Det finns ingen kollektiv skuld

En av nyheterna på Aftonbladet är tydligen att en tio år gammal debattartikel seglat upp bland de mest lästa på debattsidan. Artikeln i fråga, skriven av journalisten Johan Ehrenberg, driver den föga genomtänkta tesen att alla män är kollektivt ansvariga för att kvinnor våldtas. Idag var Ehren berg igång igen, med en ny debattartikel. I praktiken är det samma artikel som för tio år sedan, med något uppdaterad argumentation.
I förlängningen ges också männen som kollektiv skulden för båda världskrigen, den ekonomiska krisen, växthuseffekten och Gud vet vad mer.
Artikeln kan bäst summeras med stycket:

Alla män delar ansvaret för våldtäkter och kvinnoförtryck, vi är alla del i denna manliga makt som låter det pågå. Passiva medbrottslingar.

Redan här känner jag mig nödd att ingripa. Jag är av den något sällsynta åsikten att alla är ansvariga för sina egna handlingar. Det har blivit allt mer populärt att skylla på diffusa kollektiv i stil med "samhället", "patriarkatet" eller dylikt. Det där med eget ansvar är ett tveeggat svärd, å ena sidan har jag själv fullt ansvar för mina handlingar, å andra sidan är jag inte ansvarig för någon annans handlingar om jag inte direkt kunnat påverka dessa. Jag tycker att jag har en relativt modern syn på förhållandet mellan man och kvinna. Jag har aldrig någonsin slagit, våldtagit eller kränkt en kvinna och tar avstånd från män som gör så när jag får tillfälle.
Enligt Ehrenberg är dock alla män kollektivt ansvariga för var deras "bröder" gör. Oavsett om man själv är en skötsam, hygglig typ så måste man ändå stå till svars för vad skitstövlarna gör.
Den här formen av kollektivt straffbeläggande är i praktiken bara politiskt korrekt när det handlar om vita män, i de flesta andra fall brukar det rätteligen klassas som rasism eller främlingsfientlighet.
Med samma resonemang skulle sekulära muslimer vara ansvariga för vad al-Qaida sysslar med, svenska judar skulle behöva stå till svars för bosättarpolitiken som Israel sysslar med och kvinnor skulle rimligen vara ansvariga för den misshandel som kvinnor står för, rätt ska ju vara rätt.
Det kollektiva skuldbeläggandet brukar dock motiveras med att män är makthavare, att det är acceptabelt att sparka uppåt, och att man absolut inte kan göra samma sak gentemot andra grupper.
Det är hyckleri i sin renaste form.

Jag vet inte varifrån Ehrenbergs hat mot sitt eget kön kommer, någon med utbildning som psykolog är sannolikt bättre lämpad att analysera den saken, med ett kollektivt skuldbeläggande gör bara saken värre.
Om jag som man, oavsett hur väl jag sköter mig, ändå är ansvarig för vad enstaka rötägg gör, vad är det då för poäng med att sköta sig över huvud taget. Så länge det finns män som misshandlar och våldtar, vilket det sannolikt alltid kommer finnas en liten grupp som gör oavsett hur samhället ser ut, så skulle det inte spela någon roll att jag själv aldrig skulle komma på tanken att slå en kvinna, jag är automatiskt en syndare.
Dessutom frånsäger det män all form av individualitet, eftersom vi bara är delar i någon slags kollektiv istället för individer med egen personlighet och egna värderingar.
Framför allt är den här typen av stigmatiserande precis lika illa som den diskriminerande attityd som kvinnor utsätts för. Att kollektivt skuldbelägga halva befolkningen för vad en minoritet gör kommer inte att skapa någon förståelse och jämställdhet, tvärtom.
Ehrenberg visar dessvärre att på tio år har han fortfarande inte begripit var problemet ligger.

Radiotjänst slår till igen

Jag har skrivit om Radiotjänst förr, men eftersom de ständigt är aktuella i och med de nya reglerna för TV-licens så är det svårt att inte ta upp ämnet igen.

