Det finns ingen plan

Vraket som kallas för svensk regeringspolitik fortsätter.
Tittar jag tillbaka på valrörelsen så ser jag att mycket tid användes av Alliansen för att peka ut bristen på regeringsunderlag från socialdemokraternas sida. Personligen tyckte jag att den vinkeln blev lite väl enformig och att det var viktigt att belysa fler aspekter än så. Det visar sig dock att oron var fullständigt befogad.
När debattörer från vänsterblocket över huvud taget kommenterade underlaget så framställdes det som att Löfven tack vare sin erfarenhet som facklig förhandlare skulle kunna vaska fram ett regeringsunderlag för att nå breda överenskommelser och hålla SD på en armlängds avstånd. Likt Sickan i Jönssonligan så hade han en briljant plan som snart skulle bli tydlig för alla. Efter valet.
Det visade sig snart att det inte fanns någon plan, utan att Löfven trodde att Alliansen skulle upplösas efter valet och man skulle kunna fiska upp småpartierna till regeringsunderlaget, som på den gamla goda tiden.
Tiderna förändras dock, vilket borde vara uppenbart för de som såg det senaste haveriet i EU-nämnden.

När Löfven skulle begära mandat för att driva regeringens linje inför EU-toppmötet i Bryssel i torsdags då bland annat unionens klimatmål skulle spikas så uppstod viss förvirring. Det var nämligen lite oklart exakt vilka regeringens klimatmål egentligen var.

S och MP har under förhandlingarna presenterat parallella positioner. Främst har regeringen pekat på den högre nivån om 50-procentiga utsläppsminskningar, 40 procent andel förnybar energi och 30 procent energieffektivisering. Samtidigt har man sagt sig vara redo att acceptera EU-kommissionens förslag på 40–27–30. Stefan Löfven motiverade de dubbla beskeden med att det är ”bra att ha något att slåss för”, men att man också bör ha beslutat vad som är en ”acceptabel överenskommelse”.

När EU-nämnden så skulle sätta ned foten om den svenska positionen meddelade S-ledaren – efter överläggningar med V – att regeringens ståndpunkt var den högre nivån.
– Men jag vill vara tydlig med att det rör sig i en annan riktning, sade han och syftade på diskussionen inom EU.

Eftersom det var oklart exakt vilka miljömål som regeringen egentligen ville driva i Bryssel så gjorde SD gemensam sak med oppositionen, vilket ledde till att Alliansens klimatmål vann. Historien slutade med att Löfven var tvungen att åka till Bryssel och driva oppositionens klimatpolitik istället för sin egen.
Detta kritiseras givetvis av bittra socialdemokrater, bland annat Jytte Guteland, som kallar oppositionens agerande för "ansvarslöst".

Oppositionens agerande är ansvarslöst utifrån den stökiga parlamentariska situation som råder i Sverige. Om det nu stämmer att Moderaterna vill att den svenska regeringen ska föra en aktiv politik i EU, vilket ledande moderater sagt, hur kan partiet då minska statsministerns mandat att förhandla i det Europiska rådet? Alla förstår ju att det behövs ett brett mandat för att kunna finna lösningar när 28 regeringschefer ska förhandla. Den tidigare statsministern hade inte heller majoritet i riksdagen, men det fanns en hederskodex att ge honom större mandat att driva en politisk linje, utan att sätta krokben hemma.

Denna "hederskodex" verkar dock ha lyst med sin frånvaro under den förra mandatperioden. Oppositionen försatt inte tillfällen att jävlas med regeringen (omröstningen om punktskatt borde tjäna som ett exempel) och Fredrik Reinfeldt fick igenom sin politik genom att balansera olika sidor, inte genom att förutsätta stöd enbart för att man är statsminister. Det är ju som bekant inte oppositionens uppgift att kratta för regeringens politik.
"Brett mandat" tycks för övrigt ur socialdemokratiskt perspektiv översättas till "alla ska rösta med oss". Vill man ha brett mandat så får man också förhandla med oppositionen.
Guteland får en replik från Fredrick Federley i samma tidning, som själv sitter i EU-nämnden, och menar att regeringen får skylla sig själv för den dåliga hanteringen.

