Ett svajigt regeringsbygge

Vattenglaset är uppe i varv så här i valtider, så jag tar mig friheten att skriva en uppföljare till min eftervalsanalys, en del har trots allt hänt sedan igår.
Efter valet är det förstås många som undrar "Vad händer nu?", och faktum är att ingen tycks ha någon aning. Nej, inte ens jag själv.

Jag skrev bland annat igår om Löfvens svajiga regeringsbygge, och hur det kommer att bli svårt att få ihop en samlad politik på vänstersidan. Situationen klarnade inte direkt igår, när socialdemokraterna hade regeringsförhandlingar med miljöpartiet och vänsterpartiet. Resultatet blir det väntade, att miljöpartiet kommer att ingå i regeringen medan vänsterpartiet...inte kommer att göra det. Vänsterpartiets ordförande, Jonas Sjöstedt, är som väntat måttligt förtjust över utvecklingen.

Jonas Sjöstedt gick till val med ambitionen att Stefan Löfven skulle bli statsminister och att Vänsterpartiet skulle ingå i regeringen.
– Vi trodde att vi skulle ha en diskussion. Nu blev det ett blankt nej från början, säger Sjöstedt.
När Löfven nu stängt dörren betonar han att Vänsterpartiet nu är ett oppositionsparti.
– Vi kommer vara ett oppositionsparti. Om Socialdemokraterna tror att vi kommer gå tillbaka till tiden då vi var ett stödparti har de fel, säger Sjöstedt.

Ingen kan rimligtvis vara förvånad utom Sjöstedt själv, som med en dåres envishet fortsatt klamra sig fast vid det röd-gröna samarbetet som dog ut efter Mona Sahlins avgång. Att inte socialdemokraterna vill ha vänsterpartiet i en regering är en av politikens sämst bevarade hemligheter. Nu är jag förstås inte insatt i vilka diskussioner om regeringsbyggandet, om några, som har ägt rum mellan V och S under mandatperioden. Om socialdemokraterna gett vänsterpartiet intrycket att de ska få ingå i en regering för att sedan ignorera det så är det givetvis lågt. Mer sannolikt är dock att Sjöstedt helt enkelt förutsatte att vänsterpartiet var en naturlig komponent i Löfvens regering och brydde sig inte om att skaffa några garantier. När nu facebook och twitter fylls av bittra v-supportrar som är besvikna över att vänsterpartiet inte släpps in i regeringen så är det relevant att fråga när socialdemokraterna över huvud taget gav intrycket att vänsterpartiet skulle ingå i en regering. För alla andra har det nämligen varit uppenbart en längre tid att socialdemokraterna lika lite som någon annan vill ha vänsterpartiet i en regering.
Även om en regering utan V har större möjligheter att samarbeta över blockgränserna så gör det inte situationen bättre. Vänsterpartiets hot om att sätta sig i opposition kan mycket väl komma tillbaka och straffa sig för Löfven när det är dags att föra politik i riksdagen.
Samtidigt är det ett stort frågetecken hur Löfvens regering över huvud taget ska kunna arbeta, tillsammans med miljöpartiet har man långt ifrån tillräckligt många mandat för att ha majoritet i riksdagen. Aftonbladets politiska kommentator, Lena Mellin, tycks vara lika förvirrad som jag själv:

– Jag har hela utgått från att Löfven inte vill ha med Vänsterpartiet, men samtidigt leder det här till en svag regering som kommer att vara beroende av flera andra partier för att få igenom sin politik, säger Lena Mellin i Aftonbladets tv-sändning. 

Vad betyder beskedet för Socialdemokraterna och Miljöpartiet?
– Det betyder att de i sin regeringsförklaring och kommande budget måste lägga förslag som attraherar minst två andra partier i riksdagen för att få majoritet. Först ska de förhandla sinsemellan och sedan med några andra, det kommer att kräva otroligt mycket tid.

Nu pratas det mycket från Löfvens sida om att riksdagen måste "ta ansvar". Underförstått att några av de borgerliga partierna måste gå in och stödja hafsverket som utgör hans regering för att hålla SD på mattan. Något sådant lär dock inte vara aktuellt, då både centerpartiet och folkpartiet avvisat hans inviter. Det är dessutom vansinnigt i nuläget. Alla de borgerliga partierna har tappat i opinionen efter att man gått till val på en gemensam politik. Att då dissa Alliansen vid första bästa tillfälle kommer att straffa sig hos väljarna. I nuläget kommer Alliansen sannolikt att fokusera på att driva opposition och inte gå fram med några längre strategier förrän moderaterna har valt en ny partiledare till våren. Några allianser med socialdemokraterna, utom möjligen överenskommelser i enskilda frågor, kommer definitivt inte att vara aktuella.
Sammanfattningsvis är Löfven i den föga avundsvärda positionen där han lyckat göra sig ovän med vänsterpartiet samtidigt som han har en borgerlig opposition. Samtidigt lurar Sverigedemokraterna som en joker i kortleken.

