Att ta i hand

Det har inte varit någon vidare vecka för miljöpartiet.

Nyheter 24:s kolumnist Emma Lindström frågade sarkastiskt om det var någon ny mediestrategi från partiets sida att ställa till med minst en skandal om dagen. All publicitet är ju bra publicitet.
Det började redan i torsdags förra veckan när bostadsminister Mehmet Kaplan ertappades på en middag med turkiska fascister. Jag använder här ordet "fascism" i sin korrekta bemärkelse, eftersom det är just vad det handlar om. Det är inte heller första gången Kaplan hittas i tvivelaktigt sällskap. Han har tidigare exempelvis bjudit in förintelseförnekare till riksdagen och jämfört islamister som åker och slåss för ISIS i mellanöstern med svenska frivilliga under finska vinterkriget. Som Rebecca Weidmo Uvell förtjänstfullt redogör för så tillbringade Kaplan den första tiden som minister med att åka till eller via Turkiet och prata om politiska områden som inte var hans. Förvånansvärt lite bostadspolitik har förts under hans tid som minister, så det går knappast att påstå att Kaplan har gjort ett bra jobb.
I söndags lyckades Svenska Dagbladet gräva upp ett uttalande från 2009 där Kaplan jämförde Israel och Nazityskland. Det tog omedelbart hus i helvete. Uttalandet kritiserades kraftigt av bland annat utrikesminister Margot Wallström och Mona Sahlin. Det hela ledde så småningom till att Kaplan fick avgå på måndagen.

Har man bevittnat ett par avgångar så vet man att det finns ett mönster i det hela. Den avgående ministern brukar nämna det han eller hot gjort fel, konstatera att förtroendet är förbrukat och lämna sin post. Statsministern säger i regel några väl valda ord om regeringens värdegrund. Mot den bakgrunden var Kaplans avgång underlig. Under presskonferensen hävdade Kaplan att han inte hade gjort några fel, miljöpartiets språkrör hävdade att Kaplan inte hade gjort några fel och Stefan Löfvén meddelade att han delade den bedömningen. Därefter avgick Kaplan. Man kan ju undra varför mannen avgick om inga fel hade begåtts och allt var frid och fröjd.
Mediehanteringen från miljöpartiets sida och bristen på sjukdomsinsikt var långt ifrån imponerande, men man kunde förvänta sig att diskussionen skulle tyna bort när nu Kaplan var ute ur bilden.
Icke.
Under onsdagen avslöjades att en av miljöpartiets kandidater till partistyrelsen, Yasri Kahn, hade vägrat ta en kvinnlig TV4-reporter i hand med motiveringen att det var "för intimt".

I samband med TV4-intervjun vägrar han dock ta kanalens kvinnliga reporter Ann Tiberg i hand. I stället vill han hälsa med ena handen på bröstet.
– Så som jag är uppväxt är det så att fysisk beröring med det motsatta könet anses vara väldigt väldigt intimt, förklarar Khan.
På frågan om han, likt partistyrelsen han kandiderar till, vill bryta upp de patriarkala strukturerna i samhället svarar han:
– Ja, absolut. Grejen är så här, vad är patriarkala strukturer? Det är normer, och det är normer som vissa av majoriteten uppbär.

Det sista uttalandet är minst lika anmärkningsvärt som det första. Kahn klassificerar patriarkala strukturer som normer som "vissa av majoriteten" uppbär. Implicit innebär det att minoritetsgrupper är "immuna" mot anklagelser om dylika strukturer, enligt Kahns resonemang.
Den här gången gick det kvickt, enbart några timmar efter avslöjandet drog Kahn tillbaka sin kandidatur. När Gustav Fridolin dagen därpå, under torsdagen, kommenterade det hela sade han sig "inte ha förstått" att kvinnor fann det så kränkande att inte bli hälsade på samma sätt som männen.
Man tar sig för pannan.

Strategin från de som stöder Kahn och Kaplan tycks numera vara fullt frontangrepp och att kasta rasistkortet på kritikerna. Det hävdas, bland annat, att händelserna visar att det som muslim inte går att arbeta politiskt utan att bli smutskastad på grund av sin tro.
En viss botanisering bör göras. Göteborgs-Posten intervjuade Mohammed Fazlhashemi, professor i islamisk teologi, och konstaterade att handslaget är en "icke-fråga" inom islam.

– För de allra flesta muslimer är detta en icke-fråga. Frågar du pragmatiska och vänsterinriktade muslimer så är det ofta självklart att skaka hand. Det finns även lärda muslimer som menar att man bör ta i hand om motparten kan uppleva det som kränkande att avstå. Men sen finns det givetvis också konservativa muslimer. De är dock ingen majoritet i sekulära länder.

