En villkorslös kapitulation

Den i särklass mest aktuella politiska frågan nu i juletider är den så kallade Decemberöverenskommelsen. När Sverigedemokraterna torpederade regeringens budget förra månaden så ställde de flesta in sig på ett nyval. Det var också det som diskuterades i debattartiklar, nyhetsinslag och korrespondens inom partierna. Valet i mars tycktes oundvikligt.

Trodde vi, ja.
I själva verket satt regeringen och Alliansen och snickrade i lönndom på en uppgörelse för att lösa regeringskrisen. Uppgörelsen offentliggjordes i lördags, och kallas kreativt nog för Decemberöverenskommelsen. Strax därpå avblåstes nyvalet. Så vad innebär överenskommelsen, rent konkret?

Den cementerar fyra punkter, som i korthet går ut på att oppositionen dels ska släppa fram det största blockets kandidat som statsminister, dels lägga ned sina röster om det finns risk för att budgeten inte går igenom och dels inte bryta ut enskilda delar ur budgeten. Utöver det så ska blocköverskridande samtal äga rum inom politiken som rör försvaret, pensionerna, energin och säkerhetspolitiken.
Det senare är ett meningslöst tillägg, eftersom dylika samtal redan äger rum på samtliga dessa områden, essensen är snarare att oppositionen ska lägga sig vid budgetomröstningen.
Finkänsligt undviker man att nämna den faktiska anledningen till uppgörelsen. Det pratas givetvis om gemensamma överenskommelser för att säkra minoritetsregeringars stabilitet, men för alla inblandade är det uppenbart att uppgörelsens funktion är att minimera Sverigedemokraternas inflytande.

Bortser man från det så är det fortfarande ingen bra överenskommelse. Oppositionen må debattera, men så fort ett politiskt beslut kopplas till budgeten så har man förbundit sig att lägga ned sina röster. Risken finns alltså att en stor mängd av regeringens propositioner under den kommande mandatperioden kopplas till budgeten för att dra maximal nytta av avtalet. En svag opposition är inte heller bra för demokratin. Snarare så är en regering bäst och skarpast när den har en aktiv och fungerande opposition. Men berövar man oppositionen ett av de viktigaste vapnen, hotet att rösta mot regeringen vid budgetpropositionen, så riskerar vi att få en opposition som håller ett högt tonläge men sedan snällt lägger sig när det är dags för omröstning.
Reaktionerna har inte heller varit överförtjusta. Så mycket som en tredjedel av väljarna anser att överenskommelsen är odemokratiskt, rapporterar SVT.

De som tycker att det är odemokratiskt har fått stöd av bland andra EU-parlamentarikern Peter Eriksson (MP), tidigare språkrör för partiet. 

– Här finns ett stort demokratiskt problem. Man kringgår i själva verket de vanliga demokratiska spelreglerna där majoriteten i riksdagen och de valda församlingarna skall styra, sa han till SVT Nyheter i går. 

Även på högersidan, framförallt hos Moderaterna, har det hörts kritik, bland annat från tidigare partiledaren Ulf Adelsohn och EU-parlamentarikern Gunnar Hökmark som båda har varit öppet kritiska. 

Men den tillträdande moderata partisekreteraren Tomas Tobé slår ifrån sig kritiken.      – Vi sköter de demokratiska spelreglerna genom att vi också skall ha en aktiv och fungerande opposition.

Mikael Odenberg, tidigare gruppledare för moderaterna, kallar även på DN debatt överenskommelsen för en kapitulation. Så varför är borgerliga väljare förbannade? Sanna Rayman på svenska dagbladets ledarsida skriver också om det aktuella ämnet.

Men avsaknaden av oppositionspolitik är inte det enda som förargar borgerliga väljare. Det finns även principiella sidor av det här och frågan är om inte dessa lockar fram flest kraftuttryck. 

Det första problemet är att överenskommelsen inte syftar till att bygga politiska majoriteter. Det är en fullt legitim aktivitet i ett parlament. Nej, överenskommelsen syftar istället till att slippa göra det. Hela idén är att en regering inte ska behöva ha majoritet i riksdagen för sin ekonomiska politik. För många skaver den tanken betänkligt. 

Vidare: Det normala efter att en regerings budget faller är att den antingen avgår och ombildar eller utlyser nyval. Löfven har inte gjort något av detta, utan rundar hela det gängse förloppet och behåller makten. Alliansen bistår och hävdar att man slutit en överenskommelse som visar att Socialdemokratin inte längre är solen som allting kretsar kring. Nåja. Vilken himlakropp S är kan vi tvista om, men garanterat är S det enda partiet som kan få motståndarens hjälp att ducka en regeringskris efter en fälld budget.

I Sverige har vi redan ett system som är konstruerat att underlätta för minoritetsregeringar. Det har tjänat oss väl. Den senaste regeringskrisen vi hade var för 50 år sedan, och sedan dess har landet i huvudsak regerats av minoritetsregeringar som sökt majoritet i varje specifik fråga. Reinfeldt gjorde det, Persson gjorde det, men Stefan Löfven har sedan tillträdet verkat förutsätta att det är oppositionens demokratiska plikt att stödja hans budget. Det har pratats om utsträckta händer, men alla trevare från socialdemokraterna har haft ett enda syfte: att bryta upp Alliansen. Inget borgerligt parti med vettet i behåll accepterar sådana förutsättningar. Överenskommelsen sätter också spiken i kistan för Löfvens försök att bryta upp blockpolitiken. Snarare blir det två tydliga block som står i opposition till varandra. Det är också sannolikt att regeringen gör en tydligare vänstersväng nu än tidigare. Dels för att man inte längre behöver förhålla sig till Alliansen, och dels för att vänsterpartiet nu har blivit vågmästare. Eftersom skillnaden mellan blocken är så små så kan vänsterpartiet fälla regeringen om de deklarerar att de inte längre anser sig ingå i samarbetet. I så fall så är regeringen inte längre det största blocket, utan måste släppa fram Alliansen. Knappast en ideal situation.

Vi har också frågan om Sverigedemokraterna, som ju är det egentliga anledningen till att överenskommelsen över huvud taget har träffats. Lyssnar man på SD:s retorik så har de länge framställt sig själva som "det enda riktiga oppositionspartiet", mot bakgrund av att de övriga riksdagspartierna i praktiken har precis samma invandrings- och integrationspolitik. Det har mest varit tomt prat, fram tills nu. Uppgörelsen ger SD en lysande möjlighet att peka med fingret och utropa "vad var det vi sade?".  Mattias Karlsson, deras vikarierande partiledare, var inte heller sämre än att han tog tillfället i akt och formulerade en debattartikel i Aftonbladet. På kort sikt så kommer uppgörelsen att hålla SD borta från politiskt inflytande i riksdagen, men på lång sikt så kommer det att gynna partiet. Källan till SD:s stöd är en polariserad invandrings- och integrationspolitik där det bara i nuläget finns två extrempunkter. Tutar man på som vanligt och tror att SD kommer att ha förångats till 2018 så har man fel, den taktiken har misslyckats i åratal. Mer troligt är snarare att SD ökar sitt stöd till nästa val, på bekostnad av de övriga partierna. Debatten har redan börjat luckras upp lite från kristdemokraternas sida. Tiden lär utvisa om det var en prioritering forcerad av det hotande nyvalet eller något som håller sig i längden. Nyvalet var inte en optimal lösning, men den nuvarande situationen är desto mer problematisk. Anmärkningsvärt är att Alliansen uppenbarligen såg SD som ett så stort problem att man ansåg det mer fördelaktigt att i praktiken kapitulera under resten av mandatperioden. Det ska bli intressant att höra hur diskussionerna runt överenskommelsen går hos Allianspartierna.

Fortsätter mandatperioden i samma spår som hittills är sannolikheterna dock goda för att vi kommer att ha en annan politisk majoritet 2018, och ett ännu mer problematiskt SD.

Det finns ingen plan

Vraket som kallas för svensk regeringspolitik fortsätter.
Tittar jag tillbaka på valrörelsen så ser jag att mycket tid användes av Alliansen för att peka ut bristen på regeringsunderlag från socialdemokraternas sida. Personligen tyckte jag att den vinkeln blev lite väl enformig och att det var viktigt att belysa fler aspekter än så. Det visar sig dock att oron var fullständigt befogad.
När debattörer från vänsterblocket över huvud taget kommenterade underlaget så framställdes det som att Löfven tack vare sin erfarenhet som facklig förhandlare skulle kunna vaska fram ett regeringsunderlag för att nå breda överenskommelser och hålla SD på en armlängds avstånd. Likt Sickan i Jönssonligan så hade han en briljant plan som snart skulle bli tydlig för alla. Efter valet.
Det visade sig snart att det inte fanns någon plan, utan att Löfven trodde att Alliansen skulle upplösas efter valet och man skulle kunna fiska upp småpartierna till regeringsunderlaget, som på den gamla goda tiden.
Tiderna förändras dock, vilket borde vara uppenbart för de som såg det senaste haveriet i EU-nämnden.

När Löfven skulle begära mandat för att driva regeringens linje inför EU-toppmötet i Bryssel i torsdags då bland annat unionens klimatmål skulle spikas så uppstod viss förvirring. Det var nämligen lite oklart exakt vilka regeringens klimatmål egentligen var.

S och MP har under förhandlingarna presenterat parallella positioner. Främst har regeringen pekat på den högre nivån om 50-procentiga utsläppsminskningar, 40 procent andel förnybar energi och 30 procent energieffektivisering. Samtidigt har man sagt sig vara redo att acceptera EU-kommissionens förslag på 40–27–30. Stefan Löfven motiverade de dubbla beskeden med att det är ”bra att ha något att slåss för”, men att man också bör ha beslutat vad som är en ”acceptabel överenskommelse”.

När EU-nämnden så skulle sätta ned foten om den svenska positionen meddelade S-ledaren – efter överläggningar med V – att regeringens ståndpunkt var den högre nivån.
– Men jag vill vara tydlig med att det rör sig i en annan riktning, sade han och syftade på diskussionen inom EU.

Eftersom det var oklart exakt vilka miljömål som regeringen egentligen ville driva i Bryssel så gjorde SD gemensam sak med oppositionen, vilket ledde till att Alliansens klimatmål vann. Historien slutade med att Löfven var tvungen att åka till Bryssel och driva oppositionens klimatpolitik istället för sin egen.
Detta kritiseras givetvis av bittra socialdemokrater, bland annat Jytte Guteland, som kallar oppositionens agerande för "ansvarslöst".

Oppositionens agerande är ansvarslöst utifrån den stökiga parlamentariska situation som råder i Sverige. Om det nu stämmer att Moderaterna vill att den svenska regeringen ska föra en aktiv politik i EU, vilket ledande moderater sagt, hur kan partiet då minska statsministerns mandat att förhandla i det Europiska rådet? Alla förstår ju att det behövs ett brett mandat för att kunna finna lösningar när 28 regeringschefer ska förhandla. Den tidigare statsministern hade inte heller majoritet i riksdagen, men det fanns en hederskodex att ge honom större mandat att driva en politisk linje, utan att sätta krokben hemma.

Denna "hederskodex" verkar dock ha lyst med sin frånvaro under den förra mandatperioden. Oppositionen försatt inte tillfällen att jävlas med regeringen (omröstningen om punktskatt borde tjäna som ett exempel) och Fredrik Reinfeldt fick igenom sin politik genom att balansera olika sidor, inte genom att förutsätta stöd enbart för att man är statsminister. Det är ju som bekant inte oppositionens uppgift att kratta för regeringens politik.
"Brett mandat" tycks för övrigt ur socialdemokratiskt perspektiv översättas till "alla ska rösta med oss". Vill man ha brett mandat så får man också förhandla med oppositionen.
Guteland får en replik från Fredrick Federley i samma tidning, som själv sitter i EU-nämnden, och menar att regeringen får skylla sig själv för den dåliga hanteringen.