Vad kommer att hända nu?
Tja, det är sannolikt att Löfven kommer att väljas till statsminister av riksdagen utan större problem. Fram till dess ska det förhandlas om ministerposter med miljöpartiet och en regeringsförklaring ska tas fram, som ska lyckas med konststycket att tilltala både vänsterpartiet och några av partierna i alliansen.
Det riktiga testet kommer i december, när budgeten ska röstas fram. Under en lång tid hade Sverige en tradition runt budgeten som gick ut på att propositionen skulle antas eller förkastas i sin helhet. Att plocka ut enskilda frågor gick alltså inte. Var man inte nöjd med budgeten fick man samla sig runt ett alternativ. Det gynnade minoritetsregeringar vilket i sin tur underlättade den ekonomiska politiken avsevärt.
Fram till förra året.
Då röstade vänsterblocket i samarbete med SD bort förändringen av punktskatten och bröt därmed en långvarig tradition för att kunna jävlas med regeringen. Det här är ytterligare en i raden av beslut som kan komma tillbaka och ställa till problem för Löfven. Det öppnar nämligen för att oppositionspartierna kommer att göra samma sak. Nu är ju budgeten problematisk nog som den är. Alliansen lär rösta emot den i sin helhet, vänsterpartiet har kräver uppgörelser om vinster i välfärden för att ge sitt stöd och Sverigedemokraterna konstaterar att man är fullt beredd att sänka Löfvens budget.
Går det illa så kan budgetpropositionen hackas sönder i så små bitar att det allvarligt hindrar Löfvens förmåga att driva politik, går det riktigt illa så sänks budgeten i sin helhet, vilket leder till att regeringen i praktiken blir helt maktlös. Nyval lär bli den naturliga följden av detta.

Kaoset och osäkerheten gynnar bara ett enda parti: sverigedemokraterna. Löfvens regeringsbygge kommer att bli såpass svagt att SD har mycket större möjligheter att sabotera den förda politiken än tidigare.
Frågan är inte om Stefan Löfven kommer att bli statsminister, för det kommer han med största sannolikhet att bli. Frågan är huruvida han kommer lyckas att vara statsminister mandatperioden ut.

En intressant mandatperiod

Nu när valresultatet har lagt sig så är det lätt att konstatera att det inte blev någon seger för Alliansen. Utgången var lite väntad, men jag försöker alltid vara optimistisk fram till det sista.
Tiden har kommit för att inse faktum. Vänsterblocket vann och jag lyfter på hatten. Lycka till, det lär ni behöva de kommande fyra åren. Jag är av åsikten att det är nyttigt för ett land att byta styre med jämna mellanrum. Förr eller senare så blir regeringen, oavsett politisk färg, maktfullkomlig, vilket i sin tur leder till en arrogans som är dåligt för det demokratiska samtalet. Under sina sista år med Göran Persson som partiledare hade socialdemokraterna glidit in i en "förvaltande" roll, där politiken mer eller mindre gick ut på att se till att ingenting förändrades. Arrogansen upplevdes tydligt när politiker som Marita Ulvskog beskrev maktskiftet 2006 som en "statskupp".
Så på sätt och vis är den nuvarande maktskiftet bra för det politiska samtalet och förändringen i Sverige. Alliansen får fyra år på sig att definiera nya visioner för att sedan återkomma till valet 2018.
Men vad är de största nyheterna i valet? Vattenglaset analyserar.

1. Feministiskt Initiativ kom inte in i Riksdagen.
Trots det höga tonläget så slutade FI på 3,1% och därmed utan en plats i riksdagen, däremot kom man in i flera kommuner. FI:s närvaro skulle ha lett till att man i riksdagen skulle ha ytterligare ett vänsterparti med luddigt finansierade visioner att ta ställning till och knappast förbättrat det redan osäkra parlamentariska läget. Jag tycker FI har varit nyttiga med att lyfta upp jämställdheten som fråga, men det skulle vara riskabelt att ge dem inflytande på riksnivå. Hur det går för FI 2018 beror på hur väl de lyckas hålla ångan uppe och hur de sköter sig i EU-parlamentet. Med tanke på utvecklingen i parlamentet hittills så finns det ingen anledning att dra på för stora växlar. Mycket av FI:s framgång bygger också på att de ridit på en vänstervåg. Om fyra år kan det mycket väl hända att den vågen har dött ut och att det är "inne" att rösta på någonting annat.