En kort summering, för de som inte har hängt med:

Under mars det här året ändrade radiotjänst sin definition av "TV-mottagare" med stöd av den extremt luddigt formulerade lagtexten till att innefatta även datorer och smartphones. I klartext innebär det att om du har en modern telefon, en dator eller en TV så måste du nu betala TV-licens, lite drygt 2000 spänn om året.

Lagtolkningen har dock tragglats i domstol, och idag kom beskedet.

En man i Skåne ansåg att han inte borde behöva betala tv-avgift eftersom hans datorutrustning inte hade någon programvara för tv-mottagning. Men kammarrätten gick på förvaltningsrättens linje och avslog mannens överklagande. Enligt rätten ska all utrustning som kan ta emot tv-sändningar beläggas med tv-avgift.

Det blir mycket diskussioner runt definitionen i lagtexten, eftersom man med TV-mottagare menar alla apparater som är "avsedda att ta emot TV-sändningar". Är min egen dator, till exempel, avsedd att göra just det? Nja, just min dator är "avsedd" att användas som ett arbetsverkyg och spela spel på, att man kan se på SVT:s program kommer ju av att de programmen ligger ute fritt på nätet. Och jag vågar påstå att en mobiltelefons avsedda funktion, trots nya finesser, är att ringa och inte att använda som en TV.
Det spelar dock ingen roll för Radiotjänst, ur deras perspektiv ska alla betala, oavsett om de nyttjar "tjänsten" eller ej. Jag har ett flertal bekanta som enligt de nya tolkningarna borde betala TV-licens men som aldrig någonsin tittar på SVT. Det finns ju också, hur märkligt det än kan tyckas, folk med TV som inte heller tittar på SVT:s kanaler. I praktiken alla andra tjänster bygger på en frivillig överenskommelse mellan företaget som säljer tjänsten och kunden. Företaget tillhandahåller tjänsten och kunden går med på att betala. När det gäller Radiotjänst så tillfrågas vi dock aldrig, alla blir automatiskt kunder ögonblicket vi har utrustningen som kan ta emot sändningarna. Hur skulle det se ut om exempelvis Canal+ gjorde sina sändningar fritt tillgängliga och sedan skickade en räkning till varje person med möjlighet att slå över till deras kanaler.
Befängt, givetvis.

Kostnaden är en annan aspekt av TV-licensen. Har man ett jobb så innebär 2 000 kronor om året inte någon dränering av budgeten, men om man är student, arbetslös eller på annat sätt lever med små ekonomiska marginaler så finns det knappt något utrymme för den typen av extraavgifter. Förr kunde man alltid välja att inte skaffa TV, och därmed slippa räkningar från Radiotjänst. Alternativt, som många gör, ljuga om sitt TV-innehav eftersom Radiotjänsts kontrollanter ändå inte får gå in i din bostad. Nu finns dock inte ens möjligheten att inte skaffa en "TV-mottagare", eftersom en dator är nödvändig för det mesta. Ovanpå det så kräver skatteverket i praktiken att du har en dator för att du ska kunna deklarera, medan en annan myndighet (Radiotjänst) anser att din dator är en TV-apparat och ger dig en avgift.

TV-licensen behöver moderniseras och lagtexten behöver uppdateras till 2000-talets teknologi. Ett alternativ är att ta avgiften på skatten, då skulle folk betala proportionerligt istället för som det ser ut nu. Naturligtvis, förflyttar man finansieringen av SVT till skattesedeln så försvinner Radiotjänst, eftersom de inte längre skulle fylla någon funktion.
De är, som man säger, hög tid. Både TV-licensen och Radiotjänst är reliker från en annan tidsperiod som borde ha förpassats till historiens soptipp för länge sedan. 

Aftonbladet argumenterar mot halmdockor

När man argumenterar är det viktigt att faktiskt argumentera mot sådant som ens meningsmotståndare faktiskt säger, eller skriver. Det finns ett retoriskt grepp som kallas "straw man argument", eller halmdockan på svenska. Det går ut på att man konstruerar en gravt överdriven karikatyr av sin motståndares åsikter som man sedan argumenterar mot. Greppet brukas ta till när man själv inte har några argument. Som Wikipedia skriver:

Halmdockan består i att debattören först bygger en nidbild av motståndarens åsikter och argument och sedan argumenterar mot denna nidbild. De förvrängda argumenten framstår på så sätt som absurda och blir lätta att bemöta. De verkliga argumenten låtsas debattören inte ha hört. Motståndaren tvingas då lägga sin energi på att förklara vad den egentligen menar, och hamnar därmed i ett defensivt läge. Halmdockor kan leda till att en debatts fokus fjärmar sig från kärnfrågan.