Vi är många som följt debaclet i EU-nämnden. Jag satt under två mandatperioder i riksdagen i samma nämnd och har aldrig sett maken till dålig förberedelse, förvirrade diskussioner och oklar hantering.

Inget parti kan acceptera en sådan oklar hantering utan måste med självklarhet säga ifrån när sådant sker. Guteland hävdar att det är kutym att inte lägga fram andra mandat än de mandat regeringen begär men det finns två komplikationer. Det första är att nämnden måste kunna uttolka vad det är för mandat som regeringen begär av riksdagen. Det var fullständigt omöjligt, även för företrädare för S och för den miljöpartistiska ordföranden.

Det andra är att S under förra mandatperioden, när när det parlamentariska läget var lika oklart som nu, ett par gånger ändrade regeringens ståndpunkt.
Guteland menar nu att riksdagen denna period inte ska utöva den makt den har till sitt förfogande eftersom vi nu har en S-ledd regering. Förra mandatperioden gick det dock bra, när Alliansen styrde. Det är väl själva definitionen på hyckleri.

Det här är dock inget gentemot vad som väntar om någon månad. I december ska nämligen budgetpropositionen läggas fram, och lyckas inte regeringen få igenom sitt förslag så blir det regeringskris och nyval som följd. Personligen är jag inte överdrivet imponerad av regeringens arbete så här långt, och om man inte ens lyckas få mandat för sin miljöpolitik, hur ska man då lyckas få mandat för en hel budget?
Vi får se hur mycket Löfvens famösa förhandlingserfarenhet är värd, och det hävdas åter igen att det finns någon form av plan. Jag tror dock inte att regeringen, till skillnad från Sickan, har någon som helst plan.
Finns den så verkar det vara en mycket dålig sådan.

En verklighetsfrånvänd säkerhetspolitik

Det är inte svårt att dra associationer till det kalla krigets dagar nu för tiden. Ryssland uppträder allt mer aggressivt, och i Stockholms skärgård finkammar försvaret vattnen i jakt på något.

Jag tänker undvika spekulationer förrän det finns fakta att ta ställning till, men sannolikt jagar man en rysk ubåt, miniubåt eller annan undervattensverksamhet. Det svenska försvaret har ju konstant varit under nedskärning både under Alliansen och den tidigare socialdemokratiska regeringen. Numera har vi ju ett så kallat insatsförsvar, ett försvar mer lämpat åt internationella aktioner, Afghanistan som exempel, istället för det som borde vara huvuduppgiften: att försvara det svenska territoriet.
I våras kom försvarsberedningen fram till att anslagen, för första gången sedan länge, kommer behöver öka. De ökade anslagen väntas dyka upp i regeringens budget, men den nuvarande utvecklingen öppnar för fler debatter och konflikter på området.

När nu de flesta diskuterar höjningar av försvarsanslagen så finns det ett parti som utgör ett undantag: Feministiskt Initiativ. Att partiet är direkt fientligt till försvaret kan knappast komma som någon överraskning för den som hängde med i valrörelsen, men personligen var jag av åsikten att det mest handlade om en naivitet över hur försvarspolitik fungerar. Med den nuvarande utvecklingen i Ryssland skulle det vara omöjligt i längden att förespråka ett minskat försvar i en tid där vi behöver vara bättre förberedda. Men icke.
I Expressen skriver Gudrun Schyman och Veronica Svärd att den ryska ubåt som sannolikt inkräktar på svenskt vatten bara "gör sitt jobb".

Den upptrissade upprustningsdebatten som pågått de senaste månaderna når allt högre höjder. Försvarsmakten har lokaliserat en ubåt och plötsligt blir utländska farkoster misstänkta för att vara ett militärt hot mot Sveriges säkerhet. Men för att tala lite klarspråk så har inga hot riktats mot Sverige. Att ubåtar finns i gränstrakterna är inte ett hot om krig, det tillhör deras arbete.