2. Sverigedemokraterna blir tredje största partiet.
Åkessons målsättning var att SD skulle bli det tredje största partiet efter valet. I det kan man säga att han har lyckats med råge. SD ökar från 5,7 procent till 12,9, mer än en fördubbling av deras mandat. Med det kan man säga att strategin att marginalisera SD fullständigt har misslyckats. Taktiken hittills tycks ha varit att skjuta undan invandringsfrågan, minimera SD:s utrymme eller, i Aftonbladets fall, konstant kalla dem för "rasister" så fort man får chansen. SD:s framgångar beror på viss del på att invandringsfrågan är så vansinnigt polariserad på riksnivå. Det finns egentligen bara två linjer. Antingen har man SD:s linje, där invandringen är roten till alla problem och enbart dränerar resurser eller så har man alla andras linje, där invandringen inte har några nackdelar utan bara levererar kompetenta, högutbildade människor. Eventuella problem är på grund av "strukturell rasism". Ingen av linjerna håller, men det går inte heller i politiken att enbart ha en linje för att öka invandringen och en för att stoppa invandringen, det behövs medelpunkter. Framför allt behöver diskussionen av invandringsfrågan vara mer nyanserad, och partierna måste sluta göra SD till huvudmotståndare i varje val. Den enda vinnaren på den nuvarande strategin i att hantera SD är Jimmie Åkesson.

3. Parlamentarisk osäkerhet.
Vänsterblocket vann, men det är långt ifrån en stabil majoritet. Vänstersidan får 43,7% mot Alliansens 39,3%. Det är visserligen mer, men med SD:s starka ställning så har Åkesson goda möjligheter att skjuta ned frågor där blocken inte är överens. Det innebär också att Stefan Löfven måste ha stöd både från miljöpartiet och vänsterpartiet, och de är långt ifrån överens i många frågor. Just nu försöker Löfven och en del socialdemokratiska debattörer hävda att det är centerpartiet eller folkpartiets "ansvar" att ta socialdemokraternas utsträckta hand och ingå i ett regeringsbygge för att marginalisera SD. Varken FP eller C är dock intresserade att ingå i en socialdemokratisk regering, vilket man meddelade tydligt.
Jag minns en liknande situation efter förra valet, då de föreslogs från borgerliga debattörer att ett visst antal röstande från vänsterblocket borde avstå från att rösta i riksdagen av samma anledning, för att minimera SD:s inflytande. Ingen på vänstersidan var intresserad. Det är inte mer än rätt att Löfven får ta del av samma huvudvärk. Under nuvarande omständigheter så kommer det inte att bli en blocköverskridande regering, trots att socialdemokraterna gång på gång skickat trevare till småpartierna i Alliansen.
Situationen kompliceras ytterligare av att Åkesson inte utesluter nyval. Löfven kan säkert få ihop en regering, men att få allt att fungera är en helt annan sak. Framför allt budgeten kommer att bli en mardröm, där Alliansen sagt att de kommer att rösta emot, vilket i praktiken ger SD möjlighet att torpedera båda sidornas motioner. Löfven kommer med största sannolikhet att bli statsminister, men huruvida hans regering faktiskt håller ihop är en helt annan fråga. Socialdemokraterna är inte vana vid att ha regeringsbyggen där de släpper in andra partier eller tar särskilt stor hänsyn till deras politik, så det kommer att bli intressant att se hur det slutar.

