En storm från väst

Såvida man inte har levt i en jordkällare det senaste året så har det nog knappast undgått någon att det var presidentval i USA förra veckan. Primärval har tragglats igenom tills dess att endast två kandidater återstod: demokraternas Hillary Clinton och republikanernas Donald Trump. Det finns andra partier i USA, men på grund av hur röstningssystemet är utformat så har de ingen realistisk chans när det kommer till presidentvalet. Under valåret har vi hört diverse absurda uttalanden från Donald Trump. Hans vansinnigheter är för många för att listas upp här, men Aftonbladet har sammanställt en praktisk lista på hans vallöften, vilket borde ge ett hum om hur förankrad hans politik är i verkligheten. Hillary Clinton har å andra sidan lång politisk erfarenhet och kunskap, kandiderade som kandidat för demokraterna i konkurrens med Barrack Obama 2008 och blev sedermera utrikesminister. Från svensk media har valet i praktiken skildrats som en walk over. En rutinerad politiker mot en galen clown? I opinionsmätningarna gavs Clinton så mycket som 80% chans att vinna. När folk då vaknade upp i onsdags när rösträkningen började avslutas så visade det sig att vinnaren var Donald Trump. Reaktionen från många här, min egen bekantskapskrets inräknad, var som om himlen plötsligt hade ändrat färg. Att Trump skulle kunna vinna hade setts som en omöjlighet. Hur var det möjligt. Eftersom jag är cyniker så hade jag inte avfärdat resultatet i lika stor utsträckning, även om Trump inte var min första gissning. 

Reaktionerna efter valet har reaktionerna ungefär varit som förväntat utifrån sorgens fem faser: förnekelse. Man har skyllt på de som inte röstade, de som röstade på ett tredje parti istället för på de två stora, man har skyllt på själva valsystemet. Man har lyft fram att Hillary Clinton fortfarande kan vinna, förutsatt att tillräckligt många av elektorerna skiter i valresultatet och röstar på henne.
Men låt oss vara realistiska. Det har hänt ett fåtal gånger att enskilda elektorer röstat emot valresultatet, och det har aldrig förändrat utgången. Det kommer inte att hända. Man gör bäst i att förlika sig med fakta: Donald Trump är president och såvida han inte råkar ut för en olycka eller allvarlig sjukdom så kommer han att vara det under de kommande fyra åren. De relevanta frågorna är: varför vann han och vad betyder det för framtiden?

Folks reaktion åskådliggör problemet som brukar kallas för filterbubbla. Fenomenet innebär att eftersom sociala medier och sökmotorer som Google är personanpassade så konsumerar vi i högre grad nyheter från källor som vi håller med om. På Facebook är vi med i grupper där folk har liknande åsikt som oss själva, är vänner med folk som har liknande åsikter och får länkar till sidor vi sympatiserar med. Därmed skapas en ekokammare där vi isoleras från avvikande uppfattningar, vilket i sin tur leder till att vi blir åsiktsmässigt inskränkta och oförmögna att förstå folk som har en avvikande uppfattning. Detta leder i sin tur att vi uppfattar den egna åsikten som mer dominant än vad den faktiskt är. Alice Teodorescu skrev i GP om hur det här fenomenet i högsta grad inkluderar de svenska medierna.

Precis som efter det att Sverigedemokraterna kom in i riksdagen har människor gjort en poäng av att de nu rensar ut Facebook-vänner som de uppfattar som Trump-sympatisörer. I andra sammanhang hade samma personer med emfas valt att framhålla att de omfamnar mångfald och till och med förespråka kvotering för att få in "marginaliserade" röster. Men är inte tanken med mångfald att så många åsikter och perspektiv som möjligt, också de man själv inte delar, ska få brytas mot varandra? Är inte det som är demokratins essens? Att vi faktiskt ska lära oss något av någon som vi från början inte har någon kunskap om eller förståelse för? Att det inte betyder att vi sympatiserar med den någons uppfattning, att åsikter inte smittar - varken de "goda" eller "dåliga"? 

