Mycket snack och lite verkstad

Över lag brukar sommaren inte präglas av några anmärkningsvärda politiska debatter. Efter Almedalsveckan går både de flesta politiker och journalister på semester, och nyhetsrapporteringen präglas mest av samma nyheter som roterade förra året. Någonting som i år varit hängande ända sedan våren har dock varit sexuella övergrepp på festivaler. Varmare temperaturer innebär också att en uppsjö av olika musikfestivaler sätter igång i landet. Det finns ett antal med varierande utbud av artister inom olika genrer, Den senaste tiden har dock allt fler anmälningar om sexuella övergrepp på festivalerna kommit in.  

Lisen Andréasson Florman, grundare och verksamhetschef i Nattskiftet, en organisation som arbetar med trygghet i natten, efterlyser ett större ansvarstagande från festivalerna. 

– Jag tycker inte att de gör tillräckligt. Då hade det inte funnits festivalledningar som förminskar problemet och uppger att det inte existerar hos dem, säger Lisen Andréasson Florman. 

– Festivalerna har ett otroligt stort ansvar. De ber om tillstånd och bygger upp ett litet samhälle under några dagar. Vi vet alla att det här är ett problem och då måste man granska sig själva.

Frågan har debatterats flitigt den senaste tiden, och gemensamt är att alla försöker hitta egna förklaringar på vad ökningen kan bero på. Å ena sidan finns det folk som hävdar att det beror på invandringen av personer som kommer från kulturer där man har en annan syn på kvinnor. Ett importerat problem, således. Å andra sidan hävdar andra att siffrorna egentligen varit lika höga hela tiden och att anmälningsfrekvensen bara har ökat. Dessa hävdar vidare att problemet egentligen är någon diffus "manlighetskultur" som uppmuntrar till våldtäkt och att alla män i förlängningen är kollektivt ansvariga. Vid sidan av detta har vi en del mer eller mindre sinnessjuka teorier.

Båda de här teorierna är på sina håll felaktiga. Det stämmer förvisso att en del av de som invandrar till Sverige kommer från kulturer med tveksam syn på kvinnors rättigheter, men det är samtidigt både män med svensk och utländsk bakgrund som deltagit i övergreppen. Likaså stämmer det också att förövarna var män, men ser man till antalet rubricerade våldtäkter och jämför med befolkningsstatistiken så är det bara lite drygt 0,1% av männen som har blivit dömda. Det handlar, med andra ord, om en liten minoritet med skitstövlar som inte på något sätt är representativa för resten av befolkningen. Ett tämligen tunt underlag att generalisera utifrån.

Gemensamt för båda typer av debattörer är att man pekar finger istället för att försöka producera några lösningar. Debatten ifråga är snarare ideologisk. Å ena sidan har vi den tröttsamma trenden att utmåla invandrarna som ansvariga för alla problem i samhället från Sverigedemokraternas supportrar och liknande håll, å andra sidan har vi vänsterfeministernas lika tröttsamma tendens att kollektiv beskylla alla män för vad en minoritet ägnar sig åt. Ingetdera producerar några lösningar.
Så vad gör polisen? Tja, man har lanserat en ny kampanj som går ut på att dela ut armband med texten #tafsainte. Inte helt oväntat har det resulterat i viss kritik.

Alice Teodorescu sammanfattade i Göteborgs-Posten vad som är problemet med kampanjen.

Absurditeten nådde emellertid ny verkshöjd under måndagskvällen när rikspolischefen Dan Eliasson, tillika ansiktet utåt för polisens infantila #tafsainte-armband, intervjuades i Aktuellt. "Hur förhindrar man händer att begå beröring om någon vill göra det i ett publikhav där 20 000 människor böljar fram och tillbaka, det är inte helt lätt", sade Eliasson (4/7). För det första handlar det inte om "händer" som ingen äger eller har ansvar för. För det andra handlar det inte om "beröring" utan om övergrepp. För det tredje är det helt ointressant huruvida det är en enkel eller svår uppgift som åligger polisen, uppenbarligen misslyckas de med sitt uppdrag och för det är Eliasson ytterst ansvarig. 

Från Finland kommer rapporter från två stora festivaler som lockade 71 000 respektive 28 000 besökare. Inte ett fall av sexuellt ofredande eller våldtäkt har anmälts (Yle 4/7). I skrivande stund har 15 våldtäkter och ett 40-tal anmälningar om sexuellt ofredande anmälts efter två festivaler i Sverige (SVT 5/7). Är finländarna mindre anmälningsbenägna, är männen där mindre ohyfsade, de "patriarkala strukturerna" bortblåsta?

