Antirasistiskt haveri

Jag hade förhoppningen att släppa frågan om antisemitism och Feministiskt Initiativ, åtminstone tillfälligt, men eftersom frågan har utvecklats något så krävs det tydligen två blogginlägg för att avhandla det ordentligt. För de som av någon anledning missat mitt förra inlägg så finns det här. Efter kritiken gick Feministiskt Initiativ sedermera ut med en ursäkt och avståndstagande. Här hade det i normala fall varit utagerat, tills man skärskådar ursäkten lite tydligare för att ta reda på vilka konkreta åtgärder som kommer att vidtas (min markering).

Grundläggande för Feministiskt initiativs politik är respekten och försvaret av de mänskliga rättigheterna. Oldoz Javidis uttalande i Fempers var oacceptabelt. Hon förstår detta själv och har bett om ursäkt och ångrar sig djupt. Hon inser att hon behöver öka sina kunskaper för att återskapa förtroendet för henne och Feministiskt initiativs politiska arbete. Därför har partistyrelsen fortsatt förtroende för Oldoz Javidi som förtroendevald och vi kommer att vidta åtgärder för att öka kunskapen om antisemitism inom hela partiet. Detta är redan under arbete, då vi på senaste kongressen beslutade att vår antirasistiska studiecirkel ska uppdateras och förstärkas med kunskap om antisemitism och att den ska vara obligatorisk för alla. Detta är planerat att bli klart till dess att våra förtroendevalda tillträder efter valet.

 Sorterar man igenom politiskt prat så inser man att den enda faktiska åtgärden är att Javidi kommer att tvingas läsa på om antisemitism. Efter valet. Det är mer anmärkningsvärt att Feministiskt Initiativs antirasistiska studiecirklar inte har innehållit kunskap om antisemitism tidigare. Missade man av någon anledning en av de i Europa äldsta formerna av rasism? Slutresultatet är i princip en smäll på fingrarna och inte så mycket mer. Javidi kommer fortfarande att stå kvar på valsedeln och partistyrelsen har fortfarande förtroende för henne trots att hon gjort ett uttalande som partiet i samma meddelande beskriver som "oacceptabelt". Jag har svårt att se logiken här.
I andra partier så skulle ett liknande uttalande leda till att man togs bort från valsedeln, allra minst. Exempelvis uteslöt Sverigedmokraterna 2016 Anna Hagwall efter att hon skrivit en motion till riksdagen som innehöll diverse konspirationsteorier om att Bonnier (som är en judisk familj) äger 80% av alla medier i Sverige och 2009 uteslöt vänsterpartiet i Helsingborg en enskild medlem utan politiska uppdrag för att personen postade antisemitiska texter på lokalförbundets hemsida. Fler exempel finns naturligtvis, men standard är att antisemiter kickas ut från partierna. Ju högre position man har, desto mindre kommer man i regel undan med. I feministiskt initiativ, däremot, resulterar ett sådant beteende i en smäll på fingrarna och en studiecirkel. Efter valet. Observerar man det utifrån kan man lätt få intrycket att partiet inte ser antisemitism som någon allvarligt.
Uppenbarligen finns det också folk inifrån partiet som är av den åsikten. Efter att Feministiskt Perspektiv publicerat sin egen ursäkt för att Javidis uttalande hade publicerats okritiskt så skrev en av partiets medlemmar, Andreas Pettersson, en debattartikel i tidningen där han kallade partiledningens agerande för "hyckleri".

I sitt försök att hantera Javidis yttrande har partistyrelsen klart och tydligt definierat antisemitism som en ursäktlig kunskapsfråga. Det är där och då som Javidis yttrande går från att vara ett mänskligt misslyckande till att bli en kris för Feministiskt initiativ, och därtill en kris med potentiellt katastrofal utgång. Ingen låter sig nämligen luras. 

