Våld är våld

En gammal dikt av Gustaf Fröding lyder så här:

Nu är jag led vid tidens schism
emellan jord och stjärnor.
Vår idealism och realism,
de klyva våra hjärnor.
Det ljugs, när porträtterat grus
får namn av konst och fägring.
En syn, som svävar skön och ljus
i skyn, är sann som hägring.
Men strunt är strunt och snus är snus,
om ock i gyllne dosor,
och rosor i ett sprucket krus
är ändå alltid rosor.

Eventuella snusare bland mina läsare får ursäkta parallellen, men diktens innebörd är att någonting dåligt fortfarande är dåligt oavsett hur vackert man paketerar det. Politiskt våld har diskuterats efter att Svenska motståndsrörelsen attackerade en antifascistisk demonstration i Kärrtorp, Stockholm, där polisen var dåligt förberedd och underbemannad.  Nu ska det bli ytterligare en demonstration, något som ser ut att bli en gigantisk historia. Gott så.

Trogna läsare av bloggen vet att jag avskyr våld som politisk metod, oavsett från vilket håll det kommer. Jag har ingen romantisk bild av den ädle revolutionären, osjälviskt kämpandes mot en korrupt regim. Tvärtom är jag en realist, och vet att för varje förtryck som störtas så finns det åtminstone två väpnade uppror som har ersatt en dålig regim med en värre regim.
Franska revolutionen, exempelvis, resulterade trots sin ädla stridsrop om "frihet, jämlikhet och broderskap" i ett skräckvälde där "revolutionens fiender" (dvs. adeln och prästerskapet) systematiskt blev avrättade. Därefter vände sig revolutionärerna mot varandra. Det hela slutade först 1799 när Napoleon tog makten.
Ryska revolutionen, å andra sidan, ersatte en enväldig monarki med Sovjetunionen, en av de värsta regimer som någonsin har existerat. Det går att hitta mer exempel i nutid. Egypten avsatte Mubarak men förde över makten till religiösa fundamentalister, varpå militären senare tog över makten åter igen. I Syrien förs inbördeskriget mellan en korrupt regim och rebeller till stor del bestående av religiösa fundamentalister och terrorister som Al-quaida. Oddsen att en demokratisk regim ska uppstå ur det hela måste ses som mikroskopisk.

Samtidigt har icke-våldsamma uppror lyckats betydligt bättre. Mahatma Gandhi besegrade Storbritannien och vann självständighet åt Indien utan att avlossa ett enda skott, Martin Luther King Jr bekämpade framgångsrikt rasismen i USA med samma metoder. Det finns inga goda argument för ett väpnat uppror, och i en demokratisk stat måste allt politiskt våld fördömas.
Denna insikt har dock, tragiskt nog, inte nått fram till alla. Petter Larsson på Aftonbladet kultur ondgör sig i en artikel över att staten i en handlingsplan jämställer högerextrema rörelser med den "autonoma vänstern", vilket är ett fint ord för "vänsterextremism". Larsson menar att:

Det enda som motiverar att de förs ihop i samma handlingsprogram är att de ibland är redo att använda icke statligt sanktionerat våld i politiska syften – vilket är allvarligt, men det har vi redan en polis och en säkerhetspolis som ska hantera.
Och även den ihopbuntningen spricker betänkligt.
Jihadisterna verkar ointresserade av Sverige. De ägnar sig åt väpnade strider i fjärran länder, med Stockholmsbombaren 2010 som ett av få skrämmande undantag.
Nazisterna har tillgång till vapen och sprängmedel. De begår många och mycket grova våldsbrott, inklusive mord och dråp. De riktar sitt våld mot breda samhällsgrupper, som hbtq-personer, invandrare och vänsteraktivister.
De autonoma saknar riktiga vapen, grovt våld är mindre vanligt och de angriper mest nazister, högerradikaler och poliser. Men aldrig vanligt folk.

Att vänsterextremister anfaller "nazister, högerradikaler och poliser" skulle alltså vara någon slags förmildrande omständighet. Med samma retorik skulle man kunna säga att Hitler, som "bara" hade ihjäl runt åtta miljoner människor, skulle vara en bättre människa än Stalin, som hade ihjäl runt 20-60 miljoner.
Vem vänsterextremisterna anfaller är fullständigt irrelevant, våld är våld. Det finns en tendens att framställa antifascistiskt våld som lite "finare" än det som högerextremisterna använder sig av, men anfaller ju bara människor som har "fel" åsikter. På samma sätt skulle säkert de högerextrema hävda att deras våld är motiverat, eftersom de anfaller "landsförrädare", "mångkulturalister" eller vilka skällsord som nu är på modet.
I slutändan blir det ohanterligt, eftersom man inser att politiskt våld, från höger eller vänster, enbart handlar om att misshandla de som man anser har "fel" åsikter.
Oavsett vilka goda föresatser en organisation säger sig ha så är användningen av politiskt våld i sig odemokratiskt. En demokrati bygger på principen att varje man eller kvinna har en röst och att konflikter löses genom civiliserade samtal och debatter. Folk som spöar upp sina meningsmotståndare gör det för att de tycker att deras egen åsikt är så ofelbar att meningsmotståndare inte ens ska få ha rätten att yttra sig.
Det är en metod som dikaturer använder.

Därför går det inte heller att framställa vänsterextrema rörelser som bättre än de högerextrema. Att det finns goda ideal bakom våldet är en klen tröst för de som blivit misshandlade eller fått sin egendom förstörd av vänsterextrema manifestationer som spårat ur. Våld är trots allt våld, och kan aldrig ursäktas.

Nej, Reinfeldt ska inte be om ursäkt

I förra veckan gick en stor man ur tiden. Nelson Mandela, 95 år gammal, avled omgiven av sina nära och kära. Det är sorgligt, men han levde ett lång liv och det som han åstadkommit kan inte förnekas.
Mandela var den där typen av politiker som världen borde ha mer av, som efter 27 år i fängelse väljer att försonas med sina fiender istället för att utkräva hämnd. När var den senaste gången som någon på fullt allvar pratade om försoning i politiken? 

Vila i frid.

Knappt har dock kroppen svalnat förrän asgamarna börjar samla sig. Den här gången är det Aftonbladets Åsa Linderborg och socialdemokraten Carina Hägg som kräver att Fredrik Reinfeldt ska be om ursäkt för moderaternas hållning till ANC, Mandelas parti, för 30 år sedan.Aftonbladet hakar ivrigt på, och i ett typiskt exempel på brist på omdöme så startar man nu en namninsamling. En del påståenden kastas vilt, som att moderaterna skulle ha "motarbetat kampen mot apartheid". Riktigt så enkelt var det nu inte. De flesta partierna var överens om att apartheid var en styggelse, men däremot så var inte moderaterna överens om det bästa sättet att bekämpa det. Bo Lundgren, före detta partiledare för moderaterna, skrev i en debattartikel i Svenska Dagbladet härom dagen:

– Skälet var naturligtvis att Sverige som land i ytterst liten grad kund påverka utvecklingen i Sydafrika. Den svenska lagstiftningen hade heller inte fått någon konkret efterföljd i något annat land.
Mot den bakgrunden ansåg Moderaterna, förklarar Bo Lundgren, att Sverige i stället skulle sträva efter bindande beslut i FN:s säkerhetsråd om ”gemensamma åtgärder som kan innebära påtryckningar mot Sydafrika och markera sin beredskap att delta i av FN:s säkerhetsråd beslutade internationella sanktioner.”
– Målet för vår politik var, som framgår av partimotioner, att Sydafrika på fredlig väg avskaffar apartheidsystemet, att demokrati införs och att de mänskliga rättigheterna respekteras.

Till saken hör också att ANC:s militanta gren var stämplad som en terroristorganisation  och sysslade med väpnad kamp mot apartheidregimen. Till skillnad från Åsa Linderborg så anser jag rent principiellt att våld aldrig är en acceptabel lösning. Faktum är att icke-våldsamt motstånd har gett betydligt bättre resultat än våldsamt, det är bara att titta på exempel som Mahatma Gandhi eller Martin Luther King, och så fort båda sidorna tar till vapen så blir det en slags rysk roulette om vilken regim som kommer att sitta efter att krutröken har skingrats. Många beväpnade uppror mot diktatoriska regimer har resulterat i nya förtryck och tyranner, måhända med en annan partifärg. Mot bakgrund av det så fanns det fog att vara försiktig med vilka rörelser man villkorslöst ger sitt stöd.
När Mandela frigavs så hade han all möjlighet att utkräva hämnd, ingen hade hindrat honom. Han hade utan några större problem kunnat fylla fängelserna med sina politiska motståndare. Men Mandela visade sig vara exceptionell och valde att förlåta sina fiender och blicka framåt, snarare än att älta gamla oförrätter.
Att detta skulle hända kunde naturligtvis inget parti i Sverige känna till, och det var fullt motiverat att moderaterna var försiktiga med sitt stöd.

Vidare så visar Åsa Linderborg med önskvärd tydlighet att hon inte har förstått någonting om vad Nelson Mandela pratade om. Mandelas väg handlade just om att förlåta gamla oförrätter och blicka framåt, medan Linderborg tycks ägna oproportionerligt mycket tid åt att älta 30 år gamla uttalanden och vara bitter över halvt inbillade kränkningar. Mandela skulle ha släppt det och varit nöjd med att moderaterna i dagsläget står på hans sida.
Saken är ju också att om vi ska älta gamla oförrätter och skelett i garderoben så har vänsterblocket en hel kyrkogård. Vi har vänsterpartiet förnekelse av "Kirunasvenskarna", socialdemokraternas spionage på landets medborgare (IB-affären) och införandet av det Rasbiologiska institutet efter en S-motion, och det är bara en droppe i havet. Man lär också hitta kompromisslöst stöd till regimer som var precis lika ruttna som apartheidregimen (Pol Pot i Kambodja, exempelvis).

Poängen är att den sortens ältande är helt meningslöst. Alla partier har gamla försyndelser och skelett i garderoben, men det är inte konstruktivt att haka upp sig på vad någon sa för 30 år sedan.
Snarare borde man följa Mandelas exempel och blicka framåt, förlåta sina meningsmotståndare och se hur man ska kunna lösa morgondagens problem.

I dubbdäckstider

Det finns vissa debatter som är årligt återkommande med en sådan precision att man skulle kunna ställa klockan efter dem. Exempelvis: i december kommer Humanisterna ofelbart att skriva något debattinlägg om hur vedervärdigt det är att skolbarn "tvingas" att fira Lucia eller ha skolavslutningar i kyrkan. Vattenglaset kommer att behandla dessa i sinom tid.

När temperaturen närmar sig minusstrecket och vägarna sakta börjar frysa till så kommer däremot en helt annan fråga: debatten om dubbdäcken.
Jag har skrivit om frågan förr på min gamla blogg, och inlägget är i stora drag aktuellt fortfarande. Som i de flesta årligt återkommande frågor så är nämligen argumentet exakt desamma som föregående år.
Idag skriver dock två forskare i medicin vid Karolinska institutet en anmärkningsvärt idiotisk debattartikel om varför de anser att dubbdäcken bör förbjudas.
Varför då? Jo, det är i vanlig ordning PM10-partiklarna som dubbdäcken ska riva upp som är boven:

Dubbdäcken räddar inga liv – snarare tvärtom. Under de senaste decennierna har man i många studier också klart kunnat visa att dubbdäck drastiskt ökar halten av skadliga partiklar i luften, främst de så kallade PM10 partiklarna (=luftburna partiklar mindre än 10 mikrometer). Mätningar som Statens väg- och trafikforskningsinstitut (VTI) genomfört visar att mängden PM10 ökar 60–100 gånger av dubbade jämfört med odubbade däck (SLB-analys 2013). Liknande resultat redovisas också i de ovan nämnda norska undersökningarna.
I ett stort antal vetenskapliga studier har man också visat ett klart och säkerställt samband mellan PM10 i luften och hjärt/kärl- (hjärtinfarkt, stroke) och lungsjukdomar (astma, kroniskt obstruktiv lungsjukdom, lungcancer). Detta gäller naturligtvis främst i större städer som till exempel Stockholm, där dessa partiklar dödar långt fler personer än vad som dör i trafiken. I en studie kunde man se att en ökning av de skadliga partiklarna med endast 10 gram/m3 resulterade i en ökning av den dagliga dödligheten i Stockholm med nästan 2 procent. Under april och maj ser man en dramatisk ökning av PM10 (5–10 gånger) jämfört med oktober och november.

