Idealister har nämligen sällan tänkt igenom det praktiska i deras politik, resonemanget brukar vara att så länge som tanken är god så får det kosta hur mycket som helst.
Några som är mindre bekymrade över småsaker som finansiering är Feministiskt Initiativ. Dagens Nyheter intervjuade Gudrun Schyman häromdagen inför Almedalen. Tidigare så har man intervjuat partiledarna för varje riksdagsparti, en dag var, och behandlas plötsligt FI som om de redan satt i riksdagen. Svaren ger emellanåt ett lite väl...idealistiskt intryck.
Många anser att det viktigaste för jämställdheten är en stark ekonomi som kan finansiera välfärden. Vad har Fi för politik för att gynna näringslivets förmåga att skapa välstånd?
– Vi har inte haft möjlighet att utarbeta någon specifik politik för det. Vi är helt och hållet en volontärorganisation. Det gör att vi har inte utvecklat politik på samtliga områden. Men problemet är ju inte pengarna utan hur de fördelas.
Det där med finansiering är alltså inte så viktigt, menar Schyman, det är ju bara att "fördela". Det finns gott om övriga exempel på tvetydighet i artikeln. Man anser inte att Sverige blir säkrare mot ett vapenskramlande Ryssland med ett större försvar, men ger inga konkreta exempel på vad som i så fall skulle vara en god säkerhetspolitik. Man vägrar också kalla sig ett vänsterparti, för att i nästa andetag meddela att FI kommer att stödja Stefan Löfvens teoretiska vänsterregering, om man ens kommer in.
Det ska betonas: Feministiskt Initiativ är ett vänsterparti, faktum är att de är Vänsterpartiet med mer fokus på feminism. Det är väl i sig inte särskilt förvånande, med tanke på vilket parti Schyman tidigare var partiledare för. Själv anser jag att FI behövs, utanför riksdagen. De är effektiva för att påminna riksdagspartierna att inte negligera jämställdhetsfrågorna, däremot så är deras politik båda kostsam och av tvivelaktig effektivitet. Det faktum är FI inte ens har förklarat hur de tänker finansiera sina förslag borde säga en hel del. Partiet är starkt ideologiskt, kostnader, finansiering och dylikt är mindre viktiga så länge saken är god.
Några som däremot räknat är Liberala Ungdomsförbundet (LUF). I en rapport med namnet "En halv biljon" har man räknat ut den sammanlagda kostnaden för FI:s förslag. Man har använt kostnadsberäkningar som antingen gjorts av andra politiska partier eller sakkunniga. Resultatet är att FI:s förslag brakar loss på 488 miljarder, lite drygt en halv biljon och motsvarande ungefär halva 2013:s statsbudget. Komponenten i FI:s budget som kostar mest är arbetstidsförkortning till sex timmar, något som i sin tur mer eller mindre är saxat från V:s partiprogram. Kostnaden bara för det är ungefär 250 miljarder i uteblivna intäkter, något som gärna vänsterpartister också kan ta fasta på. Mycket av förslagen är också av tveksam effektivitet när det gäller jämställdheten.
Gudrun Schyman har lovat besked om finansiering under Almedalen, vilket kommer att bli mycket intressant. En del har man redan nämnt, som att ta bort jobbskatteavdraget för "höginkomsttagare" eller att skära ned i försvaret. Det räcker dock inte på långa vägar, utan det kommer att behövas enorma skattehöjningar och/eller nedskärningar för att finansiera. Huruvida det faktiskt blir några konkreta besked, eller fantasiräkningar av den typen man får när Sverigedemokraterna räknar på hur mycket man skulle tjäna in med en minskad invandring återstår att se.
De som ser FI som ett realistiskt alternativ i riksdagsvalet bör dock tänka ett steg till. Ett realistiskt parti har också en realistisk finansiering av sina förslag. Att lova saker motsvarande halva statsbudgeten utan att svara på hur det ska finansieras är inte realistiskt, det är populistiskt.
Men det är ju som bekant lätt att lova saker med andras pengar.
