TV-spelen är skulden till övergreppen tycks uteslutande bygga på en anekdot från hennes dotters klass. Till att börja med kan man reflektera över att GTA5 (de som kritiserar spelet har sällan någon koll på att spelserien har funnits sedan 1997) är ett spel med 18-årsmärkning. På grund av hur lagstiftningen ser ut så är märkningarna inte tvång, endast rekommendationer från utgivaren. De uppkommer dock ofta på god grund. Andra saker som man i Sverige måste vara 18 år för att göra är att dricka sprit på krogen, köpa porrfilmer eller gifta sig på eget bevåg. Man kan ju undra om föräldrarna som låter sina 10-åringar spela GTA låter ungarna ägna sig åt något av detta?
Vid den åldern kan barnen knappast själva gå in i affären och köpa spelet, så föräldrarna måste åtminstone varit delaktiga i köpet. Ägnade man då fem minuter åt att läsa på baksidan av förpackningen, där det av märkningen framgår att spelet innehåller våld, svordomar, droger och sex? Sannolikt inte.
Samma sak gäller de andra inslagen på nätet som Dufva klagar över. Om man som förälder har koll på vad barnen gör på nätet och vilka spel de spelar så behöver det inte vara ett problem. Det kräver dock engagemang, tid och ett visst mått av eget ansvarstagande. Krångligt? Jodå, men sedan när blev det en dans på rosor att uppfostra ett barn? I grunden handlar det om föräldrar som låter datorn agera barnvakt och inte engagerar sig i vad barnen sysslar med som letar efter behändig syndabock. Nu för tiden tycks det personliga ansvaret vara helt avskaffat, och det finns alltid mystiska strukturer, korrumperande spel och ondskefulla bolag som bär den yttersta skulden.
Visst påverkas barn om de bara sitter och spelar GTA, men de påverkas också om de konstant sitter och tittar på filmer med 15-årsgräns eller läser böcker med samma inslag utan föräldrarnas medverkan. Barn påverkas av alla intryck, det är en del av vad som kallas att "växa upp".
Anser man som förälder att det är för ansträngande så kanske man inte borde ha skaffat ett barn till att börja med. Att skylla på någon ny företeelse som man själv inte förstår är ingenting nytt, samma mönster har upprepats i årtusenden. Redan Sokrates beklagade sig över ungdomens förfall. Jag kan också ge mig tusan på att när sumerierna uppfann det skrivna ordet runt 3200 före kristus så beklagade sig de äldre generationerna över hur nedtecknade historier skulle fördärva ungdomen.

Vad gäller övergreppen och festivalerna så är det tvivelaktigt att just TV-spelen skulle ha en särskilt stor roll i det hela. I nuläget råder det delade åsikter om vems fel det hela är och alla tycks inse att just den egna förklaringmodellen är den enda rätta. Å andra sidan hävdas det från vissa håll att det bara är anmälningsgraden som har ökat och att alla män ytterst är ansvariga via någon slags "våldtäktskultur". Andra menar att integrationen är problemet och att förövarna är importerade från andra kulturer med tveksam kvinnosyn. Jag är inte arrogant nog att tro att jag sitter inne med sanningen, men uppenbarligen behöver man vidta mått och steg för att kvinnor ska kunna röra sig fritt på den här typen av festivaler utan att bli antastade. Vad jag däremot kan säga med säkerhet är att förövarna inte begick sexuella övergrepp för att spelat för mycket GTA. Dylika förklaringsmodeller är billiga försök att försöka applicera en enkel (och felaktig) förklaring på ett mer komplicerat problem. Situationen förbättras sannolikt av mer konkreta metoder och en nykter analys av problemet, inte genom att likt Don Quijote dra en lans mot påhittade väderkvarnar.

Fel beslut av fel anledningar

Bland vissa människor finns det en näst intill religiös vördnad för folkomröstningar och deras demokratiska perfekthet. På papperet låter det utmärkt. Väljarna får säga sitt och politikerna har en folkvilja att rätta sig efter. Demokrati in action. I praktiken är det inte riktigt så enkelt.

I Sverige har vi traditionellt haft folkomröstningar i två typer av frågor: antingen symboliska men lättbegripliga frågor (exempelvis höger/vänstertrafik) eller frågor där politikerna inte velat ta ansvaret själva utan skjutit över det på folket (exempelvis kärnkraften). Den representativa demokratin innebär precis som det låter, att man med jämna mellanrum väljer folk för att representera väljarna. Det är så systemet ser ut, och oftast sträcker sig inte väljarnas påverkan längre än så.
Det finns goda anledningar till varför.

När Lissabonfördraget debatterades runt 2004-2005 så fanns det en del som hävdade att det bord folkomröstas om frågan i Sverige. Det var i praktiken samma EU-kritiska falanger som opponerar sig mot allt unionen sysslar med, dvs. vänsterpartister och sverigedemokrater. Under den tiden var jag aktiv i Liberala Ungdomsförbundet, och eftersom Folkpartiet var positiva till fördraget så fanns det i skriftlig form på partiexpeditionen för de som var intresserade av att läsa på. Jag bläddrade som hastigast igenom fördraget, vilket bestod av ett par hundra sidor skriven på samma byråkratiska fackspråk som brukar prägla lagförslag. Min första tanke var hur den genomsnittlige väljaren möjligen skulle kunna fatta ett informerat beslut i de länder som folkomröstade. 

Politikerna som vi väljer in har avsatt arbetstid för att sätta sig in i lagförslag. De har också en stab med experter, sakkunniga och utskott med samma syfte. Vanligt folk har inget av dessa, vilket innebär att man har sämre förutsättningar att begripa vad förslaget egentligen handlar om.

Det visade sig att nej-sidornas kampanj i Irland, det enda landet som folkomröstade, till stor del handlade om annat än Lissabonfördraget. Bland annat påstods det att länder skulle kunna tvingas in i EMU och att "polacker" skulle komma och ta alla jobb. Varken Euron eller arbetskraftsinvandring berördes av Lissabonfördraget. Majoriteten av väljarna begrep helt enkelt inte vad det var de röstade om, en så god illustration av bristerna med direktdemokrati som något.

Man kan med lätthet dra paralleller till Storbritanniens folkomröstning om utträde ur EU. Kampanjen har handlat förvånansvärt lite om sakfrågor, istället har det varit mest skrämselpropaganda. 

Bland annat har man från utträdessidan påstått att Turkiet kommer att vara medlem i EU inom fyra år, ett påstående som ingen seriös bedömare håller med om. Utöver detta är man arg på invandrarna. Exakt vad det är invandrarna gör verkar variera. Ena sekunden är de alla parasiter som är arbetslösa och lever på bidrag, andra sekunden så tar de alla jobben från hederliga människor. Att de här två påståendena är varandras motsatser verkar inte bekymra Brexit-förespråkarna.