Stockholms skärgård utgör inte "gränstrakterna". Gränsen ligger sisådär tolv sjömil utanför land, inte precis vid kusten. En ubåt såpass nära kan ägna sig åt att spionera, sabotera eller ett flertal andra aktiviteter, av vilka ingen är positiva för Sverige. Det ska också ses i ljuset av flertalet andra kränkningar av svenskt luftrum som ägt rum den senaste tiden, där ryskt flyg har befunnit sig lågt innanför "gränstrakterna".
Ryssland kommer sannolikt inte att anfalla Sverige imorgon, men man testar gränserna, ser hur god vår beredskap är och vad reaktionerna blir.
Schyman visar också upp en intressant brist på historiekunskap.

Skrämselbilden som målas upp att Försvarsmakten inte kan skydda Sverige vid ett eventuellt militärt angrepp är historielös. Sverige har aldrig kunnat, och kommer aldrig att kunna, mäta sig med militära stormakter.

Faktum är att det var Sverige som var stormakten runt Östersjön för några hundra år sedan. Det är lätt att rada upp exempel, men det är mest komiskt att Schyman kallar bilden för historielös när hon själv inte verkar ha koll på svensk historia. Ett försvar är inte heller tänkt att kunna besegra Ryssland, det är inte realistiskt i nuläget. Däremot kan man göra det så kostsamt och krångligt som möjligt att försöka inta ett land. Krig är dyra historier, och ju längre de drar ut på tiden desto kostsammare blir de. Ett försvar har en avskräckande effekt.

Vårt största säkerhetshot är inte Ryssland. Försvarsberedningen liksom FN har konstaterat att våra största säkerhetshot är klimatförändringar respektive mäns våld mot kvinnor som skördar betydligt fler liv än de som sammantaget dör i militära konflikter. Liksom FN uppmanar Feministiskt initiativ till nedrustning och ökade insatser på konfliktförebyggande och konfliktlösande arbete. Säkerhet byggs genom nedrustning, diplomati, satsningar på människors välfärd och att motverka den globala uppvärmningen. Parallellt måste vi göra upp med den maskulinitet som genom sitt våldsförhärligande bidrar till död på samhällets alla nivåer.

 Det här är, minst sagt, en enögd syn på försvarspolitiken. Det är också talande vilka konflikter som Schyman INTE nämner. När kurderna i Kobane slåss för att hålla ISIS borta, definitivt ett exempel på en organisation som sysslar med våld mot kvinnor, upprätthåller de då en "patriarkal samhällsordning"? Vad ska man göra istället, sänka vapnen och ge upp?
Problemet med FI:s analys på området är det vanliga, man prioriterar det feministiska perspektivet och ignorerar verkligheten i form av ideologier, krig, ekonomiska intressen och andra faktorer. Istället letar man efter patriarkala strukturer i varenda buske.

Det finns många säkerhetspolitiska orosmoln idag. Kriget i östra Ukraina, Rysslands massiva upprustande, annekteringen av Krim, ISIS folkmord i Irak är reella frågor som man måste ta ställning till. Svaret på de frågorna är inte "rusta ned" med hänvisning till några diffusa patriarkala strukturer som ska ligga och lura bakom närmaste buskage. Mäns våld mot kvinnor och klimatförändringarna är allvarliga frågor, men det betyder inte att man kan ignorera hela säkerhetspolitiken.
Uttalanden som dessa visar med all önskvärd tydlighet varför FI inte ska sitta i riksdagen.

Juholt avsatte Juholt

En av veckans mest intressanta politiska diskussioner är socialdemokraternas förra partiledare Håkan Juholt. Politiskt intresserade minns säkert Juholts korta med intensiva period, en tid som präglades av dåligt planerade utspel, en svajig politik och ett antal tveksamma privata skandaler från Juholts sida. Tio månader satt Juholt som partiledare innan han tvingades avgå, en minst sagt kort period.

Juholt har dock blivit aktuell igen, mest på grund av boken "Partiledaren som klev in i kylan" av Daniel Suhonen. Boken beskriver de intriger och ränker som föregick Juholts avgång.