4. Nej till trängselskatten.
Bor du inte i Göteborg så har du sannolikt ingen aning om att folkomröstningen om den omdiskuterade trängselskatten genomfördes i samband med valet. Det visar sig att nej-sidan troligtvis har vunnit med ett högt valdeltagande, drygt 72 procent. Då det allt mer ser ut som om ja-sidan inte har någon strategi för vad man ska göra vid ett "nej" så ska det bli intressant att se vad man tänker göra. Personligen är jag emot hela västlänken, huvudsakligen för att det är ett skolboksexempel på en fråga där politikerna redan bestämt sig och väljarna inte fått chansen att säga sitt.
Det ska tilläggas att folkomröstningen resulterade i ett nej trots att det pågick valfusk och propaganda för ja-sidan var skriven på röstsedeln.
Västlänken har inte blivit tillräckligt utredd, kommer att kosta för mycket och kommer sannolikt att leda till gigantiska störningar i centrum. Vem är det egentligen som tror att det inte kommer resultera i några störningar när man ska gräva en gigantisk tunnel under centrala Göteborg?
Jag har således ingen sympati för de politiker som nu tvingas inse att hela finansieringen för Västlänken rasar ihop utan Trängselskatten. Förhoppningsvis börjar någon på den borgerliga sidan inse att hela projektet borde avbrytas och mer kostnadseffektiva alternativ utredas.

I sin helhet så kommer det att bli en intressant mandatperiod. Det enda positiva med det parlamentariska kaos som sannolikt kommer att uppstå är att det i praktiken garanterar en borgerlig valseger vid nästa val. Alliansen behöver återfokusera och moderaterna ska välja en ny partiledare i vår, eftersom Fredrik Reinfeldt avgår både som statsminister och partiordförande. Valet är klokt, det är en helt annan sak att leda ett parti i opposition än i regeringsställning. Vi återfokuserar, kommer tillbaka och vinner valet 2018.
Det kommer som sagt fler val, och fler mandatperioder.

Valet med Vattenglaset

Idag så är det dags. Valdagen.
Jag har själv inte röstat än, men kommer att promenera ned till vallokalen efter att det här inlägget är skrivet.
Har ni ännu inte röstat? Gör det idag. Kom ihåg: röstar man inte så har man inte heller någon rätt att gnälla på politikerna under den kommande mandatperioden.
Just på valdagen tänkte jag ta lite tid och blicka framåt och se vad som eventuellt väntar.

I opinionsundersökningarna har det pratats mycket om Alliansen vs. "de rödgröna", men faktum är att de rödgröna inte existerar. Alliansen, å sin sida, är ett officiellt samarbete mellan fyra stycken stundom olika partier medan oppositionen mest definieras av att alla tillhör vänsterblocket, med undantag för Sverigedemokraterna, och alla vill se någon annan än Alliansen i regeringsposition. Där tar dock likheterna slut, för till skillnad från under förra valet så står inte två allianser mot varandra. Den enda som tror på det gamla röd-gröna samarbetet tycks vara Jonas Sjöstedt, som med en dåres envishet har räckt ut hand efter hand till socialdemokraterna för att återuppliva det gamla samarbetet.
Vinner Alliansen så har man en god uppfattning om vad som väntar. Man har gått ut med ett gemensamt valmanifest och alla förslagen är färdigförhandlade och klara. Olika partier kan få mer utrymme för sin politik beroende på hur valet går, men det är bara en naturlig följd av valet.
Vad får vi om vänsterblocket vinner? Ingen vet, inte ens Stefan Löfven.

Sedan Löfven blev partiledare har Fredrik Reinfeldt konstant pressat honom på regeringsfrågan. Jag själv tyckte att det blev lite påfrestande att frågan konstant skulle tas upp i tid och otid. I brist på bättre argument, tycktes det. Tiden har dock gett Fredrik Reinfeldt rätt. Idag är det valdag, och vi vet inte särskilt mycket mer om Löfvens eventuella regeringssammansättning idag än vi gjorde när frågan först tog upp.
Socialdemokraterna har nämnt miljöpartiet som en "naturlig samarbetspartner", men S och Mp tillsammans har i de senaste mätningarna färre mandat än alliansen så en röd regering måste rimligtvis söka stöd på annat håll. Vänsterpartiet har gått hårt fram under valrörelsen med sin "Inte till salu"-paroll och korståg mot privata aktörer i välfärden. Socialdemokraterna tycks dock vara måttligt intresserade av att ha Sjöstedt i regeringen, då varje närmande från V:s sida har bemötts av kall tystnad från S. Det är inte direkt så att man klandrar Löfven för det. Vänsterpartiet var en av orsakerna till att de rödgröna förlorade förra valet, eftersom Mona Sahlin var tvungen att ägna sig åt ständig skadekontroll varje gång vänsterpartiet kom med ytterligare något förvirrat vallöfte. Man tycks har lärt sig av läxan, och håller vänsterpartiet på en armlängds avstånd.
Sjöstedts hot om att vägra sätta sig i en regering som inte tar avstånd till vinster i välfärden är i varje fall ett tomt sådant. Vad har han egentligen för alternativ? Stödja Alliansen? Är det något som vänsterpartiet hatar men än vinster i välfärden så måste det väl vara ytterligare en mandatperiod under borgerligt styre, så alla hot om att inte stödja Sjöstedt om man inte får gehör för sina frågor är tomma. Det finns ingen annan som vill samarbeta med vänsterpartiet, det verkar inte ens som om Löfven vill göra det. Det är ingen slump att han för en tid sedan gjorde inviter till folkpartiet, som har ungefär lika mycket stöd som vänsterpartiet och sannolikt inte kommer att åka ur riksdagen under överskådlig tid.