Brexit-sidan vann dock i omröstningen, men mycket tyder på att en del britter nu har börjat ändra sig när konsekvenserna av ett utträde ur EU blivit mer konkreta. En hel del frågor behöver besvaras om vad utträdet rent konkret innebär för Storbritannien och resten av EU. Från Brexit-sidan har man mer eller mindre målat upp guld och gröna skogar. Man ska ha fortsatt tillgång till EU:s inre marknad på samma sätt som Norge eller Schweiz, det ska inte innebära några förändringar för britter som studerar eller arbetar i andra EU-länder och invandrarna ska naturligtvis ut omgående.
Verkligheten lär bli en annan. Både Norge och Schweiz har aldrig varit med i EU, men är viktiga samarbetspartners för unionen. Storbritannien har i åratal förhandlat till sig det ena undantaget efter det andra, vilket irriterat andra EU-länder. Sannolikt är en del intresserade av att visa att det kostar att lämna unionen. Intrycket förstärktes ytterligare av att EU-kommissionens ordförande, Jean-Claude Juncker, menade att det inte kommer att bli någon "vänskaplig skilsmässa".

Jean-Claude Juncker, EU-kommissionens ordförande, har tidigare meddelat att han vill se att EU omgående förhandlar med Storbritanniens om landets utträde. Han vill därmed inte vänta tills Cameron avgår som premiärminister under partikongressen i oktober.
– Britterna har beslutat att gå ur EU, så det finns ingen mening att vänta till oktober med att försöka förhandla om villkoren för deras utträde. jag vill starta omedelbart, sa Juncker till tyska tv-kanalen ARD under fredagen.

Enligt BBC ska Cameron nu därför vara under hårt tryck från Bryssel att snabba på "skilsmässan" med EU. Enligt Juncker ska separationen från Storbritannien inte vara "en vänskaplig separation" men tillägger att det helelr inte var någon "tajt kärleksaffär" ändå. Han konstaterar ytterligare att den brittiska regeringen bör aktivera utträdesklausulen snarast, oavsett hur "smärtsam" processen än må vara.

Mycket tyder på att man nu kvickt vill få ut britterna ur EU-parlamentet och inte dra ut på processen.
Vad som händer därefter är till stor del osäkert, men personligen går jag på den förutsägelse som Expressens ledarsida skrev tidigare i veckan:

Investerare och företag kommer att söka sig ifrån London och andra brittiska städer för en plats innanför EU:s tullunion och i jakt på den inre marknadens alla ekonomiska fördelar.
EU överlever en brexit. Det finns också de som hävdar att EU-samarbetet på sikt skulle gynnas utan den ständiga brittiska bromsklossen. För britterna skulle tiderna bli tuffa, betydligt värre än att nesligt åka ur fotbolls-EM. Här är en möjlig framtidsbild:
David Cameron tvingas att avgå som partiledare och premiärminister. Londons förre borgmästare Boris Johnson tar över. Splittringen inom tories fördjupas på grund av alla djupt besvikna EU-anhängare i partiet.

Den finansiella flykten från City blir större än befarat. Paris och Frankfurt växer kraftigt som finansiella centra. Pundet når nya bottennivåer mellan Dover och Calais. Osäkerheten om Kungadömets framtida avtal med EU dränerar landet på kapital.
Boris Johnson upptäcker att EU håller vad man sagt: britterna får ingen gräddfil via någon norsk EES-lösning. Angela Merkel och andra EU-ledare vill inte skapa några prejudikat som skulle vitalisera EU-motståndet.
Skottland folkomröstar igen och det blir ett rungande ja för att lämna Storbritannien. Tvärtemot Boris Johnsons långdragna utträdesförhandlingar får skottarna ett snabbspår och blir EU-medlem 1 januari 2018.
Vid det här laget går den brittiska ekonomin på kryckor. Johnson tvingas bryta sitt löfte om att inte höja några skatter och britterna har upptäck jättenotan för EU-utanförskapet. Näringslivsorganisationerna rasar mot att regeringen inte har nått någon frihandelsuppgörelse med EU. För sin politiska överlevnads skull tvingas Boris Johnson utlysa en ny folkomröstning. Och torsdag den 21 juni 2018 vinner stanna-sidan stort.

Just biten om Skottland blir extra roande, då man från skottarnas sida har meddelat att man tänker utlysa en ny folkomröstning om utträde. Skottlands utträde från Storbritannien, det vill säga.

Storbritannien kommer att lämna EU och vid lunchtid på fredagen berättade Skottlands försteminister Nicola Stugeon att de kan komma att utlysa en ny folkomröstning om självständighet.
Hon sa under presskonferensen att hon vill göra klart för de andra ledarna inom EU att Skottland har röstat för att de vill vara kvar i EU-samarbetet.
– Det är ingen tvekan om att gårdagens resultat representerar en signifikant och grundläggande förändring av de omständigheter som rådde när Skottland röstade mot självständighet 2014, sa Nicola Sturgeon.

Anledningen är att skottarna är avsevärt mer positiva till EU är resten av britterna. Nästan två tredjedelar röstade för att vara kvar i unionen. Det är också intressant att när det röstades om skotsk självständighet 2014 så sades det från britternas håll att det var viktigt att hålla ihop och inte bryta unioner. Lite drygt två år senare verkar den motsatta principen gälla när det avser Storbritannien och EU. Utträdet visar alla tecken på att bli extremt turbulent.
Hur det går sedan får framtiden utvisa. Sannolikt upptäcker man från britternas sida att allt inte är guld och gröna skogar utanför EU och att det inte enbart var de illvilliga invandrarna som var orsaken till alla samhällsproblem. En del tyder på att ekonomin och handeln kommer att gå ännu sämre utanför EU. Måhända kommer Storbritannien krypande tillbaka till EU om ett antal år.

Hela debaclet visar dock med påtaglig tydlighet om varför viktiga och komplexa samhällsfrågor inte ska lämnas till folkomröstningar. Ofta blir slutresultatet att folk röstar på en dålig lösning av helt fel anledningar.

På korståg mot verkligheten

Begreppet "åsiktskorridoren" myntades 2013 av statsvetaren Henrik Oscarsson. Själva korridoren, menade Oscarsson, var det svängrum av åsikter man kunde yttra i den offentliga debatten utan att bli påhoppad. Han menade att vissa åsikter, trots att de hade relativt stort stöd hos allmänheten, sällan eller aldrig diskuterades i media. I korthet handlar teorin om korridoren om en koncensuskultur som utgår från aktörerna i den offentliga debatten där "felaktiga" åsikter tystas ner. Sedan dess har begreppet huvudsakligen hamnat om invandrings- och integrationspolitiken. 

