fredag 29 september 2017

Att demonstrera eller icke demonstrera

Om du inte har levt under en sten de senaste veckorna så vet du sannolikt att den nazistiska organisationen Nordiska Motståndsrörelsen (NMR) kommer att demonstrera i Göteborg imorgon. När jag säger "nazistisk" så är det inte ett generellt skällsord på samma sätt som ordet "fascistiskt" slängs runt till höger och vänster, utan att demonstranterna faktiskt är nazister. Man har inte ens godheten att dölja sina värderingar utan vill med våld etablera ett totalitärt styre, anser att förintelsen är påhittat av "den sionistiska lobbyn". Utöver det så är det samma saker som nazisterna under Hitler stod för. "Landsförrädare" ska avrättas, judarna ska rensas bort, etc. Som autistisk jude med ADHD så misstänker jag att jag själv står rätt högt upp på listan över folk som ska gallras bort om NMR får något att säga till om. Att demonstrationen ens får hållas är något anmärkningsvärt. Den ursprungliga rutten gick förbi den judiska synagogan, samtidigt som morgondagen är Jom Kippur, en viktig judisk högtid. Inför demonstrationen så "övade" NMR förra söndagen genom att hålla en otillåten demonstration där man bröt mot i princip alla riktlinjer polisen hade satt upp. Man var klädd i uniformliknande klädsel, sköldar, marscherade på led och såg i allmänhet ut som en betydligt mindre version av Nürnbergparaderna som hölls under Hitlers styre. Anständigheten ifrågasättes från ett flertal håll, bland annat av Göteborgs-Postens ledarskribent Adam Cwejman.

Söndagens marsch var en checklista över allt det som polisen anser faller under hets mot folkgrupp. NMR själva hävdar att ”testdemonstrationen” visar att hotet om att rapportera hets mot folkgrupp enbart var en bluff. De göteborgska söndagsflanörerna fick således bevittna en högst planerad och kalkylerad nazistmarsch mitt i staden som syftade till att testa polisens varningar. Resultatet har vi: NMR visar att de gör som de vill och högaktningsfullt struntar i polisens rekommendationer.
Polischefen Erik Nord avfärdade kritik från bland annat centerpartiets partiledare Annie Lööf som "faktaresistens" och hävdade stöddigt på sociala medier att det skulle vara olagligt för polisen att dirigera om demonstrationen till ett lämpligare område. Strax därpå gjorde kammarrätten det som Nord hävdade var olagligt: körde över polisen och förkortade demonstrationens rutt.
Personligen menar jag att det ligger inom lagutrymmet att dirigera om demonstrationen till någonstans på behörigt avstånd från centrum, exempelvis på ett öde fält i stadens utkanter där nazisterna kan gorma bäst de vill. Det förs från en del håll upp att det skulle handla om "yttrandefrihet". Vem som helst har förvisso rätt att ansöka om en demonstration, men det är ingen medborgerlig rättighet att få marschera genom centrala Göteborg. Det handlar dessutom om en grupp som uttryckligen vill störta den svenska staten, införa diktatur och genomföra folkmord på de av "fel" etnicitet. Vad är nästa steg? Att låta IS demonstrera? Det finns således ett antal lagliga vägar att hålla nazisterna borta men som av någon anledning inte har prövats.