I dag beskriver Daniel Suhonen det hemliga VU-mötet den 11 oktober 2011 som ett kuppförsök, på Carin Jämtins initiativ.
– Man förde undan honom, i säkerhet, som man brukade göra med sovjetiska ledare, säger han.
Partiledaren är i kris, men skickas i väg utan hjälp.
– Han fick inte med sig någon från staben. Inte ens en pressekreterare. Han är där själv, med sin familj och en flaska rött, säger Daniel Suhonen.
Att Håkan Juholt inte tvingades bort redan i oktober 2011 beror på en enda person, enligt Daniel Suhonen.
– Det var Fritzon som räddade Juholt.
Heléne Fritzon har i dag lämnat toppolitiken och vill inte kommentera turerna kring Juholts avgång.
Carin Jämtin påpekar genom sin pressekreterare att hon inte har kallat till något möte utan Juholts vetskap, men vill inte lämna några ytterligare kommentarer.
Såväl Wanja Lundby-Wedin som Mikael Damberg har avböjt att kommentera Juholts avgång.

Låt oss först ta ett par steg tillbaka.
Anhängare av socialdemokraternas vänsterfalang brukar emellanåt måla upp Juholt som någon form av missförstått politiskt geni, som tvingades bort på grund av en illvillig högerfalang och konspiratoriska journalister. Suhonen själv är inte heller direkt en neutral observatör i sammanhanget. Det framgår i boken att han fungerade som någon form av hemlig talskrivare/rådgivare åt Håkan Juholt, så han är definitivt inte opartisk i frågan. Tar vi oss tillbaka till oktober 2011 så var det inte en av socialdemokratins stoltaste stunder. Opinionssiffrorna befann sig i fritt fall och man hade en partiledare som hade blivit polisanmäld för lägenhetsaffärer. Problemet var inte sättet Juholt blev avsatt på, problemet är att han aldrig skulle ha blivit partiledare över huvud taget. Fredrik Tenfält skriver i Göteborgs-Posten med samma vinkel:

Jag betvivlar inte att mycket i Suhonens beskrivning av de olika turerna bakom kulisserna är riktig. Partipolitik är ingen idyll, särskilt inte när det rasar utför för partier. Många partiledare har, oavsett tidigare framgångar, tvingats avgå under förödmjukande former. 

Fallet Juholt är dock speciellt. Han var helt enkelt inte vuxen uppgiften att leda Sveriges största parti. Efter att inledningsvis ha väckt entusiasm genom att låta som en "riktig socialdemokrat" började fadäserna. Oöverlagda utspel, dålig faktakontroll, personlig skrytsamhet (som påhittet att han i sin ungdom smugglat tryckeriutrustning till Solidaritet i Polen) och interna konfrontationer. 

Juholts avgång kan varken skyllas på konspirationer eller medierna. Han orsakade den själv och egentligen är detaljerna i spelet bakom detta mindre intressanta. Slutet var, oavsett de olika turerna, i princip oundvikligt. Få personer mer än Suhonen kan tro att Juholt skulle kunnat föra socialdemokratin till seger i årets val.

Det blir talande när Suhonen greppar efter halmstrån och skyller Juholts avgång på den ena konspirationen efter den andra, men inte den mest logiska anledningen: Håkan Juholt var helt enkelt ingen bra partiledare.
Må så vara att det förekom fulspel i samband med avgången, men innan dess så hade Juholt gott och väl satt sig själv i klistret. Vad skulle ledamöterna i VU gjort istället? Stillasittande se på medan partiledaren sänkte socialdemokraterna längre och längre ned i opinionssiffrorna?

Det relevanta som boken belyser är istället hur det kan gå när ett parti har ett så drakoniskt och slutet system för att utse en ny partiledare. För oss som tittar utifrån så framstod valet av partiledare som rent absurt, där processen sker utan någon som helst insyn eller öppenhet. Istället för att kandidater ställer upp och förklarar varför de anser sig mest lämpade att leda partiet så förväntas man istället in i absurdum hävda att man inte är intresserad. För inom socialdemokratin är det inte fint att vilja bli partiledare.

Juholtboken, om något, belyser problemen i det systemet, men det var knappast orsaken till Juholts fall. Tvärtom, det var orsaken till att över huvud taget blev partiledare.
Att Juholt till slut var tvungen att avgå kan dock bara skyllas på honom själv.