Vad författarna "glömmer" att nämna är att dubbdäcken är lång ifrån ensamma med att riva upp dessa partiklar. De kommer även från byggen, rivningar, förbränningar, utsläpp från trafiken och uppriven sand som strös ut på vintern. Eftersom partiklarna inte är vänliga nog att deklarera var de kommer ifrån så är det ingen som vet exakt hur stor del som kommer från dubbdäcken.
Utifrån denna potentiella hälsorisk så har politiker, exempelvis här i Göteborg, gjort vissa gator dubbdäcksfria. En kollega till mig kommenterade att hon vid ett tillfälle hade varit tvungen att köra runt Friggagatan i Göteborg, eftersom hon hade dubbdäck och genomfart där är förbjuden med sådana.
Hur mycket större utsläpp blir det inte om man är tvungen att runda halva stan?
Dubbdäck är också något som är bevisat effektivt i trafiken, artikelförfattarna hävdar dock motsatsen:

Både svenska och norska institutioner menar dessutom att det inte finns några undersökningar som talar för att dubbdäck minskar olycksfrekvens jämfört med moderna odubbade däck. En begränsning av användningen av dubbdäck i Sverige skulle således inte minska trafiksäkerheten, men däremot påtagligt minska av luftföroreningar orsakad för tidig död i hjärt- och lungsjukdomar.

Det här är antingen ett utslag av extremt dålig källkontroll eller en direkt lögn. I varenda test där man undersöker skillnaden i grepp mellan dubbdäck och odubbade däck så vinner dubbdäcken.
Aftonbladets bilskribent Robert Collin kommenterar just detta i sin artikel på ämnet:

Våra vinterdäcktester visar år efter år samma sak: Det är de odubbade däcken som är sämst på asfalt, både våt och torr. Ja, en del odubbade däck är så instabila på asfalt att vi gett dem en dödskalle-märkning i våra tester. För att klara vinterhalkan nödtorftigt är däcktillverkarna tvungna att gör de odubbade däcken så mjuka, och så uppslitsade i "sajpningar" att stabiliteten blir lidande.
Det är ingen hemlighet. Inget vi på Aftonbladet hittat på. Det går att fråga vilken däcktillverkare som helst; de dubbade däcken har BÄTTRE grepp på asfalt.

När jag själv tog körkort så genomgick jag den så kallade Risk 2:an, vilket är en halkkörningsbana där man under kontrollerade omständigheter får känna på skillnaden i bromssträcka på olika typer av väglag. Vid genomgången förklarade trafikverkets instruktörer att dubbdäck är det klart bästa alternativet om man vill ha bra grepp. Odubbade däck är effektiva först när en väg har körts upp av dubbdäck och så kallade "året runt"-däck är helt enkelt värdelösa året runt.
Forskarna må vara kvalificerade att bedöma hälsoaspekterna runt PM10-partiklar, men om man forskar i medicin så är man inte en expert inom trafiksäkerhet. Genomgående för de flesta likartade artiklar är att de ofta skrivs på behörigt avstånd från de farliga vägarna, ofta i Stockholm. Bor du exempelvis i Norrland där snöfallet och isbildningen är betydligt kraftigare så är inte dubbfria däck ens ett alternativ. Stockholm har fördelen att de flesta vägar plogas och körs upp på grund av regelbunden trafik.

Vi vet inte exakt hur många som dör per år till följd av partiklar specifikt från dubbdäck, däremot vet vi att om man sätter sig i en bil utan dubbdäck när det är halt underlag så är det en avsevärt större risk att skada en annan människa. I förlängningen innebär det att man sätter den potentiella hälsorisken framför den ytterst konkreta säkerhetsaspekten. Det, om något, är oansvarigt.

Sätt inte kommunen på kartan

Efter gårdagens utläggning borde det vara uppenbart för de flesta läsare vad jag tycker om skatter. Jag är av den bestämda uppfattningen att ja, skatter behövs, men inte mer än nödvändigt. Någonstans finns det ett mellanläge där vi har bra välfärd och vettiga skatter, istället för en bra välfärd och skyhöga skatter eller en dålig välfärd och låga skatter. USA tillhör ju en av extremfallen i skattefrågan, där den mest marginella av skattehöjningar resulterar i raseri från republikanerna och att man kallas för "socialist" (som, för de ovetande, är ett skällsord i USA). I Sverige är det tvärt om, där skattesänkningar raskt resulterar i att diverse debattörer från vänsterblocket menar att regeringen "monterar ner välfärden".

Jag menar dock att vi kan behålla skatterna på samma nivå, kanske till och med sänka dem ytterligare, om kommunerna kunde lära sig att spendera pengarna på ett klokt sätt.
I samma linje skriver Sanna Rayman på Svenska Dagbladet om arenafebern som råder bland kommunerna.

Vi har alla hört motiveringarna. Arenor ska sätta kommuner på kartan, bidra till tillväxten, lyfta det lokala näringslivet och hjälpa lagen att locka mer publik. När förhoppningarna inte blir verklighet landar den växande notan hos skattebetalarna, som får agera riskkapital.

Inte heller Stockholm undgick febern. På senare år har två nya arenor slagit upp portarna, Tele2 arena i Stockholm och Friends arena i Solna. Under byggandet av den senare rapporterade DN om en oroväckande riskanalys:
”I rapporten framgår det att arenan behöver intäkter på uppskattningsvis 345 miljoner årligen för att ge en marknadsmässig avkastning (7,5 procent). Det är närmare 140 miljoner mer än vad Danmarks i särklass största arena Parken drog in 2009.”

I korthet så går ingen av arenorna med vinst. Eftersom de inte går med vinst så måste någon annan betala för underhållet. Denna "någon annan" är oftast skattebetalarna. Arenorna blir då inte sällan svarta hål som skattepengar försvinner ner i, utan att man får någonting tillbaka. Arenorna är dock inte ensamma, det kryllar av prestigeprojekt i kommunerna som blir allt dyrare för varje beräkning. Inte sällan låser sig politikerna på en lösning och vägrar ge vika eller omvärdera sin position ens när kostnadsberäkningarna stiger i höjden. Ett exempel är tunneln genom Hallandsåsen, som har harvats genom 21 år av ras, giftutsläpp och nederlag. Kostnaden är uppe i drygt 11 miljarder kronor, vilket är ungefär elva gånger mer än vad den ursprungliga beräkningen var på. Tunneln beräknas bli klar år 2015, men eftersom tidsuppskattningen konstant har flyttats fram så får man ta det med en nya salt.
Ett annat, mer nutida exempel är arenan i Vänersborg, också i Västra Götaland. Slutkostnaden för arenan landade på 275 miljoner, mer än 100 miljoner kronor dyrare än först beräknat. Som kronan på verket rasade taket in knappt ett halvår efter invigningen på grund av snö.
I framtiden har vi ju också Västlänken i Göteborg. Också det ett dyrt projekt där man har ratat billigare och smidigare alternativ. Med tanke på Västra Götalands historia av att bygga tunnlar inte direkt är lysande så hyser jag inget direkt förtroende för att det ska gå snabbt och billigt att gräva upp centrala Göteborg för att bygga en tågtunnel under staden. För mer exempel på bortkastade skattepengar så rekommenderas ett besök på Slöseriombudsmannens hemsida, för lite insyn om vad våra skattepengar egentligen hamnar.
Samtidigt som lokala politiker inte tycks ha några problem med att bygga gigantiska arenor för miljoner som aldrig kommer att gå med vinst så skär man ner på det som borde vara de viktigaste verksamheterna: vård, skola och omsorg. Här i Göteborg, som har styrts av socialdemokraterna under överskådlig tid, så får man inte sällan höra att det här på något sätt skulle vara regeringens fel. Om man bara höjde skatterna så skulle problemet lösa sig.

Jag tvivlar. Under en intervju jag gjorde med en rektor i samband med mitt examensarbete för några år sedan så menade hon att sedan skolan blev kommunal 1991 så har Göteborgs kommun aldrig investerat i skolornas budget. Antingen har man behållit den på samma nivå som tidigare år eller, desto vanligare, skurit i den. Samtidigt som kärnverksamheterna får allt mindre pengar tycks det alltid gå att skaka fram pengar till mastodontprojekt för att "sätta kommunen på kartan".
Här är problemet att kommunalpolitikerna verkar sakna förmåga att använda pengarna ansvarsfullt, och saknar respekt för de skattebetalare som faktiskt har bidragit med pengar. Om man idag inte klarar av att prioritera sina kostnader, vad finns det som talar för att situationen plötsligt skulle bli bättre om vi höjde skatten?
Allt mer talar för att en högre skatt skulle ge kommunalpolitikerna mer pengar att slösa bort. Problemet är att kommunerna inte klarar av att prioritera sina utgifter och kastar bort pengar på stora, men meningslösa projekt.
Det problemet kan bara lösas genom ett mer ansvarsfullt förhållningssätt till ekonomin.
Alla höjda skatter i världen kommer inte att få ordning på det.

Socialdemokratiskt svammel

Under moderaternas partistämma förra månaden gick finansminister Anders Borg ut och meddelade att det inte finns utrymme för ytterligare skattesänkningar under nästa mandatperiod. Detta var efter att Reinfeldt lovat att prioritera frågor som utbildnings, infrastruktur och forskning snarare än skatterna. Socialdemokratiska debattörer över hela Sverige gnisslade tänderna, eftersom moderaterna effektivt hade avväpnat argumentet "mot oss står en regering som bara vill sänka skatterna". Taktiken från socialdemokratiskt håll tycks nu vara att påstå att moderaterna egentligen vill sänka skatterna, trots att man säger något helt annat. Idag skriver exempelvis Stefan Löfven och Magdalena Andersson en debattartikel i Svenska Dagbladet där man påstår sig ha "avslöjat" moderaternas skatteplaner.

Sammanlagt uppgår kostnaden för Moderaternas nya politiska program försiktigt räknat till 35–40 miljarder kronor. Med två jobbskatteavdrag och värnskatten så landar notan på 50–60 miljarder. Det är alltså detta som de vill genomföra ”när ekonomin tillåter”, som de uttrycker det. 

”När ekonomin tillåter” är ett uttryck som Moderaterna använt tidigare och som visat sig sakna praktisk betydelse. De lovade samma sak redan 2006 men har sedan sänkt skatten för lånade pengar såväl 2009 och 2010. Och i budgeten som nu ligger på riksdagens bord vill Reinfeldt sänka skatten trots att det sker på lånade pengar och att man därmed grovt missar att uppnå budgetmålet. Ekonomin tycks ”tillåta” skattesänkningar i varje givet läge.

Intressant för diskussionen är att Anders Borg under samma stämma med önskvärd tydlighet meddelade att det inte blir några skattesänkningar. Här är Borgs uttalande:

– Skarpa skattesänkningslöften ryms inte under nästa mandatperiod, det viktiga målet är att fler ska komma i arbete. Vi ska först och främst få ordning och reda i de offentliga finanserna, Sverige ska också tillbaka till överskottsmålet på en procent av BNP. Därefter kommer satsningar för att höja kunskapsnivån genom satsningar på utbildningar, vi hoppas också kunna presentera satsningar inom bostadssektorn och jobben prioriteras alltid.