Är den eventuellt röda regeringskonstellationen okänd så är det inget mot vilka frågor man tänker driva. Till och med den "naturliga samarbetspartnern" miljöpartiet är oense med socialdemokraterna på flera viktiga områden. Socialdemokraterna vill till exempel investera mer i försvaret och återinföra allmän värnplikt, miljöpartiet vill avskaffa det. En annan viktigt fråga är kärnkraften. Det är väl känt att Löfven själv vill stärka kärnkraften, men partilinjen är att avveckla på väldigt lång sikt. Under överskådlig tid ska dock inga större förändringar ske. Här vill miljöpartiet dock börja stänga ned reaktorer så fort som möjligt. Vad de ska ersättas med är oklart.
Det är ytterst osannolikt att socialdemokraterna skulle kunna förhandla bort miljöpartiets dogmatiska motstånd mot kärnkraften, så kompromisser kommer att behöva ske. Vänsterpartiet, å sin sida, har en uppsjö av frågor där man har radikalt annorlunda inställning än socialdemokraterna och miljöpartiet, vinsterna i välfärden är bara ett exempel.

Ett annat parti som jag har lagt en hel del krut på att granska är Feministiskt Initiativ. Mitt huvudproblem med dem är att de tycks lida av "miljöparti-syndromet", där man mest får positiv uppmärksamhet i media och de mindre bra aspekterna i deras politik "glöms bort". Detta i kombination med att deras medlemmar är väldigt aktiva på sociala medier gör det fullt relevant att granska dem. Ett av huvudproblemen med FI är att de inte har någon ekonomisk politik. Notera att jag skrev "inte har".
Både Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna, två andra partier som jag ogillar, har en dålig ekonomisk politik. Vänsterpartiet, å sin sida, har en allt för stor förkärlek till höjda skatter som lösningen på allt, medan sverigedemokraterna gravt överskattar besparingseffekterna av en minskad invandring. FI har däremot inte ens gjort ett försök att redogöra för hur deras politik ska finansieras. Förslagen som redovisas i partiprogrammet, som för övrigt är ett hopkok av auktoritär vänsterpolitik, beräknas kosta omkring en halv biljon (alltså runt 500 miljarder), vilket motsvarar ungefär halva statsbudgeten. Under Almedalen gjorde FI en extremt välvillig tolkning av sin ekonomiska politik och dess kostnader, men inte ens de finansieringarna var övertygande. Bland annat så ska utgifterna finansieras genom att alla skattepengar som är gömda utomlands ska hämtas tillbaka. Hur detta mirakel ska gå till är okänt, då skatteverket i åratal har försökt få tillbaka de här pengarna utan att lyckas.
Kontentan är att FI lovar allt till alla utan att bry sig om hur man ska betala för det hela. För att sätta siffrorna i proportion så är 500 miljarder mer än kostnaden för varenda jobbskatteavdrag Alliansen har infört och försvarets samlade kostnader. FI:s politik är helt enkelt oseriös.
Det hela blir ju inte bättre av att de som röstar på FI har notoriskt dålig koll på vad som står i partiprogrammet, om de ens har läst det. Rätt många hävdar att de röstar på "ideologin" eller "feminismen", oavsett vad som står i partiprogrammet. Det är ungefär det sämsta man kan göra i ett val - att rösta på fel parti av fel anledningar. De som tror att FI:s intåg innebär att det kommer att föras någon nytänkande feministisk politik kommer att bli besvikna. Kommer FI in i riksdagen så kommer de sannolikt också att ingå i vänsterblockets regeringsunderlag, vilket ger ytterligare en huvudvärk för Stefan Löfven.