Vi är många som följt debaclet i EU-nämnden. Jag satt under två mandatperioder i riksdagen i samma nämnd och har aldrig sett maken till dålig förberedelse, förvirrade diskussioner och oklar hantering.

Inget parti kan acceptera en sådan oklar hantering utan måste med självklarhet säga ifrån när sådant sker. Guteland hävdar att det är kutym att inte lägga fram andra mandat än de mandat regeringen begär men det finns två komplikationer. Det första är att nämnden måste kunna uttolka vad det är för mandat som regeringen begär av riksdagen. Det var fullständigt omöjligt, även för företrädare för S och för den miljöpartistiska ordföranden.

Det andra är att S under förra mandatperioden, när när det parlamentariska läget var lika oklart som nu, ett par gånger ändrade regeringens ståndpunkt.
Guteland menar nu att riksdagen denna period inte ska utöva den makt den har till sitt förfogande eftersom vi nu har en S-ledd regering. Förra mandatperioden gick det dock bra, när Alliansen styrde. Det är väl själva definitionen på hyckleri.

Det här är dock inget gentemot vad som väntar om någon månad. I december ska nämligen budgetpropositionen läggas fram, och lyckas inte regeringen få igenom sitt förslag så blir det regeringskris och nyval som följd. Personligen är jag inte överdrivet imponerad av regeringens arbete så här långt, och om man inte ens lyckas få mandat för sin miljöpolitik, hur ska man då lyckas få mandat för en hel budget?
Vi får se hur mycket Löfvens famösa förhandlingserfarenhet är värd, och det hävdas åter igen att det finns någon form av plan. Jag tror dock inte att regeringen, till skillnad från Sickan, har någon som helst plan.
Finns den så verkar det vara en mycket dålig sådan.

En verklighetsfrånvänd säkerhetspolitik

Det är inte svårt att dra associationer till det kalla krigets dagar nu för tiden. Ryssland uppträder allt mer aggressivt, och i Stockholms skärgård finkammar försvaret vattnen i jakt på något.

Jag tänker undvika spekulationer förrän det finns fakta att ta ställning till, men sannolikt jagar man en rysk ubåt, miniubåt eller annan undervattensverksamhet. Det svenska försvaret har ju konstant varit under nedskärning både under Alliansen och den tidigare socialdemokratiska regeringen. Numera har vi ju ett så kallat insatsförsvar, ett försvar mer lämpat åt internationella aktioner, Afghanistan som exempel, istället för det som borde vara huvuduppgiften: att försvara det svenska territoriet.
I våras kom försvarsberedningen fram till att anslagen, för första gången sedan länge, kommer behöver öka. De ökade anslagen väntas dyka upp i regeringens budget, men den nuvarande utvecklingen öppnar för fler debatter och konflikter på området.

När nu de flesta diskuterar höjningar av försvarsanslagen så finns det ett parti som utgör ett undantag: Feministiskt Initiativ. Att partiet är direkt fientligt till försvaret kan knappast komma som någon överraskning för den som hängde med i valrörelsen, men personligen var jag av åsikten att det mest handlade om en naivitet över hur försvarspolitik fungerar. Med den nuvarande utvecklingen i Ryssland skulle det vara omöjligt i längden att förespråka ett minskat försvar i en tid där vi behöver vara bättre förberedda. Men icke.
I Expressen skriver Gudrun Schyman och Veronica Svärd att den ryska ubåt som sannolikt inkräktar på svenskt vatten bara "gör sitt jobb".

Den upptrissade upprustningsdebatten som pågått de senaste månaderna når allt högre höjder. Försvarsmakten har lokaliserat en ubåt och plötsligt blir utländska farkoster misstänkta för att vara ett militärt hot mot Sveriges säkerhet. Men för att tala lite klarspråk så har inga hot riktats mot Sverige. Att ubåtar finns i gränstrakterna är inte ett hot om krig, det tillhör deras arbete.

Stockholms skärgård utgör inte "gränstrakterna". Gränsen ligger sisådär tolv sjömil utanför land, inte precis vid kusten. En ubåt såpass nära kan ägna sig åt att spionera, sabotera eller ett flertal andra aktiviteter, av vilka ingen är positiva för Sverige. Det ska också ses i ljuset av flertalet andra kränkningar av svenskt luftrum som ägt rum den senaste tiden, där ryskt flyg har befunnit sig lågt innanför "gränstrakterna".
Ryssland kommer sannolikt inte att anfalla Sverige imorgon, men man testar gränserna, ser hur god vår beredskap är och vad reaktionerna blir.
Schyman visar också upp en intressant brist på historiekunskap.

Skrämselbilden som målas upp att Försvarsmakten inte kan skydda Sverige vid ett eventuellt militärt angrepp är historielös. Sverige har aldrig kunnat, och kommer aldrig att kunna, mäta sig med militära stormakter.

Faktum är att det var Sverige som var stormakten runt Östersjön för några hundra år sedan. Det är lätt att rada upp exempel, men det är mest komiskt att Schyman kallar bilden för historielös när hon själv inte verkar ha koll på svensk historia. Ett försvar är inte heller tänkt att kunna besegra Ryssland, det är inte realistiskt i nuläget. Däremot kan man göra det så kostsamt och krångligt som möjligt att försöka inta ett land. Krig är dyra historier, och ju längre de drar ut på tiden desto kostsammare blir de. Ett försvar har en avskräckande effekt.

Vårt största säkerhetshot är inte Ryssland. Försvarsberedningen liksom FN har konstaterat att våra största säkerhetshot är klimatförändringar respektive mäns våld mot kvinnor som skördar betydligt fler liv än de som sammantaget dör i militära konflikter. Liksom FN uppmanar Feministiskt initiativ till nedrustning och ökade insatser på konfliktförebyggande och konfliktlösande arbete. Säkerhet byggs genom nedrustning, diplomati, satsningar på människors välfärd och att motverka den globala uppvärmningen. Parallellt måste vi göra upp med den maskulinitet som genom sitt våldsförhärligande bidrar till död på samhällets alla nivåer.

 Det här är, minst sagt, en enögd syn på försvarspolitiken. Det är också talande vilka konflikter som Schyman INTE nämner. När kurderna i Kobane slåss för att hålla ISIS borta, definitivt ett exempel på en organisation som sysslar med våld mot kvinnor, upprätthåller de då en "patriarkal samhällsordning"? Vad ska man göra istället, sänka vapnen och ge upp?
Problemet med FI:s analys på området är det vanliga, man prioriterar det feministiska perspektivet och ignorerar verkligheten i form av ideologier, krig, ekonomiska intressen och andra faktorer. Istället letar man efter patriarkala strukturer i varenda buske.

Det finns många säkerhetspolitiska orosmoln idag. Kriget i östra Ukraina, Rysslands massiva upprustande, annekteringen av Krim, ISIS folkmord i Irak är reella frågor som man måste ta ställning till. Svaret på de frågorna är inte "rusta ned" med hänvisning till några diffusa patriarkala strukturer som ska ligga och lura bakom närmaste buskage. Mäns våld mot kvinnor och klimatförändringarna är allvarliga frågor, men det betyder inte att man kan ignorera hela säkerhetspolitiken.
Uttalanden som dessa visar med all önskvärd tydlighet varför FI inte ska sitta i riksdagen.

Juholt avsatte Juholt

En av veckans mest intressanta politiska diskussioner är socialdemokraternas förra partiledare Håkan Juholt. Politiskt intresserade minns säkert Juholts korta med intensiva period, en tid som präglades av dåligt planerade utspel, en svajig politik och ett antal tveksamma privata skandaler från Juholts sida. Tio månader satt Juholt som partiledare innan han tvingades avgå, en minst sagt kort period.

Juholt har dock blivit aktuell igen, mest på grund av boken "Partiledaren som klev in i kylan" av Daniel Suhonen. Boken beskriver de intriger och ränker som föregick Juholts avgång.

I dag beskriver Daniel Suhonen det hemliga VU-mötet den 11 oktober 2011 som ett kuppförsök, på Carin Jämtins initiativ.
– Man förde undan honom, i säkerhet, som man brukade göra med sovjetiska ledare, säger han.
Partiledaren är i kris, men skickas i väg utan hjälp.
– Han fick inte med sig någon från staben. Inte ens en pressekreterare. Han är där själv, med sin familj och en flaska rött, säger Daniel Suhonen.
Att Håkan Juholt inte tvingades bort redan i oktober 2011 beror på en enda person, enligt Daniel Suhonen.
– Det var Fritzon som räddade Juholt.
Heléne Fritzon har i dag lämnat toppolitiken och vill inte kommentera turerna kring Juholts avgång.
Carin Jämtin påpekar genom sin pressekreterare att hon inte har kallat till något möte utan Juholts vetskap, men vill inte lämna några ytterligare kommentarer.
Såväl Wanja Lundby-Wedin som Mikael Damberg har avböjt att kommentera Juholts avgång.

Låt oss först ta ett par steg tillbaka.
Anhängare av socialdemokraternas vänsterfalang brukar emellanåt måla upp Juholt som någon form av missförstått politiskt geni, som tvingades bort på grund av en illvillig högerfalang och konspiratoriska journalister. Suhonen själv är inte heller direkt en neutral observatör i sammanhanget. Det framgår i boken att han fungerade som någon form av hemlig talskrivare/rådgivare åt Håkan Juholt, så han är definitivt inte opartisk i frågan. Tar vi oss tillbaka till oktober 2011 så var det inte en av socialdemokratins stoltaste stunder. Opinionssiffrorna befann sig i fritt fall och man hade en partiledare som hade blivit polisanmäld för lägenhetsaffärer. Problemet var inte sättet Juholt blev avsatt på, problemet är att han aldrig skulle ha blivit partiledare över huvud taget. Fredrik Tenfält skriver i Göteborgs-Posten med samma vinkel:

Jag betvivlar inte att mycket i Suhonens beskrivning av de olika turerna bakom kulisserna är riktig. Partipolitik är ingen idyll, särskilt inte när det rasar utför för partier. Många partiledare har, oavsett tidigare framgångar, tvingats avgå under förödmjukande former. 

Fallet Juholt är dock speciellt. Han var helt enkelt inte vuxen uppgiften att leda Sveriges största parti. Efter att inledningsvis ha väckt entusiasm genom att låta som en "riktig socialdemokrat" började fadäserna. Oöverlagda utspel, dålig faktakontroll, personlig skrytsamhet (som påhittet att han i sin ungdom smugglat tryckeriutrustning till Solidaritet i Polen) och interna konfrontationer. 

Juholts avgång kan varken skyllas på konspirationer eller medierna. Han orsakade den själv och egentligen är detaljerna i spelet bakom detta mindre intressanta. Slutet var, oavsett de olika turerna, i princip oundvikligt. Få personer mer än Suhonen kan tro att Juholt skulle kunnat föra socialdemokratin till seger i årets val.

Det blir talande när Suhonen greppar efter halmstrån och skyller Juholts avgång på den ena konspirationen efter den andra, men inte den mest logiska anledningen: Håkan Juholt var helt enkelt ingen bra partiledare.
Må så vara att det förekom fulspel i samband med avgången, men innan dess så hade Juholt gott och väl satt sig själv i klistret. Vad skulle ledamöterna i VU gjort istället? Stillasittande se på medan partiledaren sänkte socialdemokraterna längre och längre ned i opinionssiffrorna?

Det relevanta som boken belyser är istället hur det kan gå när ett parti har ett så drakoniskt och slutet system för att utse en ny partiledare. För oss som tittar utifrån så framstod valet av partiledare som rent absurt, där processen sker utan någon som helst insyn eller öppenhet. Istället för att kandidater ställer upp och förklarar varför de anser sig mest lämpade att leda partiet så förväntas man istället in i absurdum hävda att man inte är intresserad. För inom socialdemokratin är det inte fint att vilja bli partiledare.

Juholtboken, om något, belyser problemen i det systemet, men det var knappast orsaken till Juholts fall. Tvärtom, det var orsaken till att över huvud taget blev partiledare.
Att Juholt till slut var tvungen att avgå kan dock bara skyllas på honom själv.