Han menade ytterligare att:

”Ett jobbskatteavdrag, en förändring av brytpunkten (för statsskatten, reds anm.) och en förändring av pensionärsskatterna tror inte jag kommer att rymmas under 2015. Och vi kan inte säga att vi kan lova det för nästa mandatperiod. Det kan inte vara ett skarpt löfte”, sa Anders Borg. 

På en direkt fråga om skattesänkningarna bör finnas med som en ambition i alliansens valmanifest svarade Anders Borg så här:
”Ja, det tycker jag nog. Det inträffar ibland att offentliga finanser blir starkare än väntat och det kan vara så att man hittar en alternativ finansiering.”
”Men vi måste vara tydliga mot väljarna att vår bedömning är att reformutrymmet under nästa mandatperiod är begränsat och att vi måste komma tillbaka till en procents överskott”, sa han.

Om jag vill ha klarhet i moderaternas politik, så vet nog moderaterna det bäst själva, snarare än socialdemokraterna. Det ligger ju i S intresse att framställa sina motståndare i så negativt ljus som möjligt, och man vill ju så gärna framställa moderaterna som ett parti som inte kan något annat än att sänka skatterna.
I klartext så vill moderaterna gärna sänka skatterna, men anser att annat är högre prioriterat och att det inte lär bli aktuellt under nästa mandatperiod.
Hade man i socialdemokraternas "avslöjande" förväntat sig några konkreta budskap på vilken slags politik S själva tänkte driva blir man dock gruvligt besviken.

Vi socialdemokrater är ärliga med vad vi vill göra med våra gemensamma resurser. Varje vuxen människa ska både ha plikten och möjligheten att arbeta efter sin förmåga. Det är därför vi vill bekämpa ungdomsarbetslösheten, och ta Sverige mot målet om lägst arbetslöshet i EU 2020. Vi vill minska klasserna i unga åldrar, investera i tidiga insatser och stärka lärarna för att vända resultaten i den svenska skolan. Och vi vill skapa en sjukvård som finns där för dig när du blir sjuk, och en äldreomsorg som är trygg och mänsklig när du blir gammal. Vi vet att investeringar i jobb, skola och välfärd kommer att göra mer för Sverige än Moderaternas skattesänkningsprojekt.

Man kan sätta vilka mål man vill, men saknar man konkreta verktyg för att nå målen så spelar det i praktiken ingen roll. Verktygen man lanserat hittills är en "garanti" att man inom 90 dagars arbetslöshet ska få antingen jobb, praktik eller utbildning och en utredning ledd av Mårten Palme (som sannolikt kommer att kallas "Palmeutredningen" för att få maximal effekt av efternamnet). "Garantin" kommer i princip innebära att arbetslösa dumpas i meningslösa utbildningar eller sätts i någon variant av fas 3, vad nu socialdemokraterna tänker kalla det.
Samtidigt som S ihärdigt påstår att de inte tänker gå till val på höjda skatter så är deras presumtiva samarbetspartners, miljöpartiet och vänsterpartiet, tydliga med att de vill se höjda skatter på i princip allt.
När vi nu pratar om skatter så kan det vara läge att tydliggöra exakt vad det handlar om. Om du har ett jobb så tjänar du pengar, efter det så kommer staten i form av skatteverket och tar en andel av vad du tjänat. Tjänar du mer så är andelen större. Skattesänkningar innebär inte att staten ger bort pengar, utan snarare att den tar mindre. Det ur detta perspektiv man bör se skatten, men partierna på vänstra sidan av det politiska blocket tycks ha synen att de har en given rätt till medborgarnas egendom. Faktum är att våra skatter inte är särskilt låga, ens efter två mandatperioders borgerligt styre. Jämför man skattetrycket så har vi fortfarande näst högst  i hela OECD-regionen.
Om moderaterna "innerst inne" vill sänka skatterna så är socialdemokraternas högsta önskan att höja dem.
Till skillnad från moderaterna så ägnar sig dock socialdemokraterna mest åt att mumla och komma med vaga målsättningar som man inte har någon praktisk möjlighet att uppfylla, och man vägrar prata om vem man ska regera med under nästa mandatperiod.

Alliansen må inte vara en perfekt konstruktion, men det är där min röst hamnar om alternativet är att miljöpartiet eller vänsterpartiet skulle få någonting alls att säga till om.

Det finns ingen kollektiv skuld

En av nyheterna på Aftonbladet är tydligen att en tio år gammal debattartikel seglat upp bland de mest lästa på debattsidan. Artikeln i fråga, skriven av journalisten Johan Ehrenberg, driver den föga genomtänkta tesen att alla män är kollektivt ansvariga för att kvinnor våldtas. Idag var Ehren berg igång igen, med en ny debattartikel. I praktiken är det samma artikel som för tio år sedan, med något uppdaterad argumentation.
I förlängningen ges också männen som kollektiv skulden för båda världskrigen, den ekonomiska krisen, växthuseffekten och Gud vet vad mer.
Artikeln kan bäst summeras med stycket:

Alla män delar ansvaret för våldtäkter och kvinnoförtryck, vi är alla del i denna manliga makt som låter det pågå. Passiva medbrottslingar.

Redan här känner jag mig nödd att ingripa. Jag är av den något sällsynta åsikten att alla är ansvariga för sina egna handlingar. Det har blivit allt mer populärt att skylla på diffusa kollektiv i stil med "samhället", "patriarkatet" eller dylikt. Det där med eget ansvar är ett tveeggat svärd, å ena sidan har jag själv fullt ansvar för mina handlingar, å andra sidan är jag inte ansvarig för någon annans handlingar om jag inte direkt kunnat påverka dessa. Jag tycker att jag har en relativt modern syn på förhållandet mellan man och kvinna. Jag har aldrig någonsin slagit, våldtagit eller kränkt en kvinna och tar avstånd från män som gör så när jag får tillfälle.
Enligt Ehrenberg är dock alla män kollektivt ansvariga för var deras "bröder" gör. Oavsett om man själv är en skötsam, hygglig typ så måste man ändå stå till svars för vad skitstövlarna gör.
Den här formen av kollektivt straffbeläggande är i praktiken bara politiskt korrekt när det handlar om vita män, i de flesta andra fall brukar det rätteligen klassas som rasism eller främlingsfientlighet.
Med samma resonemang skulle sekulära muslimer vara ansvariga för vad al-Qaida sysslar med, svenska judar skulle behöva stå till svars för bosättarpolitiken som Israel sysslar med och kvinnor skulle rimligen vara ansvariga för den misshandel som kvinnor står för, rätt ska ju vara rätt.
Det kollektiva skuldbeläggandet brukar dock motiveras med att män är makthavare, att det är acceptabelt att sparka uppåt, och att man absolut inte kan göra samma sak gentemot andra grupper.
Det är hyckleri i sin renaste form.

Jag vet inte varifrån Ehrenbergs hat mot sitt eget kön kommer, någon med utbildning som psykolog är sannolikt bättre lämpad att analysera den saken, med ett kollektivt skuldbeläggande gör bara saken värre.
Om jag som man, oavsett hur väl jag sköter mig, ändå är ansvarig för vad enstaka rötägg gör, vad är det då för poäng med att sköta sig över huvud taget. Så länge det finns män som misshandlar och våldtar, vilket det sannolikt alltid kommer finnas en liten grupp som gör oavsett hur samhället ser ut, så skulle det inte spela någon roll att jag själv aldrig skulle komma på tanken att slå en kvinna, jag är automatiskt en syndare.
Dessutom frånsäger det män all form av individualitet, eftersom vi bara är delar i någon slags kollektiv istället för individer med egen personlighet och egna värderingar.
Framför allt är den här typen av stigmatiserande precis lika illa som den diskriminerande attityd som kvinnor utsätts för. Att kollektivt skuldbelägga halva befolkningen för vad en minoritet gör kommer inte att skapa någon förståelse och jämställdhet, tvärtom.
Ehrenberg visar dessvärre att på tio år har han fortfarande inte begripit var problemet ligger.

Radiotjänst slår till igen

Jag har skrivit om Radiotjänst förr, men eftersom de ständigt är aktuella i och med de nya reglerna för TV-licens så är det svårt att inte ta upp ämnet igen.

En kort summering, för de som inte har hängt med:

Under mars det här året ändrade radiotjänst sin definition av "TV-mottagare" med stöd av den extremt luddigt formulerade lagtexten till att innefatta även datorer och smartphones. I klartext innebär det att om du har en modern telefon, en dator eller en TV så måste du nu betala TV-licens, lite drygt 2000 spänn om året.

Lagtolkningen har dock tragglats i domstol, och idag kom beskedet.

En man i Skåne ansåg att han inte borde behöva betala tv-avgift eftersom hans datorutrustning inte hade någon programvara för tv-mottagning. Men kammarrätten gick på förvaltningsrättens linje och avslog mannens överklagande. Enligt rätten ska all utrustning som kan ta emot tv-sändningar beläggas med tv-avgift.

Det blir mycket diskussioner runt definitionen i lagtexten, eftersom man med TV-mottagare menar alla apparater som är "avsedda att ta emot TV-sändningar". Är min egen dator, till exempel, avsedd att göra just det? Nja, just min dator är "avsedd" att användas som ett arbetsverkyg och spela spel på, att man kan se på SVT:s program kommer ju av att de programmen ligger ute fritt på nätet. Och jag vågar påstå att en mobiltelefons avsedda funktion, trots nya finesser, är att ringa och inte att använda som en TV.
Det spelar dock ingen roll för Radiotjänst, ur deras perspektiv ska alla betala, oavsett om de nyttjar "tjänsten" eller ej. Jag har ett flertal bekanta som enligt de nya tolkningarna borde betala TV-licens men som aldrig någonsin tittar på SVT. Det finns ju också, hur märkligt det än kan tyckas, folk med TV som inte heller tittar på SVT:s kanaler. I praktiken alla andra tjänster bygger på en frivillig överenskommelse mellan företaget som säljer tjänsten och kunden. Företaget tillhandahåller tjänsten och kunden går med på att betala. När det gäller Radiotjänst så tillfrågas vi dock aldrig, alla blir automatiskt kunder ögonblicket vi har utrustningen som kan ta emot sändningarna. Hur skulle det se ut om exempelvis Canal+ gjorde sina sändningar fritt tillgängliga och sedan skickade en räkning till varje person med möjlighet att slå över till deras kanaler.
Befängt, givetvis.

Kostnaden är en annan aspekt av TV-licensen. Har man ett jobb så innebär 2 000 kronor om året inte någon dränering av budgeten, men om man är student, arbetslös eller på annat sätt lever med små ekonomiska marginaler så finns det knappt något utrymme för den typen av extraavgifter. Förr kunde man alltid välja att inte skaffa TV, och därmed slippa räkningar från Radiotjänst. Alternativt, som många gör, ljuga om sitt TV-innehav eftersom Radiotjänsts kontrollanter ändå inte får gå in i din bostad. Nu finns dock inte ens möjligheten att inte skaffa en "TV-mottagare", eftersom en dator är nödvändig för det mesta. Ovanpå det så kräver skatteverket i praktiken att du har en dator för att du ska kunna deklarera, medan en annan myndighet (Radiotjänst) anser att din dator är en TV-apparat och ger dig en avgift.

TV-licensen behöver moderniseras och lagtexten behöver uppdateras till 2000-talets teknologi. Ett alternativ är att ta avgiften på skatten, då skulle folk betala proportionerligt istället för som det ser ut nu. Naturligtvis, förflyttar man finansieringen av SVT till skattesedeln så försvinner Radiotjänst, eftersom de inte längre skulle fylla någon funktion.
De är, som man säger, hög tid. Både TV-licensen och Radiotjänst är reliker från en annan tidsperiod som borde ha förpassats till historiens soptipp för länge sedan. 