Normalt sett är jag inte mycket för demonstrationer, men för en gångs skull tänker jag själv delta i en manifestation mot nazismen under morgondagen. Det här är däremot inte den stora motdemonstrationen från Heden som det skrivs om utan om en mindre manifestation på Järntorget som går ut på att inte agera publik åt nazisterna eller spela med i hela cirkusen som kommer att uppstå. Anledningen till att jag inte deltar i den stora motdemonstrationen är att jag, som trogna läsare säkert vet, har en kompromisslös inställning till politiskt våld. Efter att ha surfat in på demonstrationens evenemangssida på Facebook noterade jag oroväckande många kommentarer som ansåg att man borde ringa in och spöa upp nazisterna eller att syftet med all kamp var att "försätta motståndaren ur stridbart skick". Ovanpå det så deltar andra organisationer som AFA, vilka jag inte ser som särskilt mycket bättre än NMR, plus att diverse extremister från vänsterflanken tydligen åker till Göteborg via bussar för att slåss. Som extra krydda var det också diverse antiliberala tongångar och skitkastning mot de som hellre ville ha en fredlig manifestation, så jag skippar att delta i motdemonstrationen. Jag har en konsekvent inställning att politiskt våld är negativt, oavsett var man står ideologiskt. Tycker du att det är motiverat att misshandla folk vars åsikt du avskyr så kommer jag att motarbeta dig. Till skillnad vad som påstås så är det inte "modigt" eller "ansvarsfullt" att bruka våld mot meningsmotståndare. Det är reptilhjärnan som pratar och även om det känns tillfredsställande att ge en nazist en rak höger så löser det ingenting. Hittills har jag aldrig hört talat om några nazister som lagt ner sin ideologi för att de fått stryk, snarare tvärtom. Det ansvarsfulla är att arbeta med de svåra, långsamma metoderna för att få bort nazisterna från gatorna. Lagstiftning, politik och opinionsbildning är inte lätt och tar ofta tid, men ger en mer långvarig effekt än att mucka gräl med NMR. Jag vet också hur det sannolikt kommer att sluta, eftersom det har hänt förr. Nazisterna kommer att demonstrera och hundra gånger fler motdemonstranter kommer att dyka upp. De mer våldsamma grupperna kommer att flippa ur, gatstenar kommer att kastas, folk kommer att arresteras och tas i förvar av polisen. I slutändan kommer nazisterna att framstå som laglydiga medborgare medan motdemonstranterna framställs som halvkriminella ligister som bara är intresserade av att slåss. Av den anledningen är jag inte intresserad av att närvara och skänka någon form av legitimitet till en sådan motdemonstration. Det mer effektiva hade varit att inte dyka upp alls och lämna gatorna tomma. Därför kommer jag vara på Järntorget så att förhoppningsvis en del av exponeringen från media fokuserar på att det finns många som tar avstånd från nazisterna men som vägrar spela med i deras spel. I slutändan kommer nog, tyvärr, demonstrationen att bli den sortens gratisreklam som NMR är ute efter. Jag hoppas att på mitt håll kunna göra någon form av skillnad och att lugnare sinnen på sikt kan segra.

lördag 16 september 2017

Ett viktigt val

Då sade Jesus till dem: "Så given Kejsaren vad Kejsaren tillhör, och Gud vad Gud tillhör". Och de förundrade sig högeligen över honom. (Markusevangeliet 12:17)
 Citatet ovan är enligt somliga det första argumenten för den kristna sekularismen, med kyrka och stat som separerade enheter som var och en sköter om sitt eget område. Staten sköter om politiska verkligheten med skatter, lagar och styre medan kyrkan sköter om den spirituella världen. Med tanke på att det är kyrkoval imorgon så finns det anledning att reflektera lite extra över detta.
Är du inte medlem i Svenska Kyrkan så har du sannolikt ingen aning om att det är kyrkoval, vilka man väljer och till vad. Exponeringen i media tenderar att vara klen, valdeltagandet är oftast mycket lågt och kyrkopolitiken kommer oftast i skymundan. Lyckligtvis har jag satt in mig i alla aspekter av valet så att du ska slippa.
Inledningsvis kan det vara bra att konstatera att jag själv kandiderar för en nomineringsgrupp (parti), så jag är inte opartiskt. Läsare som vill ha en 100% objektiv bild av kyrkopolitiken gör klokt i att ta mina åsikter med en nypa salt.

Den vanliga politiken har partier, kyrkopolitiken har nomineringsgrupper, vilket i praktiken är nästan samma sak. Generellt sett så har kyrkovalet mer eller mindre samma politiska partier som man hittar i riksdagen. Officiellt sett så är det bara tre av de politiska nomineringsgrupperna som har samma namn som sina moderpartier: socialdemokraterna, sverigedemokraterna och centerpartiet. Även om de andra partipolitiska nomineringsgrupperna rent formellt är fristående så är det mest en fasad, de flesta har direkta eller indirekta kopplingar till riksdagspartierna. Dock finns det tre stycken partipolitiskt obundna nomineringsgrupper som fullständigt saknar koppling till riksdagspartierna: Frimodig kyrka, Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan (POSK) och min egen grupp Öppen Kyrka (ÖKA).

