Eftersom statskassan inte är oändlig och det finns ett antal olika budgetposter som konkurrerar om uppmärksamhet så är det nödvändigt för politiker att göra avvägningar om var pengarna gör mest nytta. Hur mycket ska gå till försvaret? Sjukvården? Arbetsmarknadsåtgärder? Infrastruktur? Invandring? Utbildning? Eftersom det är en omöjlighet att ge alla precis vad de behöver så kommer en del prioriteringar oundvikligen att behöva göras. Det är inget fel med det, vad som är fel är när man låtsas som om politik inte handlar om att ställa grupper mot varandra samtidigt som man brutalt skär ner på en mindre röststark grupp för att man kan.
Under den senaste tiden har LSS-lagen varit under konstant diskussion. Diskussionen kom egentligen igång när regeringen 2016 i ett regleringsbrev till Försäkringskassan instruerade myndigheten att "bryta utvecklingen av antalet timmar inom assistansersättningen". Bakgrunden var att kostnaderna för LSS gradvis hade ökat genom åren, det var den utveckling som regeringen ville bryta. Trots att man med en dåres envishet hävdade att regleringsbrevet inte var en instruktion att öka avslagen så kan en person med grundläggande kunskaper inom matematik räkna ut att det är struntprat. Om den nuvarande utvecklingen är att kostnaderna ökar så finns det bara två sätt att bryta den utvecklingen på: skära ner på det beviljade stödet eller se till så att kostnaden förblir densamma. Eftersom det senare är svårt att balansera så blir ju den säkra lösningen att avslå ansökningar i så hög grad som möjligt. Från Försäkringskassan låter det förstås annorlunda. Ett vanligt argument är att myndigheten måste förhålla sig till svensk lag och är tvingad till att ge avslag, oavsett om de vill eller ej. Henrik Petrén, generalsekreterare för Riksförbundet för Rörelsehindrade Barn och Ungdomar, skriver i en debattartikel i Dagens samhälle att Försäkringskassan tvärtom har haft en mycket aktiv roll i avvecklingen av LSS.
Försäkringskassan beslutade redan 2007 att införa en mer restriktiv tolkning av det för lagen centrala begreppet grundläggande behov. Man gjorde det utifrån ett snävt, enligt min mening felaktigt, urval av formuleringar i lagens förarbeten om integritetsnära behov. Det stämmer att Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) i en dom 2009 har bekräftat denna tolkning, men det var alltså Försäkringskassan som initierade den tillämpning som vi nu ser följderna av.Utöver det så har Försäkringskassan varit väldigt restriktiv i sin tolkning av domarna, med en del absurda resultat. Sannolikt är detta av lojalitet till den politiska ledningen. Regeringen vill spara in pengar, så Försäkringskassan använder sig av de ursäkter som de kan hitta.
Ett annat påstående brukar vara att så mycket som tio procent av medel som utbetalas från LSS. Siffrorna brukar frekvent lyftas upp av företrädare för Försäkringskassan och barn- och äldreminister Åsa Regnér. Det har dock visat sig att det fullständigt saknas belägg för den siffran. När TV4:s kalla fakta granskade LSS-frågan så visade det sig att det inte finns någon källa på siffran, utan det är en kvalificerad gissning. Den här gissningen har sedan fått vara källa för det påstått omfattande fusket inom LSS. Att det emellanåt förekommer fusk är det sannolikt ingen som säger emot. Det är däremot en stor skillnad på utbrett, organiserat fusk och enstaka fall. Det förekommer fall av fusk inom i princip varenda skatt eller bidrag som vi har i landet. Uppenbart är att Försäkringskassan började gräva upp domar och tillämpa dem mer restriktivt först när man fick direktiv av regeringen att öka avslagen. Ursäkterna man använt har mest varit just ursäkter.
Trodde man att det inte kunde bli värre så fick man dock bli besviken under den senaste veckan.
I november förra året så fryste regeringen ett fleral beslut om assistansersättning. Anledningen var att vänta in utredningen som förväntas bli klar i oktober som ska komma med förslag på hur LSS kan utvecklas. Beslutet var i grunden bra, eftersom det åtminstone gav andrum till de som i nuläget uppbär assistansersättning. Hade man förhoppningen att utredningen skulle vara progressiv så fick man tyvärr bli besviken. SVT avslöjade att utredarens förslag helt enkelt gick ut på att avskaffa LSS för gamla och barn. Idén är, mer konkret, att ersätta LSS för gamla med kommunens äldreomsorg och att ersätta LSS för barn med två nya insatser. Det handlar inte helt om att slänga ut folk i kylan, men de kommer att innebära kraftiga försämringar. Att ersätta ett fungerande stöd med nya och oprövade åtgärder leder sällan till en positiv utveckling, och äldreomsorgen är ingen adekvat ersättning för LSS. Utredarens direktiv har uppenbarligen varit att i såpass hög grad som möjligt spara in pengar. Det bör påpekas att förslaget inte är definitivt, men det är osannolikt att utredningen skulle göra en 180-graderssväng under de drygt åtta månader som är kvar. Den beräknas också vara färdig efter valet, vilket gör att sittande regering slipper göra nedskärningarna till en valfråga.
Ska man vara krass så har det där med funktionsnedsattas rättigheter aldrig stått särskilt högt upp på socialdemokraternas dagordning. Andra, mer röststarka grupper har varit prioriterade. Funktionsnedsatta utgör inte en särskilt stor minoritet och är inte alltid så pålitliga väljare. En del har inte orken, eller förmågan, att sätta sig in i de politiska partierna och många har svårt att faktiskt ta sig till vallokalerna och rösta. Det är ingen grupp man vinner några val på och som man tryggt kan nonchalera utan att det har någon större påverkan på valresultatet. Åtminstone är det så som större delen av del politiska partierna tycks resonera. I dagsläget finns det egentligen bara två partier som med någon trovärdighet försvarar LSS: Liberalerna (som införde lagen 1994 när de fortfarande hette Folkpartiet) och Vänsterpartiet. Det är förstås extra beklämmande för socialdemokraterna som har självbilden av ett parti som står upp för de svaga i samhället. Försämringarna av LSS, en grupp som i högsta grad tillhör samhällets mest sårbara, är något man bör ha i åtanke nästa gång Sverige utmålas som en humanitär stormakt. De politiska signalerna som skickas är föredömligt tydliga: mer pengar till statskassan är värt några tusen funktionsnedsatta människor.