Aftonbladet argumenterar mot halmdockor

När man argumenterar är det viktigt att faktiskt argumentera mot sådant som ens meningsmotståndare faktiskt säger, eller skriver. Det finns ett retoriskt grepp som kallas "straw man argument", eller halmdockan på svenska. Det går ut på att man konstruerar en gravt överdriven karikatyr av sin motståndares åsikter som man sedan argumenterar mot. Greppet brukas ta till när man själv inte har några argument. Som Wikipedia skriver:

Halmdockan består i att debattören först bygger en nidbild av motståndarens åsikter och argument och sedan argumenterar mot denna nidbild. De förvrängda argumenten framstår på så sätt som absurda och blir lätta att bemöta. De verkliga argumenten låtsas debattören inte ha hört. Motståndaren tvingas då lägga sin energi på att förklara vad den egentligen menar, och hamnar därmed i ett defensivt läge. Halmdockor kan leda till att en debatts fokus fjärmar sig från kärnfrågan.

Just halmdockor är vad Eva Franchell på Aftonbladets ledarsida konstruerar när hon i en artikel menar att utbildningsminister Jan Björklund ämnar "sälja ut Universiteten".

Jan Björklund vill sälja ut landets tyngsta universitet nästa sommar. Han vill att Karolinska Institutet, KTH och Lunds universitet ska bli särskilda högskolestiftelser.
Universiteten ska marknadsanpassas. Bli spelare på en marknad där de får söka sponsring för olika forskningsprojekt. Vad nu det innebär i förlängningen? Att Prince kan sponsra Karolinska Institutet kanske. Eller att BP får finansiera klimatforskningen.

Redan i första meningen blir det fel. Har man ens den mest grundläggande förståelse av vad en stiftelse är för något så inser man att omvandlingen till en stiftelse inte innebär att "sälja ut" något. En stiftelse, enkelt uttryckt, äger sig själv. Den har inga ägare eller medlemmar utan är en egen juridisk person. Hur en stiftelses resurser får användas är hårt reglerat av den s.k. stiftelseurkunden. En stiftelse leds av en styrelse eller förvaltare som bedömer hur man ska använda dess resurser utifrån urkunden, men samtidigt granskas den av länsstyrelsen, för att se till att allt går rätt till. Ett konkret exempel på en högskolestiftelse är Chalmers Tekniska Högskola i Göteborg, som är en Sveriges främsta högskolor inom området, om inte den främsta.
Nu vet jag inte om Prince eller BP sponsrar Chalmers, med den ligger definitivt inte i "ruiner", som Franchell påstår att resten av utbildningsväsendet ska göra.
Men det är klart, det händer ju att en ledarskribent i Stockholm glömmer bort något så oviktigt som en större högskola, den ligger ju i Göteborg.
Utöver det så handlar högskolestiftelserna om att ge ett lärosäte större ekonomisk frihet än tidigare, vilket det naturligtvis finns både för- och nackdelar med.
Franchell fortsätter:

Hela förslaget är lite oklart. Jan Björklund valde att låta en jurist ta fram ett snabbt departementsförslag som nu är ute på en ännu snabbare remissrunda.
Själv kan Jan Björklund inte riktigt förklara poängen med en privatisering, annat än att den är i sann borgerlig och liberal anda.
– Förslaget är en illa genomtänkt kanslihusprodukt, dundrar professor emeritus Erik Åsard i Svenska Dagbladet. Ett universitet är inte ett bolag som ska generera största möjliga vinst till sina ägare. Det är en samhällsinstitution vars syfte är att sprida kunskap och söka sanningen.
Erik Åsard jämför med förvandlingen av svenska skolan och i själva verket är det väl skolan som är universitetens problem.

Eftersom Franchell av allt att döma inte ens har läst förslaget så förstår jag att hon tycker det är oklart. Motiven till stiftelseformen står beskrivna i tio sidor av promemorian. Om man orkar läsa, det vill säga:

Regeringen har i olika propositioner under de senaste åren gjort
bedömningen att den politiska styrningen av universitet och
högskolor bör minska och att lärosätena bör ges ett ökat
självbestämmande över sin verksamhet. Skälen som har anförts
är bl.a. att regeringen sett ökad handlingsfrihet som ett sätt att
åstadkomma högre kvalitet i verksamheten. Vidare kan enligt
regeringens mening en ökad handlingsfrihet för universitet och
högskolor främja samverkan och konkurrenskraften i dagens
globaliserade och föränderliga värld.

Dessa poänger förklaras vidare, men tar upp större utrymme än jag har i bloggen. De som önskar fördjupa sig uppmuntras läsa promemorian i sin helhet.
Vad gäller citatet från Åsard så kommer det från en debattartikel i Svenska Dagbladet. Artikelns primära fokus är dock inte högskolereformen, utan hur studenternas förkunskaper ska ha minskat mellan 2002 och 2012. Det är i sig en skakig argumentation, eftersom åtminstone fyra av de tio åren ägde rum under socialdemokratiskt maktinnehav. Av Åsards citat att döma så har han dock inte heller förstått vad en stiftelse faktiskt innebär. Är Chalmers ett bolag vars syfte är att generera "största möjliga vinst till sina ägare"?
Jag ställer mig frågan om Franchell ens har läst lagförslaget och kollat upp vad en stiftelse faktiskt är, eller baserade hon hela sin artikel enbart på en paragraf i Åsards debattartikel som (felaktigt) beskriver reformen?

Antingen så är Franchell helt okunnig om vad som står i promemorian och vad det innebär med stiftelser, eller så ljuger hon medvetet för att vilseleda.
Inget av alternativen är särskilt smickrande.

Kreativ statistik från SR

Det finns, som det gamla ordspråket säger, tre typer av lögner: lögn, förbannad lögn och statistik.
SR:s "Ekot" ägnar sig åt det sistnämnda när man i ett inslag påstår att regeringens skattesänkningar gynnar de som tjänar mest. 

Varje år brukar riksdagens utredningstjänst hjälpa oppositionspartierna att undersöka hur regeringens budget slår.

Nu har man alltså analyserat vilka som sammantaget får störst del av skattesänkningarna och de andra satsningarna.
Mest får de med inkomster över 42 500 kronor. Den gruppen får i snitt över 6 000 kronor mer i plånboken under nästa år.
För de med de allra minsta inkomsterna – personer som tjänar mindre än 7 800 kronor i månaden – ger jobbskatteavdraget och andra satsningar mindre än 300 kronor utslaget på ett år. En bidragande faktor till att fördelningen blir på det här sättet är att regeringen väljer att flytta upp gränsen för när personer tvingas börja betala statlig skatt.

Det är alltså oppositionens beräkningar som SR baserar sitt avslöjande på, och man för ungefär samma resonemang. Den uppmärksamme kan dock notera att det ingenstans i inslaget pratas om procentsatser, enbart om förtjänsten i kronor.
Så här är det: skatten räknas i procent, underligt skulle det vara annars. Det skattesänkningarna gör är att man nu får behålla en viss procent av lönen som annars skulle gå till skatten. Folk som går på studiemedel, försörjningsstöd eller liknande bidrag har ingen nytta av en skattesänkning, eftersom bidrag inte beskattas. Betalar man ingen skatt så finns det heller inget att dra av på.
Om man i ett teoretiskt resonemang antog att skatten sänktes med 10% för alla och hade två löntagare, en som tjänar 20 000 kronor i månaden och en som tjänar 50 000, så har båda två procentuellt tjänat precis lika mycket. I kronor räknat så har dock den ene fått tillbaka 5000 kronor, den andre 2000. Betyder det att höginkomsttagaren gynnas mer av skattesänkningen?
Nja, till att börja med så betalar höginkomsttagare mer i skatt, både procentuellt och i kronor än låginkomsttagare, eftersom vi både har den statliga skatten och värnskatten som slår till om man skulle tjäna "för mycket". De bidrar till att börja med alltså mer till statskassan än de som tjänar minst.
Tittar man på hela frågan i procent så framträder en helt annan bild. Per Gudmundson på Svenska Dagbladets ledarsida skriver:

Vidare har faktiskt regeringens skattesänkningar på ett sällsynt sätt varit riktade till dem med lägst löner. Som framgått har alla fått sänkt skatt. Men jobbskatteavdraget ger proportionellt mer till den som tjänar mindre. En städare får behålla 7,6 procent mer av lönen, medan en universitetslektor får behålla motsvarande 5,7 procent.

De 10 procenten som tjänar minst, och som oppositionen och Ekot beklagar har fått skatten sänkt med enbart några hundralappar om året, har inga eller obetydliga löneinkomster. De berörs alltså inte av jobbskatteavdraget, även om de, liksom alla andra, har fått skatten sänkt. Eftersom själva idén med Alliansens skattepolitik har varit att det ska löna sig att jobba är det svårt att bli förvånad över att personer som arbetar får större skattesänkningar i reda kronor, än folk som inte gör det.

Det SR säger är, menar Gudmundson, "som ett eko av oppositionen". Jag är vid det här laget van vid att politiska debattörer vinklar statistik för att passa deras syften, men av SR borde man kunna kräva en något högre standard. Dock är det ju vid det här laget ingen överraskning att journalisterna på SR är vänstervridna, så dagen när vi kan se en kritisk granskning av oppositionens statistik är nog avlägsen.

Ett parti fritt från politik

Politik är att vilja, sade Olof Palme för ungefär femtio år sedan. Även om jag inte direkt tillhör Palmes fans så är citatet väldigt passande för situationen i dagens politiska värld. Vad vill egentligen Olof Palmes eget parti, socialdemokraterna?

Tja, säg det.

På Aftonbladets ledarsida, av alla ställen, kan man idag läsa förvånansvärt nyanserad kritik av socialdemokraterna, appropå socialdemokraternas skuggbudget. Karin Pettersson skriver:

Socialdemokraterna finansierar en del av sin politik genom att säga nej till några av Anders Borgs allra dummaste förslag, som sänkt krogmoms och lägre arbetsgivaravgifter för unga. Men det räcker inte – skillnaderna i politiken blir ändå för små.
Retoriskt, eftersom Löfven får svårt att med trovärdighet attackera Reinfeldts skattesänkningar när han accepterar de flesta av dem.
I sak, eftersom Socialdemokraterna om de vinner kommer att ha svårt att finansiera det de faktiskt vill göra.
Val handlar om framtiden. Det människor i Sverige undrar nu är inte vad Socialdemokraterna hade gjort om de suttit vid makten i dag, utan vad de tänker göra om de faktiskt vinner valet. På den frågan har dagens budget inget svar.
Stefan Löfven satsar nu på att Anders Borg kommer att lova väljarna ett sjätte jobbskatteavdrag nästa år, och att Socialdemokraterna kan gå till val på att säga nej till det.
Det hade varit bättre om han hade vågat ta strid för sin egen politik.

Problemet, som jag ser det, är att socialdemokraternas politik till stor del bygger på populism. Man var först emot ROT-avdraget, men bytte fot när man insåg att det var populärt hos väljarna. Vad gäller det femte jobbskatteavdraget så för man ett ännu mer förvirrat resonemang. Socialdemokraterna menar att jobbskatteavdraget är ineffektivt och ett slöseri med pengar, man tänker rösta mot det men har lovat att låta det vara även om man själv skulle vinna valet. Det är inte ett hållbart sätt att resonera på.
Tycker man att något är enbart negativt så finns det ingen anledning att inte avskaffa det, men vad som driver socialdemokraterna är till största delen att vinna valet, sakpolitiken kommer i andra hand.
Lovar man att ta bort de femte jobbskatteavdraget så kan Reinfeldt triumferande deklarera att socialdemokraterna går till val på höjda skatter. Socialdemokraterna själva har målat in sig i ett hörn eftersom deras ekonomiske talesperson Magdalena Andersson redan har lovat att de inte tänker gå till val på höjda skatter. Det är pest eller kolera, antingen så sviker man sina egna idéer eller så har man ljugit för väljarna. Därför kastas politik som eventuellt kan ge Alliansen fördelar i argumentationen överbord, allt för att kunna vinna valet 2014. Det tycks nämligen vara det enda socialdemokraterna vill.

