Fel beslut av fel anledningar

Bland vissa människor finns det en näst intill religiös vördnad för folkomröstningar och deras demokratiska perfekthet. På papperet låter det utmärkt. Väljarna får säga sitt och politikerna har en folkvilja att rätta sig efter. Demokrati in action. I praktiken är det inte riktigt så enkelt.

I Sverige har vi traditionellt haft folkomröstningar i två typer av frågor: antingen symboliska men lättbegripliga frågor (exempelvis höger/vänstertrafik) eller frågor där politikerna inte velat ta ansvaret själva utan skjutit över det på folket (exempelvis kärnkraften). Den representativa demokratin innebär precis som det låter, att man med jämna mellanrum väljer folk för att representera väljarna. Det är så systemet ser ut, och oftast sträcker sig inte väljarnas påverkan längre än så.
Det finns goda anledningar till varför.

När Lissabonfördraget debatterades runt 2004-2005 så fanns det en del som hävdade att det bord folkomröstas om frågan i Sverige. Det var i praktiken samma EU-kritiska falanger som opponerar sig mot allt unionen sysslar med, dvs. vänsterpartister och sverigedemokrater. Under den tiden var jag aktiv i Liberala Ungdomsförbundet, och eftersom Folkpartiet var positiva till fördraget så fanns det i skriftlig form på partiexpeditionen för de som var intresserade av att läsa på. Jag bläddrade som hastigast igenom fördraget, vilket bestod av ett par hundra sidor skriven på samma byråkratiska fackspråk som brukar prägla lagförslag. Min första tanke var hur den genomsnittlige väljaren möjligen skulle kunna fatta ett informerat beslut i de länder som folkomröstade. 

Politikerna som vi väljer in har avsatt arbetstid för att sätta sig in i lagförslag. De har också en stab med experter, sakkunniga och utskott med samma syfte. Vanligt folk har inget av dessa, vilket innebär att man har sämre förutsättningar att begripa vad förslaget egentligen handlar om.

Det visade sig att nej-sidornas kampanj i Irland, det enda landet som folkomröstade, till stor del handlade om annat än Lissabonfördraget. Bland annat påstods det att länder skulle kunna tvingas in i EMU och att "polacker" skulle komma och ta alla jobb. Varken Euron eller arbetskraftsinvandring berördes av Lissabonfördraget. Majoriteten av väljarna begrep helt enkelt inte vad det var de röstade om, en så god illustration av bristerna med direktdemokrati som något.

Man kan med lätthet dra paralleller till Storbritanniens folkomröstning om utträde ur EU. Kampanjen har handlat förvånansvärt lite om sakfrågor, istället har det varit mest skrämselpropaganda. 

Bland annat har man från utträdessidan påstått att Turkiet kommer att vara medlem i EU inom fyra år, ett påstående som ingen seriös bedömare håller med om. Utöver detta är man arg på invandrarna. Exakt vad det är invandrarna gör verkar variera. Ena sekunden är de alla parasiter som är arbetslösa och lever på bidrag, andra sekunden så tar de alla jobben från hederliga människor. Att de här två påståendena är varandras motsatser verkar inte bekymra Brexit-förespråkarna.

Brexit-sidan vann dock i omröstningen, men mycket tyder på att en del britter nu har börjat ändra sig när konsekvenserna av ett utträde ur EU blivit mer konkreta. En hel del frågor behöver besvaras om vad utträdet rent konkret innebär för Storbritannien och resten av EU. Från Brexit-sidan har man mer eller mindre målat upp guld och gröna skogar. Man ska ha fortsatt tillgång till EU:s inre marknad på samma sätt som Norge eller Schweiz, det ska inte innebära några förändringar för britter som studerar eller arbetar i andra EU-länder och invandrarna ska naturligtvis ut omgående.
Verkligheten lär bli en annan. Både Norge och Schweiz har aldrig varit med i EU, men är viktiga samarbetspartners för unionen. Storbritannien har i åratal förhandlat till sig det ena undantaget efter det andra, vilket irriterat andra EU-länder. Sannolikt är en del intresserade av att visa att det kostar att lämna unionen. Intrycket förstärktes ytterligare av att EU-kommissionens ordförande, Jean-Claude Juncker, menade att det inte kommer att bli någon "vänskaplig skilsmässa".

Jean-Claude Juncker, EU-kommissionens ordförande, har tidigare meddelat att han vill se att EU omgående förhandlar med Storbritanniens om landets utträde. Han vill därmed inte vänta tills Cameron avgår som premiärminister under partikongressen i oktober.
– Britterna har beslutat att gå ur EU, så det finns ingen mening att vänta till oktober med att försöka förhandla om villkoren för deras utträde. jag vill starta omedelbart, sa Juncker till tyska tv-kanalen ARD under fredagen.