I takt med att invandringspolitiken har börjat luckras upp och det inte längre automatiskt är ett uttryck för rasism eller främlingsfientlighet att diskutera området på ett kritiskt sätt så har det blivit mer nyanserat på flera av tidningarnas ledarsidor. Det finns ett undantag, givetvis. Aftonbladet.
Förra veckan skrev Karin Pettersson en kolumn där hon framförde teorin att det existerade en konspiration för att "svartmåla Sverige". Medan övriga skribenter bekymrat tittar på arbetslösheten och den ekonomiska utvecklingen menar istället Pettersson att allt är bättre än någonsin. Alla som hävar motsatsen är helt enkelt "domedagsprofeter".

Att fundera på vad som kan göras åt allt detta är en viktig uppgift. Men den totala svartsyn och ensidiga svartmålning av Sverige som pågår är bisarr och verklighetsfrånvänd. Och en usel utgångspunkt för ett samtal om ­politik. Sverige är inte ett u-land. Våra för­orter är inte Mogadishu. Brottsligheten ökar inte och inte arbetslösheten heller. Tvärtom, som sagt. Kreditföretaget Moodys kom också med en annan rapport i veckan, om svensk integration. 

I den påpekas att de senaste decenniernas invandring är en av förklaringarna till dagens höga tillväxt i Sverige. Den typen av självklarheter är i dagens diskussionsklimat närmast revolutionära. Låt mig också bemöta en given ­invändning mot denna inopportunt ljusa bild. Nej, jag hävdar inte att styrkan i svensk ekonomi beror på Stefan Löfven. Den är resultatet av decennier av investeringar i kunskap, fred på arbetsmarknaden, öppenhet mot omvärlden, framgångsrika svenska företagare, hög tillit och låg korruption. För att bara nämna några saker. Som dessutom många gånger hänger ihop.

Något dessförinnan hade ledarsidan också argumenterat att man skulle lägga ner det finanspolitiska rådet, eftersom det var alltför kritiskt till regeringens politik. Eftersom rådet består av nationalekonomer så riktades också en känga mot nationalekonomi som vetenskaplig disciplin. Det är nämligen ingen riktig vetenskap, utan består mest av små seminarier där "gossar i olika ålder uppskattande grälar med varandra". På twitter uttryckte Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg också att han ansåg nationalekonomi vara en "pseudovetenskap".
Så tycks det ofta vara i Aftonbladets värld. Forskning är utmärkt så länge den håller med de egna åsikterna, men så fort den har en avvikande uppfattning så förvandlas den omedelbart till "borgerlig propaganda".
Gällande Karin Petterssons påståenden om hur lysande det går för Sverige så sågades dessa relativt snabbt av nationalekonomen Tino Sanandaji. I korthet menar han att Karin Pettersson vinklar sanningen genom att använda källor utan trovärdighet och frikostigt tolkar siffror så att de visar det som hon själv vill. Hans inlägg nedan är mycket läsvärt och går igenom felen mycket bättre än vad jag skulle kunna göra.


I fredags var det således dags igen, då Karin Pettersson åter igen för fram samma tes som förra gången.

Vad får man säga och inte säga i det här landet egentligen?Vilka uppfattningar är legitima att uttrycka och vilka får aldrig utrymme?I en nyutkommen studie framgår att det finns en åsikt som varit i stort sett totalt mörkad och tystad på de stora tidningarnas ledarsidor de senaste åren. Denna ytterst kontroversiella hållning är att det faktiskt kan finnas något positivt med invandring.

Låt oss först notera ironin i detta. I åratal målade diverse SD-supportrar i kreativa ordalag upp bilden av en mystisk konspiration som täckte hela landet. Alla mediehus, samtliga riksdagspartier och myndigheter var involverade i denna konspiration för att dölja "massinvandringens" effekter. Teorin var konstant även under den tid som invandringen inte utgjorde något problem. Vem som var ansvarig för denna konspiration rådde det delade meningar om. Vissa menade att det var den Stora Judiska Konspirationen™ som låg bakom för att på sikt utplåna det västerländska samhället genom import av illvilliga muslimer.
Jahapp.
Nu är det istället Aftonbladet som för fram en liknande teori. Alla är inblandade i en konspiration för att svartmåla invandringen.Som bevis för hon fram forskningsantologin Medierna och Migrationen samt Jesper Strömbäcks bok Utan invandring stannar Sverige.
Påpassligt nog har Tino Sanandaji åter igen varit framme och sågat båda skrifterna.

Jesper Strömbäck är en medieprofessor som arbetat för Reinfeldt och är betald lobbyist för Timbrosfären i invandringsfrågor. Hans bok ”Utan invandring stannar Sverige” påstås vara en forskningsöversikt men består till stor del av tankesmedjerapporter av Norberg, Segerfeldt, Scocco och dylikt. För många grova sakfel i boken för att bemöta, men här är några exempel:
”Om man gör tankeexperimentet att invandringen hade upphört 1990 hade Sverige inte haft 9,7 miljoner invånare. Då hade Sverige haft 8,3 miljoner invånare” 

Ett intressant påstående med tanke på att Sverige redan 1990 hade 8.6 miljoner invånare och sen dess har haft födelseöverskott bland utrikes och inrikes födda. Som vanligt är källan inte forskning utan en konsultfirma Strömbäck betalat! ”För att ta reda på detta gav jag i uppdrag till konsultfirman Sweco att undersöka hur Sveriges demografi hade sett ut om Sverige inte hade haft någon invandring under de senaste 25 åren”
Metoden förklaras inte, men liknande skräpsiffror har tagit fram genom att dra av utvandring utan hänsyn till att samma person kan flytta ut flera gånger, rentav per år.

Det finns ett flertal övriga exempel som tas upp, men det framkommer i tämligen hög grad att Strömbäck i högre grad är en betald lobyist än en oberoende forskare. Metoder hänvisas inte, faktafel förekommer inte och analysen är bristfällig. Vad gäller påståendet om ledarsidornas påstådda partiskhet:

Medieprofessorn har kommit fram till detta genom att använda sin pinsamt inkompetenta pamflett om invandringens nationalekonomiska vinster som måttstock för att utvärdera ledarsidor: ”Överlag är det väldigt få ledarartiklar som förmedlar en positiv gestaltning av invandring och integration, även om det finns åtskilligt med forskning som visar att invandring bidrar positivt till Sverige (för en översikt, se Strömbäck 2016). En betydligt större andel artiklar skjuter in sig på invandringens negativa sidor och problem förknippade med invandring och integration” 

Strömbäck och hans medförfattare har sen subjektivt avgjort att endast 4 procent av ledarna i DN 2010-2015 har gestalterat invandring positivt. Den enda ledarsida som varit balanserad är Aftonbladets. Ledarartiklarna och hur de har bedömts redovisas inte. 

