De autistiska robotarna

Man får tåla lite skit.

En princip jag lever efter är att det är dåligt att ta sig själv på för stort allvar. Saknar man självdistans och tolerans för motgångar så kommer man att tillbringa hela livet med att känna sig kränkt och bitter. Det är lättare att skratta åt sig själv och ta motgångar som något man kan lära sig. Dock har även jag mina gränser, en gräns som vid det här laget är nådd.

I tisdags förra veckan skrev Aftonbladets kolumnist Henrik Torehammar en krönika där han målade upp två typer av människor: "känsloblobbarna" och "robot-autisterna". De senare är, likt robotar, känslokalla logiska varelser, oförmögna till empati, känslor eller genuin sympati. Sannolikt insåg någon på Aftonbladet till slut det tveksamma i att reducera en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning till ett skällsord, så framåt kvällen ersattes texten men en mer friserad version. Är man lite händig med nätet så kan man dock få upp den gamla versionen med sidor som Memento. I texten hävdar Torehammar bland annat att:

Ta tiggarna. Den liberala ledarskribenten Anna Dahlberg skrev om att svensk politik blivit en tävling i godhet, varpå tycka synd om:arna reagerade “Ja, det är ju det politik ska vara!”
Medan svartvit-robotarna visade imponerande effektivitet i hjärtstängande formuleringar kring hur individer som inte bidragit med skattepengar inte kan förvänta sig att få komma över välfärd. Rätt ska vara rätt.

Eller kring massakern på Charlie Hebdo. Svartvita-robotarna kommer fram till, med samma patos som en dator i en nedkyld serverhall, att yttrandefriheten är helig. Här hade tycka-synd-om:arna det kämpigare - visserligen är muslimer en förtryckt minoritet, men judar och satiriker låg ju faktiskt i blodpölar! Samtidigt som man inte vill tycka samma sak som SD-anhängare. Men sällskapet har aldrig stört svartvita-robotarna. Strunta i vad effekterna blir för samtalsklimatet eller att ämnen normaliseras - det handlar om principer!

 Här förvandlas termen autism kvickt till någon slags allmän förolämpning som då ska syfta till en person som saknar känslor och enbart styrs av logik. Eftersom jag själv har en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning med drag av Aspergers syndrom så är det här en fråga som ligger mig väldigt nära. En vanlig myt när det pratas om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar är att personer med autism saknar empati. Faktum är att det i verkligheten är precis tvärtom, personer med autism har för mycket empati, enligt en studie som utfördes 2009.

“There are those who say autistic people don’t feel enough,” says Kamila Markram. “We’re saying exactly the opposite: They feel too much.” Virtually all people with ASD report various types of oversensitivity and intense fear. The Markrams argue that social difficulties of those with ASDs stem from trying to cope with a world where someone has turned the volume on all the senses and feelings up past 10. If hearing your parents’ voices while sitting in your crib felt like listening to Lou Reed’s Metal Machine Music on acid, you, too, might prefer to curl in a corner and rock. 

But of course, this sort of withdrawal and self-soothing behavior—repetitive movements, echoing words or actions and failing to make eye contact—interferes with normal social development. Without the experience other kids get through ordinary social interactions, children on the spectrum never learn to understand subtle signals.

Påståendet att man som autistisk skulle ha problem med empati är alltså kvalificerat skitsnack. Snarare upplever man saker och ting på ett annat sätt, men myten är seglivad och återupprepas friskt, även av skribenter på en av Sveriges största tidningar.
Hade det här varit en isolerad händelse så hade jag ryckt på axlarna. Lite skit får man tåla. Problemet är att det är en del av en ihållande trend i svensk media. I januari 2014 utmålade DN:s kolumnist Nathan Shachar diagnosen ADHD som en konspiration av illvilliga psykiatiker för att prångla psykofarma, stödd av argumentation från den religiösa sekten Scientologerna. Efter att representanter för den svenska psykiatrin replikerat så gick Aftonbladets kolumnist Sanna Lundell ut och kallade det för ett osunt debattklimat. Samtidigt som hon ondgjorde sig över att en förvirrad debattör kunde bli kritiserad av experter på området så passade hon på att sprida några egna myter, bland annat att mystiska "företag" skulle vara de som sköter diagnostiseringen av ADHD när det i själva verket är den svenska sjukvården.
Förste juni i år så intervjuade TV4 en "expert" som hävdade att autistiska personer, exempelvis de med Aspergers syndrom, skulle vara mer benägna till våldsbrott och oförmögna att fungera i samhället.
Förutom de här exemplen så är mediebilden genomgående negativ när det gäller nyhetsrapporteringen runt neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Det ondgörs över att det diagnostiseras för många, insinueras att man som NPF säljer sin medicin på "svarta marknaden". ADHD beskrivs som en "omdiskuterad diagnos" trots att i princip hela den psykiatriska expertisen är överens om att diagnosen är legitim. Ovanpå detta så verkar den senaste trenden, som vi såg i Aftonbladet, vara att reducera autism till någon allmän förolämpning, ungefär som "CP" och "Mongo" var när jag själv växte upp.

