Diskussionen handlade dessvärre inte om varför SD hade växt och hur de övriga partierna kan få bukt med det, utan åt att skjuta budbäraren. Dagens Media skriver om reaktionen på Metros undersökning:
Framför allt kritiseras Metro och undersökningen för att den bygger på en självrekryterad webbpanel, där alltså deltagarna själva anmäler sig till panelen, vilket gör att det råder osäkerhet kring hur pass representativt urvalet är.
Dessutom kritiseras Metro för att slå fast att SD är Sveriges största parti. På Metros Facebook-sidarasar just nu debatten. ”Lugnt, dessa undersökningar är väldigt opålitliga, låg nivå Metro”, ”Att ni inte skäms för Metro!” och ”Ni har i mina ögon tappat ALL trovärdighet”, lyder några av kommentarerna.
En av de övriga som kritiserar mätningens metoder är Novus VD Torbjörns Sjöström som i en intervju i Medievärlden ondgör sig över sättet som Yougov rekryterar sina paneler på och menar att undersökningen inte borde ha publicerats. Novus är en konkurrent till Yougov, så Sjöström är knappast särskilt opartisk i frågan. Det är dock talande att första reaktionen är att skylla på budbäraren när något publiceras. I dagarna publicerade GP sin opinionsmätning gjord av Sifo, och där hamnade SD på något mer blygsamma 17,8 procent, men fortfarande en klar ökning på 2,6 procent, samtidigt som både Moderaterna och Socialdemokraterna blöder väljare. Trenden är alltså tydlig: SD ökar kraftigt. Det är mindre relevant om de ligger på 17, 20 eller 25 procent, eftersom de fortsätter att bli större. En av anledningarna är att invandrings- och integrationspolitiken i Sverige är extremt polariserad.
I grova drag finns det två politiska positioner i den frågan. Å ena sidan har vi SD:s perspektiv. Har beskrivs invandring som källan till i princip varenda samhällsproblem och om inte annat en oerhörd dränering av skattepengarna. Det finns ingen gräns på hur stora besparingar man kan göra eller reformer man kan bekosta så länge invandringen anpassas till "normala nivåer".
Å andra sidan har vi positionen som alla andra intar, men den blir mer extrem ju längre ut till vänster man kommer på den politiska skalan. Här framställs invandring å ena sidan enbart som en vinstaffär. Några problem med den existerar inte, utan den berikar enbart landet ekonomiskt, kulturellt och socialt. Svårigheter med integrationen bortförklaras i regel som "strukturell rasism" bland de utan utländsk bakgrund.
Ingen av dessa positioner stämmer, utan sanningen ligger troligtvis någonstans mitt emellan. Invandring, precis som allt annat, har både fördelar och nackdelar. Den har kostnader, men också förtjänster. Dessvärre har vi i åratal haft en värdelös integrationspolitik. Det har resulterat i framväxten av etniska enklaver i form av förorter och ett stort antal människor som aldrig lyckats komma in i arbetslivet. Problemet är att alla politiska ståndpunkter som är avlägset kritiska till den förda invandringspolitiken brukar följas av indignerade påståenden om att man "fiskar i grumliga vatten"eller "gynnar SD". Ihärdar man kommer i regel anklagelser om "rasism", ett begrepp som i dagsläget verkar ha urvattnats helt och hållet. SD får inte röster för att runt 17-18 procent av befolkningen är rasister, de får röster för att många väljare är oroliga över frågor om invandring, integration eller tiggeri och vill ha lösningar. När resten av partierna deklarerar att det inte finns något problem så återstår således bara ett alternativ.
Efter valet 2014 verkar dock saker och ting sakta förändras bland de borgerliga partierna. Fler och fler börjar prata om att man måste diskutera invandringsvolymerna och ta mer kritiska perspektiv. På ledarsidorna har det också skett en välkommen förändring. Främst är GP:s ledarsida, som under Alice Teodorescu utvecklats från en fullständigt intetsägande ledarsida till en skarp arena för opinionsjournalistik. Man har kritiskt skrivit om integration och invandring ur ett liberalt perspektiv utan att sno SD:s argumentation rätt av. Från vänstern tycks man istället anse att anfall är bästa försvar. Aftonbladets ledarskribent Karin Pettersson luftade i en krönika en absurd konspirationsteori där all kritik av invandringspolitiken var en del i någon slags diabolisk borgerlig plan.
I och med Sverigedemokraternas framgångar i opinionen har regeringsunderlaget för Allianspartierna smält undan. Den som vill ha en högerregering – och det vill dessa opinionsbildare hemskt gärna – måste fundera över andra alternativ.
För den borgerliga ledarskribent som hatar sossar, men inte har några stora problem med att samarbeta med ett parti med rötter i nazismen, en kulturrevolutionär med nationalistiskt agenda och en partikultur som genomsyras av rasism, så finns lösningen nära till hands.
Om Sverigedemokraterna bara fostras till en svensk variant av norska Frem-skrittspartiet kan Sverige få en ny regering där skatterna pålitligt hålls nere och vinstfesten i välfärden kan fortsätta.
För att komma dit är det dock viktigt att sänka tröskeln till samarbete när det gäller migration och integration.
All opinionsjournalistik runt frågan handlar alltså inte om genuina åsikter, utan om en ondskefull plan för att integrera SD som en del av det borgerliga regeringsunderlaget 2018. Så kan det ju vara.
Det mer realistiska alternativet är att det börjar bli allt mer uppenbart att den förda integrationspolitiken inte håller i längden och att den måste ses över. För att det ska ske behövs en öppen och förutsättningslös debatt och inte att man tragglar på i samma spår som tidigare. Avdramatiseras frågan och diskuteras som vilken annan politisk fråga som helst så kommer SD med största sannolikhet att tappa väljare, för det är så missnöjespartier fungerar.
Alternativet, att låtsas som att det regnar och att allt är perfekt som det är kommer sannolikt leda till att Metros opinionsundersökning blir verklighet vid valet 2018.