Oavsett hur det står till med etniciteten hos de inblandade så är det polisens jobb att förebygga den här typen av händelser. Av den senaste tidens händelser att döma så är det uppenbarligen inte säkert för kvinnor att vistas på den här typen av festivaler, alltså behöver säkerheten höjas. Då pratar man om mer patruller, kamerabevakning och liknande åtgärder. Saknas det inspiration så kan man ju se vilka mått och steg man brukar ta i samband med exempelvis större fotbollsmatcher för att undvika huliganer och andra våldsverkare. Det är dock en del av en sorglig trend, eftersom rikspolischefen Dan Eliasson tycks vara mer intresserad av ideologiskt positionerande än...tja, polisarbete. Det är inte heller bara #intetafsa-kampanjen som är pinsam, utan hanteringen av hela organisationen.

Sedan övergreppen blev kända har en hel del uppmaningar flugit förbi i sociala medier. Det varierar mellan att kollektivt skuldbelägga alla invandrare till att uppmana mig att prata med mina manliga bekanta om våldtäkter och normer. Då jag inte umgås med våldtäktsmän (och eventuella sådana skulle snabbt bli uteslutna ur min bekantskapskrets) ser jag inte direkt behovet. Det har däremot kommit förhållandevis få konstruktiva uppmaningar, som att begära att arrangörerna för festivalerna har bättre säkerhet och kamerabevakning. Låt oss undvika att försöka plocka ideologiska poänger eller peka fingrar, utan istället fokusera på konkreta förändringar för att förbättra säkerheten för alla festivalbesökare. Jag kan knappast med säkerhet säga varför ökningen har skett, men jag kan konstatera att folk har en större tendens att bete sig som idioter i grupp, det borde mobbingen i skolan vara ett så gott exempel på som något. Är alkohol inblandat så blir det ännu värre. Kanske borde man börja kolla där innan det kollektiva skuldbeläggandet sätter igång?
Det hade varit en bättre åtgärd än några plastarmband.

Moralpanikens återkomst

Varje generation har sin moralpanik, sägs det. På 50-talet var det serietidningar som var det stora hotet mot ungdomars mentala hälsa, på 80-talet hårdrocken, på 90-talet våldsamma filmer och på 2000-talet blev det TV-spelen som fick bära hundhuvudet. En del absurda påståenden gjordes, bland annat att TV-spel skulle göra att barnen förlorade kontakten med verkligheten och blev våldsamma. Forskning gjordes, och ingen seriös studie lyckades visa på ett samband mellan TV-spel och våld. Det forskningsläget har inte förändrats idag. Man har däremot sett vissa positiva effekter, som minskad reaktionstid, bättre utvecklat logiskt tänkande och förbättrad språkinlärning. Det varierar givetvis från genre till genre. 2007 läste jag journalistik på en folkhögskola och skrev mitt examensarbete om dator- och TV-spelsberoende, eller rättare sagt huruvida det faktiskt existerar. Bevisläget visade sig vara synnerligen problematiskt. Det finns behandlingshem, men det existerar ingen diagnos för sådant beroende. Debattörerna för förekomsten av datorspelsberoende är nästan uteslutna samma personer som driver behandlingshem och därmed profiterar på det. Så som den är så ger forskningen inga belägg för att dator- och TV-spelande skulle vara mer farligt eller beroendeframkallande än andra former av underhållning eller media. Moralpaniken från 90-talet har också sakta dött ner, allt eftersom TV-spel blivit en mer accepterad form av underhållning.

Det ändrades dock kvickt härom dagen när kriminologen Maria Dufva i en debattartikel i Aftonbladet påstod att TV-spelen lär ungdomar att mörda och våldta. Bakgrunden är de sexuella övergrepp som har förekommit på olika festivaler runt om i landet. Alla tycks i den här frågan sitta på egna sanningar, så det är knappast konstigt att de gamla vanliga syndabockarna dyker upp. Skribenten är förvisso kriminolog, men hennes resonemang har ingenting med vetenskap att göra, då det uteslutande bygger på anekdotisk bevisföring.

Så sitter vi här och river oss i skallen och undrar: hur kunde vi hamna här med våldtäkter i ett publikhav framför en efterlängtad konsert med Zara Larsson?
Det kan jag svara på. För det vet även min åttaåriga dotter. En kille i hennes klass lärde henne nämligen hur man har sex i spelet han spelade. Hur man kan gå på strippklubben Cheetah, köpa sex av en prostituerad som man sen kan döda med en yxa.

