En villkorslös kapitulation

Den i särklass mest aktuella politiska frågan nu i juletider är den så kallade Decemberöverenskommelsen. När Sverigedemokraterna torpederade regeringens budget förra månaden så ställde de flesta in sig på ett nyval. Det var också det som diskuterades i debattartiklar, nyhetsinslag och korrespondens inom partierna. Valet i mars tycktes oundvikligt.

Trodde vi, ja.
I själva verket satt regeringen och Alliansen och snickrade i lönndom på en uppgörelse för att lösa regeringskrisen. Uppgörelsen offentliggjordes i lördags, och kallas kreativt nog för Decemberöverenskommelsen. Strax därpå avblåstes nyvalet. Så vad innebär överenskommelsen, rent konkret?

Den cementerar fyra punkter, som i korthet går ut på att oppositionen dels ska släppa fram det största blockets kandidat som statsminister, dels lägga ned sina röster om det finns risk för att budgeten inte går igenom och dels inte bryta ut enskilda delar ur budgeten. Utöver det så ska blocköverskridande samtal äga rum inom politiken som rör försvaret, pensionerna, energin och säkerhetspolitiken.
Det senare är ett meningslöst tillägg, eftersom dylika samtal redan äger rum på samtliga dessa områden, essensen är snarare att oppositionen ska lägga sig vid budgetomröstningen.
Finkänsligt undviker man att nämna den faktiska anledningen till uppgörelsen. Det pratas givetvis om gemensamma överenskommelser för att säkra minoritetsregeringars stabilitet, men för alla inblandade är det uppenbart att uppgörelsens funktion är att minimera Sverigedemokraternas inflytande.

Bortser man från det så är det fortfarande ingen bra överenskommelse. Oppositionen må debattera, men så fort ett politiskt beslut kopplas till budgeten så har man förbundit sig att lägga ned sina röster. Risken finns alltså att en stor mängd av regeringens propositioner under den kommande mandatperioden kopplas till budgeten för att dra maximal nytta av avtalet. En svag opposition är inte heller bra för demokratin. Snarare så är en regering bäst och skarpast när den har en aktiv och fungerande opposition. Men berövar man oppositionen ett av de viktigaste vapnen, hotet att rösta mot regeringen vid budgetpropositionen, så riskerar vi att få en opposition som håller ett högt tonläge men sedan snällt lägger sig när det är dags för omröstning.
Reaktionerna har inte heller varit överförtjusta. Så mycket som en tredjedel av väljarna anser att överenskommelsen är odemokratiskt, rapporterar SVT.

De som tycker att det är odemokratiskt har fått stöd av bland andra EU-parlamentarikern Peter Eriksson (MP), tidigare språkrör för partiet. 

– Här finns ett stort demokratiskt problem. Man kringgår i själva verket de vanliga demokratiska spelreglerna där majoriteten i riksdagen och de valda församlingarna skall styra, sa han till SVT Nyheter i går. 

Även på högersidan, framförallt hos Moderaterna, har det hörts kritik, bland annat från tidigare partiledaren Ulf Adelsohn och EU-parlamentarikern Gunnar Hökmark som båda har varit öppet kritiska. 

Men den tillträdande moderata partisekreteraren Tomas Tobé slår ifrån sig kritiken.      – Vi sköter de demokratiska spelreglerna genom att vi också skall ha en aktiv och fungerande opposition.

Mikael Odenberg, tidigare gruppledare för moderaterna, kallar även på DN debatt överenskommelsen för en kapitulation. Så varför är borgerliga väljare förbannade? Sanna Rayman på svenska dagbladets ledarsida skriver också om det aktuella ämnet.

Men avsaknaden av oppositionspolitik är inte det enda som förargar borgerliga väljare. Det finns även principiella sidor av det här och frågan är om inte dessa lockar fram flest kraftuttryck. 

