Otydlig politik den bästa politiken

Om du någon gång skulle finna dig själv som oppositionspolitiker mot ett styre som dalar i förtroendemätningarna, låt mig ge dig ett gott råd - var otydlig.

Det är lätt att se om man studerar förra riksdagsvalet. Det var, då som nu, mitt i en ekonomisk kris, folk förlorade sina jobb och ville ha en lösning. Regeringen tappade stöd till oppositionen, och många ansåg att Alliansen troligtvis skulle åka ut vid valet 2010. Dock, varje gång oppositionen försökte vara konkret så minskade deras siffror, och till experternas förvåning så satt regeringen kvar.
När väljarna är missnöjda projicerar man förhoppningarna man har på oppositionen, såvida oppositionen inte har definierat var de står. Det är därför politiskt taktiskt att vara luddig, att inte tydligt definiera vad man vill göra rent konkret, enbart konstatera att "det löser vi när vi får makten". Samtidigt så är det livsfarligt för regeringen att vara luddig, eftersom man förväntas ta kommandot och leverera rejäla, konkreta lösningar.
Otydligheten gäller dock inte hur länge som helst, vid valet så röstar folk i regel på alternativ, så förr eller senare tvingas alla att lägga korten på bordet.

Stefan Löfvén har i stora drag byggt sin framtoning på "less is more" och varit sparsam med sina uttalanden. En av hans föregångare, Håkan Juholts, problem var att han pratade på, lovade än det ena och än det andra, vilket gjorde det lätt för någon med grundläggande kunskaper i matematik att förstå att politiken inte gick ihop. Det börjar dock bli dags att lägga korten på bordet även för Löfvén, och man börjar undra vad han egentligen har.
Företrädare för folkpartiet ställer samma fråga i en debattartikel i Dagens Nyheter. Man menar att det är "omöligt" att utvärdera socialdemokraternas jobbpolitik:

Stefan Löfven har deklarerat ett nytt socialdemokratiskt mål för politiken: att ”Sverige mellan 2014 och 2020 ska öka antalet personer som arbetar och antalet arbetade timmar i ekonomin så mycket att Sverige når lägst arbetslöshet i EU”. Ett viktigt intellektuellt renhållningsarbete fram till valet blir att kontrollera hur Socialdemokraterna har tänkt att detta ska genomföras i verkligheten och inte bara i statistiken.
Att S har specificerat att målet ska uppnås genom fler i arbete och fler arbetade timmar är kanske ett försök att vara konkret. Problemet för Löfven blir ändå att arbetslöshetsprocenten påverkas av mycket annat än sysselsättningen och antalet arbetade timmar.
Dessa två förändringar vore bra för ekonomin, men sänker inte nödvändigtvis arbetslösheten. Märk väl, Sverige hade förra året den högsta sysselsättningsgraden i hela EU efter Holland, men ändå drygt åtta procents arbetslöshet.

Det där med statistik är en lustig sak. Göran Perssons regering hade en förkärlek för att förtidspensionera och dumpa arbetslösa in i åtgärder, där de inte statistiskt sett registrerades som "arbetslösa". I Sverige räknas också studenter som arbetslösa, trots att de flesta studenter inte kommer att söka ett fast arbete förrän de är färdiga med sin utbildning. Statistik behöver alltså inte överensstämma särskilt bra med verkligheten.
Frågan blir då: kommer socialdemokraternas mål om "lägst arbetslöshet i Europa" resultera i lägre arbetslöshet eller bara i bättre siffror?

Men, varför har Sverige en högre ungdoms- och studerandearbetslöshet än andra? Några observationer:
För det första: arbetslöshetstalen för svenska studerande ligger långt över nivåerna i många andra länder, medan arbetslösheten bland icke-studerande inte är särskilt mycket högre i Sverige än på andra håll. Det är i åldersgruppen 15 till 19 år som Sverige sticker ut. Här var arbetslösheten i maj 2013 hela 46 procent.Men det handlar inte om rotade personer med försörjningsbörda utan mest om skolungdomar som söker tillfälliga jobb, och när de inte får sådana (tillfälliga) jobb registreras de som arbetslösa. De sociala umbärandena för arbetslösa i denna grupp kan antas vara begränsade jämfört med samma antal individer i andra grupper av arbetslösa.