Enligt BBC ska Cameron nu därför vara under hårt tryck från Bryssel att snabba på "skilsmässan" med EU. Enligt Juncker ska separationen från Storbritannien inte vara "en vänskaplig separation" men tillägger att det helelr inte var någon "tajt kärleksaffär" ändå. Han konstaterar ytterligare att den brittiska regeringen bör aktivera utträdesklausulen snarast, oavsett hur "smärtsam" processen än må vara.

Mycket tyder på att man nu kvickt vill få ut britterna ur EU-parlamentet och inte dra ut på processen.
Vad som händer därefter är till stor del osäkert, men personligen går jag på den förutsägelse som Expressens ledarsida skrev tidigare i veckan:

Investerare och företag kommer att söka sig ifrån London och andra brittiska städer för en plats innanför EU:s tullunion och i jakt på den inre marknadens alla ekonomiska fördelar.
EU överlever en brexit. Det finns också de som hävdar att EU-samarbetet på sikt skulle gynnas utan den ständiga brittiska bromsklossen. För britterna skulle tiderna bli tuffa, betydligt värre än att nesligt åka ur fotbolls-EM. Här är en möjlig framtidsbild:
David Cameron tvingas att avgå som partiledare och premiärminister. Londons förre borgmästare Boris Johnson tar över. Splittringen inom tories fördjupas på grund av alla djupt besvikna EU-anhängare i partiet.

Den finansiella flykten från City blir större än befarat. Paris och Frankfurt växer kraftigt som finansiella centra. Pundet når nya bottennivåer mellan Dover och Calais. Osäkerheten om Kungadömets framtida avtal med EU dränerar landet på kapital.
Boris Johnson upptäcker att EU håller vad man sagt: britterna får ingen gräddfil via någon norsk EES-lösning. Angela Merkel och andra EU-ledare vill inte skapa några prejudikat som skulle vitalisera EU-motståndet.
Skottland folkomröstar igen och det blir ett rungande ja för att lämna Storbritannien. Tvärtemot Boris Johnsons långdragna utträdesförhandlingar får skottarna ett snabbspår och blir EU-medlem 1 januari 2018.
Vid det här laget går den brittiska ekonomin på kryckor. Johnson tvingas bryta sitt löfte om att inte höja några skatter och britterna har upptäck jättenotan för EU-utanförskapet. Näringslivsorganisationerna rasar mot att regeringen inte har nått någon frihandelsuppgörelse med EU. För sin politiska överlevnads skull tvingas Boris Johnson utlysa en ny folkomröstning. Och torsdag den 21 juni 2018 vinner stanna-sidan stort.

Just biten om Skottland blir extra roande, då man från skottarnas sida har meddelat att man tänker utlysa en ny folkomröstning om utträde. Skottlands utträde från Storbritannien, det vill säga.

Storbritannien kommer att lämna EU och vid lunchtid på fredagen berättade Skottlands försteminister Nicola Stugeon att de kan komma att utlysa en ny folkomröstning om självständighet.
Hon sa under presskonferensen att hon vill göra klart för de andra ledarna inom EU att Skottland har röstat för att de vill vara kvar i EU-samarbetet.
– Det är ingen tvekan om att gårdagens resultat representerar en signifikant och grundläggande förändring av de omständigheter som rådde när Skottland röstade mot självständighet 2014, sa Nicola Sturgeon.

Anledningen är att skottarna är avsevärt mer positiva till EU är resten av britterna. Nästan två tredjedelar röstade för att vara kvar i unionen. Det är också intressant att när det röstades om skotsk självständighet 2014 så sades det från britternas håll att det var viktigt att hålla ihop och inte bryta unioner. Lite drygt två år senare verkar den motsatta principen gälla när det avser Storbritannien och EU. Utträdet visar alla tecken på att bli extremt turbulent.
Hur det går sedan får framtiden utvisa. Sannolikt upptäcker man från britternas sida att allt inte är guld och gröna skogar utanför EU och att det inte enbart var de illvilliga invandrarna som var orsaken till alla samhällsproblem. En del tyder på att ekonomin och handeln kommer att gå ännu sämre utanför EU. Måhända kommer Storbritannien krypande tillbaka till EU om ett antal år.

Hela debaclet visar dock med påtaglig tydlighet om varför viktiga och komplexa samhällsfrågor inte ska lämnas till folkomröstningar. Ofta blir slutresultatet att folk röstar på en dålig lösning av helt fel anledningar.

