Anpassa dig eller dö

Vad innebär det egentligen att vara annorlunda?
Den svenska författaren Gunilla Gerland som själv har Aspergers syndrom beskrev funktionsnedsättningen på följande sätt:

Människor med andra handikapp får ofta kämpa för att andra skall förstå att de är normala, och som alla andra, inuti trots att de ser annorlunda ut utanpå. För oss med autism är det tvärtom. Vi får i stället kämpa för att andra skall förstå att vi är väsentligt annorlunda på insidan.

Vid upprepade tillfällen har jag nämnt något som kallas "anpassningsnormen", vilket jag idag tänkte botanisera vidare med. Som Gerland skriver så har folk med "osynliga handikapp" ett annat problem än de med synliga. En person som på grund av en fysisk funktionsnedsättning sitter i rullstol, exempelvis, kan ha problem med att få omgivningen att begripa att han eller hon är precis som alla andra med undantag från det fysiska handikappet. Folk är i allmänhet inte idioter, och inser sannolikt att en person som sitter i rullstol har problem med att gå i trappor eller att springa eller att någon med mörka glasögon och vit käpp har problem med synen. När man, som jag själv, har en osynlig funktionsnedsättning så förutsätts man vara som alla andra, och blir således också bemött därefter när man inte passar in i den förväntade mallen.

Det mest typiskt svenska ordet är "lagom". Jag har förgäves försökt översätta det till engelska utan att komma närmare än ordet "adequate", som betyder "tillräckligt". Till slut tvingades jag erkänna att ordet en del av det typiskt svenska sinnelaget och näst intill omöjligt att beskriva utanför sin kontext. På senare tid har vi blivit allt bättre på att identifiera normer i samhället som diskriminerar eller marginaliserar grupper som inte "passar in", exempelvis på grund av religion, sexuell läggning eller etnicitet, men jag vill hävda att en av de största normerna är något som många är totalt blinda för. Anpassningsnormen är kravet att inte sticka ut. Man ska inte vara excentrisk, inte utmärka sig avsevärt genom sin personlighet, kunskap, rikedom eller brist därav.
Det här gäller också neurologiskt.
Vad som inom Asperger-communityn kallas för "neurotypiskt", men som NT-personerna själva insisterar på att kalla för "normalt", är helt enkelt den vanligaste neurologiska typen. Den har också störningar, men eftersom de utgör majoriteten så formar det normen för samhället. Idealpersonen, rent förenklat, ska vara utåtriktat, social, flexibel och ha en förmåga att "hålla många bollar i luften". Man ska helst inte heller vara alltför direkt, utan snarare använda underförstådda budskap och vinkar för att kommunicera. Ordet "normalt" är ytterst subjektivt. Faktum är att alla normala, de neurotypiska råkar bara tillhöra den variation som är vanligast.

Problemet infaller om man har en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning som inte passar in i den här mallen. Knappt någon gör det ifall man inte är neurotypisk. Funktionsnedsättningar med störningar inom autismspektrat, som Aspergers syndrom, bryter mot nästan alla de underförstådda reglerna i sociala situationer. Har man NPF så är man redan i ett omedelbart underläge, eftersom det sociala beteendet kommer att dömas enligt en mall som man saknar möjligheter att leva upp till. Eftersom man interagerar socialt på andra sätt än neurotypiska så klassas beteendet som "osocialt". Till stor del har det att göra med underförstådda budskap. Neurotypiska hatar att säga något rätt ut, utan använder vinkar, underförstådda meningar och kallprat för att kommunicera. Folk med Asperger, å andra sidan, brukar föredra att säga saker och ting rätt ut.