Ett svajigt regeringsbygge

Vattenglaset är uppe i varv så här i valtider, så jag tar mig friheten att skriva en uppföljare till min eftervalsanalys, en del har trots allt hänt sedan igår.
Efter valet är det förstås många som undrar "Vad händer nu?", och faktum är att ingen tycks ha någon aning. Nej, inte ens jag själv.

Jag skrev bland annat igår om Löfvens svajiga regeringsbygge, och hur det kommer att bli svårt att få ihop en samlad politik på vänstersidan. Situationen klarnade inte direkt igår, när socialdemokraterna hade regeringsförhandlingar med miljöpartiet och vänsterpartiet. Resultatet blir det väntade, att miljöpartiet kommer att ingå i regeringen medan vänsterpartiet...inte kommer att göra det. Vänsterpartiets ordförande, Jonas Sjöstedt, är som väntat måttligt förtjust över utvecklingen.

Jonas Sjöstedt gick till val med ambitionen att Stefan Löfven skulle bli statsminister och att Vänsterpartiet skulle ingå i regeringen.
– Vi trodde att vi skulle ha en diskussion. Nu blev det ett blankt nej från början, säger Sjöstedt.
När Löfven nu stängt dörren betonar han att Vänsterpartiet nu är ett oppositionsparti.
– Vi kommer vara ett oppositionsparti. Om Socialdemokraterna tror att vi kommer gå tillbaka till tiden då vi var ett stödparti har de fel, säger Sjöstedt.

Ingen kan rimligtvis vara förvånad utom Sjöstedt själv, som med en dåres envishet fortsatt klamra sig fast vid det röd-gröna samarbetet som dog ut efter Mona Sahlins avgång. Att inte socialdemokraterna vill ha vänsterpartiet i en regering är en av politikens sämst bevarade hemligheter. Nu är jag förstås inte insatt i vilka diskussioner om regeringsbyggandet, om några, som har ägt rum mellan V och S under mandatperioden. Om socialdemokraterna gett vänsterpartiet intrycket att de ska få ingå i en regering för att sedan ignorera det så är det givetvis lågt. Mer sannolikt är dock att Sjöstedt helt enkelt förutsatte att vänsterpartiet var en naturlig komponent i Löfvens regering och brydde sig inte om att skaffa några garantier. När nu facebook och twitter fylls av bittra v-supportrar som är besvikna över att vänsterpartiet inte släpps in i regeringen så är det relevant att fråga när socialdemokraterna över huvud taget gav intrycket att vänsterpartiet skulle ingå i en regering. För alla andra har det nämligen varit uppenbart en längre tid att socialdemokraterna lika lite som någon annan vill ha vänsterpartiet i en regering.
Även om en regering utan V har större möjligheter att samarbeta över blockgränserna så gör det inte situationen bättre. Vänsterpartiets hot om att sätta sig i opposition kan mycket väl komma tillbaka och straffa sig för Löfven när det är dags att föra politik i riksdagen.
Samtidigt är det ett stort frågetecken hur Löfvens regering över huvud taget ska kunna arbeta, tillsammans med miljöpartiet har man långt ifrån tillräckligt många mandat för att ha majoritet i riksdagen. Aftonbladets politiska kommentator, Lena Mellin, tycks vara lika förvirrad som jag själv:

– Jag har hela utgått från att Löfven inte vill ha med Vänsterpartiet, men samtidigt leder det här till en svag regering som kommer att vara beroende av flera andra partier för att få igenom sin politik, säger Lena Mellin i Aftonbladets tv-sändning. 

Vad betyder beskedet för Socialdemokraterna och Miljöpartiet?
– Det betyder att de i sin regeringsförklaring och kommande budget måste lägga förslag som attraherar minst två andra partier i riksdagen för att få majoritet. Först ska de förhandla sinsemellan och sedan med några andra, det kommer att kräva otroligt mycket tid.

Nu pratas det mycket från Löfvens sida om att riksdagen måste "ta ansvar". Underförstått att några av de borgerliga partierna måste gå in och stödja hafsverket som utgör hans regering för att hålla SD på mattan. Något sådant lär dock inte vara aktuellt, då både centerpartiet och folkpartiet avvisat hans inviter. Det är dessutom vansinnigt i nuläget. Alla de borgerliga partierna har tappat i opinionen efter att man gått till val på en gemensam politik. Att då dissa Alliansen vid första bästa tillfälle kommer att straffa sig hos väljarna. I nuläget kommer Alliansen sannolikt att fokusera på att driva opposition och inte gå fram med några längre strategier förrän moderaterna har valt en ny partiledare till våren. Några allianser med socialdemokraterna, utom möjligen överenskommelser i enskilda frågor, kommer definitivt inte att vara aktuella.
Sammanfattningsvis är Löfven i den föga avundsvärda positionen där han lyckat göra sig ovän med vänsterpartiet samtidigt som han har en borgerlig opposition. Samtidigt lurar Sverigedemokraterna som en joker i kortleken.

Vad kommer att hända nu?
Tja, det är sannolikt att Löfven kommer att väljas till statsminister av riksdagen utan större problem. Fram till dess ska det förhandlas om ministerposter med miljöpartiet och en regeringsförklaring ska tas fram, som ska lyckas med konststycket att tilltala både vänsterpartiet och några av partierna i alliansen.
Det riktiga testet kommer i december, när budgeten ska röstas fram. Under en lång tid hade Sverige en tradition runt budgeten som gick ut på att propositionen skulle antas eller förkastas i sin helhet. Att plocka ut enskilda frågor gick alltså inte. Var man inte nöjd med budgeten fick man samla sig runt ett alternativ. Det gynnade minoritetsregeringar vilket i sin tur underlättade den ekonomiska politiken avsevärt.
Fram till förra året.
Då röstade vänsterblocket i samarbete med SD bort förändringen av punktskatten och bröt därmed en långvarig tradition för att kunna jävlas med regeringen. Det här är ytterligare en i raden av beslut som kan komma tillbaka och ställa till problem för Löfven. Det öppnar nämligen för att oppositionspartierna kommer att göra samma sak. Nu är ju budgeten problematisk nog som den är. Alliansen lär rösta emot den i sin helhet, vänsterpartiet har kräver uppgörelser om vinster i välfärden för att ge sitt stöd och Sverigedemokraterna konstaterar att man är fullt beredd att sänka Löfvens budget.
Går det illa så kan budgetpropositionen hackas sönder i så små bitar att det allvarligt hindrar Löfvens förmåga att driva politik, går det riktigt illa så sänks budgeten i sin helhet, vilket leder till att regeringen i praktiken blir helt maktlös. Nyval lär bli den naturliga följden av detta.

Kaoset och osäkerheten gynnar bara ett enda parti: sverigedemokraterna. Löfvens regeringsbygge kommer att bli såpass svagt att SD har mycket större möjligheter att sabotera den förda politiken än tidigare.
Frågan är inte om Stefan Löfven kommer att bli statsminister, för det kommer han med största sannolikhet att bli. Frågan är huruvida han kommer lyckas att vara statsminister mandatperioden ut.

En intressant mandatperiod

Nu när valresultatet har lagt sig så är det lätt att konstatera att det inte blev någon seger för Alliansen. Utgången var lite väntad, men jag försöker alltid vara optimistisk fram till det sista.
Tiden har kommit för att inse faktum. Vänsterblocket vann och jag lyfter på hatten. Lycka till, det lär ni behöva de kommande fyra åren. Jag är av åsikten att det är nyttigt för ett land att byta styre med jämna mellanrum. Förr eller senare så blir regeringen, oavsett politisk färg, maktfullkomlig, vilket i sin tur leder till en arrogans som är dåligt för det demokratiska samtalet. Under sina sista år med Göran Persson som partiledare hade socialdemokraterna glidit in i en "förvaltande" roll, där politiken mer eller mindre gick ut på att se till att ingenting förändrades. Arrogansen upplevdes tydligt när politiker som Marita Ulvskog beskrev maktskiftet 2006 som en "statskupp".
Så på sätt och vis är den nuvarande maktskiftet bra för det politiska samtalet och förändringen i Sverige. Alliansen får fyra år på sig att definiera nya visioner för att sedan återkomma till valet 2018.
Men vad är de största nyheterna i valet? Vattenglaset analyserar.

1. Feministiskt Initiativ kom inte in i Riksdagen.
Trots det höga tonläget så slutade FI på 3,1% och därmed utan en plats i riksdagen, däremot kom man in i flera kommuner. FI:s närvaro skulle ha lett till att man i riksdagen skulle ha ytterligare ett vänsterparti med luddigt finansierade visioner att ta ställning till och knappast förbättrat det redan osäkra parlamentariska läget. Jag tycker FI har varit nyttiga med att lyfta upp jämställdheten som fråga, men det skulle vara riskabelt att ge dem inflytande på riksnivå. Hur det går för FI 2018 beror på hur väl de lyckas hålla ångan uppe och hur de sköter sig i EU-parlamentet. Med tanke på utvecklingen i parlamentet hittills så finns det ingen anledning att dra på för stora växlar. Mycket av FI:s framgång bygger också på att de ridit på en vänstervåg. Om fyra år kan det mycket väl hända att den vågen har dött ut och att det är "inne" att rösta på någonting annat.

2. Sverigedemokraterna blir tredje största partiet.
Åkessons målsättning var att SD skulle bli det tredje största partiet efter valet. I det kan man säga att han har lyckats med råge. SD ökar från 5,7 procent till 12,9, mer än en fördubbling av deras mandat. Med det kan man säga att strategin att marginalisera SD fullständigt har misslyckats. Taktiken hittills tycks ha varit att skjuta undan invandringsfrågan, minimera SD:s utrymme eller, i Aftonbladets fall, konstant kalla dem för "rasister" så fort man får chansen. SD:s framgångar beror på viss del på att invandringsfrågan är så vansinnigt polariserad på riksnivå. Det finns egentligen bara två linjer. Antingen har man SD:s linje, där invandringen är roten till alla problem och enbart dränerar resurser eller så har man alla andras linje, där invandringen inte har några nackdelar utan bara levererar kompetenta, högutbildade människor. Eventuella problem är på grund av "strukturell rasism". Ingen av linjerna håller, men det går inte heller i politiken att enbart ha en linje för att öka invandringen och en för att stoppa invandringen, det behövs medelpunkter. Framför allt behöver diskussionen av invandringsfrågan vara mer nyanserad, och partierna måste sluta göra SD till huvudmotståndare i varje val. Den enda vinnaren på den nuvarande strategin i att hantera SD är Jimmie Åkesson.

3. Parlamentarisk osäkerhet.
Vänsterblocket vann, men det är långt ifrån en stabil majoritet. Vänstersidan får 43,7% mot Alliansens 39,3%. Det är visserligen mer, men med SD:s starka ställning så har Åkesson goda möjligheter att skjuta ned frågor där blocken inte är överens. Det innebär också att Stefan Löfven måste ha stöd både från miljöpartiet och vänsterpartiet, och de är långt ifrån överens i många frågor. Just nu försöker Löfven och en del socialdemokratiska debattörer hävda att det är centerpartiet eller folkpartiets "ansvar" att ta socialdemokraternas utsträckta hand och ingå i ett regeringsbygge för att marginalisera SD. Varken FP eller C är dock intresserade att ingå i en socialdemokratisk regering, vilket man meddelade tydligt.
Jag minns en liknande situation efter förra valet, då de föreslogs från borgerliga debattörer att ett visst antal röstande från vänsterblocket borde avstå från att rösta i riksdagen av samma anledning, för att minimera SD:s inflytande. Ingen på vänstersidan var intresserad. Det är inte mer än rätt att Löfven får ta del av samma huvudvärk. Under nuvarande omständigheter så kommer det inte att bli en blocköverskridande regering, trots att socialdemokraterna gång på gång skickat trevare till småpartierna i Alliansen.
Situationen kompliceras ytterligare av att Åkesson inte utesluter nyval. Löfven kan säkert få ihop en regering, men att få allt att fungera är en helt annan sak. Framför allt budgeten kommer att bli en mardröm, där Alliansen sagt att de kommer att rösta emot, vilket i praktiken ger SD möjlighet att torpedera båda sidornas motioner. Löfven kommer med största sannolikhet att bli statsminister, men huruvida hans regering faktiskt håller ihop är en helt annan fråga. Socialdemokraterna är inte vana vid att ha regeringsbyggen där de släpper in andra partier eller tar särskilt stor hänsyn till deras politik, så det kommer att bli intressant att se hur det slutar.