När det kommer till kyrkopolitiken så är det två saker som jag starkt opponerar mig mot: motståndare till kvinnliga präster och/eller samkönade äktenskap samt partipolitisk påverkan av kyrkopolitiken. Prioriteringen är i den ordningen, kan tilläggas. Här kanske mindre insatta läsare undrar varför man fortfarande diskuterar kvinnliga präster eller samkönade äktenskap, med tanke på att Svenska kyrkan numera har öppnat upp för bådadera. Frågan är, dessvärre, levande i allra högsta grad. Här är problemet mellan de tre partipolitiskt obundna nomineringsgrupperna. ÖKA driver en linje som sannolikt framstår som vettig för de flesta i samhället. Det ska inte vara någon skillnad mellan manliga och kvinnliga präster, kyrkan ska viga alla oavsett kön och vara välkomnande för alla, oavsett kön, etnicitet, sexuell läggning eller grad av aktivitet. Tyvärr är det här principer som POSK och Frimodig kyrka inte ställer upp på. Frimodig kyrka vill i praktiken ha det som på 1800-talet då kvinnor inte fick bli präster, homosexuella betraktades som syndare och bara de som var tillräckligt religiösa hade något att säga till om. Det är förstås inte det man säger rätt ut, men läser man mellan raderna så är det rätt lätt att se hur åsikterna egentligen går. POSK, å andra sidan, är en oerhört bred nomineringsgrupp. Så bred, faktiskt, att man verkar företräda alla åsikter, även de åsikter som går emot varandra. Bland annat anser man att det "finns plats i kyrkan för både perspektivet att kvinnor inte kan bli präster och perspektivet att kön är irrelevant". En liknande linje avseende samkönade äktenskap drev exempelvis POSK:s ordförande Hans-Olof Andrén i en debattartikel i Dagens Samhälle:

Frågan om samkönad vigsel är ett utmärkt exempel. Kyrkomötet har beslutat att både uppfattningen att äktenskapet omfattar även samkönade par, och uppfattningen att äktenskapet bara är till för man och kvinna, ryms inom kyrkans bekännelse och kan leva parallellt i kyrkan. Samkönade par har rätt till vigsel – och de flesta präster viger med glädje – men enskilda präster är inte skyldiga att viga. Detta förstår inte samhällspolitikern Stefan Löfven som nyligen uttalade att nya präster måste viga alla par. 
Men högkyrkliga och gammalkyrkliga behövs också i kyrkan, tillsammans med lågkyrkliga och folkkyrkliga – människor är olika, och för POSK är det viktigaste att evangeliet om Jesus Kristus förkunnas, i ord och handling. Förkunnelsen är naturligtvis nära förbunden med kulturfrågorna, såsom kyrkomusiken, körverksamheten och samarbetet med det lokala kulturlivet, och med bevarandet av kulturarvet i dess både materiella och immateriella form – debatten om den nya kyrkohandboken engagerade en stor del av kultursverige.
I verkligheten har POSK alltså ingen egentlig åsikt vad gäller den rätt viktiga frågan om samkönade äktenskap, de stöder alla åsikterna samtidigt. Emellanåt hör jag i diskussioner runt exempelvis kvinnoprästmotståndare att man nu borde lämna dessa personer i fred och låta dem hållas. Det finns poänger i att den här synen är en relik från förr och att vi inom en generation eller två sannolikt inte kommer ha kvar särskilt många sådana företrädare i Svenska Kyrkan. Numera prästviger man ju inte personer som anser att kvinnor inte kan vara präster. Däremot ställer jag mig emot att man ska lämna den typen av personer "i fred". Jag beklagar, men argumenterar du för diskriminering och negativ särbehandling utifrån en persons kön så förtjänar du inte att bli lämnad i fred. Antingen håller man käft eller så får man finna sig i att kritiseras. Det här att toleranta människor ska tolerera intolerans är ju ett problem som även förekommer i det sekulära samhället, bland annat i samband med Nordiska motståndsrörelsens kommande demonstration i Göteborg. Ska ett tolerant samhälle tolerera organisationer eller rörelser som vill införa ett intolerant samhälle? Den brittiske filosofen Karl Popper formulerade den så kallade "toleransparadoxen" runt detta dilemma.
Less well known is the paradox of tolerance: Unlimited tolerance must lead to the disappearance of tolerance. If we extend unlimited tolerance even to those who are intolerant, if we are not prepared to defend a tolerant society against the onslaught of the intolerant, then the tolerant will be destroyed, and tolerance with them. — In this formulation, I do not imply, for instance, that we should always suppress the utterance of intolerant philosophies; as long as we can counter them by rational argument and keep them in check by public opinion, suppression would certainly be unwise. But we should claim the right to suppress them if necessary even by force; for it may easily turn out that they are not prepared to meet us on the level of rational argument, but begin by denouncing all argument; they may forbid their followers to listen to rational argument, because it is deceptive, and teach them to answer arguments by the use of their fists or pistols. We should therefore claim, in the name of tolerance, the right not to tolerate the intolerant.
Popper menade således att ett tolerant samhälle måste förbehålla sig rätten att undertrycka intoleranta åsikter när det är åsikter som inte låter sig bekämpas med rationella argument. Så nej, jag anser inte att man ska tolerera intoleranta åsikter, oavsett hur jobbigt företrädarna för dessa anser att det är att bli kritiserad. För att återgå till POSK så verkar de dock ha en konsekvent linje: att göra kyrkan mindre demokratisk. Bland annat vill man att företrädarna högre upp än lokalnivå ska väljas via ombud, lite som de fungerar i det amerikanska presidentvalet. Resultatet blir att bara personer som är mycket engagerade i församlingen eller anställda i Svenska kyrkan har någon realistisk chans att bli valda, istället för att varje medlem har en demokratisk möjlighet att påverka valet av företrädare till alla nivåer. Om de vanliga medlemmarna tycks POSK för övrigt inte ha några högre tankar. I kyrkans tidning formulerade exempelvis deras ordförande Hans-Olof Andrén sig på följande sätt om de vanliga medlemmarna:
När man har så oerhört många medlemmar som är så oengagerade i kyrkan är det inte mycket värt att lyssna på dem, för de vet ju inget. Vi är glada för dem, det ger bra ekonomi, men de kan inte styra verksamheten.
Detta uttalande tog han sedan tillbaka, men det är inget jag lägger någon större trovärdighet vid. Mycket känns igen från POSK:s i övrigt elitistiska syn på Svenska kyrkan, där bara de som är tillräckligt aktiva, tillräckligt troende och tillräckligt kunniga ska ha något att säga till om. Samtidigt som exempelvis samkönade äktenskap fortsätter att vara en relevant fråga så vägrar POSK ha någon konkret åsikt utan gömmer sig istället under en paroll om "öppenhet". POSK:s öppenhet innebär dock att tolerera intoleranta åsikter istället för att driva på för en progressiv utveckling. Min egen nomineringsgrupp är däremot föredömligt tydlig på området.
Slutsatsen är att bland de partipolitiskt obundna nomineringsgrupperna så är POSK och Frimodig kyrka helt opålitliga. Den ena verkar vilja ha en kyrka där enbart de som är tillräckligt aktiva har något att säga till om medan båda är oförmögna att göra sig av med en gammal, utdaterad syn på kvinnor och HBTQ-personer.

Partipolitiken i kyrkan är i sig också ett problem. Officiellt sett så är kyrka och stat separerad, men i verkligheten så hänger sig staten i form av de politiska partierna envist kvar. Det är förståeligt, Svenska Kyrkan är Sveriges största organisation och det parti som kontrollerar kyrkomötet (kyrkopolitikens motsvarighet till riksdagen) har en mäktig röst till sitt förfogande. Det har också märkts av eftersom det allt oftare klagas över politiseringen av Svenska kyrkan och huruvida samfundet för en egen linje eller den linje som dikterats av riksdagspartierna. Det är också anmärkningsvärt med tanke på att andra religiösa samfund är fria från den sortens påverkan. Nu verkar dock intresset från de politiska partierna ha ökat eftersom Sverigedemokraterna uppgett att de ska storsatsa på kyrkovalet. Min personliga åsikt är att det är ett logiskt felslut att tro att en politisk ideologi skulle vara relevant i kyrkovalet. Nu riskerar vi att i kyrkopolitiken få samma infantila bråk runt Sverigedemokraterna som redan pågår i riksdagen. Det är synd, eftersom Svenska kyrkan är ett viktigt samfund som förtjänar bättre.