Det komiska är att i slutändan spelar det ingen roll hur man jonglerar i just den här frågan. Socialdemokraternas hypotetiska regeringsbygge inkluderar miljöpartiet, ett parti som vill höja skatterna för de stackars satar som råkar ha en bil. Bor man på glesbygden eller jobbar inom transportindustrin så innebär miljöpartiets politik i högsta grad en "skatt för vanliga löntagare".
Höjda skatter är vad socialdemokraterna står för, vare sig man vill erkänna det eller ej. Om man inte ens har ryggrad nog att stå upp för sin egen politik, hur hade man då tänkt vinna valet?

Nej, vi behöver inte höja studiemedlet

Emellanåt när man lyssnar på studentorganisationer så är det som att höra en skiva som har hakat upp sig. Jag har själv studerat i sju år innan jag landade med min nuvarande examen, så jag har i högsta grad personlig erfarenhet av att vara student. Varje gång man hör studentorganisationer, i huvudsak SFS (Sveriges Förenade Studentkårer) så är det en fråga som lyfts upp som dödligt viktig - att studiemedlen skulle vara för låga.
Nu är det dags igen, den här gången är det Elin Melander från Vänsterns Studentförbund, som i en debattartikel hävdar att studier håller att på att bli en klassfråga.
Nu har vi ju i Sverige inte bara gratis utbildning, utan även statligt finansierat lån och bidrag för de som väljer att investera i sin utbildning. Dock tycker vänstern, inte helt oväntat, att studiemedlen är för låga.

Vänsterns studentförbund anser att studier är en heltidssysselsättning och kräver därför att bidragsdelen i studiemedlet ska höjas inte fribeloppet. Däremot bör det man eventuellt tjänar under sommaren under studieuppehållet inte räknas in i fribeloppet. Som student är det tufft att få ekonomin att gå runt varje månad och det handlar alltid om att välja vad man prioriterar bort.

Bakgrunden är att Alliansen har kommit överens om att höja grundbeloppet, så mycket man som student får tjäna innan det börjar dras av på studiemedlen. Det här kan ses som en tragisk illustration av vänstern politik kontra högerns. Högern vill ge människor bättre möjlighet att tjäna egna pengar medan vänstern vill ge mer skattepengar till andra utan större krav på motprestation.

Det blir dock bättre, man vill även att kurslitteraturen ska vara gratis.

Statistiska centralbyrån kom i sin undersökning 2007 om studenters levnadsvillkor fram till att det bara är hälften av alla studenter som köper sin kurslitteratur, resten anser sig inte ha råd. Därför vore det mycket bättre att satsa på att införa fri kurslitteratur till exempel genom att tillgängliggöra den digitalt, istället för att höja fribeloppet.

Jag är kanske inte direkt objektiv i den här frågan eftersom min far skriver kurslitteratur, men har Elin Melander tänkt på att det finns vissa som försörjer sig på att skriva kurslitteratur? Gratis kurslitteratur innebär antingen att man förväntar sig att dessa människor ska göra jobbet utan betalning eller att universiteten ska betala kurslitteratur för varje elev. Det första innebär att ingen kurslitteratur kommer att skrivas, den andra att kostnaderna för lärosätena kommer att öka dramatiskt. Som ett experiment, föreställ dig att en vanlig kurs har cirka tio böcker i kurslitteratur per termin, inte helt ovanligt, och kanske trettio studenter, varje bok kostar ungefär 300 spänn. Att köpa in kurslitteratur åt alla kostar då runt 90 000 per termin och kurs, vem ska betala det?
Men det är väl bara att höja skatterna.

Moderata studenter replikerade på debattartikeln med följande:

  Att läsa en högskoleutbildning är en investering både för individen och för samhället. Det är därför viktigt att studenter får ett arbete efter sina studier. När enbart 69 procent av de som tar examen har ett relevant jobb ett år senare är det oseriöst att prata om höjningen av fribeloppet som oviktigt. För att lättare komma i arbete efter examen är det viktigt att redan under studietiden få in en fot på arbetsmarknaden.

Tack vare alliansens politik får studenter en chans att jobba extra. Med höjningen som görs i årets budgetproposition kan en student exempelvis ha en månadsinkomst på 26 000 kronor under de två sommarmånaderna och 12 000 kronor under årets resterande månader utan att få sänkt studiemedel. På så sätt kan man som student få ett reellt utrymme att jobba vid sidan av studierna, något som tidigare inte funnits.

Till saken hör att såvida du inte läser en extremt krävande utbildning, som exempelvis juristprogrammet, så lägger du inte ner 40 timmar i veckan på studierna. Jag gjorde det sannerligen inte och klarade mig ändå utmärkt, och jag var knappast den enda. Det andra problemet är att många studenter har problem med att prioritera sina utgifter. Istället för att anpassa utgifterna efter inkomsterna så försöker man bibehålla samma levnadsstandard som när man bodde hos sina föräldrar. Det var inte ovanligt att mina klasskamrater var ute och festade lör-sön och brände sådär 300 spänn per kväll, det blir mycket pengar när månaden är slut.

Själv hade jag inga som helst problem att få ekonomin att gå runt, eftersom jag inte festade varenda helg, såg till att nödvändiga saker som mat och hyra var betald först och inte lade några pengar på märkeskläder eller lyxartiklar jag inte hade råd med. Ekonomin gick runt, och det blev till och med pengar över, och då extrajobbade jag inte särskilt mycket.

Studier är inte ett arbete, det är förberedelse för ett arbete, och bör därför avlönas proportionerligt. När man likt vänstern kräver att det redan tillräckliga studiemedlet ska höjas och att man ska få gratis kurslitteratur så bör man kanske ställa frågan: vad spenderar du dina pengar på.
Det går alldeles utmärkt att gå runt ekonomiskt som student, så fort man accepterar faktumet att man inte kommer att tjäna lika mycket som någon som arbetar. Vill man dryga ut kassan till de "onödiga" utgifterna så kan man ju alltid extrajobba, det känner jag många som gör.
Men det är inte skattebetalarnas skyldighet att finansiera studenter som inte kan hålla ordning på sin ekonomi.

SSU, Putin och kyrkovalet

I min enfald trodde jag att vi var klara med SSU:s inlägg till kyrkovalet, men idag damp det ner ytterligare en reklamfilm. Bättre än den förra? Inte direkt.


Även om jag själv är lika ovillig att få in rasism, homofobi och antifeminism i kyrkomötet som SSU är så lämnar upplägget mycket att önska. Man dramatiserar det hela genom att låta en tecknad Jimmie Åkesson representera rasismen, Göran Hägglund antifeminismen och Vladimir Putin homofobin.
Ja, ni läste de sista namnet rätt.
Jag har på min förra blogg utvecklat att jag tycker att SD kan klassificeras som konservativt och lite nationalstatsfanatiskt, men inte rasistiskt, och jag tycker definitivt inte att Hägglund är antifeministisk.
Och vad i halva fridens namn gör Putin i filmen?

För all del, SSU säger i intervjun att figuren "kan tolkas" som Putin, troligtvis för att undvika den diskussionen som vi just nu påbörjar. Figuren är dock Putin, det är inget snack om den saken.
Rysslands HBT-politik lämnar en del övrigt att önska, men det har ingenting med vare sig svensk politik eller kyrkovalet att göra. Förklaringen är förstås enkel. Med tanke på den stora acceptans som HBT-personer idag åtnjuter i Sverige så får man gräva mycket djupt för att hitta en politiker som är homofob. Det partiet som förhåller sig mest konservativt i de frågorna borde vara Kristdemokraterna, men Hägglund gjordes ju tyvärr i videon redan till representant för antifeminismen. I brist på någon konkret nomineringsgrupp med öppet homofoba åsikter så fick SSU helt enkelt greppa efter det närmaste man kom på - Vladimir Putin.
Hade man velat problematisera HBT-frågorna i kyrkovalet så hade man kunnat prata om att POSK (Partipolitiskt Obundna i Svenska Kyrkan) fortfarande inte tar ställning för samkönade äktenskap, eller att Frimodig Kyrka anser att äktenskapet är reserverat för man och kvinna. Partipolitiskt obundna nomineringsgrupper är dock relativt okända utanför kyrkopolitiken och ger inte samma igenkänningsfaktor.
Därför fick Putin bli symbol för homofobin i kyrkovalet, trots att han inte har någonting med vare sig Sverige eller Svenska Kyrkan att göra. En festlig detalj är också att Rysslands största kyrka är den Ortodoxa kyrkan, så man kan inte ens associera Putins attityd till den protestantiska kyrkan, som Svenska Kyrkan tillhör. Putin har verkligen ingenting med kyrkovalet att göra.

Det är det här som jag anser är problemet när provokatörer från sekulära partier ger sig in i kyrkovalet och försöker göra det till någon slags allmänpolitisk attack mot Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna eller Putin (även om jag tvivlar att han bryr sig i någon högre grad om valet till Svenska Kyrkan). Man lyfter upp politiska frågor och utfallspunkter som är fungerande i riksdagen, men fullständigt irrelevanta i kyrkovalet. För att anknyta till den förra reklamfilmen så har kyrkovalet ingenting med vare sig fördelningspolitik eller regleringar av marknaden att göra. Det är som att försöka diskutera jordbruksfrågor i försvarsutskottet.
SSU angriper kyrkovalet med fel intentioner, fel argument och från helt fel håll. Det finns intressanta frågor att lyfta upp i kyrkopolitiken, men tack vare att aktörer som SSU är mer intresserade av att provocera och göra politiska poänger så kommer dessa frågor att hamna i skymundan.
SSU:s fullständiga okunskap och brist på respekt i frågan övertygar mig mer än något annat om att kyrkovalet inte är något mer än en generalrepetition inför riksdagsvalet från de allmänpolitiska nomineringsgruppernas perspektiv.
Av just den anledningen så har vare sig SSU, deras moderparti eller de övriga riksdagspartierna någonting i kyrkovalet att göra.

Nej, Jesus var inte sosse

Om elva dagar är det kyrkoval, något som brukar gå de flesta obemärkt förbi. Faktum är att intresset inte är särskilt stor ens bland Svenska Kyrkans egna medlemmar, och valdeltagandet tenderar att vara lågt. I år kandiderar jag dock till kyrkorådet i min hemförsamling, Härlanda, för Öppen Kyrka, så bloggen kommer att skriva en del om kyrkovalet.

Det finns ett antal nomineringsgrupper i kyrkovalet som är partipolitiskt obundna, med idéen att kyrkan ska styras av medlemmarna och inte av politiska partier. I år deltar inte heller moderaterna, eftersom de insåg för några år sedan att politiska partier inte har något att göra i valet till en religiös organisation. En del hänger dock kvar av gammal vana, och risken finns att kyrkan blir ett slagträ inför det sekulära valet nästa år.

Bland kyrkovalets mer smaklösa bidrag ligger dock SSU:s valfilm på en ohotad förstaplats. Filmen är inte överdrivet populär.
I korthet menar man att Jesus var socialdemokrat, utifrån två grovt feltolkade scenarion i nya testamentet. Att politiska företrädare försöker kidnappa religiösa symboler för att rättfärdiga sin egen politik är i och för sig inget nytt, det finns massor av exempel i historien på kungar, furstar, politiker och liknande som har försökt rättfärdiga sina handlingar och sin position genom ett gudomligt mandat. Jag var dock av den uppenbart felaktiga inställningen att vi kommit längre än så i Sverige år 2013.