Just halmdockor är vad Eva Franchell på Aftonbladets ledarsida konstruerar när hon i en artikel menar att utbildningsminister Jan Björklund ämnar "sälja ut Universiteten".

Jan Björklund vill sälja ut landets tyngsta universitet nästa sommar. Han vill att Karolinska Institutet, KTH och Lunds universitet ska bli särskilda högskolestiftelser.
Universiteten ska marknadsanpassas. Bli spelare på en marknad där de får söka sponsring för olika forskningsprojekt. Vad nu det innebär i förlängningen? Att Prince kan sponsra Karolinska Institutet kanske. Eller att BP får finansiera klimatforskningen.

Redan i första meningen blir det fel. Har man ens den mest grundläggande förståelse av vad en stiftelse är för något så inser man att omvandlingen till en stiftelse inte innebär att "sälja ut" något. En stiftelse, enkelt uttryckt, äger sig själv. Den har inga ägare eller medlemmar utan är en egen juridisk person. Hur en stiftelses resurser får användas är hårt reglerat av den s.k. stiftelseurkunden. En stiftelse leds av en styrelse eller förvaltare som bedömer hur man ska använda dess resurser utifrån urkunden, men samtidigt granskas den av länsstyrelsen, för att se till att allt går rätt till. Ett konkret exempel på en högskolestiftelse är Chalmers Tekniska Högskola i Göteborg, som är en Sveriges främsta högskolor inom området, om inte den främsta.
Nu vet jag inte om Prince eller BP sponsrar Chalmers, med den ligger definitivt inte i "ruiner", som Franchell påstår att resten av utbildningsväsendet ska göra.
Men det är klart, det händer ju att en ledarskribent i Stockholm glömmer bort något så oviktigt som en större högskola, den ligger ju i Göteborg.
Utöver det så handlar högskolestiftelserna om att ge ett lärosäte större ekonomisk frihet än tidigare, vilket det naturligtvis finns både för- och nackdelar med.
Franchell fortsätter:

Hela förslaget är lite oklart. Jan Björklund valde att låta en jurist ta fram ett snabbt departementsförslag som nu är ute på en ännu snabbare remissrunda.
Själv kan Jan Björklund inte riktigt förklara poängen med en privatisering, annat än att den är i sann borgerlig och liberal anda.
– Förslaget är en illa genomtänkt kanslihusprodukt, dundrar professor emeritus Erik Åsard i Svenska Dagbladet. Ett universitet är inte ett bolag som ska generera största möjliga vinst till sina ägare. Det är en samhällsinstitution vars syfte är att sprida kunskap och söka sanningen.
Erik Åsard jämför med förvandlingen av svenska skolan och i själva verket är det väl skolan som är universitetens problem.

Eftersom Franchell av allt att döma inte ens har läst förslaget så förstår jag att hon tycker det är oklart. Motiven till stiftelseformen står beskrivna i tio sidor av promemorian. Om man orkar läsa, det vill säga:

Regeringen har i olika propositioner under de senaste åren gjort
bedömningen att den politiska styrningen av universitet och
högskolor bör minska och att lärosätena bör ges ett ökat
självbestämmande över sin verksamhet. Skälen som har anförts
är bl.a. att regeringen sett ökad handlingsfrihet som ett sätt att
åstadkomma högre kvalitet i verksamheten. Vidare kan enligt
regeringens mening en ökad handlingsfrihet för universitet och
högskolor främja samverkan och konkurrenskraften i dagens
globaliserade och föränderliga värld.