4. Nej till trängselskatten.
Bor du inte i Göteborg så har du sannolikt ingen aning om att folkomröstningen om den omdiskuterade trängselskatten genomfördes i samband med valet. Det visar sig att nej-sidan troligtvis har vunnit med ett högt valdeltagande, drygt 72 procent. Då det allt mer ser ut som om ja-sidan inte har någon strategi för vad man ska göra vid ett "nej" så ska det bli intressant att se vad man tänker göra. Personligen är jag emot hela västlänken, huvudsakligen för att det är ett skolboksexempel på en fråga där politikerna redan bestämt sig och väljarna inte fått chansen att säga sitt.
Det ska tilläggas att folkomröstningen resulterade i ett nej trots att det pågick valfusk och propaganda för ja-sidan var skriven på röstsedeln.
Västlänken har inte blivit tillräckligt utredd, kommer att kosta för mycket och kommer sannolikt att leda till gigantiska störningar i centrum. Vem är det egentligen som tror att det inte kommer resultera i några störningar när man ska gräva en gigantisk tunnel under centrala Göteborg?
Jag har således ingen sympati för de politiker som nu tvingas inse att hela finansieringen för Västlänken rasar ihop utan Trängselskatten. Förhoppningsvis börjar någon på den borgerliga sidan inse att hela projektet borde avbrytas och mer kostnadseffektiva alternativ utredas.

I sin helhet så kommer det att bli en intressant mandatperiod. Det enda positiva med det parlamentariska kaos som sannolikt kommer att uppstå är att det i praktiken garanterar en borgerlig valseger vid nästa val. Alliansen behöver återfokusera och moderaterna ska välja en ny partiledare i vår, eftersom Fredrik Reinfeldt avgår både som statsminister och partiordförande. Valet är klokt, det är en helt annan sak att leda ett parti i opposition än i regeringsställning. Vi återfokuserar, kommer tillbaka och vinner valet 2018.
Det kommer som sagt fler val, och fler mandatperioder.

Valet med Vattenglaset

Idag så är det dags. Valdagen.
Jag har själv inte röstat än, men kommer att promenera ned till vallokalen efter att det här inlägget är skrivet.
Har ni ännu inte röstat? Gör det idag. Kom ihåg: röstar man inte så har man inte heller någon rätt att gnälla på politikerna under den kommande mandatperioden.
Just på valdagen tänkte jag ta lite tid och blicka framåt och se vad som eventuellt väntar.

I opinionsundersökningarna har det pratats mycket om Alliansen vs. "de rödgröna", men faktum är att de rödgröna inte existerar. Alliansen, å sin sida, är ett officiellt samarbete mellan fyra stycken stundom olika partier medan oppositionen mest definieras av att alla tillhör vänsterblocket, med undantag för Sverigedemokraterna, och alla vill se någon annan än Alliansen i regeringsposition. Där tar dock likheterna slut, för till skillnad från under förra valet så står inte två allianser mot varandra. Den enda som tror på det gamla röd-gröna samarbetet tycks vara Jonas Sjöstedt, som med en dåres envishet har räckt ut hand efter hand till socialdemokraterna för att återuppliva det gamla samarbetet.
Vinner Alliansen så har man en god uppfattning om vad som väntar. Man har gått ut med ett gemensamt valmanifest och alla förslagen är färdigförhandlade och klara. Olika partier kan få mer utrymme för sin politik beroende på hur valet går, men det är bara en naturlig följd av valet.
Vad får vi om vänsterblocket vinner? Ingen vet, inte ens Stefan Löfven.

Sedan Löfven blev partiledare har Fredrik Reinfeldt konstant pressat honom på regeringsfrågan. Jag själv tyckte att det blev lite påfrestande att frågan konstant skulle tas upp i tid och otid. I brist på bättre argument, tycktes det. Tiden har dock gett Fredrik Reinfeldt rätt. Idag är det valdag, och vi vet inte särskilt mycket mer om Löfvens eventuella regeringssammansättning idag än vi gjorde när frågan först tog upp.
Socialdemokraterna har nämnt miljöpartiet som en "naturlig samarbetspartner", men S och Mp tillsammans har i de senaste mätningarna färre mandat än alliansen så en röd regering måste rimligtvis söka stöd på annat håll. Vänsterpartiet har gått hårt fram under valrörelsen med sin "Inte till salu"-paroll och korståg mot privata aktörer i välfärden. Socialdemokraterna tycks dock vara måttligt intresserade av att ha Sjöstedt i regeringen, då varje närmande från V:s sida har bemötts av kall tystnad från S. Det är inte direkt så att man klandrar Löfven för det. Vänsterpartiet var en av orsakerna till att de rödgröna förlorade förra valet, eftersom Mona Sahlin var tvungen att ägna sig åt ständig skadekontroll varje gång vänsterpartiet kom med ytterligare något förvirrat vallöfte. Man tycks har lärt sig av läxan, och håller vänsterpartiet på en armlängds avstånd.
Sjöstedts hot om att vägra sätta sig i en regering som inte tar avstånd till vinster i välfärden är i varje fall ett tomt sådant. Vad har han egentligen för alternativ? Stödja Alliansen? Är det något som vänsterpartiet hatar men än vinster i välfärden så måste det väl vara ytterligare en mandatperiod under borgerligt styre, så alla hot om att inte stödja Sjöstedt om man inte får gehör för sina frågor är tomma. Det finns ingen annan som vill samarbeta med vänsterpartiet, det verkar inte ens som om Löfven vill göra det. Det är ingen slump att han för en tid sedan gjorde inviter till folkpartiet, som har ungefär lika mycket stöd som vänsterpartiet och sannolikt inte kommer att åka ur riksdagen under överskådlig tid.

Är den eventuellt röda regeringskonstellationen okänd så är det inget mot vilka frågor man tänker driva. Till och med den "naturliga samarbetspartnern" miljöpartiet är oense med socialdemokraterna på flera viktiga områden. Socialdemokraterna vill till exempel investera mer i försvaret och återinföra allmän värnplikt, miljöpartiet vill avskaffa det. En annan viktigt fråga är kärnkraften. Det är väl känt att Löfven själv vill stärka kärnkraften, men partilinjen är att avveckla på väldigt lång sikt. Under överskådlig tid ska dock inga större förändringar ske. Här vill miljöpartiet dock börja stänga ned reaktorer så fort som möjligt. Vad de ska ersättas med är oklart.
Det är ytterst osannolikt att socialdemokraterna skulle kunna förhandla bort miljöpartiets dogmatiska motstånd mot kärnkraften, så kompromisser kommer att behöva ske. Vänsterpartiet, å sin sida, har en uppsjö av frågor där man har radikalt annorlunda inställning än socialdemokraterna och miljöpartiet, vinsterna i välfärden är bara ett exempel.

Ett annat parti som jag har lagt en hel del krut på att granska är Feministiskt Initiativ. Mitt huvudproblem med dem är att de tycks lida av "miljöparti-syndromet", där man mest får positiv uppmärksamhet i media och de mindre bra aspekterna i deras politik "glöms bort". Detta i kombination med att deras medlemmar är väldigt aktiva på sociala medier gör det fullt relevant att granska dem. Ett av huvudproblemen med FI är att de inte har någon ekonomisk politik. Notera att jag skrev "inte har".
Både Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna, två andra partier som jag ogillar, har en dålig ekonomisk politik. Vänsterpartiet, å sin sida, har en allt för stor förkärlek till höjda skatter som lösningen på allt, medan sverigedemokraterna gravt överskattar besparingseffekterna av en minskad invandring. FI har däremot inte ens gjort ett försök att redogöra för hur deras politik ska finansieras. Förslagen som redovisas i partiprogrammet, som för övrigt är ett hopkok av auktoritär vänsterpolitik, beräknas kosta omkring en halv biljon (alltså runt 500 miljarder), vilket motsvarar ungefär halva statsbudgeten. Under Almedalen gjorde FI en extremt välvillig tolkning av sin ekonomiska politik och dess kostnader, men inte ens de finansieringarna var övertygande. Bland annat så ska utgifterna finansieras genom att alla skattepengar som är gömda utomlands ska hämtas tillbaka. Hur detta mirakel ska gå till är okänt, då skatteverket i åratal har försökt få tillbaka de här pengarna utan att lyckas.
Kontentan är att FI lovar allt till alla utan att bry sig om hur man ska betala för det hela. För att sätta siffrorna i proportion så är 500 miljarder mer än kostnaden för varenda jobbskatteavdrag Alliansen har infört och försvarets samlade kostnader. FI:s politik är helt enkelt oseriös.
Det hela blir ju inte bättre av att de som röstar på FI har notoriskt dålig koll på vad som står i partiprogrammet, om de ens har läst det. Rätt många hävdar att de röstar på "ideologin" eller "feminismen", oavsett vad som står i partiprogrammet. Det är ungefär det sämsta man kan göra i ett val - att rösta på fel parti av fel anledningar. De som tror att FI:s intåg innebär att det kommer att föras någon nytänkande feministisk politik kommer att bli besvikna. Kommer FI in i riksdagen så kommer de sannolikt också att ingå i vänsterblockets regeringsunderlag, vilket ger ytterligare en huvudvärk för Stefan Löfven.

Sammantaget så är vänsterblocket ett kaos av olika åsikter, ofta in konflikt med varandra utan någon egentlig regeringskonstellation. Man kommer sannolikt att kunna enas runt Löfven som statsminister om blocket får majoritet, men det kommer att bli verkligt intressant när budgeten ska bestämmas. Då ska alla dessa åsikter enas runt någon slags konkret politik. Ingen vet vilken slags budget det kommer att resultera i, om något över huvud taget kommer att träda fram. Samtidigt har Sverigedemokraterna och Jimmie Åkesson deklarerat att man hellre ser ett nyval än ytterligare en mandatperiod med samma typ av invandringspolitik. Risken är då överhängande att SD torpederar budgeten för båda blocken.
Risken är alltså överhängande att nästa mandatperiod blir en kaotisk sådan om vänsterblocket får majoritet, kanske rentav med nyval. Det enda positiva är att det i praktiken garanterar en borgerlig seger vid nästa val.

Min förhoppning är givetvis att Alliansen får fortsatt majoritet och att extremistpartier som FI och SD får så lite som möjligt att säga till om. Hur det slutar får vi dock se ikväll, och jag önskar alla lycka till, oavsett vad ni röstar på.
Må bästa parti vinna!

Felplacerad humor

Valdagen den 14:e september tickar obönhörligt närmare och en del av partierna tar till mer eller mindre desperata grepp för att få ett övertag på söndag. En av de mer accepterade delarna av valet är de affischer från partierna som vid det här laget är uppsatta över hela Sverige.
Alla partier har dock inte affischer. Feministiskt Initiativ har inte råd med några, eftersom de saknar statsbidrag, precis som alla partier som inte lyckats komma över den magiska 1%-gränsen vid ett tidigare riksdagsval. Har man inte råd med några egna valaffischer så får man dock låna motståndarnas, det verkar i varje fall vara hur resonemanget har gått hos FI. I veckan så har man satt fast rosa glasögon på flera av de andra partiernas affischer med texten "låt dem sitta kvar efter valet också". Det här är nu inget tilltag av något ungdomsförbund, utan en kampanj sanktionerad av partiet. Det man vill uppmärksamma ska vara hur de övriga partierna förhåller sig till sina respektive jämställdhetsmål, men jag tänker fokusera på kampanjen i sig.
Partierna som har drabbats förefaller dock måttligt roade.