I Sverige har vi en stark anpassningsnorm. Ett av de mest typiska svenska orden är "lagom", ett ord som jag fortfarande inte hittat någon översättning av på något annat språk. Det är på något sätt typiskt, man ska inte sticka ut eller utmärka sig, vara som alla andra. Har man NPF så är man per definition annorlunda jämfört med de neurotypiska. Därför är det mer eller mindre standard att få sitt beteende markerat som "felaktigt" eller "avvikande". Ovanpå det ska man, uppenbarligen, tolerera att bli förolämpad och reducerad i svenska medier. Inget intresse finns från vare sig journalisternas eller politikernas håll att komma till rätta med detta. Man ger ju trots allt diverse konspirationsteoretiker och självutnämnda experter tolkningsföreträde framför experterna, den anhöriga och människorna som dagligen hanterar en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Av ovan nämnda orsaker har jag anmält Aftonbladet till Pressombudsmannen (PO). Jag hyser inga större förhoppningar att det går igenom, men det är enda anmälningsmetoden som finns. Funktionsnedsatta omfattas nämligen inte av lagen om hets mot folkgrupp (till skillnad från etniciteter, religiösa tillhörigheter, sexuella läggningar eller liknande) så det är enligt svensk lag egentligen fritt fram att kasta skit på neuropsykiatriskt funktionsnedsatta. Trots det så anmäler jag, eftersom den här sortens skit måste bemötas.

Rojalistpsykos

Jag minns tydligt att det inför SVT:s bevakning av kronprinsessan Victorias bröllop problematiserades hur den statliga televisionen skulle förhålla sig till monarkin. Misstankarna fanns att det hela skulle bli ett enormt jippo och att det kritiska förhållningssättet till kungahuset skulle sopas under mattan. Något sådant skulle inte hända, bedyrade SVT. Man skulle rapportera från bröllopet men förhålla sig sakligt och kritiskt till kungahuset.

I backspegeln vet vi hur det gick med den saken. Victorias bröllop blev suverän PR för kungahuset, och SVT:s rapportering blev en orgie i hyllande och bugande inför monarkin. I backspegeln kanske man borde ha misstänkt detta, med tanke på att Ebba von Sydow var ansvarig för bröllopsbevakningen. Sedan dess tycks medierna ha slutat låtsas, och varenda födsel, bröllop och tillställning hos kungahuset resulterar i samma okritiska rapportering. Inför prins Carl Philips och Sofia Hellqvists bröllop så fanns det ingen anledning att förvänta sig några kritiska dimensioner.
Yasmin Larsson, ordförande för republikanska föreningen, påpekade just denna brist på kritik på Expressens debattsida:

Frågan om vilket statsskick vi ska ha i Sverige är politiskt laddad och omdebatterad. Därför är det märkligt att SVT inte behandlar monarkin som den maktfaktor och det ämne för diskussion som den är. Monarkin är inget oförargligt statsskick, utan får sägas vara som en ideologi med innebörden att människor är olika värda. Vårt lands allra högsta offentliga ämbete går i arv inom en och samma familj. Kungahusets upphöjda position leder till fjäsk och lär människor att beundra individer som egentligen inte har uträttat något. Jag anser att offentliga ämbeten ska vara öppna för alla och att tillsättandet ska ske genom val och inte släkttillhörighet. 

Trots att en betydande andel av oss som betalar tv-licensen inte ens stöttar det system som SVT så okritiskt hyllar tas statsskicksfrågan sällan upp för diskussion. Istället sänds samma typ av enkelspåriga hyllningsfilmer av kungahuset om och om igen. Ingen annan makthavare i Sverige behandlas på det här viset. Kungahuset måste plockas ner från piedestalen och familjen Bernadotte granskas och behandlas på samma sätt som andra offentliga personer.