Genom att använda logiken att Jesus skulle ha varit socialdemokrat så måste ju då "riktiga" kristna också vara socialdemokrater, annars gör man inte rätt. Vad SSU tycks ha missat är att Jesus så som han beskrivs inte var en politiker utan en religiös gestalt. Faktum är att han upprepade gånger konstaterar att "mitt rike är inte av denna världen", fokus låg på de andliga och spirituella frågorna, inte på politik.

Hade Jesus fötts idag så hade han sannolikt inte haft några åsikter om jobbskatteavdrag, vinstfördelning eller friskolor. 

Som "bevis" för SSU upp två scenarion i bibeln:

1) Det första är när Jesus slänger ut månglarna ur templet, därav menar man att han har positiv till reglering av marknaden. Problemet är att det inte har någonting med den saken att göra. Templet, eller kyrkan, var tänkt som en plats för medidation, bön och eftertanke, och Jesus blev upprörd över att det bedrevs försäljning där. Om något så är meningen med den scenen att demonstrera att den andliga världen och den sekulära världen ska hållas åtskilda. 

2) Den andra är den berömda scenen när Jesus ger mat åt fem tusen med fyra kornbröd och två fiskar, med vilket SSU menar att Jesus var bra på fördelningspolitik. Också den här berättelsen handlar om något helt annat. Den är, så som jag ser det, tänkt att demonstrera att till och med det till synes omöjliga är möjligt om tron är tillräckligt stark. Fördelningspolitik hade det varit om hälften av åhörarna hade haft mer mat än de behövde, andra hälften saknat och Jesus hade tagit all mat för att därefter fördela den mellan alla fem tusen. Men nu handlar just den berättelsen om något helt annat.

Det är dock uppenbart att filmen bara är ett utslag av någon infantil vilja att provocera, det är ju trots allt SSU vi pratar om. Det handlar bara om att göra politiska motståndare förbannade, inte om att föra en civiliserad debatt. Det där att kristna måste vara socialister är en gammal myt som socialdemokraterna regelbundet försöker intala folk. Eftersom mycket i Sverige bygger på en kristen kultur så har också många av partierna en viss kristen värdegrund. Det är dock osmakligt att som politiker försöka göra anspråk på att äga en hel religion, framför allt i ett land där stat och kyrka ska vara åtskilda.
Det SSU däremot lyckas med är att ge det bästa exemplet på varför politiska partier bör hålla sig långt borta från kyrkovalet.

Otydlig politik den bästa politiken

Om du någon gång skulle finna dig själv som oppositionspolitiker mot ett styre som dalar i förtroendemätningarna, låt mig ge dig ett gott råd - var otydlig.

Det är lätt att se om man studerar förra riksdagsvalet. Det var, då som nu, mitt i en ekonomisk kris, folk förlorade sina jobb och ville ha en lösning. Regeringen tappade stöd till oppositionen, och många ansåg att Alliansen troligtvis skulle åka ut vid valet 2010. Dock, varje gång oppositionen försökte vara konkret så minskade deras siffror, och till experternas förvåning så satt regeringen kvar.
När väljarna är missnöjda projicerar man förhoppningarna man har på oppositionen, såvida oppositionen inte har definierat var de står. Det är därför politiskt taktiskt att vara luddig, att inte tydligt definiera vad man vill göra rent konkret, enbart konstatera att "det löser vi när vi får makten". Samtidigt så är det livsfarligt för regeringen att vara luddig, eftersom man förväntas ta kommandot och leverera rejäla, konkreta lösningar.
Otydligheten gäller dock inte hur länge som helst, vid valet så röstar folk i regel på alternativ, så förr eller senare tvingas alla att lägga korten på bordet.

Stefan Löfvén har i stora drag byggt sin framtoning på "less is more" och varit sparsam med sina uttalanden. En av hans föregångare, Håkan Juholts, problem var att han pratade på, lovade än det ena och än det andra, vilket gjorde det lätt för någon med grundläggande kunskaper i matematik att förstå att politiken inte gick ihop. Det börjar dock bli dags att lägga korten på bordet även för Löfvén, och man börjar undra vad han egentligen har.
Företrädare för folkpartiet ställer samma fråga i en debattartikel i Dagens Nyheter. Man menar att det är "omöligt" att utvärdera socialdemokraternas jobbpolitik:

Stefan Löfven har deklarerat ett nytt socialdemokratiskt mål för politiken: att ”Sverige mellan 2014 och 2020 ska öka antalet personer som arbetar och antalet arbetade timmar i ekonomin så mycket att Sverige når lägst arbetslöshet i EU”. Ett viktigt intellektuellt renhållningsarbete fram till valet blir att kontrollera hur Socialdemokraterna har tänkt att detta ska genomföras i verkligheten och inte bara i statistiken.
Att S har specificerat att målet ska uppnås genom fler i arbete och fler arbetade timmar är kanske ett försök att vara konkret. Problemet för Löfven blir ändå att arbetslöshetsprocenten påverkas av mycket annat än sysselsättningen och antalet arbetade timmar.
Dessa två förändringar vore bra för ekonomin, men sänker inte nödvändigtvis arbetslösheten. Märk väl, Sverige hade förra året den högsta sysselsättningsgraden i hela EU efter Holland, men ändå drygt åtta procents arbetslöshet.

Det där med statistik är en lustig sak. Göran Perssons regering hade en förkärlek för att förtidspensionera och dumpa arbetslösa in i åtgärder, där de inte statistiskt sett registrerades som "arbetslösa". I Sverige räknas också studenter som arbetslösa, trots att de flesta studenter inte kommer att söka ett fast arbete förrän de är färdiga med sin utbildning. Statistik behöver alltså inte överensstämma särskilt bra med verkligheten.
Frågan blir då: kommer socialdemokraternas mål om "lägst arbetslöshet i Europa" resultera i lägre arbetslöshet eller bara i bättre siffror?

Men, varför har Sverige en högre ungdoms- och studerandearbetslöshet än andra? Några observationer:
För det första: arbetslöshetstalen för svenska studerande ligger långt över nivåerna i många andra länder, medan arbetslösheten bland icke-studerande inte är särskilt mycket högre i Sverige än på andra håll. Det är i åldersgruppen 15 till 19 år som Sverige sticker ut. Här var arbetslösheten i maj 2013 hela 46 procent.Men det handlar inte om rotade personer med försörjningsbörda utan mest om skolungdomar som söker tillfälliga jobb, och när de inte får sådana (tillfälliga) jobb registreras de som arbetslösa. De sociala umbärandena för arbetslösa i denna grupp kan antas vara begränsade jämfört med samma antal individer i andra grupper av arbetslösa.

Av personlig erfarenhet vet jag också att ambitionen i jobbsökandet är betydligt högre om man är arbetslös på "heltid" än om man studerar. Extrajobben innebär en viss förstärkning i kassan, men är inte livsnödvändigt i ett land där studenter får studiemedel.
Själv hade jag enbart sporadisk anställning under terminerna, men sommarjobbade under juni-augusti, och jag vet att många andra bara sommarjobbade. Skulle man mäta arbetslöshet för studenterna under sommarmånaderna så skulle siffran då sannolikt vara lägre.

För det andra: länder med omfattande lärlings­program för gymnasieelever, så som Österrike och Tyskland, har betydligt lägre ungdomsarbetslöshet i åldersgruppen 15-19 år. Det beror bland annat på starkare koppling till arbetsmarknaden för studerande.
Men det beror också på ett räknefenomen: att lärlingar som får ekonomisk ersättning i statistiken registreras som ”sysselsatta” och inte som ”arbetslösa” när de söker jobb. I Tyskland utgjorde lärlingarna 2011 över 30 procent av alla unga sysselsatta. I Sverige har vi knappt några lärlingar alls – än så länge.
Det är klart att detta faktum vid en jämförelse påverkar de svenska arbetslöshetstalen negativt, och sannolikt så att skillnaden i sociala förhållanden för likartade studerande framstår som större än de är.

Åter igen, det här handlar om statistik frisering och inte om faktiskt lägre arbetslöshet. Man kan få helt olika siffror beroende på hur man mäter. Skulle arbetslösa i arbetsmarknadsutbildningar, exempelvis, räknas som "sysselsatta" så skulle vi sannolikt få en lägre arbetslöshet på papperet i Sverige, men arbetslösa är de icke desto mindre.Resten av artikeln utvecklar det jag tidigare skrivit, att studenter syns i statistiken på sommaren eftersom de behöver jobba extra.
Här vore det tacksamt om studier på heltid blev just studier på heltid, alltså där studiebördan var sådan att man behövde lägga 40 timmar i veckan på dem, som motsvarar en normal arbetsvecka. Jag kan allvarligt säga att de flesta utbildningar jag själv läst på universitetet inte kommit i närheten av den studiebördan.
Då får man också, givetvis, anpassa studiemedlen så att elever inte ska behöva extrajobba för att det ska gå runt.

Avslutningsvis:

Sammantaget: det är olämpligt att som politiskt mål rakt av jämföra arbetslöshetsprocenten i olika länder, och att inte till exempel bry sig om längden på arbetslösheten eller vilka grupper som är arbetslösa.Socialdemokraternas otydliga treudd av mål – ”lägst arbetslöshet i EU”, ”sysselssättning” och ”arbetade timmar” – fångar inte alls upp sådana avgörande aspekter och gör en meningsfull utvärdering av en S-politik närmast omöjlig.

En annan svaghet i socialdemokraternas målsättning är att den ordagrant gäller "lägst arbetslöshet i EU" till 2020. Det är ett taktiskt val, eftersom vallöftet då kan återanvändas i nästa val, även om det inte är uppfyllt. 2020 kan Löfvén mycket väl vara på väg ut och därmed inte längre behöva bry sig om hur arbetslösheten ser ut. Hittills är den enda konkreta åtgärden S har föreslagit att man ska starta en utredning, under ledning av Mårten Palme, för att kolla hur resten av Europa hanterar sin arbetslöshet. Gissningsvis kommer utredningen att kallas för "Palmeutredningen" för att vinna billiga poäng på den helgonstatus som Olof Palme mer eller mindre har hos vänstern.
Risken finns dock att det här vallöftet inte leder till något mer än en frisering av statistiken. Det finns ju inga konkreta åtgärder att bedöma, så det är omöjligt att se.
Frågan är om Löfvén vill ha lägst arbetslöshet i EU i praktiken eller på papperet. Det senare är förstås mycket lättare att genomföra, och mycket mer praktiskt inför nästa valrörelse.

Den sovande debatten

Det tycks inom vänstern existera någon slags manisk besatthet runt boken Fredrik Reinfeldt skrev som ung medlem i Moderata Ugdomsförbundet. Boken skrevs 1993, för tjugo år sedan, när Reinfeldt var 28 år och långt ifrån den partiledare och sedemera statsminister som han är idag. Trots tiden som har gått verkar det finnas folk som är fullt övertygade att Reinfeldts bok än idag sammanfattar vad han "verkligen tycker".

Som ett exempel, gå in på valfri artikel på Aftonbladets hemsida som handlar om Reinfeldt, läs artikelkommentarerna. Man brukar inte behöva scrolla särskilt långt ner innan man hittar kommentarer i stil med "Läs det Sovande Folket, där står vad Reinfeldt egentligen tycker!".
Hur mycket av det som du själv skrev för tjugo år sedan tycker du är ett värdigt testamente för all framtid? Själv är jag inte särskilt förtjust i tanken på att exempelvis mitt tjugo år gamla presentationsbrev som jag skrev i ettan (ettan i grundskolan, inte på gymnasiet) skulle vara särskilt passande idag om jag skulle vilja sammanfatta mig själv.

Trots detta så marscherar debatten på, nu har Reinfeldts tjugo år gamla bok till och med blivit en pjäs.(!)