Av personlig erfarenhet vet jag också att ambitionen i jobbsökandet är betydligt högre om man är arbetslös på "heltid" än om man studerar. Extrajobben innebär en viss förstärkning i kassan, men är inte livsnödvändigt i ett land där studenter får studiemedel.
Själv hade jag enbart sporadisk anställning under terminerna, men sommarjobbade under juni-augusti, och jag vet att många andra bara sommarjobbade. Skulle man mäta arbetslöshet för studenterna under sommarmånaderna så skulle siffran då sannolikt vara lägre.

För det andra: länder med omfattande lärlings­program för gymnasieelever, så som Österrike och Tyskland, har betydligt lägre ungdomsarbetslöshet i åldersgruppen 15-19 år. Det beror bland annat på starkare koppling till arbetsmarknaden för studerande.
Men det beror också på ett räknefenomen: att lärlingar som får ekonomisk ersättning i statistiken registreras som ”sysselsatta” och inte som ”arbetslösa” när de söker jobb. I Tyskland utgjorde lärlingarna 2011 över 30 procent av alla unga sysselsatta. I Sverige har vi knappt några lärlingar alls – än så länge.
Det är klart att detta faktum vid en jämförelse påverkar de svenska arbetslöshetstalen negativt, och sannolikt så att skillnaden i sociala förhållanden för likartade studerande framstår som större än de är.

Åter igen, det här handlar om statistik frisering och inte om faktiskt lägre arbetslöshet. Man kan få helt olika siffror beroende på hur man mäter. Skulle arbetslösa i arbetsmarknadsutbildningar, exempelvis, räknas som "sysselsatta" så skulle vi sannolikt få en lägre arbetslöshet på papperet i Sverige, men arbetslösa är de icke desto mindre.Resten av artikeln utvecklar det jag tidigare skrivit, att studenter syns i statistiken på sommaren eftersom de behöver jobba extra.
Här vore det tacksamt om studier på heltid blev just studier på heltid, alltså där studiebördan var sådan att man behövde lägga 40 timmar i veckan på dem, som motsvarar en normal arbetsvecka. Jag kan allvarligt säga att de flesta utbildningar jag själv läst på universitetet inte kommit i närheten av den studiebördan.
Då får man också, givetvis, anpassa studiemedlen så att elever inte ska behöva extrajobba för att det ska gå runt.

Avslutningsvis:

Sammantaget: det är olämpligt att som politiskt mål rakt av jämföra arbetslöshetsprocenten i olika länder, och att inte till exempel bry sig om längden på arbetslösheten eller vilka grupper som är arbetslösa.Socialdemokraternas otydliga treudd av mål – ”lägst arbetslöshet i EU”, ”sysselssättning” och ”arbetade timmar” – fångar inte alls upp sådana avgörande aspekter och gör en meningsfull utvärdering av en S-politik närmast omöjlig.

En annan svaghet i socialdemokraternas målsättning är att den ordagrant gäller "lägst arbetslöshet i EU" till 2020. Det är ett taktiskt val, eftersom vallöftet då kan återanvändas i nästa val, även om det inte är uppfyllt. 2020 kan Löfvén mycket väl vara på väg ut och därmed inte längre behöva bry sig om hur arbetslösheten ser ut. Hittills är den enda konkreta åtgärden S har föreslagit att man ska starta en utredning, under ledning av Mårten Palme, för att kolla hur resten av Europa hanterar sin arbetslöshet. Gissningsvis kommer utredningen att kallas för "Palmeutredningen" för att vinna billiga poäng på den helgonstatus som Olof Palme mer eller mindre har hos vänstern.
Risken finns dock att det här vallöftet inte leder till något mer än en frisering av statistiken. Det finns ju inga konkreta åtgärder att bedöma, så det är omöjligt att se.
Frågan är om Löfvén vill ha lägst arbetslöshet i EU i praktiken eller på papperet. Det senare är förstås mycket lättare att genomföra, och mycket mer praktiskt inför nästa valrörelse.

Den sovande debatten

Det tycks inom vänstern existera någon slags manisk besatthet runt boken Fredrik Reinfeldt skrev som ung medlem i Moderata Ugdomsförbundet. Boken skrevs 1993, för tjugo år sedan, när Reinfeldt var 28 år och långt ifrån den partiledare och sedemera statsminister som han är idag. Trots tiden som har gått verkar det finnas folk som är fullt övertygade att Reinfeldts bok än idag sammanfattar vad han "verkligen tycker".