Det handlar, i korthet, om gamla patriarkala strukturer, inte om religion. Vägrar du ta en kvinna i hand så är det inte för att du är muslim, utan för att du är sexistisk. En del av problemet är att bilden av muslimer som förmedlas via media inte överensstämmer med verkligheten.

Jag har intrycket att den genomsnittlige muslimen i Sverige inte är mer radikal än en genomsnittlig kristen. Man går till moskén någon gång i veckan, ber privat och lever så gott man kan efter den privata tron. Man förstår att alla inte delar samma religion som man själv och accepterar det, samtidigt som man inte kräver att resten av samhället ska formas runt de egna livsvalen. Men precis som i alla andra religioner så finns det inom islam en liten ortodox minoritet. Det är i regel den här minoriteten som vägrar skaka hand med det motsatta könet, vill ha åtskillnad mellan män och kvinnor, särlagstiftning och är övertygade om att kvinnor måste klä sig på ett visst sätt. Det här är en minoritet, men den är högljudd. Problemet är att när majoriteten är tyst så är det de högljudda som får diktera hur muslimer framställs i media. I Sverige finns det ett antal organisationer som säger sig representera de svenska muslimerna med officiella namn som "sveriges muslimska råd" eller "islamiska förbundet". Hur representativa är de egentligen?
Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, skrev på Svenska Dagbladets debattsida så sent som 2014 om samma ämne.

En vanlig missuppfattning som kan förstärkas med en allt för ensidig framställning är att alla individer som har en muslimsk kulturell bakgrund är religiösa. Detta trots att statistiken pekar på att två tredjedelar av alla personer som kan sägas ha en muslimsk kulturell bakgrund i dagens Sverige uttrycker en ljum eller indifferent koppling till sin religion. Majoriteten är inte organiserade eller regelbundet praktiserande islam. Denna majoritet av kulturella eller sekulära muslimer kan därför inte automatiskt ses som representerade av de muslimska församlingar och organisationer som företrädelsevis ges en röst i svenska medier. Svenska journalister har en stor utmaning i att ge denna ”tysta majoritet” en representation i sin nyhetsbevakning.

I stora drag har man helt enkelt misslyckats med detta. De sekulära muslimerna som inte är aktivt religiösa nämns över huvud taget aldrig i media, istället är det bilden av de mer ortodoxa muslimerna som dominerar. Socialdemokraten och muslimen Nalin Pekgul skrev på ämnet i samband med att islamisten Omar Mustafa var tvungen att avgå från partistyrelsen.

I Sverige utgör de islamistiska muslimerna en minoritet. Men de är väldigt föreningsaktiva och kämpar målmedvetet för att deras organisationer ska uppfattas som breda muslimska rörelser. I själva verket uppfattas de av de flesta muslimer i Sverige som en liten och extrem religiös sekt. 

För islamisterna måste det vara en stor seger när Peter Weiderud skriver på DN Debatt att Omar Mustafa företräder en stor väljargrupp och syftar på muslimerna. Vi andra muslimer känner oss omyndigförklarade när vi blir pådyvlade islamisten Mustafa som vår företrädare.

Det hela är ungefär jämförbart med att man skulle låta samfund som Livets Ord eller Jehovas Vittnen representera alla kristna istället för Svenska Kyrkan. De flesta kristna är nämligen inte heller särskilt aktivt religiösa, precis som muslimerna. Det har dock varit smidigt för media och de politiska partierna att kontakta de organiserade muslimska organisationerna, som i stor utsträckning är islamister, för samarbete eller kommentarer. Då får man en uppenbart felaktig bild och representation av landets muslimer. Vare sig Mehmet Kaplan, Yasri Kahn eller organisationer som svenska muslimer för fred och rättvisa (som var författarna av debattartikeln i Aftonbladet) är representativa för de svenska muslimerna. De representerar en liten extrem minoritet. Tidigare nämna Nalin Pekgul är ett utmärkt exempel på en muslim inom politiken som framgångsrikt lyckas balansera sin tro och politiska engagemang. I en intervju som gjordes igår menar hon att miljöpartiet har varit medvetna i åratal om att man börjat få in islamister i partiet, men ledningen har valt att ignorera det.
Problemet är således inte vanliga muslimer, problemet är islamister, och det är endast positivt att de värderingarna granskas och hängs ut i media. Det finns måhända sammanhang där den typen av människosyn är acceptabel, men de politiska partierna bör inte vara ett av dem.