Birgitta Ohlsson frågar sig hur Feministiskt initiativ själva hade reagerat om liknande kupper hade riktats mot dem. Hon tycker att skillnaderna i den feministiska politiken ska dryftas i debatter, inte genom att förstöra varandras valmaterial. 

– När det är valrörelse gäller det att sätta den politiska agendan genom att debattera feminism och inte syssla med den här typen av affischvandalisering. Jag tycker det är trist, säger Birgitta Ohlsson.

FI vägrar dock kalla det för vandalisering, utan det är enligt Gudrun Schyman "en liten opinionsyttring med glimten i ögat". Bortförklaringarna är att man tänker ta ner glasögonen efteråt, men på twitter verkar den officiella strategin vara att slänga in så många smileys som möjligt och bortförklara det som något vansinnigt roligt. Underförstått då att de som inte fattar "skämtet" är tråkmånsar som tar allt på för stort allvar. Det finns vissa problem i det här resonemanget.
Vad som är värt är uppmärksamma är inte huruvida det här "skämtet" är roligt eller inte, utan att ett politiskt parti gått ut och vandaliserat motståndarnas kampanjmaterial. Det spelar ingen roll om glasögonen går att ta bort, skadan är redan skedd. De flesta partiernas företrädare tycks vara av samma åsikt.

Kritiken har dock inte låtit vänta på sig. Riksdagsledamoten Maria Abrahamsson (M) var en av de drabbade.
"Om jag hade velat ha Fi-glasögon på min affisch, hade jag haft det. Nu sitter dom där ändå. Åverkan", skrev hon på Twitter tidigare i dag.
Centerpartiets kommunikationschef, Ola Spänner, rasar mot Fi:s tilltag och hänvisar till de ideella krafternas arbete som ligger bakom affischerna. Partiet har sedan tidigare dragits med en hel del skadegörelse av affischer.
– Gudrun Schyman tar det till en ny nivå när hon går ut och paraderar med att de saboterar andras affischer. Det är upprörande. Jag utgår i från att de förr eller senare ber om ursäkt och tar tillbaka det, säger Spänner.
Även Folkpartiets ungdomsförbund, LUF, har reagerat.
– Det är anmärkningsvärt att ett parti uppmanar sina medlemmar att faktiskt vandalisera andras affischer. Det här är ideella krafter som lägger sina kvällar och helger på att sätta upp dem i ur och skur. Jag tycker att det faktiskt är riktigt dåligt att man inte kan visa respekt för demokratin och för de ideella människokrafternas engagemang utan istället förstör, säger Linda Nordlund, LUF-ordförande.
S-ledaren Stefan Löfven är också kritisk:
– Jag tycker att man kan låta bli andras valaffischer.
Fredrik Reinfeldt (M) lika så:
– Jag tycker det är väldigt onödigt eftersom alla ju får plats till offentliga rummet. Alla partier syns ju. Det är överambition och överaktivism att i stället för att sätta upp och rätta till sina egna ge sig på motståndarna.

Liberala Ungdomsförbundet kontrar dock. Inte genom att vandalisera FI:s affischer (då några ändå inte finns att vandalisera), utan att sätta upp nya med texten "Feminism utan Vandalism" som en twist på ett av folkpartiets valslogans. Ett exempel på ett mer acceptabelt "skämt".
För min del är inte huvudproblemet att jag inte tycker att FI:s humor är särskilt rolig, utan för att tilltaget är respektlöst. När jag kandiderade till kyrkovalet 2013 så var jag själv med och satte upp affischer av precis samma typ som nu finns runt om i stan. Det krävs en hel del arbete. Först ska själva affischerna limmas fast på pappskivor och därefter bär man affischerna till lämpliga platser och sätter upp dem, vilket är ett jobb som kräver åtminstone två personer. Det tar ett tag, och det är inte alltid som vädret är överens.
De som sätter upp affischerna kommer från ungdomsförbunden eller partierna och tar av sin egen fritid för att utan ersättning se till att de kommer på plats, ofta oavsett vädret. Det ligger mycket tid och arbete bakom.
När man vandaliserar en affisch så räcker man ut långfingret åt de som har satt upp den. Det kan vara hänt att de vandaliseras eller slits ned av övernitiska medlemmar i något ungdomsförbund eller enstaka ligister, men här är det ett politiskt parti, som dessutom själva aspirerar på en plats i riksdagen, som är ansvariga. Dessutom har man mage att avfärda det hela som ett skämt. Det är inte skadeverkningen som är relevant, utan gesten i sig.
Sanna Rayman på Svenska Dagbladet sammanfattar det hela rätt bra:

Socialdemokraten Anders Utbult twittrade häromdagen detta:
”Det här med att FI ser sig som nyskapande som sätter sina grejer på andras valaffischer. Tror ni inte ALLA andra partier tänkt tanken?”
Just. Såklart har tanken redan tänkts. Den har också förkastats – för att partierna har respekt för varandras nedlagda arbete, trots åsiktsskillnader. Den har förkastats – för att ingen vill öppna dörren till valrörelser av ständiga collagearbeten. Ett fint exempel på spontan ordning. 

Personligen vet jag hur jag känner för partier som inte respekterar människors nedlagda möda. När sådana partier inte kommer in i riksdagen skrattar jag, hjärtligt. Man får ha lite humor.

Om alla gjorde som FI så skulle det knappt bli någon valrörelse, eftersom alla partierna skulle vara tvungna att lägga tid och resurser för att sanera sina affischer från de andras "opinionsyttringar". FI:s tilltag är inte en "kul grej", utan en respektlös gest.
Om FI vill ha valaffischer - skaffa egna. De som sitter uppe tillhör någon annan.

Det goda våldet

En smärre debatt har uppstått mellan Aftonbladet och Dagens Nyheters kultursidor. Ämnet ifråga är antifascismen, och varför de flesta liberaler föredrar att hålla sig på en armlängds avstånd.

Det började med att Jasenko Selimovic skrev en artikel på DN kultur som i sin tur var svar på en tidigare artikel som Judith Kiros hade skrivit i samma tidning. Selimovic skrev:

Demokratin i Sverige utmanas i dag från två håll. Den första faran är de främlingsfientliga, som börjar ifrågasätta människors lika värde. Den andra faran är den radikala vänstern, som inte förstår att människor måste bli tagna för ansvarsfulla och kloka för att agera ansvarfullt och klokt. 

Liberalernas uppgift är därför att hitta den smala vägen mellan Skylla och Karybdis där man bekämpar de främlingsfientliga samtidigt som man bekämpar försök att nagga på demokratin. Hålla rent åt båda håll. ”Bort med varje tendens till diktatursträvanden”, heter det ju på liberalernas affisch från 1936. 

För vi har inget annat val. Det gäller att lita på förnuftet, på argumenten, på människor omkring oss. Jag är säker på att den överväldigande delen av oss då kommer att värna demokratin. För, till syvende och sist: det är allt vi har som är något värt. 

Vi bör fästa blicken ”vid det viktigare” säger Judith Kiros. Jag håller med. Men vi tycker olika
om vad som är viktigast. För er är demokratin underordnad er kamp. 

För mig är demokratin viktigast. Därför vill jag inte vara med er.

Det Selimovic hävdar är att vänstern är inkonsekvent. Man betraktar demokratin som underordnad "kampen" och använder stundtals precis samma metoder som de man säger sig bekämpa. Det tog givetvis hus i helvete och Åsa Linderborg replikerade på Aftonbladets kultursida idag.
Resonemanget går som det brukar göra när den här typen av frågor diskuteras.

Vi som gillar olika tänker alltså olika, men vi gör gemensamt motstånd när fascisterna marscherar. Under sensommaren har vi tittat på ett nasseparti som en ny svensk folkrörelse just har slagit i spillror. Sen har vi vänt oss om och tittat på varandra med samma undran: Vi har segerfest här, men var är liberalerna?
Svar: De är upptagna med att ifrågasätta oss. De jagar hellre antirasister än fascister.
Liberalerna är en lika brokig skara som vänstern, och vi är båda duktiga på att generalisera kring varandra. De liberaler som nu behärskar det offentliga samtalet, det är de vi avser, har valt att inte bara ställa sig utanför den antirasistiska folkrörelsen – man har gått in för att beröva den dess legitimitet.
Selimovic utropar sig själv till antirasistisk talesperson för liberalerna.
Fine. 

För er är nu läget följande: När Svenskarnas parti härom lördagen samlades på Gustav Adolfs torg (jag var en av få journalister på plats), höll partiledaren Stefan Jacobsson ett tal där han tackade ”liberalerna” för stödet mot alla ickedemokrater. Han gjorde en gest bort mot Kungsträdgården, där ickedemokraterna manifesterade idén om alla människors lika värde.

Hur ska liberalerna förhålla sig till det? Vad är egentligen ett ”liberalt” förhållningssätt till nazism och rasism? Vad är demokrati?

Jag som ser på situationen i ett annat perspektiv ser inte oväntat något annat än Linderborg.
Svenskarnas Parti representerar en mycket liten och extrem minoritet, på sin höjd omfattar man någon tiondels procent av väljarna. Hade deras manifestationer genomförts ostörda så hade det på sin höjd genererat en notis i lokaltidningen. Nu fick man istället förstasidor i de rikstäckande tidningarna.
Den sortens publicitet kan inte köpas för pengar.
Antifascisterna har alltså inte slagit något i spillror, snarare så har de upphöjt ett litet perifert extremparti till en debatterad samhällsfråga. Det kommer knappast att inverka negativt på SvP:s rekrytering, snarare tvärtom.
Till saken hör också att när demonstrationer urartar, så som skedde i Malmö, och det blir bråk mellan poliser och motdemonstranter så framstår SvP som de civiliserade, laglydiga medborgarna, medan motdemonstrationerna mest påminner om en lynchmobb. I efterdyningarna fick man höra saker som att det våldet som "antifascisterna" använder sig av skulle vara någon form av självförsvar. Det gör inte det hela bättre.

En av sakerna som separerar liberaler från vänstern är att vi är konsekventa. Våld som politisk metod ska alltid förkastas. Det är ingen skillnad på att använda våld för att förtrycka meningsmotståndare och att använda den för att "försvara demokratin". Slutresultatet är ändå detsamma: du slår någon på käften för att denne inte har samma politiska ideologi som du själv. Vänstern tycks däremot ha enorma problem med att kompromisslöst ta avstånd från våldsanvändning när det är den ena sidan som sysslar med det.
Som Selimovic visar i sin artikel så tycks olika metoder vara förkastliga en sekunden, för att sedan bli fullt legitima när det är antifascisterna själva som använder dem. Det demokratiska samhället, där yttrandefriheten är en väsentlig del, tycks vara underordnat "kampen".
Personligen anser jag att idioter har precis samma rättighet att föra fram sina ideologier, oavsett om de är nazister, kommunister eller någonting där emellan. Om ryggradsreflexen är att försöka tysta ned åsikter som inte överensstämmer med de egna så är det inte demokratin man kämpar för, utan något annat.

Guld och gröna skogar

Jag är något av en realist när det gäller politik, vilket kan vara en av anledningarna till att jag inte röstar vänster. När politiker börjar prata om högtravande ideal och stora visioner så är min standardfråga "vad kostar det?" följt av "och vem ska betala för det?". Får jag inget vettigt svar så brukar jag tacka för mig.
Idealister har nämligen sällan tänkt igenom det praktiska i deras politik, resonemanget brukar vara att så länge som tanken är god så får det kosta hur mycket som helst.

Några som är mindre bekymrade över småsaker som finansiering är Feministiskt Initiativ. Dagens Nyheter intervjuade Gudrun Schyman häromdagen inför Almedalen. Tidigare så har man intervjuat partiledarna för varje riksdagsparti, en dag var, och behandlas plötsligt FI som om de redan satt i riksdagen. Svaren ger emellanåt ett lite väl...idealistiskt intryck.