Nu sätts Det sovande folket upp som teaterpjäs av en grupp med samma namn. I spetsen dramatikern Johanna Emanuelsson, som 2009 emottog Kommunisternas kulturstipendium. Det har talats om att uppsättningen handlar om att komma maktpersonen närmare, förstå honom bättre. På teaterns hemsida säger man ”att efter snart två mandatperioder av moderat styre låta samhällsmedborgarna i Stockholm få ta del av de visioner som vår nuvarande statsminister och hans regering vilar många av sina tunga politiska beslut på.” Mhmm, just den kommentaren kanske inte känns så initierad, även om man får lyfta på hatten för att teaterensemblen har lyckats skapa rejält med uppmärksamhet.

Någonstans här slår man sig för pannan. Hur många politiker baserar sina tunga politiska beslut på sådant de skrev för tjugo år sedan? Själv tror jag att Reinfeldt har vuxit upp något sedan han skrev boken, blivit äldre och sannolikt lite klokare. Det vore mer än lovligt korkat att påstå att den 48-årige Fredrik Reinfeldt har precis samma åsikter och visioner som den 28-årige Fredrik Reinfeldt.
Jag har själv inte sett pjäsen, eftersom den gick upp i Stockholm, och jag tenderar att undvika politisk kultur producerade av folk som har fått kommunistiska kulturstipendium. Någon som har sett pjäsen är dock Karin Pettersson på Aftonbladet. Hennes ledarartikel handlar dock inte så mycket om pjäsen som om boken:

Boken ”Det sovande folket” präglas av en extrem känsla av självhävdelse, bristande verklighetsuppfattning och brist på empati. Annorlunda uttryckt: nyliberal narcissism av svåraste art.

Först målar Fredrik Reinfeldt upp en framtidsvision där:
Socialdemokraterna har hittat ett sätt att styra vädret genom ”klimatologiska ­anläggningar”.
Socialdemokraterna har avskaffat beröring eftersom ”känslor var inte rättvisa, det ledde till ett samhälle med olika känslor”.
Socialdemokraternas samhälle styrs av en diktator kallad ”Välfärdsstatens härskare”.
Detta är alltså en bok skriven av en vuxen man. I dag vår statsminister.
Sedan följer en politisk analys.
Den är mycket illa skriven. Och i grunden djupt obehaglig.

Välfärdsstaten, det vill säga skola, sjukförsäkringar, vård och omsorg, erbjuder inte trygghet.
Den passiviserar. Den gör människan till en idiot.
Människan är strikt nyttomaximerande, nöjd med att slippa jobba och leva gott på bidrag. Eller nej, inte alla. Bara en del – det ”sovande folket”. Den ”vakna människan” äter fullkornsbröd, vaknar före väckarklockan, är plågsamt lillgammal och skriver brev till mormor.
Boken präglas av en uppdelning av människor. De vakna och de sovande. De närande och de tärande. De som ger, och de som ­bara tar och tar och tar.
Egentligen är det märkligt: Centerpartiets Annie Lööf har fått utstå spott och spe för att hon angett nyliberala profeten Ayn Rand som politisk förebild. Samtidigt har Sverige en statsminister som 28 år gammal – samma ålder som Lööf då hon blev partiledare – skrivit ett fullständigt vansinnigt politiskt manifest där svenska folket anklagas för att vara ”offer för socialdemokratisk hjärntvätt” och ”mentalt handikappade”.

Det finns en tydlig skillnad mellan Fredrik Reinfeldt och Annie Lööf. Annie Lööf är ledare för centerpartiet, och har därmed ett avsevärt större inflytande över deras politik än 28-årige Fredrik Reinfeldt, som under den tiden var ordförande i Moderata Ungdomsförbundet. Man kan ju vända på det - ska man i all evighet älta politikers gamla försyndelser?
Under Mona Sahlins korta period som partiledare, exempelvis, så gnälldes det varje gång borgerliga debattörer tog upp "Tobleroneaffären". Detta trots att förskingring av skattemedel åtminstone i mina ögon utgör ett större problem än en tveksam politisk skrift. Hur många tveksamma uttalanden, underliga affärer och mystiska skrifter skulle man inte hitta om man tittade tjugo år tillbaka i tiden hos vem som helst?
Karin Pettersson fortsätter med:

”Det sovande folket” är en usel bok, ett pekoral. Samtidigt är det bra att den debatteras igen. För det ­råder inget tvivel om att den människosyn boken ger uttryck för också präglar dagens politik.
Själv skulle jag inget hellre önska än att vi kunde ha en diskussion om de ämnen boken tar upp. Tror vi att sämre trygghet skapar mer initiativkraft, eller tvärtom? Är fattigdom en sporre, eller ett hinder?
I myten lyfter Narcissus aldrig blicken, utan dör stirrande på sin egen spegelbild.
Det har gått sju år i med Alliansen. Det blev inte så bra.
Kanske är det dags att vakna nu, Fredrik Reinfeldt?

Själv skulle jag helst av allt önska att vi dömer politiker utifrån deras gärningar i den tid de lever i, istället för suspekta böcker med två årtionden på nacken. Såvida man inte har ägnat sig åt direkta brott, naturligtvis.
Ur flera perspektiv existerar inte längre det Sverige som fanns 1993, och Fredrik Reinfeldt är inte heller han samma person som för tjugo år sedan. Folk förändras över tid, det är ett faktum.
Den politiska debatten mår bäst av att den fokuserar på nutiden istället för att blicka tillbaka tjugo år i jakt på argument.

Religion går djupare än Higgspartikeln

VARNING: Detta inlägg kan innehålla spår av tro från en theist som är fullständigt bekväm med sin syn på Gud. Skulle du känna några negativa symptom så rekommenderas du att läsa något annat.

Jag är för religionsfriheten, fattas bara annat. Jag brukar dock betona båda sidorna av den rättigheten, åtminstone så som det ser ut i Sverige. Å ena sidan så får var och en tro på vad han eller hon vill, eller välja att inte tro på något alls. Å andra sidan så har jag rätt att inte få någon annans tro, eller brist på tro, uppkörd i ansiktet. Religionsdebatten när det gäller kristendomen brukar vara något vilande i Sverige, Svenska Kyrkan genererar sällan några gigantiska skandaler som är värda en nyhetsplats, debatten begränsar sig till att Humanisterna med jämna mellanrum gnäller över skolavslutningar i kyrkor eller liknande.

En viss diskussion startade dock idag när den socialdemokratiske riksdagsmannen Peter Persson i en skriftlig fråga till utbildningsminister Jan Björklund menar att vi borde avskaffa religionskunskapen i skolorna.
Varför det? Tja, Persson anser att det nu är bevisat att Gud inte finns, och därför behövs inte heller någon religionskunskap.

"Genom den så kallade Higgspartikeln har ännu ett avgörande steg tagits mot ett vetenskapligt bevis på att Gud inte existerar och har skapat universum. Likaså får det väl ändå anses vetenskapligt bevisat att människan inte har någon osynlig ´själ´ och att det inte finns något liv efter detta", menar Persson som anser att kyrkan historiskt kontrollerat undervisningen för att "upprätthålla sina ovetenskapliga trosföreställningar och dogmer."
Det som tas upp i religionskunskapen i skolan ska överföras till andra ämnen som historia och samhällskunskap, och på gymnasienivå filosofi, tycker Persson.
"De timmar som på så sätt frigörs bör tillföras naturvetenskapliga ämnen."
- Nu är det ju rätt intressant att nya upptäckter inom fysikens värld visar att gud inte har skapat världen och med nya fakta tycker jag att frågan om vi verkligen ska lära ut den typen av saker är viktig

Det är dock en underlig inställning, att Higgspartikeln skulle "bevisa" att Gud inte existerar. Enklast uttryckt så är det Higgspartikeln som gör att partiklar har en massa. Kort sagt, utan higgspartikeln skulle ingenting ha massa och därmed inte existera. CERN ansåg sig 2012 sannolikt ha hittat higgspartikeln, vilket ännu inte är bekräftat till 100% då man fortfarande analyserar uppgifterna. Vi kan dock mer eller mindre utgå från att den existerar. Huruvida Higgspartikelns existens "bevisar" att Gud inte existerar utvecklar inte Persson.
Om Gud skapade universum så är det fullt sannolikt att Han också skapade higgspartikeln och "satte igång" evolutionen, det är i varje fall så jag själv väljer att se det. Det är inte så mycket att bemöta här, eftersom Persson tycks ha rätt dåliga kunskaper i naturvetenskap, trots att han vurmar för den i uttalandet.
Alla är dock inte överens, exempelvis skriver Stefan Gustavsson, generalsekreterare för Svenska Evangeliska Alliansen, i en debattartikel i Aftonbladet:

Men Persson missförstår inte bara naturvetenskapen, utan också gudstron. Underförstått i påståendet att gudsfrågan kan avgöras av naturvetenskapen finns bilden av Gud som en del av naturen. Men det gudsbegrepp som judar, kristna och muslimer delar innebär att Gud inte är ett föremål bland andra i världen. Nej, Gud finns före världen och står utanför världen; han är dess skapare. Han är en transcendent verklighet. Världen kan bära spår av honom, men han kan inte fångas in av oss i laboratorier och provrör.

Higgspartikeln är därför inget bevis mot Guds existens. John Lennox är professor i matematik vid det prestigefyllda Oxforduniversitetet och själv troende kristen. Förra året skrev han i The Times of London med anledning av Higgspartikelns upptäckt: ”Det är uppenbart att Higgspartikeln är mer relevant än Gud för frågan omhur universum fungerar. Men inte när det gäller frågan om varför det finns ett universum där partikelfysik är möjligt. Förbränningsmotorn är utan tvekan mer relevant än Henry Ford för frågan om hur en bil fungerar, men inte för frågan om varför den existerar.”

Persson tycks också ha en rätt klen uppfattning om vad religionskunskap egentligen handlar om. Under den perioden jag själv läste religionskunskap under grundskolan och gymnasiet så studerade vi världsreligionerna (kristendomen, islam, judendomen, buddhismen och hinduismen) likväl som ett antal religiösa företeelser. Man kan inte, som Persson gör, reducera ner religionen till frågan om Guds existens och en serie historiska händelser mer anknytning till olika religioner. Inom Buddhismen tror man exempelvis inte på någon allsmäktig gud, så där är frågan om Guds existens fullständigt irrelevant. Ovanpå det så har alla religioner moraliska regler, filosofier, värderingar och system som är värda att analysera och studera. Eller hade Persson tänkt sig att man skulle undervisa om exempelvis reformationen utan att någon stans analysera skillnaderna i religiös filosofi som kom att växa fram mellan katoliker och protestanter? Man kan inte förstå religiösa händelser utan att förstå religionerna själva, och det är därför vi har religionskunskap i skolorna. Att kristendomen får ett större utrymme beror helt enkelt på att kristendomen är den största religionen i Sverige och att landet är byggt på kristna värderingar. Man kan tycka vad man vill om den saken, men så är det.

På högre nivå, inom religionsvetenskapen på Universitetet, så studerar man just de här aspekterna av religionerna, eftersom det är omöjligt att reducera ner det till en diskussion om huruvida Gud finns eller ej. Det går ju, än så länge, inte att presentera några bergsfasta bevis för den ena eller andra sidan, och vetenskapen måste fokusera på det som kan studeras. Därför undersöker man texter, skrifter, rörelser och konkreta handlingar. Om Peter Persson tror att studier av religioner enbart handlar om att "upprätthålla ovetenskapliga trosföreställningar och dogmer" så måste han ha sovit på lektionerna.
Om man ska kritisera religionen för att vara ovetenskaplig så bör man helst ha någon koll på religion och vetenskap till att börja med, vilket Persson inte verkar ha.