Det första problemet är att överenskommelsen inte syftar till att bygga politiska majoriteter. Det är en fullt legitim aktivitet i ett parlament. Nej, överenskommelsen syftar istället till att slippa göra det. Hela idén är att en regering inte ska behöva ha majoritet i riksdagen för sin ekonomiska politik. För många skaver den tanken betänkligt. 

Vidare: Det normala efter att en regerings budget faller är att den antingen avgår och ombildar eller utlyser nyval. Löfven har inte gjort något av detta, utan rundar hela det gängse förloppet och behåller makten. Alliansen bistår och hävdar att man slutit en överenskommelse som visar att Socialdemokratin inte längre är solen som allting kretsar kring. Nåja. Vilken himlakropp S är kan vi tvista om, men garanterat är S det enda partiet som kan få motståndarens hjälp att ducka en regeringskris efter en fälld budget.

I Sverige har vi redan ett system som är konstruerat att underlätta för minoritetsregeringar. Det har tjänat oss väl. Den senaste regeringskrisen vi hade var för 50 år sedan, och sedan dess har landet i huvudsak regerats av minoritetsregeringar som sökt majoritet i varje specifik fråga. Reinfeldt gjorde det, Persson gjorde det, men Stefan Löfven har sedan tillträdet verkat förutsätta att det är oppositionens demokratiska plikt att stödja hans budget. Det har pratats om utsträckta händer, men alla trevare från socialdemokraterna har haft ett enda syfte: att bryta upp Alliansen. Inget borgerligt parti med vettet i behåll accepterar sådana förutsättningar. Överenskommelsen sätter också spiken i kistan för Löfvens försök att bryta upp blockpolitiken. Snarare blir det två tydliga block som står i opposition till varandra. Det är också sannolikt att regeringen gör en tydligare vänstersväng nu än tidigare. Dels för att man inte längre behöver förhålla sig till Alliansen, och dels för att vänsterpartiet nu har blivit vågmästare. Eftersom skillnaden mellan blocken är så små så kan vänsterpartiet fälla regeringen om de deklarerar att de inte längre anser sig ingå i samarbetet. I så fall så är regeringen inte längre det största blocket, utan måste släppa fram Alliansen. Knappast en ideal situation.

Vi har också frågan om Sverigedemokraterna, som ju är det egentliga anledningen till att överenskommelsen över huvud taget har träffats. Lyssnar man på SD:s retorik så har de länge framställt sig själva som "det enda riktiga oppositionspartiet", mot bakgrund av att de övriga riksdagspartierna i praktiken har precis samma invandrings- och integrationspolitik. Det har mest varit tomt prat, fram tills nu. Uppgörelsen ger SD en lysande möjlighet att peka med fingret och utropa "vad var det vi sade?".  Mattias Karlsson, deras vikarierande partiledare, var inte heller sämre än att han tog tillfället i akt och formulerade en debattartikel i Aftonbladet. På kort sikt så kommer uppgörelsen att hålla SD borta från politiskt inflytande i riksdagen, men på lång sikt så kommer det att gynna partiet. Källan till SD:s stöd är en polariserad invandrings- och integrationspolitik där det bara i nuläget finns två extrempunkter. Tutar man på som vanligt och tror att SD kommer att ha förångats till 2018 så har man fel, den taktiken har misslyckats i åratal. Mer troligt är snarare att SD ökar sitt stöd till nästa val, på bekostnad av de övriga partierna. Debatten har redan börjat luckras upp lite från kristdemokraternas sida. Tiden lär utvisa om det var en prioritering forcerad av det hotande nyvalet eller något som håller sig i längden. Nyvalet var inte en optimal lösning, men den nuvarande situationen är desto mer problematisk. Anmärkningsvärt är att Alliansen uppenbarligen såg SD som ett så stort problem att man ansåg det mer fördelaktigt att i praktiken kapitulera under resten av mandatperioden. Det ska bli intressant att höra hur diskussionerna runt överenskommelsen går hos Allianspartierna.

Fortsätter mandatperioden i samma spår som hittills är sannolikheterna dock goda för att vi kommer att ha en annan politisk majoritet 2018, och ett ännu mer problematiskt SD.