Vem är det som kör egentligen?

Efter mer än fyra månaders tjafs så fick Sverige äntligen i fredags en regering, men hur stabil den är lär bli en annan fråga. Har man, som undertecknad, följt turerna så vet man att det har varit en hel del drama. Till slut blev det klart att socialdemokraterna fortsätter att sitta i regering tillsammans med miljöpartiet, dock beroende av passivt stöd från centerpartiet och liberalerna som slöt en överenskommelse med regeringsblocket. Det så kallade "januariavtalet" mellan S/MP och de liberala partierna specificerar ett antal reformer som regeringen förbinder sig att initiera, exempelvis inom arbetsmarknaden, bostadsmarknaden och företagande. Den här överenskommelsen har lett till blandade reaktioner, både bland höger- och vänsterblocket. På den mer konservativa sidan så är stämningen inte helt lysande och många moderater och kristdemokrater tycks ha känslan av att ha blivit förrådda av de liberala partierna, i synnerhet centerpartiet. Exempelvis kallade kristdemokraternas kandidat till Europaparlamentet, Sara Skyttedal, centerpartiet för "quislingar". Det är lätt att förstå upprördheten. Både Liberalerna och Centerpartiet gick på val på att avsätta Stefan Löfven och göra moderaternas Ulf Kristensson till statsminister, men sedan väljer man istället att göra tvärtom.

Spelplanen kompliceras också av vänsterpartiet. När avtalet mellan C/L och S/MP slutligen hade spikats så visade det sig att vänsterpartiet övervägde att rösta ner regeringen. Något konkret budskap levererades inte förrän  några dagar innan den tilltänkta omröstningen skulle äga rum, sannolikt för att vänsterpartiet ville maximera den dramaturgiska effekten. Slutligen lyckades socialdemokraterna få med vänsterpartiet på tåget, men Jonas Stöstedt hotade med misstroendeförklaringar längre fram.

Låter det alltför tillkrånglat? Bra.
Anledningen är att det är alltför tillkrånglat. Det finns en regering, men det är oklart vem, om någon som faktiskt styr den. Regeringen har i praktiken två samarbetspartners med i sig motstridiga krav och som i praktiken kan fälla Löfven när som helst. Samtidigt som hans parti släpper igenom en politik som de är fullständigt emot så pratar Sjöstedt om "hemliga avtal". En del undrar ju, med viss rätt, om socialdemokraterna vid sidan om har lovat att kringgå delar av överenskommelsen som fattades med de liberala partierna. Detta fick moderaternas ekonomisk-politiska talesperson Elisabeth Svantesson att helt enkelt kalla avtalet mellan L/C och regeringen för "januariblåsningen".

Enligt Svantesson riskerar uppgörelsen att komma att kallas för ”januariblåsningen”. Hon menar att det redan fanns en majoritet i riksdagen för stora delar av de förslag som C och L målat ut som eftergifter från Stefan Löfven.
– När jag går igenom punkterna ser jag att det redan i dag finns en majoritet för två tredjedelar av de punkterna. Stefan Löfven har fått precis som han ville, han har dragit vinstlotten. Han får fortsätta som statsminister om det här blir fallet, han har också splittrat Alliansen. Den är nu död.
– Många av de reformer som nu genomförs hade genomförts i alla fall. Därför så konstaterar jag att de eftergifter han gjort, priset för dem har varit ganska lågt.
I går slog V-ledaren Jonas Sjöstedt fast att hans parti inte är redo att släppa fram Löfven som statsminister. Statsministeromröstningen har nu skjutits upp till på fredag.
Sjöstedt kräver förhandlingar och eftergifter. Det betyder enligt Svantesson att uppgörelsen, där det slås fast att V inte ska ges inflytande över den politiska inriktningen, är på ett sluttande plan.
– Från början har vissa partier sagt att V ska hållas utanför allt inflytande. Nu är det ju ironiskt nog det är de som sitter på vetoknappen. Det verkar också pågå förhandlingar mellan Stefan Löfven och Jonas Sjöstedt.

Göteborgs-posten ledarskribent Alice Teodorescu menade också att avtalet mer eller mindre var ett fiasko för de liberala partierna med alltför motstridiga villkor.

Det som satt klausulen ur spel, enligt Sjöstedt, är en överenskommelse mellan honom och Löfven ”som ni aldrig kommer att få se”. För att verkligen förnedra Lööf och Björklund förtydligade han i en av de efterföljande intervjuerna också att: ”Klausulen finns bara kvar på ett ställe – i överenskommelsen. Där förekommer den som en plågsam påminnelse för C och L om deras fiasko”. 