Som ett exempel, gå in på valfri artikel på Aftonbladets hemsida som handlar om Reinfeldt, läs artikelkommentarerna. Man brukar inte behöva scrolla särskilt långt ner innan man hittar kommentarer i stil med "Läs det Sovande Folket, där står vad Reinfeldt egentligen tycker!".
Hur mycket av det som du själv skrev för tjugo år sedan tycker du är ett värdigt testamente för all framtid? Själv är jag inte särskilt förtjust i tanken på att exempelvis mitt tjugo år gamla presentationsbrev som jag skrev i ettan (ettan i grundskolan, inte på gymnasiet) skulle vara särskilt passande idag om jag skulle vilja sammanfatta mig själv.

Trots detta så marscherar debatten på, nu har Reinfeldts tjugo år gamla bok till och med blivit en pjäs.(!)

Nu sätts Det sovande folket upp som teaterpjäs av en grupp med samma namn. I spetsen dramatikern Johanna Emanuelsson, som 2009 emottog Kommunisternas kulturstipendium. Det har talats om att uppsättningen handlar om att komma maktpersonen närmare, förstå honom bättre. På teaterns hemsida säger man ”att efter snart två mandatperioder av moderat styre låta samhällsmedborgarna i Stockholm få ta del av de visioner som vår nuvarande statsminister och hans regering vilar många av sina tunga politiska beslut på.” Mhmm, just den kommentaren kanske inte känns så initierad, även om man får lyfta på hatten för att teaterensemblen har lyckats skapa rejält med uppmärksamhet.

Någonstans här slår man sig för pannan. Hur många politiker baserar sina tunga politiska beslut på sådant de skrev för tjugo år sedan? Själv tror jag att Reinfeldt har vuxit upp något sedan han skrev boken, blivit äldre och sannolikt lite klokare. Det vore mer än lovligt korkat att påstå att den 48-årige Fredrik Reinfeldt har precis samma åsikter och visioner som den 28-årige Fredrik Reinfeldt.
Jag har själv inte sett pjäsen, eftersom den gick upp i Stockholm, och jag tenderar att undvika politisk kultur producerade av folk som har fått kommunistiska kulturstipendium. Någon som har sett pjäsen är dock Karin Pettersson på Aftonbladet. Hennes ledarartikel handlar dock inte så mycket om pjäsen som om boken:

Boken ”Det sovande folket” präglas av en extrem känsla av självhävdelse, bristande verklighetsuppfattning och brist på empati. Annorlunda uttryckt: nyliberal narcissism av svåraste art.

Först målar Fredrik Reinfeldt upp en framtidsvision där:
Socialdemokraterna har hittat ett sätt att styra vädret genom ”klimatologiska ­anläggningar”.
Socialdemokraterna har avskaffat beröring eftersom ”känslor var inte rättvisa, det ledde till ett samhälle med olika känslor”.
Socialdemokraternas samhälle styrs av en diktator kallad ”Välfärdsstatens härskare”.
Detta är alltså en bok skriven av en vuxen man. I dag vår statsminister.
Sedan följer en politisk analys.
Den är mycket illa skriven. Och i grunden djupt obehaglig.

Välfärdsstaten, det vill säga skola, sjukförsäkringar, vård och omsorg, erbjuder inte trygghet.
Den passiviserar. Den gör människan till en idiot.
Människan är strikt nyttomaximerande, nöjd med att slippa jobba och leva gott på bidrag. Eller nej, inte alla. Bara en del – det ”sovande folket”. Den ”vakna människan” äter fullkornsbröd, vaknar före väckarklockan, är plågsamt lillgammal och skriver brev till mormor.
Boken präglas av en uppdelning av människor. De vakna och de sovande. De närande och de tärande. De som ger, och de som ­bara tar och tar och tar.
Egentligen är det märkligt: Centerpartiets Annie Lööf har fått utstå spott och spe för att hon angett nyliberala profeten Ayn Rand som politisk förebild. Samtidigt har Sverige en statsminister som 28 år gammal – samma ålder som Lööf då hon blev partiledare – skrivit ett fullständigt vansinnigt politiskt manifest där svenska folket anklagas för att vara ”offer för socialdemokratisk hjärntvätt” och ”mentalt handikappade”.