Alla vet att drömmar om att folk ska ta vägen någon annanstans som en slutlig lösning på ett problem inte är en kunskapsfråga, utan en värderingsfråga. Vad är det ens för kunskap man låtsas saknas? Att judar är människor? Att judar inte bär en kollektiv skuld? Att israeler har samma rätt till nationellt självbestämmande som alla andra folk? 

Hyckleriet blir så tydligt eftersom samma måttstock aldrig skulle användas av Feministiskt initiativ för något annat rasistiskt yttrande. Ingen föreslår att Björn Söder skulle ursäktas med att det är en kunskapsfråga när han utdefinierar judar och samer från vad som är Sverige.

Pettersson avslutar med att det enda vettiga man kan göra är att se till att Javidi kliver av som kandidat och därefter formulerar en allvarligt menad ursäkt för att inte skada partiet ytterligare. Att bara avfärda antisemitism som en kunskapsbrist är ett minst sagt naivt förhållningssätt. Vi har i Sverige haft grundlig information om antisemitism sedan grundskolan i decennier. Man har hållit otaliga informationskampanjer för att uppmärksamma folk om vanliga antisemitiska myter och varför de inte bör spridas. Menar Feministiskt Initiativ på största allvar att en politiker som kallar för sig antirasistisk ska ha missat allt detta? Verkligen?
Partiledningen ger själva en kommentar i en annan artikel i Feministisk Perspektiv, ett svar som bäst kan sammanfattas med "goddag yxskaft".

Hur mycket kände ni till innan citatet publicerades och blev kritiserat? Hade Oldoz Javidi visat det för någon av er inom partistyrelsen, till exempel?
– Jag har inte sett det innan det publicerades. Det är det jag kan svara för.
Ingen hade kollat det här innan alltså?
– Jag kan inte svara på det.

 Med tanke på att halva partistyrelsen delade den första versionen av artikeln, innan det antisemitiska uttalandet tagits bort, så förefaller det tämligen osannolikt att ingen skulle ha haft koll på att artikeln publicerats. Antingen så förstod man inte att det var antisemitiskt, i sig en anmärkningsvärd kunskapsbrist, eller förstod man det och tyckte att det inte var någon större grej.

Naomi Abramowicz skrev också en ledare i Expressen om det inträffade. Hon påpekar också Feministiskt Initiativs uppenbara kunskapsbrist på området.

Feministiskt initiativ har tagit avstånd från Javidis uttalande. Nu ska det bli obligatorisk antirasistisk studiecirkel für alles. Den ska ”uppdateras och förstärkas med kunskap om antisemitism”, skriver partiet på sin hemsida.
Innehöll den alltså inte grundläggande utbildning om antisemitism från början? Nej, i alla fall inte om man tittar på det ”antirasistiska feministiska studiematerial” som finns på partiets hemsida.
Studiecirkeln består av åtta träffar med ett tema för varje möte. Där ingår bland annat teman som feminism och intersektionalitet, vithet i Sverige, feministisk historieskrivning, tolkningsföreträde i feminismen, vithet och rasism i föreningslivet. Som litteratur föreslås: Den svenska vithetens melankoli, Förtroendevalda med utländsk bakgrund – Dekor eller deltagare, Vithetens hegemoni – för att nämna några exempel.
Ingen av träffarna behandlar antisemitism. Inga böcker om Förintelsen ingår i det antirasistiska studiematerialet. Det är häpnadsväckande.