I slutändan, utifrån prioriteringen av mina egna frågor, väljer jag hellre en politiserad kyrka ett litet tag till om det leder till att förpassa motståndare till kvinnliga präster och samkönade äktenskap till historiens skräphög. De partipolitiska nomineringsgrupperna är åtminstone föredömligt tydliga på det området. Trots det rekommenderar jag var och en som vill ha en modern och progressiv kyrka fri från partipolitisk klåfingrighet att rösta på Öppen Kyrka, om inte annat för att hålla SD och svartrockarna på en armlängds avstånd. Och skulle ni bo i Örgryte pastorat i Göteborg (Härlanda, Björkekärr, St. Pauli och Örgryte församling) så vore det väldigt uppskattat om ni lade en röst på mig till kyrkofullmäktige. Jag lovar att stå upp för de frågorna och mota tillbaka intoleranta grupper så fort som tillfälle ges.

lördag 9 september 2017

Vinster och välfärden

Att ondgöra sig över privata företag i välfärden verkar vara på modet nu. Anledningen är, förstås, Ilmar Reepalus förslag om vinstbegränsning som väntas gå upp för omröstningen i riksdagen någon gång i mars. Förslaget är...problematiskt och har knappats följts av hyllningar. Bland annat har en av forskarna som ligger bakom forskningen Reepalu stödjer sig på menat att utredningen feltolkat hans slutsatser. En annan forskare som har skrivit två rapporter till utredningen har tagit avstånd från slutsatsen som dras av hans forskning och menar att det skulle leda till en helt förstatligad välfärdssektor, vilket "allvarligt skulle skada Sverige, dess tillväxt och allas vårt välstånd".
Det är vid det här laget en öppen hemlighet att Reepalus utredning är en beställningsvara från vänsterpartiet. Vid valet 2014 lade V i princip hela sin ansträngning mot vinster i välfärden och dess påstått förödande effekter. Man kan lätt dra paralleller mellan vänsterpartiets sjukliga fokus på privata entreprenörer inom välfärden och sverigedemokraternas fokus på invandringen. Oavsett vilket samhällsproblemet är så kan det lösas genom att kicka ut alla privata alternativ. Och höja skatterna. Halvt om halvt förväntade jag mig att socialdemokraterna låtit genomföra en medvetet usel utredning för att sedan kunna avvisa den med anledning av responsen från remissinstanserna och det klena forskningsstödet. Av allt att döma verkar man dock ha målsättningen att faktiskt ta upp förslaget till riksdagen. Det spelar inte direkt någon roll i slutändan, eftersom varken Alliansen eller Sverigedemokraterna vill ha vinstbegränsning, så förslaget kommer ändå inte att röstas igenom. Alla blocken är dock glada eftersom man efter en undermålig mandatperiod nu kan fokusera på lite klassisk höger/vänsterpolitik. 

Sådär i efterhand ifrågasätter jag dock om ens förslagets förespråkare vet vad de egentligen föreslår. Mycket tyder nämligen på att så inte är fallet. Läser man rubrikerna så hävdas det att utredningen föreslår en vinstbegränsning på sju procent. En del på vänsterkanten har ställt sig frågan vad som är så fasansfullt med den siffran. Sju procents vinst är fortfarande vinst. Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg frågade bland annat på Twitter:

Problemet är att den frågan visar hur dåligt insatt Lindberg är i förslaget. Både Svenska Dagbladets ledarskribent Fredrik Johansson och den borgerliga skribenten Rebecca Weidmo Uvell går på sina respektive håll igenom vad som är problemet. Vinsten beräknas inte på intäkter, utan på operativt kapital. Operativt kapital är, för den oinvigde, ett företags tillgångar. Exempelvis lokaler, utrustning, arbetsredskap, etc. Just där ligger problemet, eftersom en privat skola som äger sina egna lokaler exempelvis har ett större operativt kapital än en skola som hyr sina lokaler. Investeringar såsom anställda, fortbildning och liknande räknas inte in i det operativa kapitalet. Vinsten är alltså inte baserad på företagets slutresultat, utan på dess redan existerande tillgångar. Problemet är också att det raljeras över utdelningar, men vinst är inte nödvändigtvis utdelning. En vinst är, rent strikt, vad som är över efter att inkomster och utgifter räknats ihop. Om jag exempelvis driver ett företag och har en miljon i utgifter men två miljoner i intäkter så har jag en vinst på en miljon kronor. Det påstås att det inte är någon fara så länge men återinvesterat i verksamheten, men det påståendet visar också att man inte har någon koll på hur ekonomi fungerar. Eventuell vinst investeras nämligen i början av nästa räkenskapsår. Det finns alltid en vinst eller förlust i slutet av året, beroende på hur bra det har gått för ett företag. Först när man sätter budgeten för nästa år kan man besluta om eventuella nyinvesteringar eller utdelningar baserade på förra årets siffror. Men om staten innan dess har beslagtagit all vinst över en viss nivå så blir det svårt. Ibland kanske man inte heller vill investera en vinst utan bygga upp en buffert för oförutsedda kostnader eller väntade investeringar. Det här är förutsatt att vinsttaket baseras på rörelsens omsättning istället för det operativa kapitalet. Vinstbegränsning baserad på det operativa kapitalet är en dödsstöt för små företag som inte äger sina egna lokaler. Den sortens företag har nämligen ett operativt kapital ganska nära noll kronor. Det är för övrigt just de invändningar som Martin Runsten, som refererades ovan, tog upp i sitt avståndstagande till förslaget. Huruvida intentionen med förslaget är att i smyg avskaffa den privata sektorn inom välfärden eller om politikerna är så okunniga inom ekonomi att de inte inser det själva låter jag vara osagt.