Det finns en tydlig skillnad mellan Fredrik Reinfeldt och Annie Lööf. Annie Lööf är ledare för centerpartiet, och har därmed ett avsevärt större inflytande över deras politik än 28-årige Fredrik Reinfeldt, som under den tiden var ordförande i Moderata Ungdomsförbundet. Man kan ju vända på det - ska man i all evighet älta politikers gamla försyndelser?
Under Mona Sahlins korta period som partiledare, exempelvis, så gnälldes det varje gång borgerliga debattörer tog upp "Tobleroneaffären". Detta trots att förskingring av skattemedel åtminstone i mina ögon utgör ett större problem än en tveksam politisk skrift. Hur många tveksamma uttalanden, underliga affärer och mystiska skrifter skulle man inte hitta om man tittade tjugo år tillbaka i tiden hos vem som helst?
Karin Pettersson fortsätter med:

”Det sovande folket” är en usel bok, ett pekoral. Samtidigt är det bra att den debatteras igen. För det ­råder inget tvivel om att den människosyn boken ger uttryck för också präglar dagens politik.
Själv skulle jag inget hellre önska än att vi kunde ha en diskussion om de ämnen boken tar upp. Tror vi att sämre trygghet skapar mer initiativkraft, eller tvärtom? Är fattigdom en sporre, eller ett hinder?
I myten lyfter Narcissus aldrig blicken, utan dör stirrande på sin egen spegelbild.
Det har gått sju år i med Alliansen. Det blev inte så bra.
Kanske är det dags att vakna nu, Fredrik Reinfeldt?

Själv skulle jag helst av allt önska att vi dömer politiker utifrån deras gärningar i den tid de lever i, istället för suspekta böcker med två årtionden på nacken. Såvida man inte har ägnat sig åt direkta brott, naturligtvis.
Ur flera perspektiv existerar inte längre det Sverige som fanns 1993, och Fredrik Reinfeldt är inte heller han samma person som för tjugo år sedan. Folk förändras över tid, det är ett faktum.
Den politiska debatten mår bäst av att den fokuserar på nutiden istället för att blicka tillbaka tjugo år i jakt på argument.

Religion går djupare än Higgspartikeln

VARNING: Detta inlägg kan innehålla spår av tro från en theist som är fullständigt bekväm med sin syn på Gud. Skulle du känna några negativa symptom så rekommenderas du att läsa något annat.

Jag är för religionsfriheten, fattas bara annat. Jag brukar dock betona båda sidorna av den rättigheten, åtminstone så som det ser ut i Sverige. Å ena sidan så får var och en tro på vad han eller hon vill, eller välja att inte tro på något alls. Å andra sidan så har jag rätt att inte få någon annans tro, eller brist på tro, uppkörd i ansiktet. Religionsdebatten när det gäller kristendomen brukar vara något vilande i Sverige, Svenska Kyrkan genererar sällan några gigantiska skandaler som är värda en nyhetsplats, debatten begränsar sig till att Humanisterna med jämna mellanrum gnäller över skolavslutningar i kyrkor eller liknande.

En viss diskussion startade dock idag när den socialdemokratiske riksdagsmannen Peter Persson i en skriftlig fråga till utbildningsminister Jan Björklund menar att vi borde avskaffa religionskunskapen i skolorna.
Varför det? Tja, Persson anser att det nu är bevisat att Gud inte finns, och därför behövs inte heller någon religionskunskap.