Sammantaget så är vänsterblocket ett kaos av olika åsikter, ofta in konflikt med varandra utan någon egentlig regeringskonstellation. Man kommer sannolikt att kunna enas runt Löfven som statsminister om blocket får majoritet, men det kommer att bli verkligt intressant när budgeten ska bestämmas. Då ska alla dessa åsikter enas runt någon slags konkret politik. Ingen vet vilken slags budget det kommer att resultera i, om något över huvud taget kommer att träda fram. Samtidigt har Sverigedemokraterna och Jimmie Åkesson deklarerat att man hellre ser ett nyval än ytterligare en mandatperiod med samma typ av invandringspolitik. Risken är då överhängande att SD torpederar budgeten för båda blocken.
Risken är alltså överhängande att nästa mandatperiod blir en kaotisk sådan om vänsterblocket får majoritet, kanske rentav med nyval. Det enda positiva är att det i praktiken garanterar en borgerlig seger vid nästa val.

Min förhoppning är givetvis att Alliansen får fortsatt majoritet och att extremistpartier som FI och SD får så lite som möjligt att säga till om. Hur det slutar får vi dock se ikväll, och jag önskar alla lycka till, oavsett vad ni röstar på.
Må bästa parti vinna!

Felplacerad humor

Valdagen den 14:e september tickar obönhörligt närmare och en del av partierna tar till mer eller mindre desperata grepp för att få ett övertag på söndag. En av de mer accepterade delarna av valet är de affischer från partierna som vid det här laget är uppsatta över hela Sverige.
Alla partier har dock inte affischer. Feministiskt Initiativ har inte råd med några, eftersom de saknar statsbidrag, precis som alla partier som inte lyckats komma över den magiska 1%-gränsen vid ett tidigare riksdagsval. Har man inte råd med några egna valaffischer så får man dock låna motståndarnas, det verkar i varje fall vara hur resonemanget har gått hos FI. I veckan så har man satt fast rosa glasögon på flera av de andra partiernas affischer med texten "låt dem sitta kvar efter valet också". Det här är nu inget tilltag av något ungdomsförbund, utan en kampanj sanktionerad av partiet. Det man vill uppmärksamma ska vara hur de övriga partierna förhåller sig till sina respektive jämställdhetsmål, men jag tänker fokusera på kampanjen i sig.
Partierna som har drabbats förefaller dock måttligt roade.

Birgitta Ohlsson frågar sig hur Feministiskt initiativ själva hade reagerat om liknande kupper hade riktats mot dem. Hon tycker att skillnaderna i den feministiska politiken ska dryftas i debatter, inte genom att förstöra varandras valmaterial. 

– När det är valrörelse gäller det att sätta den politiska agendan genom att debattera feminism och inte syssla med den här typen av affischvandalisering. Jag tycker det är trist, säger Birgitta Ohlsson.

FI vägrar dock kalla det för vandalisering, utan det är enligt Gudrun Schyman "en liten opinionsyttring med glimten i ögat". Bortförklaringarna är att man tänker ta ner glasögonen efteråt, men på twitter verkar den officiella strategin vara att slänga in så många smileys som möjligt och bortförklara det som något vansinnigt roligt. Underförstått då att de som inte fattar "skämtet" är tråkmånsar som tar allt på för stort allvar. Det finns vissa problem i det här resonemanget.
Vad som är värt är uppmärksamma är inte huruvida det här "skämtet" är roligt eller inte, utan att ett politiskt parti gått ut och vandaliserat motståndarnas kampanjmaterial. Det spelar ingen roll om glasögonen går att ta bort, skadan är redan skedd. De flesta partiernas företrädare tycks vara av samma åsikt.

Kritiken har dock inte låtit vänta på sig. Riksdagsledamoten Maria Abrahamsson (M) var en av de drabbade.
"Om jag hade velat ha Fi-glasögon på min affisch, hade jag haft det. Nu sitter dom där ändå. Åverkan", skrev hon på Twitter tidigare i dag.
Centerpartiets kommunikationschef, Ola Spänner, rasar mot Fi:s tilltag och hänvisar till de ideella krafternas arbete som ligger bakom affischerna. Partiet har sedan tidigare dragits med en hel del skadegörelse av affischer.
– Gudrun Schyman tar det till en ny nivå när hon går ut och paraderar med att de saboterar andras affischer. Det är upprörande. Jag utgår i från att de förr eller senare ber om ursäkt och tar tillbaka det, säger Spänner.
Även Folkpartiets ungdomsförbund, LUF, har reagerat.
– Det är anmärkningsvärt att ett parti uppmanar sina medlemmar att faktiskt vandalisera andras affischer. Det här är ideella krafter som lägger sina kvällar och helger på att sätta upp dem i ur och skur. Jag tycker att det faktiskt är riktigt dåligt att man inte kan visa respekt för demokratin och för de ideella människokrafternas engagemang utan istället förstör, säger Linda Nordlund, LUF-ordförande.
S-ledaren Stefan Löfven är också kritisk:
– Jag tycker att man kan låta bli andras valaffischer.
Fredrik Reinfeldt (M) lika så:
– Jag tycker det är väldigt onödigt eftersom alla ju får plats till offentliga rummet. Alla partier syns ju. Det är överambition och överaktivism att i stället för att sätta upp och rätta till sina egna ge sig på motståndarna.