Många anser att det viktigaste för jämställdheten är en stark ekonomi som kan finansiera välfärden. Vad har Fi för politik för att gynna näringslivets förmåga att skapa välstånd?
– Vi har inte haft möjlighet att utarbeta någon specifik politik för det. Vi är helt och hållet en volontärorganisation. Det gör att vi har inte utvecklat politik på samtliga områden. Men problemet är ju inte pengarna utan hur de fördelas.

Det där med finansiering är alltså inte så viktigt, menar Schyman, det är ju bara att "fördela". Det finns gott om övriga exempel på tvetydighet i artikeln. Man anser inte att Sverige blir säkrare mot ett vapenskramlande Ryssland med ett större försvar, men ger inga konkreta exempel på vad som i så fall skulle vara en god säkerhetspolitik. Man vägrar också kalla sig ett vänsterparti, för att i nästa andetag meddela att FI kommer att stödja Stefan Löfvens teoretiska vänsterregering, om man ens kommer in.
Det ska betonas: Feministiskt Initiativ är ett vänsterparti, faktum är att de är Vänsterpartiet med mer fokus på feminism. Det är väl i sig inte särskilt förvånande, med tanke på vilket parti Schyman tidigare var partiledare för. Själv anser jag att FI behövs, utanför riksdagen. De är effektiva för att påminna riksdagspartierna att inte negligera jämställdhetsfrågorna, däremot så är deras politik båda kostsam och av tvivelaktig effektivitet. Det faktum är FI inte ens har förklarat hur de tänker finansiera sina förslag borde säga en hel del. Partiet är starkt ideologiskt, kostnader, finansiering och dylikt är mindre viktiga så länge saken är god.

Några som däremot räknat är Liberala Ungdomsförbundet (LUF). I en rapport med namnet "En halv biljon" har man räknat ut den sammanlagda kostnaden för FI:s förslag. Man har använt kostnadsberäkningar som antingen gjorts av andra politiska partier eller sakkunniga. Resultatet är att FI:s förslag brakar loss på 488 miljarder, lite drygt en halv biljon och motsvarande ungefär halva 2013:s statsbudget. Komponenten i FI:s budget som kostar mest är arbetstidsförkortning till sex timmar, något som i sin tur mer eller mindre är saxat från V:s partiprogram. Kostnaden bara för det är ungefär 250 miljarder i uteblivna intäkter, något som gärna vänsterpartister också kan ta fasta på. Mycket av förslagen är också av tveksam effektivitet när det gäller jämställdheten.
Gudrun Schyman har lovat besked om finansiering under Almedalen, vilket kommer att bli mycket intressant. En del har man redan nämnt, som att ta bort jobbskatteavdraget för "höginkomsttagare" eller att skära ned i försvaret. Det räcker dock inte på långa vägar, utan det kommer att behövas enorma skattehöjningar och/eller nedskärningar för att finansiera. Huruvida det faktiskt blir några konkreta besked, eller fantasiräkningar av den typen man får när Sverigedemokraterna räknar på hur mycket man skulle tjäna in med en minskad invandring återstår att se.

De som ser FI som ett realistiskt alternativ i riksdagsvalet bör dock tänka ett steg till. Ett realistiskt parti har också en realistisk finansiering av sina förslag. Att lova saker motsvarande halva statsbudgeten utan att svara på hur det ska finansieras är inte realistiskt, det är populistiskt.
Men det är ju som bekant lätt att lova saker med andras pengar.

Att hantera SD

I skrivande stund är valet till EU-parlamentet avslutat och resultaten har kommit in. Man kan konstatera ett antal saker. Till att börja med gick moderaterna rejält back samtidigt som vänsterblocket gick framåt. Tappet är dessvärre detsamma för mitt parti, folkpartiet, men fortfarande betydligt mindre än vad som spåddes i början av valrörelsen. För det andra så har SD markant ökat sitt stöd, med sju procentenheter, och för det tredje så har Feministiskt Initiativ fått ett mandat. Till fotnoterna hör att både Junilistan och Piratpartiet åker ut ur parlamentet.

Jag har föga till överens för Feministiskt Initiativ, av flera anledningar. I praktiken är de vänsterpartiet, fast med mer fokus på feminismen. Utöver detta för de fram nödvändiga perspektiv men har inga vettiga lösningar. Som enfrågeparti anser jag dock att de behövs, för att fokusera på jämställdhet när de övriga partierna inte lyckas och därmed fungera lite som en blåslampa i baken. Som riksdagsparti? Helst inte.

Sverigedemokraterna har ju varit något som tagit upp i de senaste tre valen. I synnerhet hur man ska stoppa deras framfart. I kölvattnen från EU-valet så frågar sig många samma sak: hur ska vi stoppa SD? Varför får de ökat stöd? Det är denna analys jag tänker ägna mig åt idag.
Till att börja med behöver man förstå SD:s verklighetsbild. Enligt SD:s supportar så finns det någon form av sammansvärjning hos etablissemanget ("Etablissemanget" innebär här alla riksdagspartier och medier förutom Avpixlat, Nya Tider och Dispatch International) som går ut på att marginalisera och förtrycka SD närhelst man får chansen. Orsakerna varierar lite, beroende på i vilka kretsar man rör sig.
Strategin hittills för att hantera SD har i princip varit att hålla händerna för öronen, blunda och låtsas som om de inte finns. Man ger dem minimalt utrymme, tar inte upp deras perspektiv och vägrar att "ta debatten". Denna strategin har lett till att SD de tre senaste valen har ökat sitt mandat, trots detta så visas det inga tecken på att den är på väg att omvärderas. Snarare tillämpas den med ökad frenesi.
Sanna Rayman på Svenska Dagbladets ledarsida skrev för två veckor sedan ett inlägg om vad hon betecknar "vuvuzuelaaktivism":

Det är mycket enkelt. Allt det som finns, vare sig det är information eller desinformation, har jag, du och vill alla rätt att värdera på egna premisser. Vill du påverka mitt resonemang eller mina slutsatser? Välkommen att addera information. Men om din huvudsakliga instinkt är vuvuzelaaktivism, dvs att tysta andra eller hindra mig från att höra andra, snarare än att säga något själv – förvänta dig inte att jag ska tro att det är DU som står för de demokratiska idealen. Ingenting du gör tyder på det.

Det ska ses mot bakgrunden av att ett flertal av SD:s demonstrationer blivit saboterade av vänsteraktivister. Det har alltså inte handlat om någon debatt, utan snarare försök att tysta SD genom att överrösta dem, störa eller på annat sätt göra det omöjligt för dem att få ut sitt budskap. Till dessa aktivister hör i högsta grad vänsterpartiets kandidat till Europaparlamentet, Dror Feier som två gånger under de senaste dagarna blivit anhållen av polisen för att ha försökt störa SD:s sammankomster. Det hela har till och med gått så långt att Jonas Sjöstedt har kritiserat ung vänster för att de uppmanat till att störa SD:s möten.
Att störa SD:s möten är inte negativt för SD, tvärtom. Varje stört möte blir en riksnyhet, och Jimmie Åkesson kan med jämna mellanrum beklaga sig över hur motståndarna tycks sakna demokratiska ryggmärgsreflexer. SD framstår också som offren och får sin egen självbild som förtryckta martyrer bekräftad. Varje val där SD placeras som huvudmotståndare ger också partiet en enorm publicitet och frihet att prata om sina frågor. När ett val beskrivs som att det handlar om en kamp mellan SD och alla andra så bekräftar man bara partiets självbild, att det finns någon slags konspiration eller ordnad front. Detta leder i sin tur till ökade röster. Adam Cwejman skrev också ett inlägg om det här i sin blogg:

Protesterna mot SD under denna valrörelse skulle man nästan kunna tro är arrangerade av SD:s riksdagskansli. De självförhärligande människorna som tror de gör något för den goda saken levererar upprepade framsidor i tidningarna där sverigedemokrater gör ledsna hundansikten och beklagar sig över hur deras möten förhindras. Och det som kunde bli ensamma, blåsiga och högst ordinära torgmöten för de närmast sörjande blir riksnyheter.

Vilken pr-kupp. Och inte vilken riksnyhet som helst! Vanliga personer som inte tar ledigt för att ropa saker åt partiföreträdare ser att här finns ett parti som motarbetas på ett helt unikt sätt. Istället för att förpassas till marginalen får SD spela huvudrollsinnehavare, gång på gång.

De senaste fyra åren i svensk politik skulle man kunna tro handlade om två block: SD och de andra. Ett parti som inte fått igenom en enda fråga (knappast heller kommunalt) under innevarande mandatperiod och inte kommer få igenom en enda fråga under nästa mandatperiod har fått sätta tonen för svensk politik. Åtta år av symbolpolitik alltså.

Hur ska man då hantera SD? Sluta hantera dem över huvud taget.
Behandla dem som ett vanligt riksdagsparti, debattera mot dem, låt dem ha sina sammankomster och, framför allt, diskutera annat än invandring och integration med dem. Av erfarenhet brukar SD kollapsa när de inte får prata om sina favoritfrågor, utan även måste behandla vanlig, tråkig politik. Men varje gång SD görs till huvudmotståndare, varje gång deras demonstrationer saboteras och varje gång politiska företrädare vägrar ta debatten så stärker man SD. Det är otroligt att man efter fyra år fortfarande inte har begripit detta.

Direktdemokratins baksida

Samtidigt som partierna i Göteborg positionerar sig runt den kommande folkomröstningen om trängselskatt så har ett betydligt obehagligare direktdemokratiskt inslag ägt rum i Schweiz. Landet brukar oftast pekas ut av folkomröstningsförespråkare som direktdemokratins förlovade land. Faktum är att det inte är helt korrekt, Schweiz är en representativ demokrati med långtgående direktdemokratiska inslag. Någon renodlad direktdemokrati existerar det inte någon stans i världen, och har heller aldrig funnits. Den uråldriga athenska demokratin var inte ens den renodlad direktdemokratisk, eftersom vissa grupper (kvinnor, slavar, "utlänningar" eller folk utan egendom) exkluderades. Direktdemokrati fungerar i regel bäst i kombination med representativ demokrati, även om olika länder använder den på olika sätt.
Frågan som Schweizarna gick till val om i söndags handlade om huruvida man skulle stoppa "massinvandringen". Schweiz har en hög invandring, men invandrarna i fråga är i regel högt utbildade Européer,  faktiskt i genomsnitt bättre utbildade än Schweizarna själva. Schweiz har en väldigt låg arbetslöshet, och invandringen har varit positiv för dess företag.

Bakom omröstningen stod det nationalistiska partiet SVP, och när omröstningen väl var avslutad så kunde man konstatera att ja-sidan vunnit med 50,4 procent, en knapp marginal.
Naturligtvis reser sig nu liknande partier och hyllar valresultatet.

I Belgien hurrar det högerpopulistiska partiet Vlaams belang över resultatet i den schweiziska folkomröstningen.
Kravet att ”stoppa massinvandringen”, som fick en knapp majoritet av rösterna i Schweiz, är precis vad Vlaams belang har krävt under många år. 

Ledaren för det invandrarfientliga partiet Ukip i Storbritannien, Nigel Farage, är också lycklig. ”Ett klokt och starkt Schweiz står upp mot trakasserier och hot från byråkrater i Bryssel”, kommenterar Farage. 

Applåder kommer också från de högerpopulistiska partierna i Frankrike och Nederländerna, Front National och PVV. Alla dessa partier hoppas att beskedet från Schweiz ska ge dem ytterligare vind i seglen inför valet till EU-parlamentet i slutet av maj.