Sedan kommer vi till sjukvården. Privata vårdcentraler, läkare och dylikt inkluderas inte i förslaget. Istället vill man tillsätta en ny utredning för att utreda hur man ska göra vinstbegränsningar inom vården.
Men vinsttaket gäller inte alla, privata vårdcentraler, sjukgymnaster och privatläkare är inte inkluderade i förslaget, istället vill regeringen tillsätta en ny utredning för att hitta andra sätt att begränsa vinsterna.
– Vi vill ta tillvara på fackens synpunkter och se hur man kan reglera sjukvården men vinstjakten ska ta slut även i sjukvården, det behöver de cancersjuka och de multisjuka, säger Ulla Andersson (V).
Den nya utredningen om att begränsa vinster i välfärden ska vara klar i juni.
Uttalandet om ta tillvara på fackens synpunkter ska ses med hänsyn till att utredningen sågades av både läkarförbundet och vårdförbundet i april. Faktum är att vem som helst med marginell insyn i sjukvården inser att det är en korkad idé. Det är vid det här laget väl känt att den offentliga sjukvården är överbelastad. Det är högt tryck på vårdcentraler, sjukhus, för få anställda och inte tillräckligt många vårdplatser. Det finns flera anledningar till detta, men den höga belastningen är ett faktum. Privata alternativ innebär därför en viktig avlastning för den offentliga sjukvården. Patienter skrivna på privata vårdcentraler är patienter som inte bidrar till trycket på de offentliga motsvarigheterna. Detsamma gäller naturligtvis alla specialistmottagningarna. Tanken att de läkare, sjuksköterskor, undersköterskor och medicinska sekreterare som jobbar inom de privata omedelbart skulle kunna slussas över till den offentliga sjukvården är naiv. Det finns inte kapacitet för de patienter som skulle behöva tas över och det är långt ifrån säkert att alla dessa anställda skulle söka sig till den offentliga vården. Det finns oftast anledningar till att sjukvårdspersonal väljer att inte arbeta inom offentlig sektor. Även om bara en liten del av den privata sjukvården skulle behöva slå igenom på grund av vinstbegränsningar så skulle det innebära ett anmärkningsvärt högre belastning på den offentliga sjukvården, en verksamhet som redan nu går på knäna. Det är knappast någon underdrift att påstå att ett sådant förslag skulle vara katastrofalt för sjukvården.

Förhoppningsvis kommer detta ändå inte att innebära några problem, eftersom det inte finns någon majoritet i riksdagen som stöder förslaget om vinstbegränsningar. Trenden är dock oroande, eftersom det är en fråga där det är väldigt lätt att måla upp en falsk konflikt. Den genomsnittlige väljaren vet sannolikt inte vad skillnaden är mellan vinst på omsättning eller vinst på operativt kapital, likaså i vilken utsträckning den offentliga sjukvården är i behov av den privata sektorn för att inte överbelastas. Eftersom det sannolikt kommer att bli en valfråga nästa år så gör kritiska läsare klokt i att förhålla sig skeptiska till påståenden om ondskefulla kapitalister som plundrar skolan/sjukvården. Vad jag personligen undrar är om vänstern själva inte vet vilken katastrof deras förslag skulle innebära, eller om de vet men struntar i det för att det ligger i linje med deras ideologi. Inget av svaren är särskilt uppmuntrande.