Ett fiasko är vad det är, minst sagt. C, L och V försöker på olika vis göra gällande att Löfven minsann inte kommer att kunna köra över (någon) av dem trots att hans ”löften” i praktiken är motstridiga. Men vad har de att sätta emot? Ska de hota med att avsätta honom – med SD:s stöd – trots att Löfven när som helst kan svara med att utlysa nyval? Varför skulle de göra det när alternativet, så som de har utmålat det, är början på slutet för svensk demokrati? Denna pikanta omständighet är Löfven givetvis högst medveten om, vilket också är anledningen till att han kunnat spela ut C, L och V mot varandra.

Konkret så har vi alltså tre parter där alla försöker framställa det som om de i lönndom överlistat de andra två och nu är de som håller i taktpinnen. I verkligheten så ligger det väldigt lite substans bakom Sjöstedts hot om misstroendeförklaringar. Vänsterpartiet har ingen majoritet på egen hand, vilket behövs för att en sådan ska gå igenom. För att få igenom en misstroendeförklaring så behöver man göra det som man hela tiden beskyllt Alliansen för, ta hjälp av Sverigedemokraterna. Dessutom kan det bli något svårt för vänsterpartiet att rättfärdiga för väljarna varför man stödjer det konservativa blocket för att fälla en socialdemokratisk regering. I själva verket så har vänsterpartiet mer eller mindre gjort sig irrelevanta under de kommande 3,5 åren. Hotet om misstroendeförklaringar, påstående om mystiska avtal och liknande är endast varmluft för att blidka de egna väljarna. Expressens krönikör Lotta Gröning gör en liknande analys:

Det var Jonas Sjöstedt som satte bollen i rullning. Ett avgörande skäl till att släppa fram regeringen var enligt Sjöstedt löften från Stefan Löfven att vänstern skulle få inflytande över politiken. Därmed var paragrafen om att Vänsterpartiet skulle hållas utanför politisk påverkan borta. Sjöstedt konstaterade, att det finns ett papper som ingen kommer att få se, som bekräftar uppgörelsen.

Stefan Löfven har hittills inte sagt något som stärker Sjöstedts påstående, han hävdar precis som C och L att överenskommelsen ligger fast. Det går inte att komma ifrån tanken att Vänsterpartiet och Jonas Sjöstedt är ute på hal is. I Ekots lördagsintervju gjorde Sjöstedt ett svagt intryck. Han slirar på orden, det dokument som han först sa fanns har nu blivit minnesanteckningar.

Gröning menar att budskapet från regeringen och de liberala partierna hela tiden har varit att avtalet ligger fast och att pratet om hemliga avtal mer än något som vänsterpartiet har hittat på för att ge intrycket att de har någon form av kontroll. I själva verkan existerar sannolikt inte något hemligt avtal och de frågor som V uttryckligen har sagt att de kan öppna misstroendevotum om de tas upp lär inte dyka upp förrän sent i mandatperioden. Hotet är därmed sannolikt tomt och enbart ett spel för gallerierna för att vänsterpartiet inte ska framstå som den förlorande parten.

Så i slutändan har alla deklarerat sig som oppositionspartier till regeringen, även de partier som den samarbetar med. Socialdemokraterna har också bundit upp sig på att föra politik som de gick till val på att motarbeta. Det är, allvarligt talat, svårt att se några vinnare i den här regeringsbildningen. Det är inte helt orimligt att den helt enkelt kollapsar i förtid och vi får dras med ett extraval.
Grundproblemet är, i vanligt ordning, att alltför många partier bundit upp sig på att aldrig någonsin ge någon form av inflytande till Sverigedemokraterna. Det parlamentariska läget var klart innan valet och det fanns ingen seriös bedömare som trodde på möjligheten att något block skulle få ensam majoritet. När man under valrörelsen dels har lovat att aldrig ge utrymme åt SD och dels att stödja ett block som inte kan få egen majoritet utan att man åtminstone försäkrar sig om passivt stöd från Sverigedemokraterna i en del frågor så är det oundvikligt att man bryter ett av löftena. Problemet är att idéerna om regeringsbildningen har varit baserad på visioner och förhoppningar snarare än den politiska realiteten. Sannolikt kan man inte förvänta sig någon förändring till nästa val, om något så verkar SD bara stärka sitt stöd till följd av de senaste månadernas drama.