Dessa poänger förklaras vidare, men tar upp större utrymme än jag har i bloggen. De som önskar fördjupa sig uppmuntras läsa promemorian i sin helhet.
Vad gäller citatet från Åsard så kommer det från en debattartikel i Svenska Dagbladet. Artikelns primära fokus är dock inte högskolereformen, utan hur studenternas förkunskaper ska ha minskat mellan 2002 och 2012. Det är i sig en skakig argumentation, eftersom åtminstone fyra av de tio åren ägde rum under socialdemokratiskt maktinnehav. Av Åsards citat att döma så har han dock inte heller förstått vad en stiftelse faktiskt innebär. Är Chalmers ett bolag vars syfte är att generera "största möjliga vinst till sina ägare"?
Jag ställer mig frågan om Franchell ens har läst lagförslaget och kollat upp vad en stiftelse faktiskt är, eller baserade hon hela sin artikel enbart på en paragraf i Åsards debattartikel som (felaktigt) beskriver reformen?

Antingen så är Franchell helt okunnig om vad som står i promemorian och vad det innebär med stiftelser, eller så ljuger hon medvetet för att vilseleda.
Inget av alternativen är särskilt smickrande.

Kreativ statistik från SR

Det finns, som det gamla ordspråket säger, tre typer av lögner: lögn, förbannad lögn och statistik.
SR:s "Ekot" ägnar sig åt det sistnämnda när man i ett inslag påstår att regeringens skattesänkningar gynnar de som tjänar mest. 

Varje år brukar riksdagens utredningstjänst hjälpa oppositionspartierna att undersöka hur regeringens budget slår.

Nu har man alltså analyserat vilka som sammantaget får störst del av skattesänkningarna och de andra satsningarna.
Mest får de med inkomster över 42 500 kronor. Den gruppen får i snitt över 6 000 kronor mer i plånboken under nästa år.
För de med de allra minsta inkomsterna – personer som tjänar mindre än 7 800 kronor i månaden – ger jobbskatteavdraget och andra satsningar mindre än 300 kronor utslaget på ett år. En bidragande faktor till att fördelningen blir på det här sättet är att regeringen väljer att flytta upp gränsen för när personer tvingas börja betala statlig skatt.

Det är alltså oppositionens beräkningar som SR baserar sitt avslöjande på, och man för ungefär samma resonemang. Den uppmärksamme kan dock notera att det ingenstans i inslaget pratas om procentsatser, enbart om förtjänsten i kronor.
Så här är det: skatten räknas i procent, underligt skulle det vara annars. Det skattesänkningarna gör är att man nu får behålla en viss procent av lönen som annars skulle gå till skatten. Folk som går på studiemedel, försörjningsstöd eller liknande bidrag har ingen nytta av en skattesänkning, eftersom bidrag inte beskattas. Betalar man ingen skatt så finns det heller inget att dra av på.
Om man i ett teoretiskt resonemang antog att skatten sänktes med 10% för alla och hade två löntagare, en som tjänar 20 000 kronor i månaden och en som tjänar 50 000, så har båda två procentuellt tjänat precis lika mycket. I kronor räknat så har dock den ene fått tillbaka 5000 kronor, den andre 2000. Betyder det att höginkomsttagaren gynnas mer av skattesänkningen?
Nja, till att börja med så betalar höginkomsttagare mer i skatt, både procentuellt och i kronor än låginkomsttagare, eftersom vi både har den statliga skatten och värnskatten som slår till om man skulle tjäna "för mycket". De bidrar till att börja med alltså mer till statskassan än de som tjänar minst.
Tittar man på hela frågan i procent så framträder en helt annan bild. Per Gudmundson på Svenska Dagbladets ledarsida skriver:

Vidare har faktiskt regeringens skattesänkningar på ett sällsynt sätt varit riktade till dem med lägst löner. Som framgått har alla fått sänkt skatt. Men jobbskatteavdraget ger proportionellt mer till den som tjänar mindre. En städare får behålla 7,6 procent mer av lönen, medan en universitetslektor får behålla motsvarande 5,7 procent.

De 10 procenten som tjänar minst, och som oppositionen och Ekot beklagar har fått skatten sänkt med enbart några hundralappar om året, har inga eller obetydliga löneinkomster. De berörs alltså inte av jobbskatteavdraget, även om de, liksom alla andra, har fått skatten sänkt. Eftersom själva idén med Alliansens skattepolitik har varit att det ska löna sig att jobba är det svårt att bli förvånad över att personer som arbetar får större skattesänkningar i reda kronor, än folk som inte gör det.