"Genom den så kallade Higgspartikeln har ännu ett avgörande steg tagits mot ett vetenskapligt bevis på att Gud inte existerar och har skapat universum. Likaså får det väl ändå anses vetenskapligt bevisat att människan inte har någon osynlig ´själ´ och att det inte finns något liv efter detta", menar Persson som anser att kyrkan historiskt kontrollerat undervisningen för att "upprätthålla sina ovetenskapliga trosföreställningar och dogmer."
Det som tas upp i religionskunskapen i skolan ska överföras till andra ämnen som historia och samhällskunskap, och på gymnasienivå filosofi, tycker Persson.
"De timmar som på så sätt frigörs bör tillföras naturvetenskapliga ämnen."
- Nu är det ju rätt intressant att nya upptäckter inom fysikens värld visar att gud inte har skapat världen och med nya fakta tycker jag att frågan om vi verkligen ska lära ut den typen av saker är viktig

Det är dock en underlig inställning, att Higgspartikeln skulle "bevisa" att Gud inte existerar. Enklast uttryckt så är det Higgspartikeln som gör att partiklar har en massa. Kort sagt, utan higgspartikeln skulle ingenting ha massa och därmed inte existera. CERN ansåg sig 2012 sannolikt ha hittat higgspartikeln, vilket ännu inte är bekräftat till 100% då man fortfarande analyserar uppgifterna. Vi kan dock mer eller mindre utgå från att den existerar. Huruvida Higgspartikelns existens "bevisar" att Gud inte existerar utvecklar inte Persson.
Om Gud skapade universum så är det fullt sannolikt att Han också skapade higgspartikeln och "satte igång" evolutionen, det är i varje fall så jag själv väljer att se det. Det är inte så mycket att bemöta här, eftersom Persson tycks ha rätt dåliga kunskaper i naturvetenskap, trots att han vurmar för den i uttalandet.
Alla är dock inte överens, exempelvis skriver Stefan Gustavsson, generalsekreterare för Svenska Evangeliska Alliansen, i en debattartikel i Aftonbladet:

Men Persson missförstår inte bara naturvetenskapen, utan också gudstron. Underförstått i påståendet att gudsfrågan kan avgöras av naturvetenskapen finns bilden av Gud som en del av naturen. Men det gudsbegrepp som judar, kristna och muslimer delar innebär att Gud inte är ett föremål bland andra i världen. Nej, Gud finns före världen och står utanför världen; han är dess skapare. Han är en transcendent verklighet. Världen kan bära spår av honom, men han kan inte fångas in av oss i laboratorier och provrör.

Higgspartikeln är därför inget bevis mot Guds existens. John Lennox är professor i matematik vid det prestigefyllda Oxforduniversitetet och själv troende kristen. Förra året skrev han i The Times of London med anledning av Higgspartikelns upptäckt: ”Det är uppenbart att Higgspartikeln är mer relevant än Gud för frågan omhur universum fungerar. Men inte när det gäller frågan om varför det finns ett universum där partikelfysik är möjligt. Förbränningsmotorn är utan tvekan mer relevant än Henry Ford för frågan om hur en bil fungerar, men inte för frågan om varför den existerar.”

Persson tycks också ha en rätt klen uppfattning om vad religionskunskap egentligen handlar om. Under den perioden jag själv läste religionskunskap under grundskolan och gymnasiet så studerade vi världsreligionerna (kristendomen, islam, judendomen, buddhismen och hinduismen) likväl som ett antal religiösa företeelser. Man kan inte, som Persson gör, reducera ner religionen till frågan om Guds existens och en serie historiska händelser mer anknytning till olika religioner. Inom Buddhismen tror man exempelvis inte på någon allsmäktig gud, så där är frågan om Guds existens fullständigt irrelevant. Ovanpå det så har alla religioner moraliska regler, filosofier, värderingar och system som är värda att analysera och studera. Eller hade Persson tänkt sig att man skulle undervisa om exempelvis reformationen utan att någon stans analysera skillnaderna i religiös filosofi som kom att växa fram mellan katoliker och protestanter? Man kan inte förstå religiösa händelser utan att förstå religionerna själva, och det är därför vi har religionskunskap i skolorna. Att kristendomen får ett större utrymme beror helt enkelt på att kristendomen är den största religionen i Sverige och att landet är byggt på kristna värderingar. Man kan tycka vad man vill om den saken, men så är det.

På högre nivå, inom religionsvetenskapen på Universitetet, så studerar man just de här aspekterna av religionerna, eftersom det är omöjligt att reducera ner det till en diskussion om huruvida Gud finns eller ej. Det går ju, än så länge, inte att presentera några bergsfasta bevis för den ena eller andra sidan, och vetenskapen måste fokusera på det som kan studeras. Därför undersöker man texter, skrifter, rörelser och konkreta handlingar. Om Peter Persson tror att studier av religioner enbart handlar om att "upprätthålla ovetenskapliga trosföreställningar och dogmer" så måste han ha sovit på lektionerna.
Om man ska kritisera religionen för att vara ovetenskaplig så bör man helst ha någon koll på religion och vetenskap till att börja med, vilket Persson inte verkar ha.