Frågan är inte oväsentlig. Monarkin kan lätt betraktas som harmlös, statschefen har ju enbart representativa uppgifter och har numera berövats all form av direkt makt. När regeringen Palme 1975 genomförde en ny författning som kraftigt begränsade kungahusets makt så menade han att Sverige var "ett penndrag" från att avskaffa monarkin. Framtida regeringar har dock visat sig extremt ovilliga till att dra det här penndraget. Huvudsakligen beror det på att kungahuset åtnjuter ett visst folkligt stöd, och att det partiet som avskaffar monarkin sannolikt kan se fram emot att tappa ett stort antal platser i riksdagen. Trots detta så är inget av riksdagspartierna, möjligtvis med undantag av SD, egentligen positiva till monarkin. Socialdemorkaterna har haft kungahusets avskaffande i sitt partiprogram i decennier, men hittills inte gjort slag i saken. Vänsterpartiet är de mest öppet negativa, och har gått så långt som att bojkotta inbjudningar till tillställningar som de ser som "jippon", såsom Victorias bröllop. Jag har sällan anledning att hålla med vänsterpartiet, men i den här frågan har vi precis samma åsikt.

Som respons på Yasmin Larssons artikel skrev rojalistiska föreningen ett svar, där man i huvudsak anklagar republikanerna för att vara glädjedödare.

Republikanska föreningens artikel dryper av missunnsamhet. Glädjedödare blir alltid buttra när andra människor gläder sig och firar. Vi andra passar på lördag på att få njuta av kungligheternas flärd och glamour, att få se en vackrare del av staten och av att få uppleva ett historiskt ögonblick som i många andra länder bara finns i vackra sagor. Genom SVT:s sändning kan alla människor i hela vårt avlånga land få ta del av den pompa och ståt som pågår i Stockholm. Och det, det är den service som licensbetalarna både vill ha och förtjänar.

Därmed visar man effektivt att man antingen inte begriper vad diskussionen handlar om eller aktivt ignorerar det. Att SVT ska rapportera från bröllopet är givetvis självklart, det är formen av rapport som är ett problem. Istället för att sakligt rapportera så blir det en orgie av fjäskande där enormt fokus läggs på detaljer som kungligheternas kläder, ordnar och förstärker den bilden monarkin vill ge: att de tillhör en kategori människor som är lite bättre än pöbeln som sitter framför TV:n.
När man beskriver kungahuset som "en vackrare del av staten" så visar det på problemet.
Sverige är ett demokratiskt samhälle. De som styr landet sitter där på grund av folkets förtroende. Som grundlagen säger så utgår all offentlig makt i Sverige från folket. Politikerna, oavsett nivå, måste väljas in av medborgarna. Därtill kommer också principen att med jämna mellanrum åter söka väljarnas förtroende. Om ett politiskt parti sviker sina vallöften och konsekvent skiter i sina väljare så blir de sannolikt straffade med färre röster på valdagen. Individuella politiker kan röstas ned genom att man kryssar i ett annat namn. Systemet är inte perfekt, men definitivt det bästa som finns i nuläget. Tjänstemän och anställda inom det offentliga sitter där på grund av sin kompetens och sina meriter, som det bör vara. Statschefen, Sveriges representant vid formella funktioner, sitter däremot inte på sin position på grund av hans kompetens eller folkliga mandat. Kungen är kung för att han föds in i rätt ordning i rätt familj. Inte heller kan han avsättas, eftersom positionen är på livstid. Ovanpå detta finansierar skattebetalarna inte bara kungafamiljen, utan en hel organisation runt dem. Några högre krav på att göra skäl för pengarna finns inte.

Det är just det här som är problemet med kungahuset, det är odemokratiskt. Principen att födas in i en position blev omodern för ett bra tag sedan, tillsammans med slaveriet, dödsstraffet och andra utdaterade traditioner som vi i Sverige har förpassat till det förgångna.  Det är alltså långt ifrån något harmlöst. Även om kungahuset knappast har särskilt mycket reell politisk makt att tala om så är institutionen farlig på grund av vad det representerar, en kultur där man inte bedöms efter kompetens eller förtroende, utan i vilken familj man är född. Trots det uppenbart problematiska i detta system och att en debatt faktiskt pågår så är media, inte bara SVT, uppenbart ovilliga att förhålla sig kritiskt till kungahuset. Under bröllopen och liknande tillställningar är det mer eller mindre skottpengar på republikaner, och tidningar, radio och TV tas över av en orgie i fjäskande, bugande och okritiskt rapporterande. För att, som rojalistiska föreningen skriver, "se en vackrare del av staten".

Jan Guillou skriver i Aftonbladet på temat.