Det räcker att konstatera att subjektiva bedömningar av en invandringsaktivist inte är forskning. Strömbäck far ofta fram i media med uttalanden som "Att medierna skulle mörklägga något bär enligt min bedömning starka drag av konspirationsteori". Ni kan själva avgöra hans trovärdighet nästa gång media citerar honom som bevis på att de inte mörkar.

Överlag så finns det väldigt lite som stödjer Karin Pettersson och Aftonbladets teori om en sammansvärjning bland media. Nu är det dessutom ett par snäpp värre, då man menar att alla andra tidningar är vridna, endast Aftonbladet är opartiskt.
Jag läser själv en hel del ledarartiklar, och jag kan inte åminna mig att Aftonbladets ledarsida särskilt ofta varit överdrivet nyanserade när det kommer till invandrings- och integrationspolitiken. Snarare har man varit de mest rabiata motståndarna mot eventuella kritiker. Huruvida det utgör en "balanserad" rapportering lämnar jag åt betraktaren att avgöra. Med den bakgrunden så är Petterssons agerande mer logiskt. Ledarsidan kan inte med någon större trovärdighet byta spår och plötslig börja anföra en något mer kritisk linje till den förra invandringspolitiken. Man har helt enkelt målat in sig i ett hörn. Istället väljer man att likt Don Quijote dra sin lans mot mystiska mediekonspirationer, åsiktskorridorer och andra väderkvarnar.

Utöver detta så har Jesper Strömbäck, som Aftonbladet frikostigt använder sig av, uttryckligen sagt att påståenden om att media mörkar, enligt honom själv, "bär starka drag av konspirationsteori".
Det kan man tycka vad man vill om, men om man försöker driva en tes om att medierna mörkar så bör man rimligtvis inte som bevis föra fram skrivelser av en debattör som anser att folk som pratar om den typen av mörkning är konspirationsteoretiker.
Det är vad man kallar att skjuta sig själv i foten.

Att ta i hand

Det har inte varit någon vidare vecka för miljöpartiet.

Nyheter 24:s kolumnist Emma Lindström frågade sarkastiskt om det var någon ny mediestrategi från partiets sida att ställa till med minst en skandal om dagen. All publicitet är ju bra publicitet.
Det började redan i torsdags förra veckan när bostadsminister Mehmet Kaplan ertappades på en middag med turkiska fascister. Jag använder här ordet "fascism" i sin korrekta bemärkelse, eftersom det är just vad det handlar om. Det är inte heller första gången Kaplan hittas i tvivelaktigt sällskap. Han har tidigare exempelvis bjudit in förintelseförnekare till riksdagen och jämfört islamister som åker och slåss för ISIS i mellanöstern med svenska frivilliga under finska vinterkriget. Som Rebecca Weidmo Uvell förtjänstfullt redogör för så tillbringade Kaplan den första tiden som minister med att åka till eller via Turkiet och prata om politiska områden som inte var hans. Förvånansvärt lite bostadspolitik har förts under hans tid som minister, så det går knappast att påstå att Kaplan har gjort ett bra jobb.
I söndags lyckades Svenska Dagbladet gräva upp ett uttalande från 2009 där Kaplan jämförde Israel och Nazityskland. Det tog omedelbart hus i helvete. Uttalandet kritiserades kraftigt av bland annat utrikesminister Margot Wallström och Mona Sahlin. Det hela ledde så småningom till att Kaplan fick avgå på måndagen.

Har man bevittnat ett par avgångar så vet man att det finns ett mönster i det hela. Den avgående ministern brukar nämna det han eller hot gjort fel, konstatera att förtroendet är förbrukat och lämna sin post. Statsministern säger i regel några väl valda ord om regeringens värdegrund. Mot den bakgrunden var Kaplans avgång underlig. Under presskonferensen hävdade Kaplan att han inte hade gjort några fel, miljöpartiets språkrör hävdade att Kaplan inte hade gjort några fel och Stefan Löfvén meddelade att han delade den bedömningen. Därefter avgick Kaplan. Man kan ju undra varför mannen avgick om inga fel hade begåtts och allt var frid och fröjd.
Mediehanteringen från miljöpartiets sida och bristen på sjukdomsinsikt var långt ifrån imponerande, men man kunde förvänta sig att diskussionen skulle tyna bort när nu Kaplan var ute ur bilden.
Icke.
Under onsdagen avslöjades att en av miljöpartiets kandidater till partistyrelsen, Yasri Kahn, hade vägrat ta en kvinnlig TV4-reporter i hand med motiveringen att det var "för intimt".

I samband med TV4-intervjun vägrar han dock ta kanalens kvinnliga reporter Ann Tiberg i hand. I stället vill han hälsa med ena handen på bröstet.
– Så som jag är uppväxt är det så att fysisk beröring med det motsatta könet anses vara väldigt väldigt intimt, förklarar Khan.
På frågan om han, likt partistyrelsen han kandiderar till, vill bryta upp de patriarkala strukturerna i samhället svarar han:
– Ja, absolut. Grejen är så här, vad är patriarkala strukturer? Det är normer, och det är normer som vissa av majoriteten uppbär.

Det sista uttalandet är minst lika anmärkningsvärt som det första. Kahn klassificerar patriarkala strukturer som normer som "vissa av majoriteten" uppbär. Implicit innebär det att minoritetsgrupper är "immuna" mot anklagelser om dylika strukturer, enligt Kahns resonemang.
Den här gången gick det kvickt, enbart några timmar efter avslöjandet drog Kahn tillbaka sin kandidatur. När Gustav Fridolin dagen därpå, under torsdagen, kommenterade det hela sade han sig "inte ha förstått" att kvinnor fann det så kränkande att inte bli hälsade på samma sätt som männen.
Man tar sig för pannan.

Strategin från de som stöder Kahn och Kaplan tycks numera vara fullt frontangrepp och att kasta rasistkortet på kritikerna. Det hävdas, bland annat, att händelserna visar att det som muslim inte går att arbeta politiskt utan att bli smutskastad på grund av sin tro.
En viss botanisering bör göras. Göteborgs-Posten intervjuade Mohammed Fazlhashemi, professor i islamisk teologi, och konstaterade att handslaget är en "icke-fråga" inom islam.

– För de allra flesta muslimer är detta en icke-fråga. Frågar du pragmatiska och vänsterinriktade muslimer så är det ofta självklart att skaka hand. Det finns även lärda muslimer som menar att man bör ta i hand om motparten kan uppleva det som kränkande att avstå. Men sen finns det givetvis också konservativa muslimer. De är dock ingen majoritet i sekulära länder.

Det handlar, i korthet, om gamla patriarkala strukturer, inte om religion. Vägrar du ta en kvinna i hand så är det inte för att du är muslim, utan för att du är sexistisk. En del av problemet är att bilden av muslimer som förmedlas via media inte överensstämmer med verkligheten.

