Våld är våld

En gammal dikt av Gustaf Fröding lyder så här:

Nu är jag led vid tidens schism
emellan jord och stjärnor.
Vår idealism och realism,
de klyva våra hjärnor.
Det ljugs, när porträtterat grus
får namn av konst och fägring.
En syn, som svävar skön och ljus
i skyn, är sann som hägring.
Men strunt är strunt och snus är snus,
om ock i gyllne dosor,
och rosor i ett sprucket krus
är ändå alltid rosor.

Eventuella snusare bland mina läsare får ursäkta parallellen, men diktens innebörd är att någonting dåligt fortfarande är dåligt oavsett hur vackert man paketerar det. Politiskt våld har diskuterats efter att Svenska motståndsrörelsen attackerade en antifascistisk demonstration i Kärrtorp, Stockholm, där polisen var dåligt förberedd och underbemannad.  Nu ska det bli ytterligare en demonstration, något som ser ut att bli en gigantisk historia. Gott så.

Trogna läsare av bloggen vet att jag avskyr våld som politisk metod, oavsett från vilket håll det kommer. Jag har ingen romantisk bild av den ädle revolutionären, osjälviskt kämpandes mot en korrupt regim. Tvärtom är jag en realist, och vet att för varje förtryck som störtas så finns det åtminstone två väpnade uppror som har ersatt en dålig regim med en värre regim.
Franska revolutionen, exempelvis, resulterade trots sin ädla stridsrop om "frihet, jämlikhet och broderskap" i ett skräckvälde där "revolutionens fiender" (dvs. adeln och prästerskapet) systematiskt blev avrättade. Därefter vände sig revolutionärerna mot varandra. Det hela slutade först 1799 när Napoleon tog makten.
Ryska revolutionen, å andra sidan, ersatte en enväldig monarki med Sovjetunionen, en av de värsta regimer som någonsin har existerat. Det går att hitta mer exempel i nutid. Egypten avsatte Mubarak men förde över makten till religiösa fundamentalister, varpå militären senare tog över makten åter igen. I Syrien förs inbördeskriget mellan en korrupt regim och rebeller till stor del bestående av religiösa fundamentalister och terrorister som Al-quaida. Oddsen att en demokratisk regim ska uppstå ur det hela måste ses som mikroskopisk.

Samtidigt har icke-våldsamma uppror lyckats betydligt bättre. Mahatma Gandhi besegrade Storbritannien och vann självständighet åt Indien utan att avlossa ett enda skott, Martin Luther King Jr bekämpade framgångsrikt rasismen i USA med samma metoder. Det finns inga goda argument för ett väpnat uppror, och i en demokratisk stat måste allt politiskt våld fördömas.
Denna insikt har dock, tragiskt nog, inte nått fram till alla. Petter Larsson på Aftonbladet kultur ondgör sig i en artikel över att staten i en handlingsplan jämställer högerextrema rörelser med den "autonoma vänstern", vilket är ett fint ord för "vänsterextremism". Larsson menar att:

Det enda som motiverar att de förs ihop i samma handlingsprogram är att de ibland är redo att använda icke statligt sanktionerat våld i politiska syften – vilket är allvarligt, men det har vi redan en polis och en säkerhetspolis som ska hantera.
Och även den ihopbuntningen spricker betänkligt.
Jihadisterna verkar ointresserade av Sverige. De ägnar sig åt väpnade strider i fjärran länder, med Stockholmsbombaren 2010 som ett av få skrämmande undantag.
Nazisterna har tillgång till vapen och sprängmedel. De begår många och mycket grova våldsbrott, inklusive mord och dråp. De riktar sitt våld mot breda samhällsgrupper, som hbtq-personer, invandrare och vänsteraktivister.
De autonoma saknar riktiga vapen, grovt våld är mindre vanligt och de angriper mest nazister, högerradikaler och poliser. Men aldrig vanligt folk.

Att vänsterextremister anfaller "nazister, högerradikaler och poliser" skulle alltså vara någon slags förmildrande omständighet. Med samma retorik skulle man kunna säga att Hitler, som "bara" hade ihjäl runt åtta miljoner människor, skulle vara en bättre människa än Stalin, som hade ihjäl runt 20-60 miljoner.
Vem vänsterextremisterna anfaller är fullständigt irrelevant, våld är våld. Det finns en tendens att framställa antifascistiskt våld som lite "finare" än det som högerextremisterna använder sig av, men anfaller ju bara människor som har "fel" åsikter. På samma sätt skulle säkert de högerextrema hävda att deras våld är motiverat, eftersom de anfaller "landsförrädare", "mångkulturalister" eller vilka skällsord som nu är på modet.
I slutändan blir det ohanterligt, eftersom man inser att politiskt våld, från höger eller vänster, enbart handlar om att misshandla de som man anser har "fel" åsikter.
Oavsett vilka goda föresatser en organisation säger sig ha så är användningen av politiskt våld i sig odemokratiskt. En demokrati bygger på principen att varje man eller kvinna har en röst och att konflikter löses genom civiliserade samtal och debatter. Folk som spöar upp sina meningsmotståndare gör det för att de tycker att deras egen åsikt är så ofelbar att meningsmotståndare inte ens ska få ha rätten att yttra sig.
Det är en metod som dikaturer använder.