Feministiskt Initiativs syn på antirasism tycks vara huvudsakligen inriktat på hudfärg. Judar, som generellt sätt är vad man normalt skulle klassificera som "vita", faller utanför de ramarna. Men det är som sagt häpnadsväckande att ett parti som kallar sig för antirasistiskt hittills inte har haft något i sina studiecirklar som berör antisemitism eller förintelsen.
En annan problematisk detalj är att det verkar vara andra regler vad gäller tolkningsföreträdet när det handlar om antisemitism till skillnad från "vanlig" rasism. Tolkningsföreträdet innebär att en person har ensamrätt på sina egna känslor. Om någon säger "jag tar illa upp av det här, det känns rasistiskt" så kan inte en annan person säga "nej, så känner du inte alls". Oftast är man ganska bra på att följa det här och i diskussioner om rasism utgå från den utsatta gruppen, även om det med jämna mellanrum dyker upp personer som envisas med att försöka tolka in saker som rasistiska för en grupp som han eller hon inte tillhör. När det gäller antisemitism, däremot, så är det tvärtom. Om en jude påpekar att ett uttalande är antisemitiskt så dyker kvickt ett antal personer utan judiska kopplingar som högfärdigt påpekar att det där inte alls är antisemitism. Ett utmärkt exempel på detta är repliken på debattartikeln i Göteborgs-Posten från Annika Hernroth Rothstein som jag omnämnde i förra inlägget. Socialdemokraten Bo Widegren publicerade härom dagen en replik på denna.
Widegren hävdar att vänstern inte kan vara antisemitisk eftersom man traditionellt sett ställt upp på de förtrycktas sida, dessutom skriver Rothstein för en konservativ tidning och Israel godkände nyligen ett kontroversiellt lagförslag. Inte en rad ägnas åt att förklara hur de faktiska påståendena som Rothstein citerade inte är antisemitiska, utan den består av avledningar, personangrepp och whataboutism. Om det nu inte vore plågsamt uppenbart så ger inte det som Israel ägnar sig åt ett frikort åt vänsterdebattörer att kollektivt skuldbelägga hela det judiska folket.
Problemet, som jag ser det, är att bilden av den typiske antisemiten så länge har dominerats av nazisterna att folk tycks glömma bort att antisemitismen har funnits i Europa i nästan 2000 år. Ingen ideologi är vaccinerad, oavsett hur moraliska saker de annars sysslar med, och den har en förmåga att gömma sig i en stor mängd olika frågor. I dagsläget är det Israel-Palestinadebatten, eftersom diskussionen tycks ha anmärkningsvärt lätt att blanda ihop "israeler" och "judar".

Vill man ha mer internationella exempel på vänsterns problem med att hålla rent från antisemitism när det gäller Israel/Palestinafrågan så kan man titta på Storbritannien där Labour helt enkelt omformulerade definitionerna av antisemitism för att slippa kritik. Vi är inte där ännu, men om Feministiskt Initiativs perspektiv är representativt för hur det ser ut i den antirasistiska rörelsen så finns det all anledning att bli orolig. Eftersom det uppenbarligen går att komma undan med den sortens uttalanden utan direkta konsekvenser så finns det heller inga incitament för att hålla sig undan den sortens resonemang. Bästa sättet att motarbeta antisemitism är nolltolerans. Nolltolerans mot antisemitism i politiken, oavsett om det rör sig om flaggviftande män i uniform eller antirasistiska vänsterpolitiker som i övrigt har anständiga åsikter. Båda formerna är lika skadliga, fast på olika sätt. Ju förr man inser detta, desto bättre.

Den öppna och dolda antisemitismen

Under början av juli var jag och en bekant i Warszawa i fyra dagar. Eftersom jag i högre grad uppskattar "se på intressanta saker"-resor snarare än "ligg på stranden i en vecka"-resor så fanns det mycket att se. Nazisterna var ett stående inslag i de flesta museum som berörde Polens historia, vilket är förståeligt då Warszawa i praktiken jämnades med marken av Nazityskland. Warszawa hade för övrigt ett av de bättre judiska museum som jag har sett, vilket annars är ett stående inslag i de flesta resor till central- och Östeuropa. Man kan lätt få intrycket av att antisemitismen och nazismen är ett avslutat kapitel i Europas historia, men när jag kom hem blev jag bistert påmind om motsatsen. Jag kom hem till Sverige lagom till att Almedalsveckan rundades av och i slutändan verkar större delen av den mediala uppmärksamheten ha knyckts av Nordiska Motståndsrörelsen. Företrädare för politiska partier hade trakasserats, HBTQ-personer hade blivit fysiskt anfallna och polisen tycks ha visslat och tittat åt något annat håll. Den här gången verkar dock de politiska partierna ha börjat diskutera ett förbud av organisationen, men det råder viss diskussion om hur. Socialdemokraterna och vänstern tycks luta åt ett riktat förbud mot NMR och liknande antisemitiska organisationer medan moderaterna å sin sida förespråkar ett generellt förbud mot alla våldsbejakande politiska organisationer. Personligen skulle jag helst se att man tillämpade de lagarna som finns mer restriktivt, eftersom polisen de senaste åren tycks ha fått för sig att det är ett grundlagsbrott att begränsa demonstrationer från antidemokratiska paramilitära rörelser. I brist på ett sådant perspektiv så är ett förbud en god väg att gå, så länge som det inte gör onödiga ingrepp på demokratiska rättigheter. Sammantaget verkade det ändå som om diskussionen rörde sig åt rätt håll.