Jag har intrycket att den genomsnittlige muslimen i Sverige inte är mer radikal än en genomsnittlig kristen. Man går till moskén någon gång i veckan, ber privat och lever så gott man kan efter den privata tron. Man förstår att alla inte delar samma religion som man själv och accepterar det, samtidigt som man inte kräver att resten av samhället ska formas runt de egna livsvalen. Men precis som i alla andra religioner så finns det inom islam en liten ortodox minoritet. Det är i regel den här minoriteten som vägrar skaka hand med det motsatta könet, vill ha åtskillnad mellan män och kvinnor, särlagstiftning och är övertygade om att kvinnor måste klä sig på ett visst sätt. Det här är en minoritet, men den är högljudd. Problemet är att när majoriteten är tyst så är det de högljudda som får diktera hur muslimer framställs i media. I Sverige finns det ett antal organisationer som säger sig representera de svenska muslimerna med officiella namn som "sveriges muslimska råd" eller "islamiska förbundet". Hur representativa är de egentligen?
Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, skrev på Svenska Dagbladets debattsida så sent som 2014 om samma ämne.

En vanlig missuppfattning som kan förstärkas med en allt för ensidig framställning är att alla individer som har en muslimsk kulturell bakgrund är religiösa. Detta trots att statistiken pekar på att två tredjedelar av alla personer som kan sägas ha en muslimsk kulturell bakgrund i dagens Sverige uttrycker en ljum eller indifferent koppling till sin religion. Majoriteten är inte organiserade eller regelbundet praktiserande islam. Denna majoritet av kulturella eller sekulära muslimer kan därför inte automatiskt ses som representerade av de muslimska församlingar och organisationer som företrädelsevis ges en röst i svenska medier. Svenska journalister har en stor utmaning i att ge denna ”tysta majoritet” en representation i sin nyhetsbevakning.

I stora drag har man helt enkelt misslyckats med detta. De sekulära muslimerna som inte är aktivt religiösa nämns över huvud taget aldrig i media, istället är det bilden av de mer ortodoxa muslimerna som dominerar. Socialdemokraten och muslimen Nalin Pekgul skrev på ämnet i samband med att islamisten Omar Mustafa var tvungen att avgå från partistyrelsen.

I Sverige utgör de islamistiska muslimerna en minoritet. Men de är väldigt föreningsaktiva och kämpar målmedvetet för att deras organisationer ska uppfattas som breda muslimska rörelser. I själva verket uppfattas de av de flesta muslimer i Sverige som en liten och extrem religiös sekt. 

För islamisterna måste det vara en stor seger när Peter Weiderud skriver på DN Debatt att Omar Mustafa företräder en stor väljargrupp och syftar på muslimerna. Vi andra muslimer känner oss omyndigförklarade när vi blir pådyvlade islamisten Mustafa som vår företrädare.

Det hela är ungefär jämförbart med att man skulle låta samfund som Livets Ord eller Jehovas Vittnen representera alla kristna istället för Svenska Kyrkan. De flesta kristna är nämligen inte heller särskilt aktivt religiösa, precis som muslimerna. Det har dock varit smidigt för media och de politiska partierna att kontakta de organiserade muslimska organisationerna, som i stor utsträckning är islamister, för samarbete eller kommentarer. Då får man en uppenbart felaktig bild och representation av landets muslimer. Vare sig Mehmet Kaplan, Yasri Kahn eller organisationer som svenska muslimer för fred och rättvisa (som var författarna av debattartikeln i Aftonbladet) är representativa för de svenska muslimerna. De representerar en liten extrem minoritet. Tidigare nämna Nalin Pekgul är ett utmärkt exempel på en muslim inom politiken som framgångsrikt lyckas balansera sin tro och politiska engagemang. I en intervju som gjordes igår menar hon att miljöpartiet har varit medvetna i åratal om att man börjat få in islamister i partiet, men ledningen har valt att ignorera det.
Problemet är således inte vanliga muslimer, problemet är islamister, och det är endast positivt att de värderingarna granskas och hängs ut i media. Det finns måhända sammanhang där den typen av människosyn är acceptabel, men de politiska partierna bör inte vara ett av dem.

Mystiska nyhetsvärderingar

Igår, den 2:e april, var det världsautismdagen, eller World autism awareness day, som är det engelska originalnamnet. Är du svensk så är det fullt förståeligt om du inte hade någon aning om detta, eftersom dagen här i Sverige passerade förbi helt obemärkt.
Mer än de flesta är jag bekant med den mystiska algoritm som media brukar benämna som "nyhetsvärdering". Förhållandevis ofta dyker det upp diverse konspirationsteoretiker och påstår att "media mörkar", ofta med exempel på någon trivial lokal händelse som inte har blivit omskriven. Realiteten är att en redaktion har ett visst antal journalister och ett visst antal arbetstimmar, så det är en omöjlighet att skriva om allt. Därför sker det en värdering där man tar hänsyn till händelsens avstånd, eventuella nyhetsvärde och allmänintresse. Det är därför vi inte får läsa om snatterier i Tokyo. Ju längre bort från oss något händer, desto högre måste det smälla för att omskrivas.
Även utifrån detta så har jag svårt att förstå nyhetsprioriteringen i det här fallet.

Världsautismdagen instiftades av FN 2007 och firas den 2:e april varje vår. Den mest drivande organisationen är den amerikanska Autism Speaks. Organisationen är inte oproblematisk, dels eftersom majoriteten av deras budget läggs på att hitta ett "botemedel" mot autism, och enbart en minoritet av resurserna läggs på stöd till autistiska och deras familjer. För att vara en organisation som säger sig tala för autistiska så är det också anmärkningsvärt att dessa fullständigt saknas i styrelsen eller någon högre beslutande position. Dessa problem är värda att poängtera, men jag kommer inte att utveckla dem ytterligare i det här inlägget, det förtjänar en egen bloggpost.
Tveksamheterna kring Autism Speaks åsido så fokuserar den 2/4 på värden som alla borde kunna ställa sig bakom: att höja medvetenheten och acceptansen kring personer med autism. En av de mest förekommande sätten att visa detta på är att lysa upp byggnader i färgen blått.
Så också i år, där tusentals byggnader över hela jorden färgades blåa, exempelvis Kristusstatyn i Rio de Janeiro, Suezkanalen i Egypten, Empire State Building i New York och operahuset i Sydney, för att nämna ett fåtal. Så, hur nämndes detta i svenska medier?
Tja, inte alls.