Därför går det inte heller att framställa vänsterextrema rörelser som bättre än de högerextrema. Att det finns goda ideal bakom våldet är en klen tröst för de som blivit misshandlade eller fått sin egendom förstörd av vänsterextrema manifestationer som spårat ur. Våld är trots allt våld, och kan aldrig ursäktas.

Nej, Reinfeldt ska inte be om ursäkt

I förra veckan gick en stor man ur tiden. Nelson Mandela, 95 år gammal, avled omgiven av sina nära och kära. Det är sorgligt, men han levde ett lång liv och det som han åstadkommit kan inte förnekas.
Mandela var den där typen av politiker som världen borde ha mer av, som efter 27 år i fängelse väljer att försonas med sina fiender istället för att utkräva hämnd. När var den senaste gången som någon på fullt allvar pratade om försoning i politiken? 

Vila i frid.

Knappt har dock kroppen svalnat förrän asgamarna börjar samla sig. Den här gången är det Aftonbladets Åsa Linderborg och socialdemokraten Carina Hägg som kräver att Fredrik Reinfeldt ska be om ursäkt för moderaternas hållning till ANC, Mandelas parti, för 30 år sedan.Aftonbladet hakar ivrigt på, och i ett typiskt exempel på brist på omdöme så startar man nu en namninsamling. En del påståenden kastas vilt, som att moderaterna skulle ha "motarbetat kampen mot apartheid". Riktigt så enkelt var det nu inte. De flesta partierna var överens om att apartheid var en styggelse, men däremot så var inte moderaterna överens om det bästa sättet att bekämpa det. Bo Lundgren, före detta partiledare för moderaterna, skrev i en debattartikel i Svenska Dagbladet härom dagen:

– Skälet var naturligtvis att Sverige som land i ytterst liten grad kund påverka utvecklingen i Sydafrika. Den svenska lagstiftningen hade heller inte fått någon konkret efterföljd i något annat land.
Mot den bakgrunden ansåg Moderaterna, förklarar Bo Lundgren, att Sverige i stället skulle sträva efter bindande beslut i FN:s säkerhetsråd om ”gemensamma åtgärder som kan innebära påtryckningar mot Sydafrika och markera sin beredskap att delta i av FN:s säkerhetsråd beslutade internationella sanktioner.”
– Målet för vår politik var, som framgår av partimotioner, att Sydafrika på fredlig väg avskaffar apartheidsystemet, att demokrati införs och att de mänskliga rättigheterna respekteras.

Till saken hör också att ANC:s militanta gren var stämplad som en terroristorganisation  och sysslade med väpnad kamp mot apartheidregimen. Till skillnad från Åsa Linderborg så anser jag rent principiellt att våld aldrig är en acceptabel lösning. Faktum är att icke-våldsamt motstånd har gett betydligt bättre resultat än våldsamt, det är bara att titta på exempel som Mahatma Gandhi eller Martin Luther King, och så fort båda sidorna tar till vapen så blir det en slags rysk roulette om vilken regim som kommer att sitta efter att krutröken har skingrats. Många beväpnade uppror mot diktatoriska regimer har resulterat i nya förtryck och tyranner, måhända med en annan partifärg. Mot bakgrund av det så fanns det fog att vara försiktig med vilka rörelser man villkorslöst ger sitt stöd.
När Mandela frigavs så hade han all möjlighet att utkräva hämnd, ingen hade hindrat honom. Han hade utan några större problem kunnat fylla fängelserna med sina politiska motståndare. Men Mandela visade sig vara exceptionell och valde att förlåta sina fiender och blicka framåt, snarare än att älta gamla oförrätter.
Att detta skulle hända kunde naturligtvis inget parti i Sverige känna till, och det var fullt motiverat att moderaterna var försiktiga med sitt stöd.

Vidare så visar Åsa Linderborg med önskvärd tydlighet att hon inte har förstått någonting om vad Nelson Mandela pratade om. Mandelas väg handlade just om att förlåta gamla oförrätter och blicka framåt, medan Linderborg tycks ägna oproportionerligt mycket tid åt att älta 30 år gamla uttalanden och vara bitter över halvt inbillade kränkningar. Mandela skulle ha släppt det och varit nöjd med att moderaterna i dagsläget står på hans sida.
Saken är ju också att om vi ska älta gamla oförrätter och skelett i garderoben så har vänsterblocket en hel kyrkogård. Vi har vänsterpartiet förnekelse av "Kirunasvenskarna", socialdemokraternas spionage på landets medborgare (IB-affären) och införandet av det Rasbiologiska institutet efter en S-motion, och det är bara en droppe i havet. Man lär också hitta kompromisslöst stöd till regimer som var precis lika ruttna som apartheidregimen (Pol Pot i Kambodja, exempelvis).

Poängen är att den sortens ältande är helt meningslöst. Alla partier har gamla försyndelser och skelett i garderoben, men det är inte konstruktivt att haka upp sig på vad någon sa för 30 år sedan.
Snarare borde man följa Mandelas exempel och blicka framåt, förlåta sina meningsmotståndare och se hur man ska kunna lösa morgondagens problem.