Liberala Ungdomsförbundet kontrar dock. Inte genom att vandalisera FI:s affischer (då några ändå inte finns att vandalisera), utan att sätta upp nya med texten "Feminism utan Vandalism" som en twist på ett av folkpartiets valslogans. Ett exempel på ett mer acceptabelt "skämt".
För min del är inte huvudproblemet att jag inte tycker att FI:s humor är särskilt rolig, utan för att tilltaget är respektlöst. När jag kandiderade till kyrkovalet 2013 så var jag själv med och satte upp affischer av precis samma typ som nu finns runt om i stan. Det krävs en hel del arbete. Först ska själva affischerna limmas fast på pappskivor och därefter bär man affischerna till lämpliga platser och sätter upp dem, vilket är ett jobb som kräver åtminstone två personer. Det tar ett tag, och det är inte alltid som vädret är överens.
De som sätter upp affischerna kommer från ungdomsförbunden eller partierna och tar av sin egen fritid för att utan ersättning se till att de kommer på plats, ofta oavsett vädret. Det ligger mycket tid och arbete bakom.
När man vandaliserar en affisch så räcker man ut långfingret åt de som har satt upp den. Det kan vara hänt att de vandaliseras eller slits ned av övernitiska medlemmar i något ungdomsförbund eller enstaka ligister, men här är det ett politiskt parti, som dessutom själva aspirerar på en plats i riksdagen, som är ansvariga. Dessutom har man mage att avfärda det hela som ett skämt. Det är inte skadeverkningen som är relevant, utan gesten i sig.
Sanna Rayman på Svenska Dagbladet sammanfattar det hela rätt bra:

Socialdemokraten Anders Utbult twittrade häromdagen detta:
”Det här med att FI ser sig som nyskapande som sätter sina grejer på andras valaffischer. Tror ni inte ALLA andra partier tänkt tanken?”
Just. Såklart har tanken redan tänkts. Den har också förkastats – för att partierna har respekt för varandras nedlagda arbete, trots åsiktsskillnader. Den har förkastats – för att ingen vill öppna dörren till valrörelser av ständiga collagearbeten. Ett fint exempel på spontan ordning. 

Personligen vet jag hur jag känner för partier som inte respekterar människors nedlagda möda. När sådana partier inte kommer in i riksdagen skrattar jag, hjärtligt. Man får ha lite humor.

Om alla gjorde som FI så skulle det knappt bli någon valrörelse, eftersom alla partierna skulle vara tvungna att lägga tid och resurser för att sanera sina affischer från de andras "opinionsyttringar". FI:s tilltag är inte en "kul grej", utan en respektlös gest.
Om FI vill ha valaffischer - skaffa egna. De som sitter uppe tillhör någon annan.

Det goda våldet

En smärre debatt har uppstått mellan Aftonbladet och Dagens Nyheters kultursidor. Ämnet ifråga är antifascismen, och varför de flesta liberaler föredrar att hålla sig på en armlängds avstånd.

Det började med att Jasenko Selimovic skrev en artikel på DN kultur som i sin tur var svar på en tidigare artikel som Judith Kiros hade skrivit i samma tidning. Selimovic skrev:

Demokratin i Sverige utmanas i dag från två håll. Den första faran är de främlingsfientliga, som börjar ifrågasätta människors lika värde. Den andra faran är den radikala vänstern, som inte förstår att människor måste bli tagna för ansvarsfulla och kloka för att agera ansvarfullt och klokt. 

Liberalernas uppgift är därför att hitta den smala vägen mellan Skylla och Karybdis där man bekämpar de främlingsfientliga samtidigt som man bekämpar försök att nagga på demokratin. Hålla rent åt båda håll. ”Bort med varje tendens till diktatursträvanden”, heter det ju på liberalernas affisch från 1936. 