Någon rapportering eller notis om dagen dök över huvud taget inte upp i svenska medier. Den enda svenska nyheten om dagen dök upp i Västra Nyland, men det är inte en svensk tidning utan en finsk, fast skriven på svenska. I efterhand damp det ner en artikel från Expressens systersida Omtalat, som dock valde att jaga klick på nätet genom ett youtube-klipp som ska simulera hur det känns för någon som är autistisk snarare än att skriva om själva dagen. Går man tillbaka tidigare år så är mönstret sorgligt välbekant. 2015 publicerades enbart en radiointervju om dagen på Sveriges Radio, och det blir inte direkt bättre ju längre bak man går. Världsautismdagen har med andra ord ignorerats av svenska medier i åratal. Gårdagen bjöd inte heller på några spektakulära nyhetshändelser som skulle kunna motivera att man ignorerade dagen för att fokusera på större nyheter.
Detta ter sig något paradoxalt, med tanke på att svenska medier brukar vara duktiga på att åtminstone omnämna den här typen av temadagar. Även när det dyker upp någon av de oändliga dagar tillägnade vissa bakverk (kanelbullens dag, våffeldagen, semmeldagen, etc), så brukar man åtminstone bemöda sig med en mindre artikel om dagens historia. När motsvarande dag för Downs syndrom inträffade den 20:e mars skrevs det ett antal nyhetsartiklar och debattartiklar på ämnet, vilket gör den totala medietystnaden den 2:e april mer intressant. För jämförelsens skull så är Downs syndrom en utvecklingsstöring som omfattar ungefär en på 700 i Sverige. Andelen som är autistiska är ungefär 1%, alltså sju gånger fler. Övriga temadagar ska man inte ens prata om. Vid Pride och internationella kvinnodagen tapetseras tidningarna praktiskt taget av artiklar i ämnet, även om det påverkar en större grupp människor. När det gäller autism, däremot, så råder kompakt tystnad. En någorlunda begåvad journalist skulle kanske kunna dra slutsatsen att det åtminstone är värt att rapportera att tusentals större byggnader tänds i blått, bland dem en del viktiga landmärken och monument, samt att både USA:s president Barrack Obama och FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon valde att göra uttalanden. I Sverige, däremot anses sådana triviala händelser vara underordnade de riktiga nyheterna, som exempelvis att en 104-åring i Halland av misstag fick en kallelse till förskolan.

Jag har tidigare problematiserat att medierna har ett synnerligen enkelspårigt narrativ när det kommer till personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Folk med ADHD får den stereotypa bilden av "bråkiga barn", eller så släpper man fram diverse pseudoforskare och konspirationsteoretiker som ifrågasätter diagnosens existens. Har man autism får man regelbundet höra att man "saknar känslor", "kan bli besatt av att döda" eller "inte fungerar i samhället".
På senare tid har det börjat luckras upp lite, men ett fåtal artiklar som också beskriver de fördelar som kan komma med en diagnos. Narrativet är dock fortfarande övervägande negativt, där personer me neuropsykiatriska funktionsnedsättningar huvudsakligen beskrivs enbart i negativa termer. Skillnaden mellan i hur världsautismdagen beskrevs (det vill säga, inte alls) och hur man rapporterade runt internationella Downs syndrom-dagen har sannolikt att göra med att autism är ett osynligt handikapp. Downs syndrom är synligt, vilket gör det lättare att ta hänsyn till. Autism, i likhet med alla andra neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, har inga synliga yttre tecken. En person med autism ser utåt sett inte konstigare ut än någon som är neurotypisk, vilket gör att stereotypen av folk med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som bråkiga barn som behöver veta hut lever kvar. Normen att man ska anpassa sig till majoriteten är stark i Sverige, i synnerhet om man har en funktionsnedsättning som inte är synlig utåt.
Det här är också ett svenskt problem. Ser man globalt så var det medierapportering från världens alla hörn. USA dominerade givetvis, men det var också skrivelser från Storbritannien, Gibraltar, Mellanöstern, Kina och många fler. När en av grundpelarna bakom dagens instiftande var att den skulle öka medvetenheten så är det inte hållbart att svenska medier fullständigt ignorerar dagen när deras internationella motsvarigheter rapporterar om den. Det är inte en vettig nyhetsvärdering, och det är inte god journalistik.

Demokratins förfall

I sin dialog "Staten" skrev den grekiska filosofen Platon bland annat om demokrati, demokratins problem och målade upp en bild av det i hans ögon perfekta styrelseskicket. Platons optimala samhälle är en slags totalitär meritokrati där var och en arbetar med det som man är mest begåvad på, utan demokratiska val, ärvda positioner, tillgångar eller liknande. Det är dock intressant hur en del av Platons kritik mot demokratin plötsligt kan bli aktuell igen idag, mer än 2 000 år senare. Problemet med demokratin, menar Platon, är att väljarna är en föga upplyst folkmassa. Platon hade inga högre tankar om väljarna, och då var rösträtten i den Atenska demokratin mycket mer restriktiv än den vi har idag. Eftersom folkmassorna är okunniga om hur samhället fungerar så leder det till att det inte är kloka och rationella politiker som får makten, utan demagoger, populister och smickrare som målar upp orealistiska bilder av vad som kan göras.
Enligt Platon leder det i slutändan till att kloka politiker tvingas bort av okunniga väljare när de fattar impopulära beslut och ersätts av demagoger och populister som spelar på folkmassans känslor. Dessa är inte intresserade av makten för statens bästa, utan för sin egen skull. I slutändan avskaffas de friheter som finns, eftersom de nya härskarna domineras av egenintresse. Analysen är kusligt välbekant sett till ett historiskt perspektiv. Det är knappast någon underdrift att påstå att Platon huvudsakligen såg väljarna som idioter, oförmögna att förstå hur samhället fungerar och att fatta rationella beslut.

Perspektivet på väljarnas bristande kunskap om samhället blev åter igen aktuellt när demokratiutredningen i dagarna kom med ett uttalande om rösträttsåldern. Utredningen tillsattes 2014 för att granska och utvärdera det demokratiska styrelseskicket. Utredningens ordförande Olle Wästberg förklarar i en debattartikel i Expressen det underliga ställningstagandet att sänka rösträttsåldern till 16 år, åtminstone i kommun- och landstingsvalen.

Svenska skolelever vet för lite om hur demokratin fungerar. Man kan nog utgå från att en svensk gymnasist vet mer om ett amerikanskt presidentval än ett svenskt landstingsval. Just den lokala politiken är ofta frånvarande i skolorna. En sänkt rösträttsålder skulle bli ett incitament till en annan inriktning i samhällsundervisningen. 

Vi har ju en rad olika "myndighetsåldrar": Skolplikt, straffrättsålder, rätten att få handla alkohol, valbarhetsålder etcetera. Därför är det ingen drastisk förändring att sänka rösträttsåldern, särskilt som ju hälften av de som kommer att rösta för första gången vid en sänkt rösträttsålder kommer att vara myndiga och valbara. 

Forskarna tycks tämligen eniga om att 16-åringars mognad inte skiljer sig avsevärt från 18-åringars. Och som vanligt är de individuella skillnaderna större än de generella.