Det SR säger är, menar Gudmundson, "som ett eko av oppositionen". Jag är vid det här laget van vid att politiska debattörer vinklar statistik för att passa deras syften, men av SR borde man kunna kräva en något högre standard. Dock är det ju vid det här laget ingen överraskning att journalisterna på SR är vänstervridna, så dagen när vi kan se en kritisk granskning av oppositionens statistik är nog avlägsen.

Ett parti fritt från politik

Politik är att vilja, sade Olof Palme för ungefär femtio år sedan. Även om jag inte direkt tillhör Palmes fans så är citatet väldigt passande för situationen i dagens politiska värld. Vad vill egentligen Olof Palmes eget parti, socialdemokraterna?

Tja, säg det.

På Aftonbladets ledarsida, av alla ställen, kan man idag läsa förvånansvärt nyanserad kritik av socialdemokraterna, appropå socialdemokraternas skuggbudget. Karin Pettersson skriver:

Socialdemokraterna finansierar en del av sin politik genom att säga nej till några av Anders Borgs allra dummaste förslag, som sänkt krogmoms och lägre arbetsgivaravgifter för unga. Men det räcker inte – skillnaderna i politiken blir ändå för små.
Retoriskt, eftersom Löfven får svårt att med trovärdighet attackera Reinfeldts skattesänkningar när han accepterar de flesta av dem.
I sak, eftersom Socialdemokraterna om de vinner kommer att ha svårt att finansiera det de faktiskt vill göra.
Val handlar om framtiden. Det människor i Sverige undrar nu är inte vad Socialdemokraterna hade gjort om de suttit vid makten i dag, utan vad de tänker göra om de faktiskt vinner valet. På den frågan har dagens budget inget svar.
Stefan Löfven satsar nu på att Anders Borg kommer att lova väljarna ett sjätte jobbskatteavdrag nästa år, och att Socialdemokraterna kan gå till val på att säga nej till det.
Det hade varit bättre om han hade vågat ta strid för sin egen politik.

Problemet, som jag ser det, är att socialdemokraternas politik till stor del bygger på populism. Man var först emot ROT-avdraget, men bytte fot när man insåg att det var populärt hos väljarna. Vad gäller det femte jobbskatteavdraget så för man ett ännu mer förvirrat resonemang. Socialdemokraterna menar att jobbskatteavdraget är ineffektivt och ett slöseri med pengar, man tänker rösta mot det men har lovat att låta det vara även om man själv skulle vinna valet. Det är inte ett hållbart sätt att resonera på.
Tycker man att något är enbart negativt så finns det ingen anledning att inte avskaffa det, men vad som driver socialdemokraterna är till största delen att vinna valet, sakpolitiken kommer i andra hand.
Lovar man att ta bort de femte jobbskatteavdraget så kan Reinfeldt triumferande deklarera att socialdemokraterna går till val på höjda skatter. Socialdemokraterna själva har målat in sig i ett hörn eftersom deras ekonomiske talesperson Magdalena Andersson redan har lovat att de inte tänker gå till val på höjda skatter. Det är pest eller kolera, antingen så sviker man sina egna idéer eller så har man ljugit för väljarna. Därför kastas politik som eventuellt kan ge Alliansen fördelar i argumentationen överbord, allt för att kunna vinna valet 2014. Det tycks nämligen vara det enda socialdemokraterna vill.

Det komiska är att i slutändan spelar det ingen roll hur man jonglerar i just den här frågan. Socialdemokraternas hypotetiska regeringsbygge inkluderar miljöpartiet, ett parti som vill höja skatterna för de stackars satar som råkar ha en bil. Bor man på glesbygden eller jobbar inom transportindustrin så innebär miljöpartiets politik i högsta grad en "skatt för vanliga löntagare".
Höjda skatter är vad socialdemokraterna står för, vare sig man vill erkänna det eller ej. Om man inte ens har ryggrad nog att stå upp för sin egen politik, hur hade man då tänkt vinna valet?