Moralpanikens återkomst

Varje generation har sin moralpanik, sägs det. På 50-talet var det serietidningar som var det stora hotet mot ungdomars mentala hälsa, på 80-talet hårdrocken, på 90-talet våldsamma filmer och på 2000-talet blev det TV-spelen som fick bära hundhuvudet. En del absurda påståenden gjordes, bland annat att TV-spel skulle göra att barnen förlorade kontakten med verkligheten och blev våldsamma. Forskning gjordes, och ingen seriös studie lyckades visa på ett samband mellan TV-spel och våld. Det forskningsläget har inte förändrats idag. Man har däremot sett vissa positiva effekter, som minskad reaktionstid, bättre utvecklat logiskt tänkande och förbättrad språkinlärning. Det varierar givetvis från genre till genre. 2007 läste jag journalistik på en folkhögskola och skrev mitt examensarbete om dator- och TV-spelsberoende, eller rättare sagt huruvida det faktiskt existerar. Bevisläget visade sig vara synnerligen problematiskt. Det finns behandlingshem, men det existerar ingen diagnos för sådant beroende. Debattörerna för förekomsten av datorspelsberoende är nästan uteslutna samma personer som driver behandlingshem och därmed profiterar på det. Så som den är så ger forskningen inga belägg för att dator- och TV-spelande skulle vara mer farligt eller beroendeframkallande än andra former av underhållning eller media. Moralpaniken från 90-talet har också sakta dött ner, allt eftersom TV-spel blivit en mer accepterad form av underhållning.

Det ändrades dock kvickt härom dagen när kriminologen Maria Dufva i en debattartikel i Aftonbladet påstod att TV-spelen lär ungdomar att mörda och våldta. Bakgrunden är de sexuella övergrepp som har förekommit på olika festivaler runt om i landet. Alla tycks i den här frågan sitta på egna sanningar, så det är knappast konstigt att de gamla vanliga syndabockarna dyker upp. Skribenten är förvisso kriminolog, men hennes resonemang har ingenting med vetenskap att göra, då det uteslutande bygger på anekdotisk bevisföring.

Så sitter vi här och river oss i skallen och undrar: hur kunde vi hamna här med våldtäkter i ett publikhav framför en efterlängtad konsert med Zara Larsson?
Det kan jag svara på. För det vet även min åttaåriga dotter. En kille i hennes klass lärde henne nämligen hur man har sex i spelet han spelade. Hur man kan gå på strippklubben Cheetah, köpa sex av en prostituerad som man sen kan döda med en yxa.

Jag är helt övertygad om att vi inte har en aning om vad våra barn möts av i dag – det sexuella tilltalet på nätet, i chattar, det ständiga tjatet om nudes (nakenbilder), hur de påverkas av musikvideos. Vi står i detta nu med alla anmälningar.
Var hamnar vi om tio år när våra GTA-spelande småbarn växt upp och fortsätter att leva ut värderingar de samlat på sig från alla timmar, dagar och år med spel som på olika sätt uppmanar till våldshandlingar?

Dufvas slutsats att TV-spelen är skulden till övergreppen tycks uteslutande bygga på en anekdot från hennes dotters klass. Till att börja med kan man reflektera över att GTA5 (de som kritiserar spelet har sällan någon koll på att spelserien har funnits sedan 1997) är ett spel med 18-årsmärkning. På grund av hur lagstiftningen ser ut så är märkningarna inte tvång, endast rekommendationer från utgivaren. De uppkommer dock ofta på god grund. Andra saker som man i Sverige måste vara 18 år för att göra är att dricka sprit på krogen, köpa porrfilmer eller gifta sig på eget bevåg. Man kan ju undra om föräldrarna som låter sina 10-åringar spela GTA låter ungarna ägna sig åt något av detta?
Vid den åldern kan barnen knappast själva gå in i affären och köpa spelet, så föräldrarna måste åtminstone varit delaktiga i köpet. Ägnade man då fem minuter åt att läsa på baksidan av förpackningen, där det av märkningen framgår att spelet innehåller våld, svordomar, droger och sex? Sannolikt inte.
Samma sak gäller de andra inslagen på nätet som Dufva klagar över. Om man som förälder har koll på vad barnen gör på nätet och vilka spel de spelar så behöver det inte vara ett problem. Det kräver dock engagemang, tid och ett visst mått av eget ansvarstagande. Krångligt? Jodå, men sedan när blev det en dans på rosor att uppfostra ett barn? I grunden handlar det om föräldrar som låter datorn agera barnvakt och inte engagerar sig i vad barnen sysslar med som letar efter behändig syndabock. Nu för tiden tycks det personliga ansvaret vara helt avskaffat, och det finns alltid mystiska strukturer, korrumperande spel och ondskefulla bolag som bär den yttersta skulden.
Visst påverkas barn om de bara sitter och spelar GTA, men de påverkas också om de konstant sitter och tittar på filmer med 15-årsgräns eller läser böcker med samma inslag utan föräldrarnas medverkan. Barn påverkas av alla intryck, det är en del av vad som kallas att "växa upp".
Anser man som förälder att det är för ansträngande så kanske man inte borde ha skaffat ett barn till att börja med. Att skylla på någon ny företeelse som man själv inte förstår är ingenting nytt, samma mönster har upprepats i årtusenden. Redan Sokrates beklagade sig över ungdomens förfall. Jag kan också ge mig tusan på att när sumerierna uppfann det skrivna ordet runt 3200 före kristus så beklagade sig de äldre generationerna över hur nedtecknade historier skulle fördärva ungdomen.

Vad gäller övergreppen och festivalerna så är det tvivelaktigt att just TV-spelen skulle ha en särskilt stor roll i det hela. I nuläget råder det delade åsikter om vems fel det hela är och alla tycks inse att just den egna förklaringmodellen är den enda rätta. Å andra sidan hävdas det från vissa håll att det bara är anmälningsgraden som har ökat och att alla män ytterst är ansvariga via någon slags "våldtäktskultur". Andra menar att integrationen är problemet och att förövarna är importerade från andra kulturer med tveksam kvinnosyn. Jag är inte arrogant nog att tro att jag sitter inne med sanningen, men uppenbarligen behöver man vidta mått och steg för att kvinnor ska kunna röra sig fritt på den här typen av festivaler utan att bli antastade. Vad jag däremot kan säga med säkerhet är att förövarna inte begick sexuella övergrepp för att spelat för mycket GTA. Dylika förklaringsmodeller är billiga försök att försöka applicera en enkel (och felaktig) förklaring på ett mer komplicerat problem. Situationen förbättras sannolikt av mer konkreta metoder och en nykter analys av problemet, inte genom att likt Don Quijote dra en lans mot påhittade väderkvarnar.