Den andra delen av problemet, förutom den sociala biten, är att samhället är konstruerat efter en neurotyp. Även om NPF i allmänhet sällan ger några superkrafter, och de med grövre funktionsnedsättningar kommer att ha problem med att få det dagliga livet att gå runt utan hjälp och stöd så finns det en viss specialkompetens på ett par områden. Folk som har Asperger, exempelvis, har vanligen hög uthållighet och koncentrationsförmåga när man upplever något som intressant. Det danska företaget Specialisterne insåg att ovan nämnda egenskaper är perfekta inom IT, och rekryterar bara personer med autism. Arbetslivet i Sverige är dock inte riktigt lika förstående, och liknande initiativ är få. Det är dessutom inte helt ovanligt att man plötsligt befrias från sin tjänst om man berättar för chefen att man har en NPF eller plötsligt bortprioriteras vid jobbsökandet om man är öppen med det. Det här är diskriminering och ojämlikhet i precis samma grad som om en person bortprioriteras på grund av exempelvis hudfärg eller sexuell läggning, men ointresset för den här problematiken är kompakt.
Personer som är annorlunda behövs dock, eftersom de tänker i nya banor och kan luckra upp gamla, invanda mönster. Gemensamt för de flesta historiska personer som kallas för "genier" är att många bröt från normen, tänkte i nya banor och vågade vara lite galna. En värld utan personer som är lite excentriska är också än värld där ingen kommer med nya tankar.

Som jag skrev i mitt förra inlägg så är svensk media mer intresserade av att sprida rövarhistorier om ADHD eller utmåla personer med autism som känslorösa robotar än att belysa den här marginaliseringen. Från politiskt håll är intresset också minimalt. Det finns någon slags cynisk logik i detta. Personer med NPF är inte en resursstark grupp, vi är inte heller någon stor majoritet och det är inte ovanligt att man som del i sin diagnos har problem att uttrycka sig verbalt eller skriftligt. Det är alltså ingen grupp man vinner några val på. Det pågår samtidigt ett aktivt arbete mot diskriminering och normer när det handlar om etnicitet, kön eller sexuell läggning, men tystnaden blir kompakt när det handlar om diskriminering baserad på neurotyper.

Om ovanstående skriver också Padma Schrewelius på Expressens debattsida utifrån psykisk ohälsa. Hon menar att:

Jämlikhetsdebatten i dag är snedställd och har ett ensidigt fokus på ytliga och synbara attribut. Jag har varit med om sammanhang som har positivt särbehandlat mig utifrån mitt kön och min hudfärg och det har känts utpekande, onödigt och fel. Jag har upplevt många svårigheter i livet och känslor av utanförskap på olika sätt, men det har väldigt sällan handlat om att jag är mörkhyad kvinna. Det har handlat om min psykiska hälsa; om utmaningen att få ihop livspusslet och samtidigt må bra och om att brottas med känslomässiga sår från en tidig barndom som på många sätt var otrygg. När det kommer till verbala attacker om att ”sparka uppåt” ses personer med funktionsnedsättningar, såsom rullstolsburna, sällan som en privilegierad grupp. Då en psykisk funktionsnedsättning inte syns utåt blir dessa personer lättare bedömda på felaktiga grunder. Det behövs en större ödmjukhet inför människor vi möter då vi inte vet vilka svårigheter de brottar med i sin vardag. 

Ojämlikhet handlar om mer än synliga attribut som kön och hudfärg, eller ens strukturella faktorer som klass. Vi måste börja prata om någon form av trygghetskapital som innefattar vuxenvärldens förmåga att ha kunnat möta ett barns behov så att det växer upp till en psykiskt stark individ. Vi har inte råd att fortsätta låta psykisk ohälsa vara en politisk angelägenhet på marginalen. Det är vår tids mest osynliggjorda välfärdsfråga.

Faktum är att jag håller med. När jämlikheten diskuteras idag så är det oftast utifrån fysiska attribut, eller faktorer såsom sexuell läggning eller klass. Samtidigt så ignorerar man fullständigt diskriminering utifrån osynliga funktionsnedsättningar eller psykisk ohälsa.

Av just ovan nämnda anledningar så är det viktigt att tjafsa emot och lyfta upp frågan konstant. Sanningen är nämligen att alla inte kan passa in i den bekväma mallen av hur en person "bör" vara. Det måste finnas utrymme i skolan, arbetslivet och politiken även för de som inte passar in i det neurotypiska idealet. I annat fall är det fina pratet och jämlikhet inget annat än hyckleri. Ett jämlikt samhälle förutsätter nämligen att ingen döms efter medfödda attribut, varken etniska, sexuella, könsmässiga eller neurologiska.
Även om man råkar vara lite annorlunda.