Jag är helt övertygad om att vi inte har en aning om vad våra barn möts av i dag – det sexuella tilltalet på nätet, i chattar, det ständiga tjatet om nudes (nakenbilder), hur de påverkas av musikvideos. Vi står i detta nu med alla anmälningar.
Var hamnar vi om tio år när våra GTA-spelande småbarn växt upp och fortsätter att leva ut värderingar de samlat på sig från alla timmar, dagar och år med spel som på olika sätt uppmanar till våldshandlingar?

Dufvas slutsats att TV-spelen är skulden till övergreppen tycks uteslutande bygga på en anekdot från hennes dotters klass. Till att börja med kan man reflektera över att GTA5 (de som kritiserar spelet har sällan någon koll på att spelserien har funnits sedan 1997) är ett spel med 18-årsmärkning. På grund av hur lagstiftningen ser ut så är märkningarna inte tvång, endast rekommendationer från utgivaren. De uppkommer dock ofta på god grund. Andra saker som man i Sverige måste vara 18 år för att göra är att dricka sprit på krogen, köpa porrfilmer eller gifta sig på eget bevåg. Man kan ju undra om föräldrarna som låter sina 10-åringar spela GTA låter ungarna ägna sig åt något av detta?
Vid den åldern kan barnen knappast själva gå in i affären och köpa spelet, så föräldrarna måste åtminstone varit delaktiga i köpet. Ägnade man då fem minuter åt att läsa på baksidan av förpackningen, där det av märkningen framgår att spelet innehåller våld, svordomar, droger och sex? Sannolikt inte.
Samma sak gäller de andra inslagen på nätet som Dufva klagar över. Om man som förälder har koll på vad barnen gör på nätet och vilka spel de spelar så behöver det inte vara ett problem. Det kräver dock engagemang, tid och ett visst mått av eget ansvarstagande. Krångligt? Jodå, men sedan när blev det en dans på rosor att uppfostra ett barn? I grunden handlar det om föräldrar som låter datorn agera barnvakt och inte engagerar sig i vad barnen sysslar med som letar efter behändig syndabock. Nu för tiden tycks det personliga ansvaret vara helt avskaffat, och det finns alltid mystiska strukturer, korrumperande spel och ondskefulla bolag som bär den yttersta skulden.
Visst påverkas barn om de bara sitter och spelar GTA, men de påverkas också om de konstant sitter och tittar på filmer med 15-årsgräns eller läser böcker med samma inslag utan föräldrarnas medverkan. Barn påverkas av alla intryck, det är en del av vad som kallas att "växa upp".
Anser man som förälder att det är för ansträngande så kanske man inte borde ha skaffat ett barn till att börja med. Att skylla på någon ny företeelse som man själv inte förstår är ingenting nytt, samma mönster har upprepats i årtusenden. Redan Sokrates beklagade sig över ungdomens förfall. Jag kan också ge mig tusan på att när sumerierna uppfann det skrivna ordet runt 3200 före kristus så beklagade sig de äldre generationerna över hur nedtecknade historier skulle fördärva ungdomen.

Vad gäller övergreppen och festivalerna så är det tvivelaktigt att just TV-spelen skulle ha en särskilt stor roll i det hela. I nuläget råder det delade åsikter om vems fel det hela är och alla tycks inse att just den egna förklaringmodellen är den enda rätta. Å andra sidan hävdas det från vissa håll att det bara är anmälningsgraden som har ökat och att alla män ytterst är ansvariga via någon slags "våldtäktskultur". Andra menar att integrationen är problemet och att förövarna är importerade från andra kulturer med tveksam kvinnosyn. Jag är inte arrogant nog att tro att jag sitter inne med sanningen, men uppenbarligen behöver man vidta mått och steg för att kvinnor ska kunna röra sig fritt på den här typen av festivaler utan att bli antastade. Vad jag däremot kan säga med säkerhet är att förövarna inte begick sexuella övergrepp för att spelat för mycket GTA. Dylika förklaringsmodeller är billiga försök att försöka applicera en enkel (och felaktig) förklaring på ett mer komplicerat problem. Situationen förbättras sannolikt av mer konkreta metoder och en nykter analys av problemet, inte genom att likt Don Quijote dra en lans mot påhittade väderkvarnar.