På korståg mot verkligheten

Begreppet "åsiktskorridoren" myntades 2013 av statsvetaren Henrik Oscarsson. Själva korridoren, menade Oscarsson, var det svängrum av åsikter man kunde yttra i den offentliga debatten utan att bli påhoppad. Han menade att vissa åsikter, trots att de hade relativt stort stöd hos allmänheten, sällan eller aldrig diskuterades i media. I korthet handlar teorin om korridoren om en koncensuskultur som utgår från aktörerna i den offentliga debatten där "felaktiga" åsikter tystas ner. Sedan dess har begreppet huvudsakligen hamnat om invandrings- och integrationspolitiken. 

I takt med att invandringspolitiken har börjat luckras upp och det inte längre automatiskt är ett uttryck för rasism eller främlingsfientlighet att diskutera området på ett kritiskt sätt så har det blivit mer nyanserat på flera av tidningarnas ledarsidor. Det finns ett undantag, givetvis. Aftonbladet.
Förra veckan skrev Karin Pettersson en kolumn där hon framförde teorin att det existerade en konspiration för att "svartmåla Sverige". Medan övriga skribenter bekymrat tittar på arbetslösheten och den ekonomiska utvecklingen menar istället Pettersson att allt är bättre än någonsin. Alla som hävar motsatsen är helt enkelt "domedagsprofeter".

Att fundera på vad som kan göras åt allt detta är en viktig uppgift. Men den totala svartsyn och ensidiga svartmålning av Sverige som pågår är bisarr och verklighetsfrånvänd. Och en usel utgångspunkt för ett samtal om ­politik. Sverige är inte ett u-land. Våra för­orter är inte Mogadishu. Brottsligheten ökar inte och inte arbetslösheten heller. Tvärtom, som sagt. Kreditföretaget Moodys kom också med en annan rapport i veckan, om svensk integration. 

I den påpekas att de senaste decenniernas invandring är en av förklaringarna till dagens höga tillväxt i Sverige. Den typen av självklarheter är i dagens diskussionsklimat närmast revolutionära. Låt mig också bemöta en given ­invändning mot denna inopportunt ljusa bild. Nej, jag hävdar inte att styrkan i svensk ekonomi beror på Stefan Löfven. Den är resultatet av decennier av investeringar i kunskap, fred på arbetsmarknaden, öppenhet mot omvärlden, framgångsrika svenska företagare, hög tillit och låg korruption. För att bara nämna några saker. Som dessutom många gånger hänger ihop.

Något dessförinnan hade ledarsidan också argumenterat att man skulle lägga ner det finanspolitiska rådet, eftersom det var alltför kritiskt till regeringens politik. Eftersom rådet består av nationalekonomer så riktades också en känga mot nationalekonomi som vetenskaplig disciplin. Det är nämligen ingen riktig vetenskap, utan består mest av små seminarier där "gossar i olika ålder uppskattande grälar med varandra". På twitter uttryckte Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg också att han ansåg nationalekonomi vara en "pseudovetenskap".
Så tycks det ofta vara i Aftonbladets värld. Forskning är utmärkt så länge den håller med de egna åsikterna, men så fort den har en avvikande uppfattning så förvandlas den omedelbart till "borgerlig propaganda".
Gällande Karin Petterssons påståenden om hur lysande det går för Sverige så sågades dessa relativt snabbt av nationalekonomen Tino Sanandaji. I korthet menar han att Karin Pettersson vinklar sanningen genom att använda källor utan trovärdighet och frikostigt tolkar siffror så att de visar det som hon själv vill. Hans inlägg nedan är mycket läsvärt och går igenom felen mycket bättre än vad jag skulle kunna göra.


I fredags var det således dags igen, då Karin Pettersson åter igen för fram samma tes som förra gången.

Vad får man säga och inte säga i det här landet egentligen?Vilka uppfattningar är legitima att uttrycka och vilka får aldrig utrymme?I en nyutkommen studie framgår att det finns en åsikt som varit i stort sett totalt mörkad och tystad på de stora tidningarnas ledarsidor de senaste åren. Denna ytterst kontroversiella hållning är att det faktiskt kan finnas något positivt med invandring.

Låt oss först notera ironin i detta. I åratal målade diverse SD-supportrar i kreativa ordalag upp bilden av en mystisk konspiration som täckte hela landet. Alla mediehus, samtliga riksdagspartier och myndigheter var involverade i denna konspiration för att dölja "massinvandringens" effekter. Teorin var konstant även under den tid som invandringen inte utgjorde något problem. Vem som var ansvarig för denna konspiration rådde det delade meningar om. Vissa menade att det var den Stora Judiska Konspirationen™ som låg bakom för att på sikt utplåna det västerländska samhället genom import av illvilliga muslimer.
Jahapp.
Nu är det istället Aftonbladet som för fram en liknande teori. Alla är inblandade i en konspiration för att svartmåla invandringen.Som bevis för hon fram forskningsantologin Medierna och Migrationen samt Jesper Strömbäcks bok Utan invandring stannar Sverige.
Påpassligt nog har Tino Sanandaji åter igen varit framme och sågat båda skrifterna.