Anekdotisk bevisföring från Aftonbladet

I debatter finns det något som kallas för "Anekdotisk bevisföring", vilket oftast går ut på att lyfta fram ett enskilt fall som "bevis" på en större trend. Exempelvis kan man debattera Arbetsförmedlingen, som i nuläget åtnjuter ett extremt lågt förtroende från svenskarna och är rätt dåliga på sin arbetsuppgift - att förmedla jobb. Om jag då hävdar att arbetsförmedlingen är dåliga på att förmedla arbete och personen jag diskuterar med säger något i stil med "Men, min kusin fick jobb tack vare arbetsförmedlingen och är nöjd", då ägnar han sig åt anekdotisk bevisföring. Den typen av argumentation brukar vara extremt opålitlig, eftersom oavsett hur lyckad en reform är så kan man alltid hitta någon som har haft otur och kommit ikläm, och vice versa med en dålig reform. Bättre är då bevis för hur det ser ut för fler människor.

Idag ägnar sig Karin Pettersson på Aftonbladets ledarsida exempelvis åt anekdotisk bevisföring när hon tycker att friskolorna ska bli en valfråga.
Under den grovt generaliserande rubriken "Friskolor plundras - på miljonbelopp" menar Pettersson att:

På tre år, mellan 2009-2011, tappades dessutom skolorna på resurser. 266 miljoner slussades vidare till koncernen, enligt en granskning som Dagens Arena gjort. Pengar som i stället för att satsats på att förbättra undervisningen bland annat användes för att köpa fler skolor.
Det finns undermåliga kommunala skolor också, och usla kommunala huvudmän.
Men de plockar inte ut hundratals miljoner kronor i vinstutdelning samtidigt som de utarmar utbildningen.

Det gäller den numera ökända JB Educations som gick i konkurs i juni med resultatet att alla elever som tidigare hade gått i någon av koncernens skolor plötsligt inte hade någon skola att återvända till efter sommarlovet. Nyheten är två månader gammal, och är inte direkt dagsfärsk. Kollapsen har dock använts av ledarskribenter och debattörer, huvudsakligen från vänsterpartiet, som "bevis" för att hela friskolereformen är rutten. En bild som ständigt uppkommer när man pratar om privata företag inom välfärden är den onde rikskapitalisten, som stjäl skattebetalarnas pengar för att sedan plundra sina företag på allt av värde och gömma pengarna på Bahamas. Det är en bild, men är den sann? Nja.
Siri Steijer skrev just om vinst i välfärden på Svenska Dagbladets ledarblogg i juli. Texten är inte heller den dagsfärsk, men fortfarande fullt aktuell.

Branschorganisationen Almega lanserade nyligen boken Snäll Rebell. Den kan sammanfattas som ett försvar av entreprenörer, inte minst i välfärdssektorn. Harry Klagsbrun, partner på private equity- företaget EQT, är intervjuad i boken. Han tar upp ett antal missförstånd som han anser har präglat debatten om vinst i välfärden. Bland annat att välfärds-entreprenörernas företagande skulle vara skattefinansierat. Enligt honom säljer företagen tjänster som de får betalt för– skattefinansieringen är det eleverna och patienterna som har. Företagen finansierar själva sin verksamhet, med egna medel. De skjuter till kapital, investerar och betalar hyra och lån, säger Klagsbrun.
Marianne Dicander Alexandersson på Global Health Partner är också intervjuad i boken och hon håller med om detta. Enligt henne är de privata investeringarna en sak som man glömt bort i debatten. ”Helt privata pengar förs in i den svenska välfärden, och kommer ett stort antal medborgare till godo” säger hon och påpekar att det också ofta handlar om ganska stora belopp, på flera tiotals miljoner kronor.
Vad gäller välfärdsföretagens vinster hänvisar Klagsbrun till en undersökning gjord av Dagens Samhälle (Den offentliga marknaden 2012). Den visar att resultaten före skatt, efter avskrivningar och räntor för såväl skol-, vård-, och omsorgsbolagen 2010 och 2011 i snitt låg på runt 5-6 procent av omsättningen. Vinsterna efter bolagsskatt låg på 4 procent. Det är under genomsnittet för övrig näringsverksamhet. Det rör sig alltså knappast om ”övervinster” som det ofta framställs som i debatten.