Förespråkare av folkomröstningar hyllar det gärna som någon sorts helig graal, ett perfekt mätinstrument för folkviljan. Men låt oss ta en titt på hur stor del av folket som faktiskt röstade för SVP:s förslag.
Valet hade ett deltagande på 56 procent, av vilka 50,4 procent röstade "ja". Dessa utgör i runda slängar 28 procent av det Schweiziska folket. Dessa 28 procent har nu dikterat en radikal politisk förändring i en fråga som, minst sagt, är komplex och mångbottnad. Folkomröstningar kan vara effektiva, ifall de används i rätt frågor. Vissa frågor är däremot alldeles för komplexa för att överlåtas åt en folkomröstning. Det är inte på grund av att väljarna skulle vara mer korkade än politikerna, utan för att politikerna har en fördel. Till sitt förfogande har politikerna förvaltningar, utredare och experter för att analysera effekterna av komplexa frågor, dessutom är de heltidsanställda för att kunna sätta sig in i dessa frågor. Under den tiden som riksdagen röstade om Lissabonfördraget var jag aktiv i LUF, och ett par kopior av fördraget fanns på partiexpeditionen. Det var en diger lunta, och till stora delar svårbegriplig om man inte redan var insatt i EU-politiken. Samtidigt fanns det röster som krävde folkomröstning om en så känslig fråga.
Min åsikt är dock att det inte finns en chans att den genomsnittlige väljaren mellan sin utbildning, sitt jobb eller vad man nu sysslar med ska kunna sätta in sig i och formulera en välgrundad åsikt i en fråga som beskrivs på 500 sidor, skrivet på fackspråk. Och det värsta är att det inte går att göra det lättare. Invandringen är en ännu mer komplicerad fråga, eftersom det har att göra med integration, arbetslivet, utrikespolitik, utbildning och sociala frågor. Alla aspekter kan inte sammanfattas i en lättbegriplig mening, så ofta tar förespråkarna för invandringsstopp till enkla känsloargument som "de tar våra jobb", "Islam är en våldtäktsreligion" eller "Sverige åt svenskarna". Inget av det där är sant, men inte heller är alla invandrare raketingenjörer och kärnfysiker som utsätts för "strukturell diskriminering", det är motståndarsidans känsloargument.

Det sämsta man kan göra när det gäller folkomröstningar är att rösta för en fråga av helt fel anledningar. När Irland röstade nej till Lissabonfördraget, exempelvis, använde motståndarsidan argument som att polacker skulle komma och sno alla jobb om det gick igenom, en aspekt som fördraget över huvud taget inte berörde.
Frågan måste då ställas: är den här politiska frågan såpass komplex att det kommer att bli problem för väljarna att sätta sig in i den?
Är svaret "ja" så ska inte frågan tas upp till folkomröstning. Vi har ju trots allt politiska representanter av en anledning, så vi bör låta dem göra sitt jobb. Om ett land antar en politik av helt felaktiga andelar kan det bli oanade konsekvenser.
Inte heller Schweiz lär slippa undan konsekvenserna i det här fallet. Schweiz avtal om fri rörlighet mellan landet och EU är ömsesidiga, och om Schweiz hindrar de övriga Européernas fria rörlighet in i landet så lär EU göra detsamma för de Schweizare som arbetar i utlandet. Sådana detaljer är irrelevanta för de som nu hyllar resultatet av folkomröstningen, eftersom de sällan är insatta i alla aspekterna av invandringsfrågan. I slutändan får Schweizarna stå sitt kast, och resultatet kan mycket väl bli att företag flyttar utomlands, utlandsboende Schweizare förlorar sina jobb och att relationerna mellan landet och EU svalnar betänkligt.
Populism är sällan vare sig särskilt logisk eller faktamässigt korrekt, eftersom det i slutändan handlar om att slåss mot väderkvarnar.

Vem vaktar väktarna?

Runda tre i den seglivade striden om brytpunkten för statlig skatt har dragits igång. Efter att riksdagen röstat genom det, tragglat frågan genom konstitutionsutskottet och slutligen genomfört den så har brytpunkten överklagats juridiskt. Bakgrunden är att oppositionen i samarbete med Sverigedemokraterna rev upp den planerade höjningen av brytpunkten för statlig skatt, i strid med gällande riksdagsordning.

Sedan 90-talskrisen har budgetpropositionerna antingen antagits eller avslagits i sin helhet, just för att förhindra den typen av kriser som vi nyligen såg i USA, alltså att en budget blockeras av oppositionen för att riva upp en enda fråga. Budgetar ställs således mot varandra, och en opposition i Sverige måste enas runt en alternativ budget, istället för att plocka russinen ur kakan.

Så har det alltså fungerat, fram till november förra året, när oppositionen såg det som viktigare att plocka billiga politiska poäng än att hålla sig till den ordning som har gällt i åratal. Anledningen till att man inte presenterade en alternativ budget var givetvis att det inte finns någon som helst möjlighet för Sverigedemokraterna att enas med resten av oppositionen runt en heltäckande budget. Det finns för många frågor, främst invandring och integration, där man tycker helt olika, och en budget som alla fyra partierna hade kunnat enas om är en omöjlighet.
Brytningen skedde nu inte utan kritik, riksdagens egna jurister menade att oppositionens agerande bröt mot riksdagsordningen, vilket inte hindrade konstitutionsutskottet från att driva igenom frågan ändå. Nu har den alltså överklagats juridiskt, den här gången av en privatperson uppbackad av Skattebetalarnas Förening:

– Vi vill att en juridisk prövning ska ge svar på vilket av riksdagens beslut som egentligen ska vara vägledande. Mycket tyder på att oppositionens agerande inte var i linje med hur riksdagsordningen ska tolkas, säger Joacim Olsson, vd på Skattebetalarnas förening, till DN. 

En man i Märsta norr om Stockholm begär förhandsbesked om den statliga inkomstskatten av skatterättsnämnden. Han pekar på att den rättsutredning som riksdagens talman Per Westerberg beställt av sina tjänstemän visade att oppositionens agerande stred mot riksdagsordningen. 

Oppositionen med Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna stoppade en höjning av brytpunkten för statlig skatt efter att budgetens intäkter redan var beslutade. Beslutet skulle ha sänkt inkomstskatten med upp till 250 kronor i månaden för 1,7 miljoner svenskar med högre inkomster.
– I grunden handlar det om var gränsen går för när beslutsfattare av politiska skäl åsidosätter regel­verket och våra grundlagar så till den grad att besluten inte ska ­efterlevas av våra myndigheter, ­säger Joacim Olsson.

Detta har nu inte resulterat i någon form av självkritik från oppositionens sida, tvärtom. Fredrik Olovsson (S), vice ordförande i riksdagens skatteutskott, bryr sig inte i någon större utsträckning om vad en juridisk domstol kommer fram till.

– Det står förstås alla fritt att pröva ­beslutet i domstol, men det är riksdagens konstitutionsutskott som slutligen avgör hur den här typen av lagar ska tolkas, säger han. 

Han ser processen som politisk under ett valår och menar att Skattebetalarna som organisation inte har något annat syfte än att hålla nere skatterna.
– Vi är säkra på att det beslut som vi har fattat är det ska gälla. Det är riksdagen som stiftar lagar om skatter, säger Fredrik Olovsson. 

Till skillnad från andra länder saknar Sverige en författningsdomstol där politikers beslut kan prövas mot grundlagen, en ordning som till exempel finns i den tyska konstitutionen.
– Experter är eniga om att inte ens de länder som har det skulle överpröva den här typen av beslut, säger Olovsson.

Det är oklart vilka dessa mystiska "experter" är, när riksdagens egna experter ansåg att beslutet i sig stred mot riksdagsordningen. Olovsson bemödar sig inte med att referera till några källor.
Ett problem är att riksdagen i praktiken granskar sig själv, konstitutionsutskottet består av riksdagspolitiker, alltså av samma personer som har fattat beslutet till att börja med. Utskottet har också samma proportioner, så är ett politiskt block starkt i riksdagen så är det också starkt i utskottet. Det leder inte sällan till den absurda situationen att konstitutionsutskottet används som slagträ mot det blocket som inte dominerar.
I andra länder, exempelvis Tyskland, har man istället en författningsdomstol. En sådan består av jurister och granskar politiska förslag och utreder huruvida de stämmer överens med konstitutionen. Det har hänt att författningsdomstolar har stoppat "grundlagsvidriga" lagar i strid med politikerna. I Sverige granskar dock politikerna i allt väsentligt sig själva.
Vi ska vara ärliga, högre utbildning blir allt mer en bristvara i riksdagen, och ledamöterna i konstitutionsutskottet är inte mer kvalificerade än någon annan att bedöma de juridiska aspekterna av ett lagförslag. Ytterst få är utbildade jurister, och det är som i allt annat partilinjen som råder.

Jag ser fram emot en juridisk prövning av frågan, men i slutändan kommer det att ha föga effekt. Även om en domstol finner att lagen står i strid med riksdagsordningen så kommer den att bollas tillbaka till konstitutionsutskottet som i sin tur kommer att finna att allt är i sin ordning.
Däremot kan det dra uppmärksamhet till behovet av ett fristående, juridiskt organ som granskar riksdagens arbete. Eller vill vi verkligen ha en situation där lagstiftarna granskar och utvärderar sig själva?

Absurd hamburgerdebatt

Den senaste veckan så har det så kallade "Maxgate" cirkulerat runt i media, främst på Aftonbladets sidor. Bakgrunden är att hamburgerkedjan Max VD Richard Bergfors skickade ut ett internt brev till sina anställda. Har man arbetat så vet man att det inte är något ovanligt, arbetsgivaren skickar ofta brev någon gång i månaden för att sammanfatta hur arbetet har gått och ge information om kommande förändringar eller gratulera de anställda när det gått bra. Brevet innehöll de vanliga redovisningarna och gratulationerna, men avslutades med stycket:

Det är valår och om oppositionen (S+V) vinner valet vill de höja både restaurangmomsen och arbetsgivaravgifterna för unga. Det vore fullständig katastrof för oss och branschen och det kommer få stora konsekvenser för vår tillväxt.

Det tog naturligtvis hus i helvete. Socialdemokraterna och vänsterpartiet rasade, Lo ansåg att Max utövade "politiska påtryckningar", en facebookgrupp startades.
Om vi släpper sakfrågan ett ögonblick så kan man observera exakt vad som kritiserades. Hittills har ytterst lite av kritiken handlat om huruvida Bergfors hade fel i sitt påstående eller inte, utan om det är acceptabelt för honom att ställa sig kritisk till oppositionen över huvud taget. Det mest ironiska är att det är LO som kritiserar Max för att utöva "politisk påtryckning", trots att det ganska väl sammanfattar vad LO själva sysslar med. I en debattartikel i Aftonbladet skrev Jenny Bengtsson från Hotell- och Restaurangfacket följande:

Det är valår och det märks. Det pratas mycket ute på arbetsplatserna nu. Men vi som jobbar i restuarangbranschen blir ofta förbjudna att prata politik ens med varandra.
Mot bakgrund av det blir hamburgerkedjan Max senaste utspel obehagligt. Vi vill självklart inte få påtryckningar i vad vi ska rösta på från våra arbetsgivare, med subtila hot om att branschens överlevnad hänger på oss. Våra arbetsplatser ska inte vara arenor där kapitalstarka arbetsgivare tar sig rätten att använda sin makt gentemot oss för politiskt påverkansarbete.