Vi som har försökt förstå varför någon vid sina sinnens fulla bruk lagt sin enda röst på en man som gett vulgariteten och den hatiska retoriken ett ansikte har enligt sedvanlig dramaturgi utmålats som uttalade eller förtäckta sympatisörer. Att inte försöka förstå är enligt min uppfattning att begå tjänstefel. Om man tror att journalistik handlar om aktivism och inte om konsekvensneutralitet har man valt fel yrke.

 Trump har i praktiken framställts som en galen clown och alla hans supportrar som outbildade, rasistiska vita män. Alla chanser för honom att vinna valet framställdes som mikroskopiska, vilket i slutändan visade sig vara helt fel. Sanningen är att Trumps seger är en del av en trend som har pågått ett tag. I västvärlden har diverse missnöjespartier och rörelser uppstått som en reaktion mot det politiska etablissemanget. Det går att se även i Sverige. Efter valet 2010 gjorde jag praktik på Hallands nyheter som reporter. Efter valet fick jag i uppgift att gå igenom listorna på alla riksdagsmän som hade valts från Halland efter att tvåkammarriksdagen avskaffades (från 1971 och framåt). Tittade man bakåt så var det folk med vanliga arbeten: hantverkare, tjänstemän, bönder, lärare, etc. Tittar vi på dagens regering, exempelvis, så har vi politiker som aldrig arbetat en dag i sitt liv utanför politiken. Exempelvis fick folkhälsominister Gabriel Wikström sin position huvudsakligen i egenskap av att ha varit ordförande för SSU. Infrastrukturminister Anna Johansson är minister främst för att hon är dotter till den gamle socialdemokratiske pampen Göran Johansson, själv har hon inte ens körkort. Det här är inte unikt i Sverige, utan över hela västvärlden har de sucessivt vuxit fram en politisk elit som inte upplevs som representativ av väljarna på golvet. Hillary Clinton är i högsta grad en representant för en sådan politisk elit. Redan i kampanjen 2008 påpekade Obama att Clinton var en maktspelare och skulle säga eller lova vad som helst för att öka chanserna att bli vald. Trump, å andra sidan, har förvisso en tveksam kontakt med verkligheten men gick till val på att bland annat lova att "rensa upp i träsket" (Washington DC) och skaka om det politiska etablissemanget.
Vi har också sett liknande tendenser i andra länder. Nationalistiska partier kommer i parlament, britterna röstar för utträde ur EU. Ingen kan säga att Trumps seger kom ur ett vakuum.

Problemet är att de här proteströrelserna kommer från sämsta tänkbara håll. Trump är ingen lösning på problemen, men det är definitivt inte Hillary Clinton heller. Problemet är att när en del av väljarna känner en oro och blir avfärdade av alla de etablerade partierna så röstar man med fötterna och går till någon som åtminstone verkar lyssna.

Analysen av Trumps seger som en protest mot de etablerade politiska partierna delas bland annat av förre statsminister Göran Persson. Persson menar att politiken allt mer har blivit skällsord och att den intellektuella dimensionen har försvunnit, vilket är ett resonemang jag kan hålla med om. Vill man bryta den politiska utvecklingen går åt så är det första steget att förstå varför folk röstar på Donald Trump. Det är behändigt att avfärda hans supportrar som rasister, men det är en återvändsgränd. Trumps väljare avfärdades under hela kampanjen som obildade, korkade, rasister och inskränkta. Ett bra sätt att attrahera väljare till ditt eget parti är sannolikt inte att förolämpa de som sökt sig någon annan stans. När vi istället för att brännmärka avvikande uppfattningar istället diskuterar och argumenterar intellektuellt så har vi större sannolikhet att bryta utvecklingen, inte förr.
Istället för att låsa in oss i filterbubblor behöver vi gå ut och prata med dem vars åsikter vi avskyr. Måhända hittar vi där vanliga människor som är oroliga över samhällets utveckling och trötta på att ständigt bli avfärdade.