Det handlar alltså inte om några "hundratals miljoner" i vinst, snarare tar friskolor och liknande företag ut betydligt lägre vinst än vad som är snittet. Sett till att "riskkapitalisterna" dessutom investerar en ansenlig mängd av sina egna pengar i verksamheten så vore det knappast underligt om man tar ut en viss vinst som kompensation när verksamheten väl har kommit på fötter.
Sett till vad Karin Pettersson skriver så tar visserligen kommunala huvudmän inte ut vinst från skolorna in i egen ficka, men det är enbart för att ägandeformen omöjliggör den typen av transaktioner. Kommuner är dock skickliga på att skära ner på skolornas resurser och kasta in pengarna i svarta hål i form av arenabyggen som inte behövs eller liknande projekt för att "sätta kommunen på kartan".
Här i Göteborg verkar ju exempelvis varenda kommunal verksamhet ha ekonomiska problem, trots nedskärningar. Man kan ibland undra var tusan alla pengar egentligen tar vägen.
I slutändan så bevisar inte JB Educations konkurs någonting annat än att just den koncernen inte var kompetent att driva verksamheten, det innebär inte att samtliga friskolor fungerar på samma sätt.
Det finns otaliga friskolor i Sverige, varav många inte har några problem med att balansera kvalitet i utbildningen med en blygsam vinstutdelning.

Om Karin Pettersson vill göra friskolorna till en "valfråga" på urval av att en koncern har klantat sig så får hon nog vända sig till vänsterpartiet, som verkar allt för villiga att dra alla över en kam.

Mystiskt resonemang om hedersmord

Upplevda kränkningar och brist på självdistans har varit på tapeten i veckan, efter Jonas Gardells numera berömda skämt på Twitter om Islam. Resultatet blev ett ramaskri från bland annat miljöpartisten Björn Lindgren, som för ett underligt resonemang om vad man får skämta om och inte.

Dagens debatt hamnar lite i samma spår, men berör något betydligt mer allvarligt.

Som ett led i regeringens arbete att motarbeta hedersrelaterat våld lanserade polisen en informationsfilm i avsikt att hjälpa unga flickor som sitter fast i hedersstrukturer att kontakta polisen. Gott så.
En som är av en helt annan åsikt Stefan Jonsson, professor i etnicitet vid Linköpings Universitet. Han menar att filmen är rasistisk. Nyligen bemötte Integrationsminister Erik Ullehag kritiken mot filmen.

Här hamnar Stefan Jonsson i den fälla som stora delar av det svenska samhället tidigare satt fast i. Resonemanget bygger på att vi ska gå försiktigt fram när vi diskuterar hedersvåld för att inte stigmatisera människor. För mig är kritiken obegriplig. Det är klart att vi kan stå upp mot främlingsfientlighet och rasism samtidigt som vi bekämpar hederskulturer. Det ena utesluter inte det andra. Tvärtom. Följden av ett sådant resonemang är nämligen farlig, den är att vi inte vågar ta tag i hedersförtrycket. Och effekten är då att vi sviker flickor bara för att de har en viss etnisk tillhörighet.

Självklart ska grupper inte kollektivt skuldbeläggas för enskilda övergrepp, men vi ska aldrig tillåta att någon gömmer sig bakom en religion eller en viss etnisk tillhörighet för att försvara övergrepp. Kulturrelativism hör inte hemma i vårt land. I Sverige har varje enskild individ rättigheter som ska främjas och skyddas. Bemötandet från skolan, polisen eller de sociala myndigheterna ska vara detsamma oavsett om det är Emma eller Fadime som söker hjälp.

Jonsson, å sin sida, var kvick att själv lämna en replik:

Filmen ramas in av en skildring av en ung flicka som förbjuds att gå på fest. Att tonåringar och deras föräldrar är oense om vilka slags fester som är lämpliga och hur länge det är rimligt att vara ute är knappast knutet till religiös eller etnisk tillhörighet. När man gör just denna situation till metafor för ”osvenska” mäns kontroll över kvinnor, framträder ett märkligt budskap: flickor med visst ursprung förväntas ringa polisen när deras familjer försöker ställa regler och villkor för utetider.