Nu må jag vara alldeles för liberal för att förstå var "påtryckningen" i fråga sker. Bergfors meddelar dels att oppositionen vill höja restaurangmomsen, vilket är sant, och att det skulle påverka branschens tillväxt negativt. Ingenstans står det "rösta på moderaterna om ni värdesätter ert arbete" eller liknande. Restaurangbranschen har tjänat på sänkningen av momsen, höjs den så innebär det mindre pengar vilket i sin tur innebär att det måste sparas in någonstans för att kompensera, det är enkel matematik. Kanske sparar man in genom att minska på arbetsstyrkan, kanske sparar man på andra områden. Det är sannolikt ett beslut som kommer att tas efter valet, ifall oppositionen vinner.
De som hävdar att det här är "obehagligt" är för övrigt LO, en organisation du i högsta grad står i beroendeställning till under löneförhandlingarna, en organisation som villkorslöst stöder socialdemokraterna och varje valrörelse bidrar med stora belopp. Det är vid sidan av den obetalda arbetskraften som kommenderas ut för att bygga valstugor, hjälpa till vid manifestationer och så vidare. Vid sidan av det så utövar LO i högsta grad påtryckningar på de medlemmar som röstar "fel", och man drar sig inte för att utesluta medlemmar om de skulle vara sverigedemokrater. Det senare med hänvisning till att det skulle vara "odemokratiskt" att de uteslutna medlemmarna röstar på SD.
I det läget befinner man sig inte riktigt i positionen att man kan gnälla över "politiska påtryckningar" för att en arbetsgivare anser att det skulle gå dåligt om oppositionen vann. Faktum är att jag finner LO långt mer obehagliga än Max, som åtminstone är ärliga om var den politiska kompassen pekar, istället för att inta någon form av falsk neutralitet.
Visitas VD Eva Östling skriver också, aningens mer nyanserat, i frågan:

Som företrädare för besöksnäringen i Sverige representerar jag tusentals företag av skiftande storlek, alltifrån ensamföretagare som driver kaféet nere på hörnan till den stora hamburgerkedjan. För mig är det en självklarhet att människor med olika bakgrund, utgångspunkt och värderingar deltar i debatten. Särskilt intressant uppfattar jag inlägg från människor med personliga insikter i den fråga som diskuteras. Här skiljer sig uppenbarligen min uppfattning från Jenny Bengtssons. I hennes värld ska arbetsgivare sitta tyst i bänken medan de politiska diskussionerna ska skötas av politiker och fackföreningsföreträdare.

Nej, fler arbetsgivare i Sverige bör följa Max exempel. Berätta om era villkor och förklara för både medarbetare och omgivningen hur olika politiska förslag påverkar era förutsättningar. Så får vi en bättre debatt och så stärker vi förutsättningarna för en politik som gynnar företagande och jobb.

Frågan är relevant. Saknar företagare yttrandefrihet i politiska frågor? Ska de hålla tyst och låtsas vara neutrala, även när frågan är något som starkt berör dem?
Naturligtvis inte, snarare bör fler företagare tala ur skägget så att man vet var de står. Frågan om restaurangmomsen rör ju restaurangägarna i högsta grad, så då vore det ju underligt om det betraktas som "obehagligt" när dessa har en personlig åsikt i frågan.

Kompakt okunskap

Dagens text var egentligen tänkt att handla om Stefan Löfven och 90-dagarsgarantin, men emellanåt hittar man så okunniga åsikter att en kommentar blir nödvändig. Löfven får vänta tills nästa gång, det finns värre saker som måste bemötas.
För de som följer frågan har det den senaste tiden varit något av en diskussion kring diagnosen ADHD och huruvida den över huvud taget existerar. Det började när DN:s gästkrönikör Nathan Shachar skrev en kolumn där han i konspiratoriska termer målade upp ADHD-diagnosen som en konstruktion av lömska psykiatriker och tog sig också friheten att föra upp skribenten Janne Larsson som en av källorna, medlem i den ökända sekten Scientologerna.
Tilltaget var inte särskilt uppskattat av psykiatrin, och en replik lämnades av ett flertal företrädare för branchen. I kort kan deras motargument sammanfattas med:

Svensk forskning visar att detta gäller även när hänsyn tas till föräldrarnas utbildning och inkomst, annan psykisk ohälsa, genetik och tidiga familjemönster. Dock verkar läkemedel mot adhd minska funktionsnedsättning och brottslighet, också bland hårt belastade kriminalvårdsklienter. Och detta utan att öka den missbruksrisk som redan är förhöjd hos personer med adhd utan behandling. Tillägg av kognitiva beteendeterapeutiska stödinsatser kan förstärka effekten av läkemedelsbehandling. Här finns alltså troligen omfattande vinster att göra, ekonomiskt och genom minskat lidande. 

Det talas mestadels tyst om dessa kunskaper, trots att de borde vara av intresse för många. Förvånansvärt lite når ut i media och oftare ser vi alarmistiska texter som Shachars med hårt vinklade urval av forskningslitteratur. 

Nathan Shachar efterlyser mediernas flockvisa kretsande över ”den kemiska obalansens bransch”. Vi som forskar, arbetar och lever med adhd skulle välkomna en granskning av ”den bio-psyko-sociala obalansen” i media. Varför väljer man så ofta bort den systematiserade vetenskapens, intresseorganisationens och de egna erfarenheternas röster?

DN:s politiska redaktör, Johannes Åman, försökte ursäkta publiceringen av Shachars konspirationsteorier med att de ville "vidga debatten". Själv är jag av åsikten att även idioter ska har rätt att uttrycka deras åsikter, om inte annat så att de kan genomskådas och sågas som sig bör i en god debatt. Hade det här varit en isolerad incident så hade det inte varit någon stor affär. Idag publicerade dock Sanna Lundell på Aftonbladet en krönika där hon ondgjorde sig över det "osunda debattklimatet".

Bara att skriva att adhd är en omdiskuterad diagnos leder till horder av argsint formulerade mejl från förbannade psykiatriker som hävdar att man sprider lögnaktig propaganda, och sårade föräldrar som intygar hur bra deras liv har blivit sedan deras barn fick rätt diagnos och medicin, och som uppmanar mig att hålla käften och låta dem vara i fred.
Som om att en kritisk inställning till adhd-diagnostiseringen i Sverige är detsamma som att missunna svenska barn lyckliga liv. Otroligt märklig slutledning.

Skriver man en krönika baserad på information från företrädaren för en sekt innehållande konspirationsteorier och anklagelser riktade mot en hel bransch så får man finna sig i att bli bemött. Hade det varit ett osunt debattklimat så hade istället avvikande åsikter hindras från att få utrymme till att börja med. Men känner man att det är jobbigt att bli bemött och motbevisad, då kanske man inte har i debatten att göra.
Eftersom det pratas mycket om olika diagnoser och preparat hit och dit så ska jag göra det väldigt enkelt. ADHD, precis som alla andra diagnoser, är enbart en samling symptom eller beteenden. Förekommer tillräckligt många av dessa i tillräckligt stor grad så har man ADHD. Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar bryr sig dock inte i någon större grad om hur vi klassificerar dem, så det är sällan någon har "ren" ADHD. Ofta förekommer olika drag från olika diagnoser. Jag har själv en mindre neuropsykiatrisk funktionsnedsättning som är blandad kompott från lite olika diagnoser. Den är, tack och lov, mycket lindrig, och med medicinering så fungerar jag mer eller mindre normalt.
Ingen av debattörerna som påstår att ADHD inte existerar ifrågasätter dock symptomen. De förnekar inte att det finns koncentrationssvårigheter, hyperaktivitet eller dåliga impulskontroller, exempelvis. Udden verkar dessutom enbart vara riktad mot ADHD, man har tydligen inga problem med andra diagnoser, så som Autism, Aspergers syndrom eller Tourettes syndrom. I praktiken är det klassificeringen, alltså vad vi kallar en samling olika funktionsnedsättningar, som ADHD-förnekarna gnäller på.
Det är ungefär lika logiskt som att hävda att lunginflammation inte existerar, även om personer kan ha en kombination av hosta, hög feber och andningssvårigheten, och att det hela skulle vara en konspiration av illvilliga läkare för att pracka på folk penicillin. Bortser man från att ADHD inte är en sjukdom utan en funktionsnedsättning så är det inte en särskilt avlägsen liknelse.

Sanna Lundell fortsätter:

Jag kan nämligen klargöra för er som tror att vi som kritiserar diagnoskriterierna för adhd/ADD precis liksom ni som ställer er bakom dem, vill att människor ska må bra. Vi tror dock inte att vägen dit är enkelspårig. Vi vill lyfta det faktum att det finns flera vetenskapliga teorier om adhd som liksom den nu i Sverige allena­rådande har stort vetenskapligt stöd. Vi tror inte att den enda lösningen är diagnostisering och medicinering. Jag tycker faktiskt att man behöver vara noga med att titta på bakomliggande orsaker och att vetenskaplighet ska råda, inte marknadskrafter som innebär att företag får betalt för hur många diagnoser de utför på ovetenskaplig grund.  

Till att börja med, det är inte några företag som diagnostiserar folk, en utredning för att få en diagnos är en omfattande process som inkluderar flera olika typer av specialister, bland annat en psykiatriker, en läkare och, ifall det gäller ett barn, en pedagog. Man utreder också personens närmiljö och tar hänsyn till sociala och kulturella faktorer. Det här är alltså inte något som några mystiska företag genomför, och det vilar absolut inte på någon ovetenskaplig grund. Påståenden i stil med att alla bråkiga barn diagnostiseras är en myt, i regel spridda av folk som inte har någon koll på ämnet.
Så som läroplanen i skolan ser ut så ska alla elever som riskerar att missa grundkriterierna i kärnämnena få en handlingsplan och det stöd som behövs. I verkligheten har dock skolorna ansträngd ekonomi, och ofta krävs det i praktiken en diagnos för att få stöd. Vad är det för alternativ till diagnos och behandling (därav medicinering är en möjlig) som Sanna Lundell ser? Alternativet i verkligheten är att lämna personen åt sitt öde, och det slutar inte alltid väl. Våra fängelser är fyllda med killar (det är vanligast hos pojkar) med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som inte fick den hjälp de behövde.

Vidare:

Janne Larsson är visser­ligen scientolog, det stämmer, men visst kan man väl vara troende och inneha ett kritiskt tänkande samtidigt? Eller ska vi förbjuda större delen av världens befolkning att kritiskt granska vetenskapen?

I normala fall skulle jag säga att en religiös tro inte på något sätt utesluter kritiskt tänkande eller sunt förnuft. Scientologerna är dock ett specialfall och en av de mest vridna, och skrämmande sekterna som det finns.
Jag överlämnar sammanfattningen av Scientologerna åt South Park:

Jag är beredd att gå rätt långt i min tolerans för folks tro, men när det gäller intergalaktiska rymdkejsare, utomjordiska själar eller rymdskepp formade som Boening-plan så har det nått någon övre gräns. Scientologerna avskyr psykiatrin, eftersom de tror att alla psykiska problem eller nedsättningar har "spirituella" orsaker. Svientologernas grundare trodde det fanns en global konspiration av psykiatriker som ville förinta scientologin och införa en psykiatrisk världsregering.
Man kan då fråga sig, är en person som tillhör en rörelse med de här åsikterna kapabel till att kritiskt och sakligt granska svensk psykiatri? Knappast.

ADHD-förnekarna består huvudsakligen av personer som antingen, likt Sanna Lundell, inte har någon som helst aning om hur neuropsykiatriska funktionsnedsättningar fungerar eller de som, likt Scientologerna, är motståndare till psykiatrin av rent principiella anledningar. Ovanpå det dyker det upp den ena rövarhistorien efter den andra följt av nostalgiska debattörer som menar att ADHD enbart beror på "slapp uppfostran" och att ungarna snarare behöver disciplin och ett rejält kok stryk, som på den gamla goda tiden.
ADHD har dock existerat som diagnos i lite drygt 50 år, och det råder ett stort koncensus inom psykiatrin om att den existerar. Kopplingen mellan läkemedelsföretagen och psykiatrin, framför allt i USA, är inget man bör ignorera, och just därför så ska man vara försiktig med när det är klokt att medicinera. Men i Sverige så medicineras inte heller alla med ADHD. Därför kommer man inte att hitta särskilt många psykiatriker som förnekar ADHD:s existens, så debattörer tvingas dra fram galningar som Janne Larsson. Det borde säga en hel del om bevisläget.

ADHD är inte omtvistad, det finns ingen seriös forskning som visar på att den inte existerar och psykiatrikerna är mer eller mindre eniga i frågan. Ju förr okunniga debattörer som Sanna Lundell och Nathan Shachar inser det, desto bättre.