Varning för pseudovetenskap

Under 2014 ägde en av de mest okunniga debatter jag sett runt neuropsykiatriska funktionsnedsättningar i allmänhet och ADHD i synnerhet. Jag skrev om det på bloggen när det begav sig, men i korthet handlade det om att Dagens Nyheters skribent Nathan Shachar målade upp ADHD-diagnosen som en konspiration ihopkokad av en illvillig läkarkår för att sälja psykofarma. Efter att ett antal företrädare för psykiatrin skrivit en replik och motbevisat Shachar så ondgjorde sig Aftonbladets kolumnist Sanna Lundell över det "dåliga debattklimatet" och passade på med att bidra med några egna konspirationsteorier. Nu är det tydligen dags igen, men den här gången är det en psykoterapeut som står för anklagelserna.

På Svenska Dagbladets debattsida skrev psykoterapeuten Carina Håkansson ett inlägg som målar upp en minst sagt dyster bild av den svenska psykiatrin. Håkansson beskriver ett Kafkaliknande samhälle där patienter slussas runt i sjukvården, förskrivs medicin och mer eller mindre lämnas åt sitt öde. Lösningen? Tja, det är...oklart.

Svaret är att det finns väldigt få långvariga forskningsstudier i världen som visar på övervägande positiva effekter, snarare visas på dess motsats. En rad biverkningar av medicinen, ett socialt stigma och en tilltagande brist på tillit, till såväl sig själv som andra. Det finns en växande internationell rörelse bestående av människor som själva varit definierade som psykiatriska patienter, men också alltfler psykiatriker, psykoterapeuter och psykologer som vittnar om skadeverkningar av psykofarmaka och inte minst av den stigmatisering som hänger samman med diagnosticering och identifikation av att vara definierad som patient. 

Märkligt nog märks nära nog inget av dessa erfarenheter i den svenska vården, alternativen till den traditionella psykiatrin är försvinnande få och de av oss som likt Don Qiujote utmanar systemet och hävdar att det går utmärkt att möta människor på annat sätt än via inläggning, diagnosticering och medicinering har ytterst svårt att få vår röst hörd, såväl på vårdmöten som i medierna. Det är beklämmande nonchalant och har ödesdigra konsekvenser, inte enbart för de som direkt drabbas, men också på en övergripande samhällelig nivå.

Håkansson efterfrågar mer "humanistiska alternativ" till det nuvarande systemet, men det är intressant att hon inte med ett ord beskriver dessa lösningar. Vi ska återkomma till detta.
Artikeln får kvickt replik av psykiatern Christian Rück som vänder sig mot Håkanssons beskrivning.

Det är lätt att hålla med om att vården har brister, att samordning mellan myndigheter är viktig och att andra behandlingar än läkemedel behöver få större plats. Kanske bör det ändå påpekas att det inom den ”traditionella psykiatrin” finns tusentals personer som arbetar med andra behandlingsmetoder än läkemedel. Jag har svårare att hålla med när Håkansson skriver att psykiatrins problem beror på ”diagnosticering”. Det är oklart vilka de ”humanistiska och hållbara alternativ” som Håkansson efterfrågar är, men det förefaller som om hon inte tror på behandling som är specifik för diagnoser. 

För att förstå betydelsen av detta gäller det att vara medveten om att nästan all kunskap som vi har om olika behandlingars effektivitet och risker kommer från studier på personer med en särskild diagnos. Att bortse från all denna kunskap som bygger på att först bestämma en diagnos och därefter välja rätt behandling skulle innebära att det skulle bli omöjligt att bedöma vilken behandling som bör ges. Det skulle onekligen öppna för en vård full av alternativ men vad är poängen med alternativ om man inte kunnat bevisa att de är effektiva?

Rücks tes är att det finns andra metoder än förskrivning av psykofarma, men att bristande samordning och kommunikation ibland gör att dessa inte används fullt ut. Det är logiskt. Den "traditionella sjukvården" har ju trots allt massor med psykologer, terapeuter och kuratorer anställda för att tillgodose behandlingar som inte täcker läkemedel. Det är svårt att tro att dessa människor skulle sitta sysslolösa. Diagnosticeringen, menar Rück, är en viktig del för att kunna kartlägga vilka behandlingar som är effektiva mot vilka symptom. Rück efterfrågar också vilka de "humanistiska metoderna" som Håkansson hänvisar till faktiskt är.

Det är dock Håkanssons andra (och sista, får man anta) inlägg som får mig att höja på ögonbrynen.
Hon skriver:

Det Rück inte nämner i sin artikel är att psykiatriska diagnoser är symptombaserade och kan sålunda inte påvisas via vare sig blodprov eller röntgen. Diskussionen huruvida det finns något faktiskt och generaliserbart existerande såsom till exempel ”schizofreni”, och ”adhd” växer världen över, men förs förvånade sällan i Sverige. Till och med i USA som framgångsrikt har exporterat såväl ett växande antal psykiatriska diagnoser som metoder att behandla desamma finns en tilltagande kritik mot såväl diagnossystem som den kraftigt ökande utskrivningen av farmaka, även bland ledande psykiatriker och farmakologer.