Sedan stövlade Feministiskt Initiativ in på banan.
I en debattartikel i Svenska Dagbladet skrev Gudrun Schyman om hur partiet vill gå längre än att enbart förbjuda nazistiska organisationer. Hon deklarerar också att F! är "nödvändiga" i riksdagen eftersom de, enligt egen utsago, är det enda partiet som stått upp för ett förbud mot nazistisk organisering. Personligen får jag mer intrycket av att Schyman inte vill ha ett generellt förbud mot våldsbejakande extremism oavsett politisk hemvist, men i allmänhet gör F! som de brukar göra: klampar in i någon annans debatt för att därefter påstå att de har drivit samma fråga längre och bättre än någon annan. Problemet är att man samtidigt har företrädare som skickar helt motsatta signaler.

En av F!:s riksdagskandidater, Oldoz Javidi, intervjuades härom dagen av Feministiskt Perspektiv. Det handlade i stort sett om Israel/Palestinafrågan och Javidi fick frågan om vad som skulle behöva göras för att lösa konflikten. Hon börjar med att ge de svar man kan förvänta sig: ett upphörande av blockaden, att Israel följer resolutioner från FN, kompenserar palestinierna för skadorna man orsakat, etc. Därefter kommer hon med en annan tankegång som sannolikt inte är förankrad i partiet:

– Min inofficiella åsikt som privatperson är lite mer fantasibaserad. Israel har ockuperat ett annat land. Drivit människor på flykt från deras eget hem, tagit deras land och stulit deras liv och frihet. Det finns inget försvarbart i det överhuvudtaget. Israels bästa vän är USA, ett annat infernaliskt styre med enormt stora landytor. Så varför inte bjuda in vännerna över till sig och göra plats för dem på gården? De verkar trivas bra i varandras sällskap. Och palestinierna kan få leva i fred och åter bygga upp det land som en gång var deras... Jag kan ju tillåta mig åtminstone få drömma om en sådan lösning eller hur?

Artikeln har sedan dess redigerats, men den ursprungliga versionen finns att läsa i sin helhet i Googles cache.
Till att börja med så kan vi påpeka att det inte finns något som heter "inofficiell åsikt". Om du som företrädare för ett parti har en åsikt när kamerorna är på men en helt annan privat så är det gammalt, hederligt hyckleri. Vad Javidi formulerar här är att hon skulle vilja se judarna i Israel deporterade till USA så att palestinierna kan "få tillbaka sitt land". Det ger en del tveksamma associationer till mindre smickrande ögonblick i Europas historia. Att deportera judarna från områden har ju varit ett stående inslag i europeisk antisemitism ända sedan romarna fördrev dem från Israel år 135. Sedan dess har det varit ett stående inslag i europeisk politik, tills Förintelsen gjorde antisemitismen omodern. Det anmärkningsvärda är att av artikeln att döma så verkar det här uttalandet ha passerat utan en enda kritisk fråga från journalisten. Svenska Kommittén mot Antisemitism noterade artikeln och kritiserade Feministiskt Initiativ i ett uttalande. Det enda resultatet var att citatet om att deportera Israel försvann från artikeln eftersom det, enligt Javidi själv, bara återspeglade hennes "fantasivärld".
SKMA skriver:

Att Fi har en riksdagskandidat som ”drömmer” om att driva bort judar från Israel är anmärkningsvärt och oacceptabelt. Det är viktigt att partiledningen nu klargör hur de ser på Javidis uttalande. Fi:s valberedning framhåller Javidi som en ”antirasistisk” politiker. Menar Fi att antijudiska fantasier är förenliga med antirasism?