Att kunskapen om hur samhället fungerar är dålig bland skoleleverna är sant. 16-åringar har således rätt dålig koll på svensk politik och hur den fungerar. Lösningen på detta, enligt Wästberg, är att ge dessa personer rösträtt i två val till ett system som han tidigare erkänt att de är dåligt insatta i. Enbart rösträtten ska tydligen vara "incitament" för skolorna att lära ut bättre. Den logiska slutsatsen borde istället vara den motsatta. Har man ingen koll på hur samhället fungerar så är det inte ett argument till att man borde få mer att säga till om. Argumentet om att 16-åringars mognad inte skiljer sig väsentlig från 18-åringars stämmer förvisso, men på samma sätt skiljer sig inte 16-åringar avsevärt från 15-åringar, 15-åringar från 14-åringar, och så vidare. Mognad är, som bekant, en gradvis process och inte någon slags upplysning som kommer på 18-årsdagen. Anledningen till att rösträttsåldern är 18 år är att det också är myndighetsåldern, och gränsen måste sättas någonstans. Personligen skulle jag hellre se den runt 20, eftersom konsekvenstänkandet inte är fullt utvecklat när man är 18.

Expressens ledarsida är inte heller överdrivet förtjusta i förslaget. Man skriver:

Utmärkande för åldersgränser är förstås att någonstans måste gränsen dras. En 18-åring måste anses, oavsett mognad, ha en större kunskap i samhällsfrågor och högre väljarkompetens än en 16-åring. 

Dessutom smiter Wästberg från frågan om valbarhet. Om 16-åringar anses behöriga att rösta måste de också kunna väljas in i kommunala församlingar. 

Vill svenska folket verkligen att omyndiga 16-åringar ska sitta i en socialnämnd och besluta om känsliga familjeärenden? Eller att det är en 16-åring och dennes röst som avgör ditt komplicerade bygglovsärende. 

Nej, skulle inte tro det.

Om 16-åringar ska få rösta i kommunal- och landstingsvalen så är det också valbara till samma val. Ska man låta personer som inte ens är myndiga, och därmed inte anses kapabla att ansvara för sin egen ekonomi, kandidera till positioner där man har hand om kommunens eller landstingets budget? Riktigt så långt verkar inte Wästberg ha tänkt.

Miljöpartiet har, inte oväntat, ställt sig positiva till förslaget. Det är ingenting konstigt, eftersom de tillsammans med Sverigedemokraterna, Vänsterpartiet och Feministiskt initiativ har högst stöd lägre ner i åldrarna. Inte heller det är någonting konstigt, eftersom ovan nämnda partier är de som i högsta grad använder sig av känsloargument, förenklade verklighetsbilder och populism. 16-åringar är mer mottagliga för den typen av argument, vilket är anledningen till att MP och Fi är de som mest ihärdigt argumenterar för sänkt rösträttsålder. Det handlar huvudsakligen om egenintresse.
Här kommer man tillbaka till demagogerna och populisterna som Platon varnade för.

Personligen anser jag inte att mitt 16-åriga jag var särskilt kvalificerat att rösta i något val. På samma sätt anser jag att en sänkning i rösträttsåldern är en usel idé som sannolikt kommer att leda till att det politiska samtalet kommer att präglas av mer populism och mindre fakta. Man bör ha rösträtt när man kan göra ett informerat och rationellt val, inte förr. Må så vara att mognaden och kunskapen varierar kraftigt från person till person, men någonstans bör gränsen sättas, och om det nu är så lite skillnad mellan 16-åringar och 18-åringar så är det snarare att argument för att höja rösträttsåldern, inte sänka den. Rösträtten är mycket viktig för demokratin, men situationen blir knappast bättre av att man urvattnar den genom att ge den till folk som inte ens har laglig rätt att fatta sina egna beslut.

Varning för pseudovetenskap

Under 2014 ägde en av de mest okunniga debatter jag sett runt neuropsykiatriska funktionsnedsättningar i allmänhet och ADHD i synnerhet. Jag skrev om det på bloggen när det begav sig, men i korthet handlade det om att Dagens Nyheters skribent Nathan Shachar målade upp ADHD-diagnosen som en konspiration ihopkokad av en illvillig läkarkår för att sälja psykofarma. Efter att ett antal företrädare för psykiatrin skrivit en replik och motbevisat Shachar så ondgjorde sig Aftonbladets kolumnist Sanna Lundell över det "dåliga debattklimatet" och passade på med att bidra med några egna konspirationsteorier. Nu är det tydligen dags igen, men den här gången är det en psykoterapeut som står för anklagelserna.

På Svenska Dagbladets debattsida skrev psykoterapeuten Carina Håkansson ett inlägg som målar upp en minst sagt dyster bild av den svenska psykiatrin. Håkansson beskriver ett Kafkaliknande samhälle där patienter slussas runt i sjukvården, förskrivs medicin och mer eller mindre lämnas åt sitt öde. Lösningen? Tja, det är...oklart.

Svaret är att det finns väldigt få långvariga forskningsstudier i världen som visar på övervägande positiva effekter, snarare visas på dess motsats. En rad biverkningar av medicinen, ett socialt stigma och en tilltagande brist på tillit, till såväl sig själv som andra. Det finns en växande internationell rörelse bestående av människor som själva varit definierade som psykiatriska patienter, men också alltfler psykiatriker, psykoterapeuter och psykologer som vittnar om skadeverkningar av psykofarmaka och inte minst av den stigmatisering som hänger samman med diagnosticering och identifikation av att vara definierad som patient. 

Märkligt nog märks nära nog inget av dessa erfarenheter i den svenska vården, alternativen till den traditionella psykiatrin är försvinnande få och de av oss som likt Don Qiujote utmanar systemet och hävdar att det går utmärkt att möta människor på annat sätt än via inläggning, diagnosticering och medicinering har ytterst svårt att få vår röst hörd, såväl på vårdmöten som i medierna. Det är beklämmande nonchalant och har ödesdigra konsekvenser, inte enbart för de som direkt drabbas, men också på en övergripande samhällelig nivå.

Håkansson efterfrågar mer "humanistiska alternativ" till det nuvarande systemet, men det är intressant att hon inte med ett ord beskriver dessa lösningar. Vi ska återkomma till detta.
Artikeln får kvickt replik av psykiatern Christian Rück som vänder sig mot Håkanssons beskrivning.

Det är lätt att hålla med om att vården har brister, att samordning mellan myndigheter är viktig och att andra behandlingar än läkemedel behöver få större plats. Kanske bör det ändå påpekas att det inom den ”traditionella psykiatrin” finns tusentals personer som arbetar med andra behandlingsmetoder än läkemedel. Jag har svårare att hålla med när Håkansson skriver att psykiatrins problem beror på ”diagnosticering”. Det är oklart vilka de ”humanistiska och hållbara alternativ” som Håkansson efterfrågar är, men det förefaller som om hon inte tror på behandling som är specifik för diagnoser. 