Det är om inte annat psykologiskt intressant. Av dryga tjoget kolumnister i Aftonbladet kan jag bara tänka mig en enda på fullt allvar rojalistisk sådan, på ledarsidan naturligtvis ingen enda. De proportionerna gäller också de stora liberala tidningarna. Ändå kapitulerar samtliga medier inför den inbillade nödvändigheten att skönmåla det odemokratiska överhetssamhället. Men eftersom sådan andlig korruption vore omöjlig i varje annan politisk fråga måste det finnas en förklaring till att journalistiskt och politiskt undantagstillstånd gäller enbart kunglighet.   

Förmodligen resonerar den republikanska majoriteten bland våra riksdagsmän på samma sätt som den republikanska majoriteten i medievärlden. Fjäskar man inte för kunglighet springer de jäklarna och röstar på ett annat parti. Fjäskar man inte för kunglighet springer de jäklarna och köper den andra tidningen.

På så vis är systemet självkonserverande på grund av rädslan för valmanskåren eller läsarna. Den pedagogiska uppgift som politiker och medier misslyckas med är att förklara för de av kunglighet besatta läsarna/röstarna att det inte handlar om att ändra Sveriges historia, bara modernisera statsskicket. Vid sådan modernisering halshuggs inte längre kungafamiljer. Tvärtom skulle familjen Bernadotte för överskådlig tid förbli den förnämsta adelsfamiljen, dessutom en av Sveriges rikaste familjer. På intet sätt skulle det gå någon nöd på dem om statsskicket demokratiserades. Deras bröllop skulle säkert även i framtiden bli romantiskt vackra, ehuru kanske inte betalade av skattebetalarna. Vore det så förskräckligt?

Guillou har givetvis rätt. Allmän psykos tycks inträda varje gång kungahuset har någon större tillställning. Huvudproblemet är dock att politikerna och media, en grupp som till större delen sannolikt är positiva till republik, inte ägnar någon tid åt att förklara vad problemet med monarkin är. Därför kvarstår bilden av monarkin som ett harmlöst spektakel med glitter och glamour och republikanerna som bittra, missunnsamma människor som är avundsjuka. Det behövs en seriös debatt i fråga om statsskicket, som förhoppningsvis leder till att vi har en statschef som sitter där i egenskap av sitt folkliga förtroende och inte sitt efternamn.

Bresandet: ett vetenskapligt perspektiv

Bland de mer underliga debatterna som cirkulerar just nu är den om det så kallade "bresandet" den mest konstiga. Bresandet eller skrevandet är benämningen på den påstått manliga vanan att blockera platser i kollektivtrafiken genom att sitta extremt bredbent. Hela frågan är, som så mycket annat, direktimporterad från USA, där fokus ligger på New Yorks tunnelbana och företeelsen kallas för "manspreading". Även om folks sittvanor i kollektivtrafiken kanske inte är en brännhet politisk fråga så har hela debatten antagit rentav absurda proportioner. I Stockholm satte journalisten Annika Leone upp en skylt i tunnelbanan, och hon hävdar att SL borde införa ett förbud mot bresande. SL själva förefaller vara svalt intresserade av något sådant.

Diskussionen är polariserad. Vi har å ena sidan debattörer som hävdar att bresandet är en typiskt manlig företeelse och att den är ett problem, samtidigt som manliga debattörer hävdar att kvinnorna är precis lika bra på att blockera platser i kollektivtrafiken genom att dumpa handväskor och packning på säten. Ingen sida tycks ha några faktiska bevis, utan man drar upp enstaka instagrambilder och personliga upplevelser i stil med "när jag satt på spårvagnen igår så var det en man som...". Det handlar alltså om anekdotisk bevisföring, och som de flesta som läst källkritik vet så är den formen av bevis helt värdelösa. Enskilda fall säger ingenting om en fenomen på större nivå. Själv blev jag överraskad då (i huvudsak kvinnliga) bekanta med emfas hävdade att det här var förekommande överallt och något typiskt manligt. För att få någon rätsida så bestämde jag mig för att ta reda på sanning själv, genom en vetenskaplig undersökning. Är bresandet ett specifikt manligt beteende? Är det lokalt eller nationellt? Existerar det ens?

Definitioner
Jag använder termen "bresande" genomgående för både män och kvinnor. I min undersökning innebär bresande att en person tar upp mer än en sittplats i onödan. Huruvida det extra utrymmet tas upp på grund av personens sittställning, packning eller dylikt har ingen betydelse för termen, även om sådana faktorer observeras.