Någonstans här inser jag att Håkansson inte verkar ha någon koll på vad hon pratar om. Till att börja med så är det en grav förenkling att påstå att fysiologiska diagnoser eller sjukdomar alltid går att påvisa med hjälp av röntgen eller blodprov. Vid de flesta bedömningar så är läkaren beroende av patientens (subjektiva) beskrivning av sina symptom för att sätta en diagnos. Oftast blir det rätt, men inte alltid. För det andra så kan man när det gäller ADHD uppmäta fysiologiska skillnader i hjärnans signalsubstanser. Det finns alltså konkreta tester att luta sig mot.
Det blir bättre:

Christian Rück skriver också att kbt är bevisat framgångsrikt vad gäller behandling för ångest, tvångssyndrom och annat. Dessvärre är detta inte helt med sanningen överensstämmande. Internationell forskning visar det praktiker hävdat i många år: betydelsen av en tillitsfull relation mellan patient och behandlare är avgörande. Metod är i väsentlig grad underordnad relation och allians. Detta är för övrigt en kunskap som alltmer också sprids inom den somatiska vården.

Det är intressant att Håkansson inte skriver vilken denna "internationella forskning" är. En god relation mellan läkare och patient är viktigt, men den är inget substitut för behandling. Utan rätt behandling så spelar det ingen roll hur positiv relation man har, men däremot kan rätt metod och rätt relation agera positivt i kommunikation.

Det hela avslutas lämpligt med:

Jag har inte utrymme här att beskriva vad humanism och hållbarhet är, men föreslår Rück att han skaffar sig kunskaper inom dessa väsentliga områden.

Om man någon gång debatterat med idioter på nätet så har man sannolikt stött på någon variant av frasen "läs på lite om ämnet så kommer du att inse att jag har rätt". På ren svenska betyder det att personen helt enkelt saknar källor för sina påståenden, och det är exakt vad debatten handlar om.
Anledningen till att vi inte har en debatt om exempelvis ADHD:s existens i Sverige är för att den psykiatriska kåren mer eller mindre är överens om att diagnosen existerar. De som är kritiska till användandet av diagnoser hör i regel till en av tre kategorier:

1) Scientologer
2) Självutnämnda "experter" utan kunskap i ämnet som har anammat scientologernas argumentation
3) Vissa sociologer, då det finns avarter som anser att psykiatriska diagnoser är "sociala konstruktioner".

Scientologerna är definitionsmässigt opålitliga, då de är en religiös sekt och motsätter sig psykiatrin av dogmatiska anledningar. Det är ungefär lika vettigt som att kalla en katolsk präst som oberoende expert på preventivmedel eller abort. De självutnämnda experterna är opålitliga eftersom de saknar kunskap på området och i praktiken är konspirationsteoretiker. Sociologer har i praktiken inte heller någon trovärdighet i frågan eftersom det är en samhällsvetenskaplig disciplin. De saknar den utbildning på området som psykologer och psykiatriker har.
Gräver man runt lite så ser man att Carina Håkansson är sociolog i grunden. Hon är alltså inte psykolog eller psykiatriker, utan psykoterapeut. Det innebär i praktiken att hon är utbildad för att genomföra olika terapiformer. Ingenting mer. Psykoterapeuter har inte befogenhet att skriva ut psykofarma eller sätta en neuropsykiatrisk diagnos. Det finns en viss ironi i att de som invänder mot diagnosticering och psykofarma oftast är de som själva saknar befogenhet på området.

Ett återkommande problem är att dessa kritiker konstant hänvisat till "alternativa behandlingar". Idag så är standard att man får en diagnos och därefter en behandlingsplan baserat på problematiken. Till skillnad från vad Håkansson skriver så finns det fler behandlingsmetoder än psykofarma. Vilka är då dessa "alternativ"? Tja, ingen vet. Både Nathan Sachar, Sanna Lundell och Carina Håkansson efterfrågar i sina respektive inlägg alternativ till den nuvarande psykiatriska vården, men vägrar konsekvent vidare beskriva vad denna alternativa behandling skulle innebära. Vad erbjuder man istället? Varför är det bättre? Sådana frågor får man aldrig svar på, eftersom diagnoskritikerna inte vill, eller kan, precisera sig ytterligare. Det luktar pseudovetenskap.

Jag tar själv psykofarma mot mina koncentrationsstörningar, och har inget annat än positiva erfarenheter av den traditionella psykiatrin. Medicinen har också lett till tydliga förbättringar som inte hade kunnat uppnås oavsett hur positiv relation med sjukvården jag hade haft. Personligen tar jag den vården som den traditionella psykiatrin erbjuder alla dagar snarare än att förlita mig på några odefinierade "alternativa metoder" ihopkokade av Håkansson och hennes gelikar.