För vi har inget annat val. Det gäller att lita på förnuftet, på argumenten, på människor omkring oss. Jag är säker på att den överväldigande delen av oss då kommer att värna demokratin. För, till syvende och sist: det är allt vi har som är något värt. 

Vi bör fästa blicken ”vid det viktigare” säger Judith Kiros. Jag håller med. Men vi tycker olika
om vad som är viktigast. För er är demokratin underordnad er kamp. 

För mig är demokratin viktigast. Därför vill jag inte vara med er.

Det Selimovic hävdar är att vänstern är inkonsekvent. Man betraktar demokratin som underordnad "kampen" och använder stundtals precis samma metoder som de man säger sig bekämpa. Det tog givetvis hus i helvete och Åsa Linderborg replikerade på Aftonbladets kultursida idag.
Resonemanget går som det brukar göra när den här typen av frågor diskuteras.

Vi som gillar olika tänker alltså olika, men vi gör gemensamt motstånd när fascisterna marscherar. Under sensommaren har vi tittat på ett nasseparti som en ny svensk folkrörelse just har slagit i spillror. Sen har vi vänt oss om och tittat på varandra med samma undran: Vi har segerfest här, men var är liberalerna?
Svar: De är upptagna med att ifrågasätta oss. De jagar hellre antirasister än fascister.
Liberalerna är en lika brokig skara som vänstern, och vi är båda duktiga på att generalisera kring varandra. De liberaler som nu behärskar det offentliga samtalet, det är de vi avser, har valt att inte bara ställa sig utanför den antirasistiska folkrörelsen – man har gått in för att beröva den dess legitimitet.
Selimovic utropar sig själv till antirasistisk talesperson för liberalerna.
Fine. 

För er är nu läget följande: När Svenskarnas parti härom lördagen samlades på Gustav Adolfs torg (jag var en av få journalister på plats), höll partiledaren Stefan Jacobsson ett tal där han tackade ”liberalerna” för stödet mot alla ickedemokrater. Han gjorde en gest bort mot Kungsträdgården, där ickedemokraterna manifesterade idén om alla människors lika värde.

Hur ska liberalerna förhålla sig till det? Vad är egentligen ett ”liberalt” förhållningssätt till nazism och rasism? Vad är demokrati?

Jag som ser på situationen i ett annat perspektiv ser inte oväntat något annat än Linderborg.
Svenskarnas Parti representerar en mycket liten och extrem minoritet, på sin höjd omfattar man någon tiondels procent av väljarna. Hade deras manifestationer genomförts ostörda så hade det på sin höjd genererat en notis i lokaltidningen. Nu fick man istället förstasidor i de rikstäckande tidningarna.
Den sortens publicitet kan inte köpas för pengar.
Antifascisterna har alltså inte slagit något i spillror, snarare så har de upphöjt ett litet perifert extremparti till en debatterad samhällsfråga. Det kommer knappast att inverka negativt på SvP:s rekrytering, snarare tvärtom.
Till saken hör också att när demonstrationer urartar, så som skedde i Malmö, och det blir bråk mellan poliser och motdemonstranter så framstår SvP som de civiliserade, laglydiga medborgarna, medan motdemonstrationerna mest påminner om en lynchmobb. I efterdyningarna fick man höra saker som att det våldet som "antifascisterna" använder sig av skulle vara någon form av självförsvar. Det gör inte det hela bättre.

En av sakerna som separerar liberaler från vänstern är att vi är konsekventa. Våld som politisk metod ska alltid förkastas. Det är ingen skillnad på att använda våld för att förtrycka meningsmotståndare och att använda den för att "försvara demokratin". Slutresultatet är ändå detsamma: du slår någon på käften för att denne inte har samma politiska ideologi som du själv. Vänstern tycks däremot ha enorma problem med att kompromisslöst ta avstånd från våldsanvändning när det är den ena sidan som sysslar med det.
Som Selimovic visar i sin artikel så tycks olika metoder vara förkastliga en sekunden, för att sedan bli fullt legitima när det är antifascisterna själva som använder dem. Det demokratiska samhället, där yttrandefriheten är en väsentlig del, tycks vara underordnat "kampen".
Personligen anser jag att idioter har precis samma rättighet att föra fram sina ideologier, oavsett om de är nazister, kommunister eller någonting där emellan. Om ryggradsreflexen är att försöka tysta ned åsikter som inte överensstämmer med de egna så är det inte demokratin man kämpar för, utan något annat.