Anekdotisk bevisföring från Aftonbladet

I debatter finns det något som kallas för "Anekdotisk bevisföring", vilket oftast går ut på att lyfta fram ett enskilt fall som "bevis" på en större trend. Exempelvis kan man debattera Arbetsförmedlingen, som i nuläget åtnjuter ett extremt lågt förtroende från svenskarna och är rätt dåliga på sin arbetsuppgift - att förmedla jobb. Om jag då hävdar att arbetsförmedlingen är dåliga på att förmedla arbete och personen jag diskuterar med säger något i stil med "Men, min kusin fick jobb tack vare arbetsförmedlingen och är nöjd", då ägnar han sig åt anekdotisk bevisföring. Den typen av argumentation brukar vara extremt opålitlig, eftersom oavsett hur lyckad en reform är så kan man alltid hitta någon som har haft otur och kommit ikläm, och vice versa med en dålig reform. Bättre är då bevis för hur det ser ut för fler människor.

Idag ägnar sig Karin Pettersson på Aftonbladets ledarsida exempelvis åt anekdotisk bevisföring när hon tycker att friskolorna ska bli en valfråga.
Under den grovt generaliserande rubriken "Friskolor plundras - på miljonbelopp" menar Pettersson att:

På tre år, mellan 2009-2011, tappades dessutom skolorna på resurser. 266 miljoner slussades vidare till koncernen, enligt en granskning som Dagens Arena gjort. Pengar som i stället för att satsats på att förbättra undervisningen bland annat användes för att köpa fler skolor.
Det finns undermåliga kommunala skolor också, och usla kommunala huvudmän.
Men de plockar inte ut hundratals miljoner kronor i vinstutdelning samtidigt som de utarmar utbildningen.

Det gäller den numera ökända JB Educations som gick i konkurs i juni med resultatet att alla elever som tidigare hade gått i någon av koncernens skolor plötsligt inte hade någon skola att återvända till efter sommarlovet. Nyheten är två månader gammal, och är inte direkt dagsfärsk. Kollapsen har dock använts av ledarskribenter och debattörer, huvudsakligen från vänsterpartiet, som "bevis" för att hela friskolereformen är rutten. En bild som ständigt uppkommer när man pratar om privata företag inom välfärden är den onde rikskapitalisten, som stjäl skattebetalarnas pengar för att sedan plundra sina företag på allt av värde och gömma pengarna på Bahamas. Det är en bild, men är den sann? Nja.
Siri Steijer skrev just om vinst i välfärden på Svenska Dagbladets ledarblogg i juli. Texten är inte heller den dagsfärsk, men fortfarande fullt aktuell.

Branschorganisationen Almega lanserade nyligen boken Snäll Rebell. Den kan sammanfattas som ett försvar av entreprenörer, inte minst i välfärdssektorn. Harry Klagsbrun, partner på private equity- företaget EQT, är intervjuad i boken. Han tar upp ett antal missförstånd som han anser har präglat debatten om vinst i välfärden. Bland annat att välfärds-entreprenörernas företagande skulle vara skattefinansierat. Enligt honom säljer företagen tjänster som de får betalt för– skattefinansieringen är det eleverna och patienterna som har. Företagen finansierar själva sin verksamhet, med egna medel. De skjuter till kapital, investerar och betalar hyra och lån, säger Klagsbrun.
Marianne Dicander Alexandersson på Global Health Partner är också intervjuad i boken och hon håller med om detta. Enligt henne är de privata investeringarna en sak som man glömt bort i debatten. ”Helt privata pengar förs in i den svenska välfärden, och kommer ett stort antal medborgare till godo” säger hon och påpekar att det också ofta handlar om ganska stora belopp, på flera tiotals miljoner kronor.
Vad gäller välfärdsföretagens vinster hänvisar Klagsbrun till en undersökning gjord av Dagens Samhälle (Den offentliga marknaden 2012). Den visar att resultaten före skatt, efter avskrivningar och räntor för såväl skol-, vård-, och omsorgsbolagen 2010 och 2011 i snitt låg på runt 5-6 procent av omsättningen. Vinsterna efter bolagsskatt låg på 4 procent. Det är under genomsnittet för övrig näringsverksamhet. Det rör sig alltså knappast om ”övervinster” som det ofta framställs som i debatten.

Det handlar alltså inte om några "hundratals miljoner" i vinst, snarare tar friskolor och liknande företag ut betydligt lägre vinst än vad som är snittet. Sett till att "riskkapitalisterna" dessutom investerar en ansenlig mängd av sina egna pengar i verksamheten så vore det knappast underligt om man tar ut en viss vinst som kompensation när verksamheten väl har kommit på fötter.
Sett till vad Karin Pettersson skriver så tar visserligen kommunala huvudmän inte ut vinst från skolorna in i egen ficka, men det är enbart för att ägandeformen omöjliggör den typen av transaktioner. Kommuner är dock skickliga på att skära ner på skolornas resurser och kasta in pengarna i svarta hål i form av arenabyggen som inte behövs eller liknande projekt för att "sätta kommunen på kartan".
Här i Göteborg verkar ju exempelvis varenda kommunal verksamhet ha ekonomiska problem, trots nedskärningar. Man kan ibland undra var tusan alla pengar egentligen tar vägen.
I slutändan så bevisar inte JB Educations konkurs någonting annat än att just den koncernen inte var kompetent att driva verksamheten, det innebär inte att samtliga friskolor fungerar på samma sätt.
Det finns otaliga friskolor i Sverige, varav många inte har några problem med att balansera kvalitet i utbildningen med en blygsam vinstutdelning.

Om Karin Pettersson vill göra friskolorna till en "valfråga" på urval av att en koncern har klantat sig så får hon nog vända sig till vänsterpartiet, som verkar allt för villiga att dra alla över en kam.

Mystiskt resonemang om hedersmord

Upplevda kränkningar och brist på självdistans har varit på tapeten i veckan, efter Jonas Gardells numera berömda skämt på Twitter om Islam. Resultatet blev ett ramaskri från bland annat miljöpartisten Björn Lindgren, som för ett underligt resonemang om vad man får skämta om och inte.

Dagens debatt hamnar lite i samma spår, men berör något betydligt mer allvarligt.

Som ett led i regeringens arbete att motarbeta hedersrelaterat våld lanserade polisen en informationsfilm i avsikt att hjälpa unga flickor som sitter fast i hedersstrukturer att kontakta polisen. Gott så.
En som är av en helt annan åsikt Stefan Jonsson, professor i etnicitet vid Linköpings Universitet. Han menar att filmen är rasistisk. Nyligen bemötte Integrationsminister Erik Ullehag kritiken mot filmen.

Här hamnar Stefan Jonsson i den fälla som stora delar av det svenska samhället tidigare satt fast i. Resonemanget bygger på att vi ska gå försiktigt fram när vi diskuterar hedersvåld för att inte stigmatisera människor. För mig är kritiken obegriplig. Det är klart att vi kan stå upp mot främlingsfientlighet och rasism samtidigt som vi bekämpar hederskulturer. Det ena utesluter inte det andra. Tvärtom. Följden av ett sådant resonemang är nämligen farlig, den är att vi inte vågar ta tag i hedersförtrycket. Och effekten är då att vi sviker flickor bara för att de har en viss etnisk tillhörighet.

Självklart ska grupper inte kollektivt skuldbeläggas för enskilda övergrepp, men vi ska aldrig tillåta att någon gömmer sig bakom en religion eller en viss etnisk tillhörighet för att försvara övergrepp. Kulturrelativism hör inte hemma i vårt land. I Sverige har varje enskild individ rättigheter som ska främjas och skyddas. Bemötandet från skolan, polisen eller de sociala myndigheterna ska vara detsamma oavsett om det är Emma eller Fadime som söker hjälp.

Jonsson, å sin sida, var kvick att själv lämna en replik:

Filmen ramas in av en skildring av en ung flicka som förbjuds att gå på fest. Att tonåringar och deras föräldrar är oense om vilka slags fester som är lämpliga och hur länge det är rimligt att vara ute är knappast knutet till religiös eller etnisk tillhörighet. När man gör just denna situation till metafor för ”osvenska” mäns kontroll över kvinnor, framträder ett märkligt budskap: flickor med visst ursprung förväntas ringa polisen när deras familjer försöker ställa regler och villkor för utetider.

Det saknas inte situationer när det är befogat att vända sig till polisen. De är alltför många, och en ­hotad människas anmälan bör alltid tas på största allvar. Men jag frågar mig varför just ”invandrar­föräldrars” begränsande av sina döttrar frihet (och vilka ton­åringar har inte begränsningar i sin frihet?) a priori ska kodas som en polisiär fråga snarare än en social.

Och:

Ullenhag vänder sig mot kulturrelativismen och hävdar att en flicka ska bemötas likadant oavsett hon heter Emma eller Fadime. Just det. Och om Ullenhag förstod innebörden i sina ord skulle han inte godta en film, en poliskår eller en politik som behandlar Emma och Fadime som väsensskilda.

Problemet är att man inte kan påstå att det inte existerar någon skillnad på Emma och Fadime. Det gör det, dessvärre, och det är just det som är problemet. Hedersrelaterade brott härstammar ur en syn på familjens struktur som inte är kompatibel med det svenska samhället men mer förekommande i andra delar av världen. Hedersmord och dylikt är ett integrationsproblem, och därför är risken större att det snarare är Fadime än Emma som utsätts för det. Därför behövs det riktade åtgärder mot just hedersvåld, snarare än att man behandlar det som "vanliga" fall av misshandel eller dylikt. Upplysning och informationsarbete är förstås det första steget, och det är vad man ägnar sig åt nu.
Vad gäller skillnaden mellan "invandrarföräldrars" begränsande, som Jonsson uttrycker det, och vanligt begränsande av hur sent en tonåring får komma hem eller vilka fester han eller hon får vara på är att i en hederskultur så finns det en övre smärtgräns. Vid något stadium blir det socialt acceptabelt att misshandla eller, i värsta fall, döda om en tonåring går "för långt".
Jag får medge att jag säkerligen gjorde mina egna föräldrar förbannade ett flertal gånger under tonåren, men någon risk för att bli misshandlad om jag kom hem för sent fanns det i regel inte. Det är så det ska vara.

Sanna Rayman på Svenska Dagbladet skriver klokt i ämnet:

Jonsson uppfattar att filmen uppmanar tjejer med utländsk bakgrund i största allmänhet att vända sig till polisen om de inte får gå på fest. (Genom att tvisten kodas så.) Varför han tror det förstår jag inte. Filmen vänder sig uttryckligen till flickor och kvinnor i hedersförtryck. Inte, vilket Jonsson verkar tro, till tjejer med ”invandrarföräldrar”.
”Invandrarföräldrar” är för övrigt bara ett av de i onödan luddiga begrepp som Jonsson tar till för att beskriva och kritisera filmen. Han talar även om att filmens scenarier blir en ”metafor för ”osvenska” mäns kontroll över kvinnor”. Men inte heller detta stämmer ju! Filmen handlar inte om ”osvenska män” i största allmänhet, vad det nu ens ska betyda. Varför använder Jonsson så otydliga och märkliga begrepp, när han mycket väl vet att målgruppen för filmen är både specifik och tydlig – unga som drabbas av hedersförtryck? Inte unga som vägras partaj, inte unga med ”invandrarföräldrar”, inte unga som drabbas av ”osvenska män”. Om detta är vad Jonsson läser in i en film bara för att dess skådespelare har mörkt hår så är han att beklaga. Har han funderat på att det kanske kan vara hans blick som stereotypiserar, snarare än filmen?

Jonsson står för någon slags feg acceptans som jag för övrigt finner högst irriterande. Det handlar, likt frågan om Gardells skämt, att man ska vara försiktig när man har att göra med "främmande" kulturer så att inte någon blir upprörd. Det skickar dock signaler att man kommer undan med den här typen av beteende, så länge man använder en främmande kultur, religion eller dylikt som täckmantel. Majoriteten av gångerna så är det dessutom inte företrädare för den "utsatta" gruppen som replikerar, utan vita medelklassvenskar som Stefan Jonsson som talar över huvudet på dem som han påstår att han värnar om.
Det, om något, är att förolämpa människor.