Nej, Reinfeldt ska inte be om ursäkt

I förra veckan gick en stor man ur tiden. Nelson Mandela, 95 år gammal, avled omgiven av sina nära och kära. Det är sorgligt, men han levde ett lång liv och det som han åstadkommit kan inte förnekas.
Mandela var den där typen av politiker som världen borde ha mer av, som efter 27 år i fängelse väljer att försonas med sina fiender istället för att utkräva hämnd. När var den senaste gången som någon på fullt allvar pratade om försoning i politiken? 

Vila i frid.

Knappt har dock kroppen svalnat förrän asgamarna börjar samla sig. Den här gången är det Aftonbladets Åsa Linderborg och socialdemokraten Carina Hägg som kräver att Fredrik Reinfeldt ska be om ursäkt för moderaternas hållning till ANC, Mandelas parti, för 30 år sedan.Aftonbladet hakar ivrigt på, och i ett typiskt exempel på brist på omdöme så startar man nu en namninsamling. En del påståenden kastas vilt, som att moderaterna skulle ha "motarbetat kampen mot apartheid". Riktigt så enkelt var det nu inte. De flesta partierna var överens om att apartheid var en styggelse, men däremot så var inte moderaterna överens om det bästa sättet att bekämpa det. Bo Lundgren, före detta partiledare för moderaterna, skrev i en debattartikel i Svenska Dagbladet härom dagen:

– Skälet var naturligtvis att Sverige som land i ytterst liten grad kund påverka utvecklingen i Sydafrika. Den svenska lagstiftningen hade heller inte fått någon konkret efterföljd i något annat land.
Mot den bakgrunden ansåg Moderaterna, förklarar Bo Lundgren, att Sverige i stället skulle sträva efter bindande beslut i FN:s säkerhetsråd om ”gemensamma åtgärder som kan innebära påtryckningar mot Sydafrika och markera sin beredskap att delta i av FN:s säkerhetsråd beslutade internationella sanktioner.”
– Målet för vår politik var, som framgår av partimotioner, att Sydafrika på fredlig väg avskaffar apartheidsystemet, att demokrati införs och att de mänskliga rättigheterna respekteras.

Till saken hör också att ANC:s militanta gren var stämplad som en terroristorganisation  och sysslade med väpnad kamp mot apartheidregimen. Till skillnad från Åsa Linderborg så anser jag rent principiellt att våld aldrig är en acceptabel lösning. Faktum är att icke-våldsamt motstånd har gett betydligt bättre resultat än våldsamt, det är bara att titta på exempel som Mahatma Gandhi eller Martin Luther King, och så fort båda sidorna tar till vapen så blir det en slags rysk roulette om vilken regim som kommer att sitta efter att krutröken har skingrats. Många beväpnade uppror mot diktatoriska regimer har resulterat i nya förtryck och tyranner, måhända med en annan partifärg. Mot bakgrund av det så fanns det fog att vara försiktig med vilka rörelser man villkorslöst ger sitt stöd.
När Mandela frigavs så hade han all möjlighet att utkräva hämnd, ingen hade hindrat honom. Han hade utan några större problem kunnat fylla fängelserna med sina politiska motståndare. Men Mandela visade sig vara exceptionell och valde att förlåta sina fiender och blicka framåt, snarare än att älta gamla oförrätter.
Att detta skulle hända kunde naturligtvis inget parti i Sverige känna till, och det var fullt motiverat att moderaterna var försiktiga med sitt stöd.

Vidare så visar Åsa Linderborg med önskvärd tydlighet att hon inte har förstått någonting om vad Nelson Mandela pratade om. Mandelas väg handlade just om att förlåta gamla oförrätter och blicka framåt, medan Linderborg tycks ägna oproportionerligt mycket tid åt att älta 30 år gamla uttalanden och vara bitter över halvt inbillade kränkningar. Mandela skulle ha släppt det och varit nöjd med att moderaterna i dagsläget står på hans sida.
Saken är ju också att om vi ska älta gamla oförrätter och skelett i garderoben så har vänsterblocket en hel kyrkogård. Vi har vänsterpartiet förnekelse av "Kirunasvenskarna", socialdemokraternas spionage på landets medborgare (IB-affären) och införandet av det Rasbiologiska institutet efter en S-motion, och det är bara en droppe i havet. Man lär också hitta kompromisslöst stöd till regimer som var precis lika ruttna som apartheidregimen (Pol Pot i Kambodja, exempelvis).

Poängen är att den sortens ältande är helt meningslöst. Alla partier har gamla försyndelser och skelett i garderoben, men det är inte konstruktivt att haka upp sig på vad någon sa för 30 år sedan.
Snarare borde man följa Mandelas exempel och blicka framåt, förlåta sina meningsmotståndare och se hur man ska kunna lösa morgondagens problem.