Det saknas inte situationer när det är befogat att vända sig till polisen. De är alltför många, och en ­hotad människas anmälan bör alltid tas på största allvar. Men jag frågar mig varför just ”invandrar­föräldrars” begränsande av sina döttrar frihet (och vilka ton­åringar har inte begränsningar i sin frihet?) a priori ska kodas som en polisiär fråga snarare än en social.

Och:

Ullenhag vänder sig mot kulturrelativismen och hävdar att en flicka ska bemötas likadant oavsett hon heter Emma eller Fadime. Just det. Och om Ullenhag förstod innebörden i sina ord skulle han inte godta en film, en poliskår eller en politik som behandlar Emma och Fadime som väsensskilda.

Problemet är att man inte kan påstå att det inte existerar någon skillnad på Emma och Fadime. Det gör det, dessvärre, och det är just det som är problemet. Hedersrelaterade brott härstammar ur en syn på familjens struktur som inte är kompatibel med det svenska samhället men mer förekommande i andra delar av världen. Hedersmord och dylikt är ett integrationsproblem, och därför är risken större att det snarare är Fadime än Emma som utsätts för det. Därför behövs det riktade åtgärder mot just hedersvåld, snarare än att man behandlar det som "vanliga" fall av misshandel eller dylikt. Upplysning och informationsarbete är förstås det första steget, och det är vad man ägnar sig åt nu.
Vad gäller skillnaden mellan "invandrarföräldrars" begränsande, som Jonsson uttrycker det, och vanligt begränsande av hur sent en tonåring får komma hem eller vilka fester han eller hon får vara på är att i en hederskultur så finns det en övre smärtgräns. Vid något stadium blir det socialt acceptabelt att misshandla eller, i värsta fall, döda om en tonåring går "för långt".
Jag får medge att jag säkerligen gjorde mina egna föräldrar förbannade ett flertal gånger under tonåren, men någon risk för att bli misshandlad om jag kom hem för sent fanns det i regel inte. Det är så det ska vara.

Sanna Rayman på Svenska Dagbladet skriver klokt i ämnet:

Jonsson uppfattar att filmen uppmanar tjejer med utländsk bakgrund i största allmänhet att vända sig till polisen om de inte får gå på fest. (Genom att tvisten kodas så.) Varför han tror det förstår jag inte. Filmen vänder sig uttryckligen till flickor och kvinnor i hedersförtryck. Inte, vilket Jonsson verkar tro, till tjejer med ”invandrarföräldrar”.
”Invandrarföräldrar” är för övrigt bara ett av de i onödan luddiga begrepp som Jonsson tar till för att beskriva och kritisera filmen. Han talar även om att filmens scenarier blir en ”metafor för ”osvenska” mäns kontroll över kvinnor”. Men inte heller detta stämmer ju! Filmen handlar inte om ”osvenska män” i största allmänhet, vad det nu ens ska betyda. Varför använder Jonsson så otydliga och märkliga begrepp, när han mycket väl vet att målgruppen för filmen är både specifik och tydlig – unga som drabbas av hedersförtryck? Inte unga som vägras partaj, inte unga med ”invandrarföräldrar”, inte unga som drabbas av ”osvenska män”. Om detta är vad Jonsson läser in i en film bara för att dess skådespelare har mörkt hår så är han att beklaga. Har han funderat på att det kanske kan vara hans blick som stereotypiserar, snarare än filmen?

Jonsson står för någon slags feg acceptans som jag för övrigt finner högst irriterande. Det handlar, likt frågan om Gardells skämt, att man ska vara försiktig när man har att göra med "främmande" kulturer så att inte någon blir upprörd. Det skickar dock signaler att man kommer undan med den här typen av beteende, så länge man använder en främmande kultur, religion eller dylikt som täckmantel. Majoriteten av gångerna så är det dessutom inte företrädare för den "utsatta" gruppen som replikerar, utan vita medelklassvenskar som Stefan Jonsson som talar över huvudet på dem som han påstår att han värnar om.
Det, om något, är att förolämpa människor.