Jesper Strömbäck är en medieprofessor som arbetat för Reinfeldt och är betald lobbyist för Timbrosfären i invandringsfrågor. Hans bok ”Utan invandring stannar Sverige” påstås vara en forskningsöversikt men består till stor del av tankesmedjerapporter av Norberg, Segerfeldt, Scocco och dylikt. För många grova sakfel i boken för att bemöta, men här är några exempel:
”Om man gör tankeexperimentet att invandringen hade upphört 1990 hade Sverige inte haft 9,7 miljoner invånare. Då hade Sverige haft 8,3 miljoner invånare” 

Ett intressant påstående med tanke på att Sverige redan 1990 hade 8.6 miljoner invånare och sen dess har haft födelseöverskott bland utrikes och inrikes födda. Som vanligt är källan inte forskning utan en konsultfirma Strömbäck betalat! ”För att ta reda på detta gav jag i uppdrag till konsultfirman Sweco att undersöka hur Sveriges demografi hade sett ut om Sverige inte hade haft någon invandring under de senaste 25 åren”
Metoden förklaras inte, men liknande skräpsiffror har tagit fram genom att dra av utvandring utan hänsyn till att samma person kan flytta ut flera gånger, rentav per år.

Det finns ett flertal övriga exempel som tas upp, men det framkommer i tämligen hög grad att Strömbäck i högre grad är en betald lobyist än en oberoende forskare. Metoder hänvisas inte, faktafel förekommer inte och analysen är bristfällig. Vad gäller påståendet om ledarsidornas påstådda partiskhet:

Medieprofessorn har kommit fram till detta genom att använda sin pinsamt inkompetenta pamflett om invandringens nationalekonomiska vinster som måttstock för att utvärdera ledarsidor: ”Överlag är det väldigt få ledarartiklar som förmedlar en positiv gestaltning av invandring och integration, även om det finns åtskilligt med forskning som visar att invandring bidrar positivt till Sverige (för en översikt, se Strömbäck 2016). En betydligt större andel artiklar skjuter in sig på invandringens negativa sidor och problem förknippade med invandring och integration” 

Strömbäck och hans medförfattare har sen subjektivt avgjort att endast 4 procent av ledarna i DN 2010-2015 har gestalterat invandring positivt. Den enda ledarsida som varit balanserad är Aftonbladets. Ledarartiklarna och hur de har bedömts redovisas inte. 

Det räcker att konstatera att subjektiva bedömningar av en invandringsaktivist inte är forskning. Strömbäck far ofta fram i media med uttalanden som "Att medierna skulle mörklägga något bär enligt min bedömning starka drag av konspirationsteori". Ni kan själva avgöra hans trovärdighet nästa gång media citerar honom som bevis på att de inte mörkar.

Överlag så finns det väldigt lite som stödjer Karin Pettersson och Aftonbladets teori om en sammansvärjning bland media. Nu är det dessutom ett par snäpp värre, då man menar att alla andra tidningar är vridna, endast Aftonbladet är opartiskt.
Jag läser själv en hel del ledarartiklar, och jag kan inte åminna mig att Aftonbladets ledarsida särskilt ofta varit överdrivet nyanserade när det kommer till invandrings- och integrationspolitiken. Snarare har man varit de mest rabiata motståndarna mot eventuella kritiker. Huruvida det utgör en "balanserad" rapportering lämnar jag åt betraktaren att avgöra. Med den bakgrunden så är Petterssons agerande mer logiskt. Ledarsidan kan inte med någon större trovärdighet byta spår och plötslig börja anföra en något mer kritisk linje till den förra invandringspolitiken. Man har helt enkelt målat in sig i ett hörn. Istället väljer man att likt Don Quijote dra sin lans mot mystiska mediekonspirationer, åsiktskorridorer och andra väderkvarnar.

Utöver detta så har Jesper Strömbäck, som Aftonbladet frikostigt använder sig av, uttryckligen sagt att påståenden om att media mörkar, enligt honom själv, "bär starka drag av konspirationsteori".
Det kan man tycka vad man vill om, men om man försöker driva en tes om att medierna mörkar så bör man rimligtvis inte som bevis föra fram skrivelser av en debattör som anser att folk som pratar om den typen av mörkning är konspirationsteoretiker.
Det är vad man kallar att skjuta sig själv i foten.