Kreativ historiebeskrivning från vänster

Mitt i regeringskriser och talmansrundor så kan man diskret läsa i medieflödet att demokratin fyller 100 år. Eller nåja, det som fyller 100 år är snarare den allmänna rösträtten som klubbades igenom den 17:e december år 1918. Det är förståeligt om man har missat det eftersom jubileet inte har resulterat i några löpsedlar eller förstasidor. Den politiska debatten är i nuläget upptagen med att kasta skit mellan respektive block, så att enas i ett hyllande av de demokratiska principerna tycks vara något långsökt. Däremot så har en del kreativa försök gjorts från vänsterkanten att göra anspråk på jubileet och ta åt sig äran över demokratins införande. Exempelvis skriver Åsa Linderborg på Aftonbladets kultursida en artikel som huvudsakligen ondgör sig över att Dagens Nyheters ledarsida anser att varken Sverigedemokraterna eller Vänsterpartiet ska få något inflytande över nästa regering. Plötsligt dyker dock följande formulering upp:

Hur kom demokratin till? Det var i alla fall inte borgerligheten som tryckte på. I alla kapitalistiska samhällen har det varit de antikapitalistiska krafterna som tvingat fram demokratin. I vår tid är det nyliberalismen som underminerar den på olika sätt genom att beröva folkstyret befogenheter och föra över makt till privata aktörer.

Det är fortfarande de antikapitalistiska krafterna som står för det demokratiska hoppet. Det gäller även klimatfrågan. Det krävs ett antikapitalistiskt tänkande för att komma åt grundproblemet eftersom det är den kortsiktiga profitjakten som hela tiden saboterar miljöavtalen.

Här påstås alltså att det var "antikapitalistiska krafter" som drev på demokratin. Men är det sant?
Tja, det beror lite på vad man menar med "demokrati". Den athenska direktdemokratin under antiken? De nordiska tingen under medeltiden? Den moderna liberala demokratin?  Om det gäller den senare så är det sannolikt inte några antikapitalistiska krafter vi har att tacka för statsskicket. Den liberala demokratin, dvs det i västvärlden vanligaste demokratiska styrelsesättet, var en produkt av liberala ideal under upplysningen, därav namnet. Det här var till viss del en reaktion på de monarkier som var rådande under den tiden då kungen och statsskicket sågs som påbjudna av Gud. Demokrati sågs av somliga som antingen onaturligt eller blasfemiskt, ibland både och. Den liberala demokratin var således från början en produkt av upplysningstidens liberaler, även om ett par århundradens kamp har gjort att de flesta icke-totalitära ideologier ställer sig bakom demokratin som system. Begreppet "kapitalism" dök, som en jämförelse, inte upp förrän mer än ett århundrade efter det. Det blir således smått komiskt när Linderborg tvärsäkert hävdar att "borgerligheten" (dvs alla icke-socialistiska partier) inte hade något med demokratin att göra medan dessa partier sannolikt har mer ideologiska liknelser med demokratins ursprungliga initiativtagare än de antikapitalistiska krafter som artikeln prisar.

Vänsterpartiet ville givetvis inte vara sämre och partiledare Jonas Sjöstedt publicerade en status på Facebook med intressant verklighetsförankring.

Inlägget länkar också till en annan artikel på Aftonbladets kultursidor publicerad ett år tidigare som kreativt hävdar att vänsterpartiets föregångare SSV "visade vägen" i rösträttsfrågan. Också det här en intressant verklighetsbeskrivning. Rösträttsrörelsen var gammal redan 1918 när allmän och lika rösträtt klubbades igenom. Sedan 1880-talet hade frågan drivits på, främst av liberaler och socialdemokrater. Den tidigare symbolen som riksdagspartiet Liberalerna hade, blåklinten, var en referens till deras bakgrund i rösträttsrörelsen. I lite drygt 30 år hade man gradvis via påverkan och politiskt arbete lyckats uppluckra rösträtten, som på den tiden var förbehållna män med en viss inkomst som var fastighetsägare och medlemmar i Svenska Kyrkan. Det var först 1918 som man fick lika rösträtt, dvs att både män och kvinnor fick rösta, även om det fanns ytterligare begränsningar kvar i fråga om inkomst som dock gällde lika för båda könen. Det var en koalitionsregering mellan socialdemokraterna och liberalerna med en liberal statsminister som klubbade igenom beslutet 1918. Så var befann sig SSV under hela rösträttsrörelsen? Tja, ingenstans. Partiet existerade inte förrän 1917. Man kan till deras fördel påpeka att SSV ville ha mer långt gående jämlikhet när det gällde rösträtten, men partiet kom i praktiken instövlande när större delen av arbetet var gjort och ställde högre krav utan att lägga tid på det långsamma, metodiska arbete som ledde till att frågan faktiskt klubbades igenom. De var aldrig en del av rösträttsrörelsen och av tämligen perifier betydelse. Man undviker naturligtvis också finkänsligt att nämna att partiet 1921, bara fyra år senare, i praktiken upphörde att ha någon egen politik utan gick med på att styras från Sovjetryssland. Så var det med det demokratiska föredömet.

Båda de här historiebeskrivningarna har en sak gemensamt: de går ut på att försöka sno åt sig äran av något som liberalismen hade en central roll att etablera. Argumenten, så vitt jag kan uttyda, är att om det inte hade varit oroligheter och revolutioner i Europa 1917 så hade inte rösträtten kunnat införas. Det är ett onödigt simplistiskt perspektiv som dessutom ser ner på den långa, komplicerade process som ledde fram till rösträttens införande och som utkämpades av liberaler och socialdemokrater. Sanningen, att Vänsterpartiet på sin höjd var av ytterst marginell betydelse för frågan, fyra år senare vände ryggen mot demokratin och därefter blev en antidemokratisk kraft i decennier, är sannolikt svårare att svälja.