Det hela ledde till en del avståndstaganden. Feministiskt perspektivs chefredaktör konstaterade att citatet var antisemitiskt och aldrig borde ha publicerats. Man har också för avsikt att följa upp med frågor till Javidi och Feministiskt Initiativ. Gott så.
Javidi själv har också publicerat en ursäkt på Facebook, men desto mer anmärkningsvärt är att det har varit fullständigt tyst från partiet. Tyvärr är det här en irriterande trend när det gäller Israel/Palestinafrågan. Alltför ofta kommer det direkt antisemitiska uttalanden från företrädare från Palestinarörelsen. Krönikören Annika Henroth Rothstein skrev om ämnet på Göteborgs-Postens debattsida.

Uttalandet från Oldoz Javidi behandlas som något chockerande undantag, men jag menar att hennes åsikt är regel i den värld hon representerar och det enda chockerande är att hon valde att så öppet berätta om sin innersta dröm för det judiska folket samt att journalisten på Feministiskt Perspektiv inte kände sig manad att ställa en enda kritisk fråga om vad som är ett djupt antisemitiskt uttalande. Antisemitismen är utbredd inom vänstern, och det som kallas solidaritet med Palestinierna blir snabbt, som vi kan se, en uppmaning om folkrensning på judar. Exemplen är otaliga, vid det här laget; från Adrian Kabas (S) påståenden om att IS-krigare var tränade av Israeliska underrättelsetjänster, Helsingborgspolitikern Mats Fuchs (V) uttalanden om att “all makt i världen utgår ifrån en liten klick sionister”, Margot Wallströms (S) fördömande av vad hon kallade israeliska polisens ”utomrättsliga avrättningar” på Palestinier och riksdagsledamoten Veronica Palms (S) blogginlägg som löd: "Undrar du också vem Dom Utvalda ska bränna nästa gång?". Det är helt enkelt ingen slump att Javidi kände sig trygg och bekväm nog att tala om sina drömmar och visioner om hur man löser ”judeproblemet”, och det är att antisemitismen inom den värld hon befinner sig är så utbredd, accepterad och allmängiltig att hon inte förväntade sig varken bannor eller pushback, och jag håller för sannolikt att FI inte anser henne olämplig som riksdagskandidat, trots att hon nu outats som antisemit.

Rent krasst blir det ju så. Om man utan konsekvenser kan komma med antisemitiska uttalanden så visar det också att det är fullständigt riskfritt att fortsätta göra det. När samma uttalanden inte resulterar i starka fördömanden utan om whataboutism om att Israel minsann ägnar sig åt värre saker så visar det att man utan konsekvenser kan fortsätta med liknande uttalanden. Det här är inte en isolerad händelse utan en del av ett tragiskt mönster. Jag vet inte om personerna ovan är antisemiter som använder Israel/Palestinakonflikten som ursäkt för att lufta sina åsikter eller om de inte begriper skillnaden mellan legitim kritik mot staten Israel och substanslösa attacker mot en etnisk grupp. Ingetdera är önskvärda åsikter hos en politiker.

Innan Feministiskt Initiativ försöker marknadsföra sig som det mest antirasistiska partiet i Sverige så kan det vara en god idé att granska sina egna led, uppenbarligen tycks man ju ha missat ett och annat. De senaste dagarnas händelser har om annat visat att man behöver vara på sin vakt mot både antisemiten som har uniform och viftar med en flagga som den som gömmer sig under ett till synes respektabelt yttre.