För att förstå betydelsen av detta gäller det att vara medveten om att nästan all kunskap som vi har om olika behandlingars effektivitet och risker kommer från studier på personer med en särskild diagnos. Att bortse från all denna kunskap som bygger på att först bestämma en diagnos och därefter välja rätt behandling skulle innebära att det skulle bli omöjligt att bedöma vilken behandling som bör ges. Det skulle onekligen öppna för en vård full av alternativ men vad är poängen med alternativ om man inte kunnat bevisa att de är effektiva?

Rücks tes är att det finns andra metoder än förskrivning av psykofarma, men att bristande samordning och kommunikation ibland gör att dessa inte används fullt ut. Det är logiskt. Den "traditionella sjukvården" har ju trots allt massor med psykologer, terapeuter och kuratorer anställda för att tillgodose behandlingar som inte täcker läkemedel. Det är svårt att tro att dessa människor skulle sitta sysslolösa. Diagnosticeringen, menar Rück, är en viktig del för att kunna kartlägga vilka behandlingar som är effektiva mot vilka symptom. Rück efterfrågar också vilka de "humanistiska metoderna" som Håkansson hänvisar till faktiskt är.

Det är dock Håkanssons andra (och sista, får man anta) inlägg som får mig att höja på ögonbrynen.
Hon skriver:

Det Rück inte nämner i sin artikel är att psykiatriska diagnoser är symptombaserade och kan sålunda inte påvisas via vare sig blodprov eller röntgen. Diskussionen huruvida det finns något faktiskt och generaliserbart existerande såsom till exempel ”schizofreni”, och ”adhd” växer världen över, men förs förvånade sällan i Sverige. Till och med i USA som framgångsrikt har exporterat såväl ett växande antal psykiatriska diagnoser som metoder att behandla desamma finns en tilltagande kritik mot såväl diagnossystem som den kraftigt ökande utskrivningen av farmaka, även bland ledande psykiatriker och farmakologer.

Någonstans här inser jag att Håkansson inte verkar ha någon koll på vad hon pratar om. Till att börja med så är det en grav förenkling att påstå att fysiologiska diagnoser eller sjukdomar alltid går att påvisa med hjälp av röntgen eller blodprov. Vid de flesta bedömningar så är läkaren beroende av patientens (subjektiva) beskrivning av sina symptom för att sätta en diagnos. Oftast blir det rätt, men inte alltid. För det andra så kan man när det gäller ADHD uppmäta fysiologiska skillnader i hjärnans signalsubstanser. Det finns alltså konkreta tester att luta sig mot.
Det blir bättre:

Christian Rück skriver också att kbt är bevisat framgångsrikt vad gäller behandling för ångest, tvångssyndrom och annat. Dessvärre är detta inte helt med sanningen överensstämmande. Internationell forskning visar det praktiker hävdat i många år: betydelsen av en tillitsfull relation mellan patient och behandlare är avgörande. Metod är i väsentlig grad underordnad relation och allians. Detta är för övrigt en kunskap som alltmer också sprids inom den somatiska vården.

Det är intressant att Håkansson inte skriver vilken denna "internationella forskning" är. En god relation mellan läkare och patient är viktigt, men den är inget substitut för behandling. Utan rätt behandling så spelar det ingen roll hur positiv relation man har, men däremot kan rätt metod och rätt relation agera positivt i kommunikation.

Det hela avslutas lämpligt med:

Jag har inte utrymme här att beskriva vad humanism och hållbarhet är, men föreslår Rück att han skaffar sig kunskaper inom dessa väsentliga områden.

Om man någon gång debatterat med idioter på nätet så har man sannolikt stött på någon variant av frasen "läs på lite om ämnet så kommer du att inse att jag har rätt". På ren svenska betyder det att personen helt enkelt saknar källor för sina påståenden, och det är exakt vad debatten handlar om.
Anledningen till att vi inte har en debatt om exempelvis ADHD:s existens i Sverige är för att den psykiatriska kåren mer eller mindre är överens om att diagnosen existerar. De som är kritiska till användandet av diagnoser hör i regel till en av tre kategorier:

1) Scientologer
2) Självutnämnda "experter" utan kunskap i ämnet som har anammat scientologernas argumentation
3) Vissa sociologer, då det finns avarter som anser att psykiatriska diagnoser är "sociala konstruktioner".

Scientologerna är definitionsmässigt opålitliga, då de är en religiös sekt och motsätter sig psykiatrin av dogmatiska anledningar. Det är ungefär lika vettigt som att kalla en katolsk präst som oberoende expert på preventivmedel eller abort. De självutnämnda experterna är opålitliga eftersom de saknar kunskap på området och i praktiken är konspirationsteoretiker. Sociologer har i praktiken inte heller någon trovärdighet i frågan eftersom det är en samhällsvetenskaplig disciplin. De saknar den utbildning på området som psykologer och psykiatriker har.
Gräver man runt lite så ser man att Carina Håkansson är sociolog i grunden. Hon är alltså inte psykolog eller psykiatriker, utan psykoterapeut. Det innebär i praktiken att hon är utbildad för att genomföra olika terapiformer. Ingenting mer. Psykoterapeuter har inte befogenhet att skriva ut psykofarma eller sätta en neuropsykiatrisk diagnos. Det finns en viss ironi i att de som invänder mot diagnosticering och psykofarma oftast är de som själva saknar befogenhet på området.

Ett återkommande problem är att dessa kritiker konstant hänvisat till "alternativa behandlingar". Idag så är standard att man får en diagnos och därefter en behandlingsplan baserat på problematiken. Till skillnad från vad Håkansson skriver så finns det fler behandlingsmetoder än psykofarma. Vilka är då dessa "alternativ"? Tja, ingen vet. Både Nathan Sachar, Sanna Lundell och Carina Håkansson efterfrågar i sina respektive inlägg alternativ till den nuvarande psykiatriska vården, men vägrar konsekvent vidare beskriva vad denna alternativa behandling skulle innebära. Vad erbjuder man istället? Varför är det bättre? Sådana frågor får man aldrig svar på, eftersom diagnoskritikerna inte vill, eller kan, precisera sig ytterligare. Det luktar pseudovetenskap.

Jag tar själv psykofarma mot mina koncentrationsstörningar, och har inget annat än positiva erfarenheter av den traditionella psykiatrin. Medicinen har också lett till tydliga förbättringar som inte hade kunnat uppnås oavsett hur positiv relation med sjukvården jag hade haft. Personligen tar jag den vården som den traditionella psykiatrin erbjuder alla dagar snarare än att förlita mig på några odefinierade "alternativa metoder" ihopkokade av Håkansson och hennes gelikar.