Metodik
Undersökningen utfördes i en månads tid, mellan 2015-05-08 och 2015-06-08. Då jag nästan dagligen använder kollektivtrafiken i centrala Göteborg så kan man räkna på i snitt två turer per arbetsdag. Vid påstigning gick jag genom hela vagnen och observerade mina medpassagerares sittvanor. Antalet fall av bresande registrerades, män och kvinnor för sig. Undantag gjordes för folk som omöjligt kunde ta upp mindre utrymme, såsom överviktiga, gravida, handikappade eller personer med packning som var såpass stor eller otymplig att den omöjligt kunde förvaras i knäet eller under sätet.

Resultat
Under mätperioden registrerades 151 fall av bresande, varav 54 var män och 97 var kvinnor. Av dessa fall så var bresandet till följd av sittställningar i klar minoritet, totalt noterades 13 fall, två kvinnliga och 11 manliga. I resten av fallen bestod bresandet av att personen i fråga förvarade sin packning på sätet bredvid. Inga övriga variationer observerades. Enligt de resultaten var kvinnorna alltså nästan dubbelt så många som männen.

Slutsatser
Givet att spårvagnslinjerna jag tar går längs med centrala Göteborg så blir det problematiskt att dra slutsatser om hur fenomenet ser ut på nationell eller global nivå. Vad som kan däremot kan sägas med säkerhet är att i centrala Göteborg så är kvinnorna överrepresenterade vad gäller bresandet i kollektivtrafiken. Bresandet till följd av sittställningar utgör en klar minoritet. Liknande studier skulle behöva göras i andra städer för att dra slutsatser om hur fenomenet ser ut på nationell nivå. Däremot finns det inget stöd för att bresandet skulle utgöra ett typiskt manligt fenomen. Är det en följd av personens kön så skulle fenomenet existera oavsett lokala förhållanden, socioekonomisk status eller övriga markörer som skiljer personer åt. Är det så att män är överrepresenterade i Stockholm så är det i så fall sannolikt ett lokalt fenomen och inte ett beteende som grundar sig i att personerna är män. Hade så varit fallet så hade siffrorna i min undersökning sett annorlunda ut. Jag finner alltså inget stöd för påståendet att bresandet skulle vara något typiskt manligt, baserat på resultaten. Det bör poängteras att när det gäller den form av bresande som debatten oftast handlar om, när en person på grund av sittställningen tar upp mer än en plats, så är männen överrepresenterade. Man bör dock ställa den mot den generella formen av bresandet för att sätta det i perspektiv. Av urvalet står sittställningen för 13 fall, medan bresandet som involverar packning står för 138 fall, mer än tio gånger så mycket. Att enbart fokusera på sittställningen skulle alltså innebära att man ignorerar cirka 92% av det totala bresandet. Därför är det mer relevant att undersöka fenomenet i sin helhet snarare än att lyfta ut vissa aspekter som på egen hand ger en missvisande bild.

Man kan spekulera i varför debatten ser ut som den gör. Sannolikt fokuserar kvinnor på störande beteenden hos män men ignorerar sitt eget och vice versa från männens sida. När det gäller bresandet som debatten till stora delar fokuserar på, dvs. det bredbenta sittandet, så är männen överrepresenterade, men undersöker man beteendet i sin helhet så är bilden en helt annan. Debatten har hittills till stora delar ignorerat helhetsperspektivet och gjort ett slentrianmässigt generaliserande som man inte har belägg för. Givet undersökningens lokala täckning så varken kan eller bör man dra slutsatser om hur väl den reflekteras i andra städer utan kompletterande studier. Det finns inga belägg för att peka ut bresandet som vare sig ett typiskt manligt eller kvinnligt fenomen. Utifrån resultaten så är det min åsikt att bresandet snarare bör ses som ett uttryck för generellt ohyfs som är oberoende av kön. I just centrala Göteborg är detta beteende mer utbrett bland kvinnor, men andra lokala variationer kan förekomma. Ytterligare undersökningar i andra delar av landet är nödvändiga för att kunna uttala sig om hur könsfördelningen ser ut som helhet.

Med den vetenskapliga biten avklarad så tror jag att debatten, alla debatter, skulle gynnas av att man grundade dem i faktiska problem istället för fenomen som verkar grunda sig i anekdotisk bevisföring. Man kan nog utifrån det säga att män och kvinnor är lika goda kålsupare när det gäller att blockera upp platser i kollektivtrafiken, men att kvinnorna är värre i centrala Göteborg.
Vetenskapen har talat.