Våld är våld

En gammal dikt av Gustaf Fröding lyder så här:

Nu är jag led vid tidens schism
emellan jord och stjärnor.
Vår idealism och realism,
de klyva våra hjärnor.
Det ljugs, när porträtterat grus
får namn av konst och fägring.
En syn, som svävar skön och ljus
i skyn, är sann som hägring.
Men strunt är strunt och snus är snus,
om ock i gyllne dosor,
och rosor i ett sprucket krus
är ändå alltid rosor.

Eventuella snusare bland mina läsare får ursäkta parallellen, men diktens innebörd är att någonting dåligt fortfarande är dåligt oavsett hur vackert man paketerar det. Politiskt våld har diskuterats efter att Svenska motståndsrörelsen attackerade en antifascistisk demonstration i Kärrtorp, Stockholm, där polisen var dåligt förberedd och underbemannad.  Nu ska det bli ytterligare en demonstration, något som ser ut att bli en gigantisk historia. Gott så.

Trogna läsare av bloggen vet att jag avskyr våld som politisk metod, oavsett från vilket håll det kommer. Jag har ingen romantisk bild av den ädle revolutionären, osjälviskt kämpandes mot en korrupt regim. Tvärtom är jag en realist, och vet att för varje förtryck som störtas så finns det åtminstone två väpnade uppror som har ersatt en dålig regim med en värre regim.
Franska revolutionen, exempelvis, resulterade trots sin ädla stridsrop om "frihet, jämlikhet och broderskap" i ett skräckvälde där "revolutionens fiender" (dvs. adeln och prästerskapet) systematiskt blev avrättade. Därefter vände sig revolutionärerna mot varandra. Det hela slutade först 1799 när Napoleon tog makten.
Ryska revolutionen, å andra sidan, ersatte en enväldig monarki med Sovjetunionen, en av de värsta regimer som någonsin har existerat. Det går att hitta mer exempel i nutid. Egypten avsatte Mubarak men förde över makten till religiösa fundamentalister, varpå militären senare tog över makten åter igen. I Syrien förs inbördeskriget mellan en korrupt regim och rebeller till stor del bestående av religiösa fundamentalister och terrorister som Al-quaida. Oddsen att en demokratisk regim ska uppstå ur det hela måste ses som mikroskopisk.

Samtidigt har icke-våldsamma uppror lyckats betydligt bättre. Mahatma Gandhi besegrade Storbritannien och vann självständighet åt Indien utan att avlossa ett enda skott, Martin Luther King Jr bekämpade framgångsrikt rasismen i USA med samma metoder. Det finns inga goda argument för ett väpnat uppror, och i en demokratisk stat måste allt politiskt våld fördömas.
Denna insikt har dock, tragiskt nog, inte nått fram till alla. Petter Larsson på Aftonbladet kultur ondgör sig i en artikel över att staten i en handlingsplan jämställer högerextrema rörelser med den "autonoma vänstern", vilket är ett fint ord för "vänsterextremism". Larsson menar att:

Det enda som motiverar att de förs ihop i samma handlingsprogram är att de ibland är redo att använda icke statligt sanktionerat våld i politiska syften – vilket är allvarligt, men det har vi redan en polis och en säkerhetspolis som ska hantera.
Och även den ihopbuntningen spricker betänkligt.
Jihadisterna verkar ointresserade av Sverige. De ägnar sig åt väpnade strider i fjärran länder, med Stockholmsbombaren 2010 som ett av få skrämmande undantag.
Nazisterna har tillgång till vapen och sprängmedel. De begår många och mycket grova våldsbrott, inklusive mord och dråp. De riktar sitt våld mot breda samhällsgrupper, som hbtq-personer, invandrare och vänsteraktivister.
De autonoma saknar riktiga vapen, grovt våld är mindre vanligt och de angriper mest nazister, högerradikaler och poliser. Men aldrig vanligt folk.

Att vänsterextremister anfaller "nazister, högerradikaler och poliser" skulle alltså vara någon slags förmildrande omständighet. Med samma retorik skulle man kunna säga att Hitler, som "bara" hade ihjäl runt åtta miljoner människor, skulle vara en bättre människa än Stalin, som hade ihjäl runt 20-60 miljoner.
Vem vänsterextremisterna anfaller är fullständigt irrelevant, våld är våld. Det finns en tendens att framställa antifascistiskt våld som lite "finare" än det som högerextremisterna använder sig av, men anfaller ju bara människor som har "fel" åsikter. På samma sätt skulle säkert de högerextrema hävda att deras våld är motiverat, eftersom de anfaller "landsförrädare", "mångkulturalister" eller vilka skällsord som nu är på modet.
I slutändan blir det ohanterligt, eftersom man inser att politiskt våld, från höger eller vänster, enbart handlar om att misshandla de som man anser har "fel" åsikter.
Oavsett vilka goda föresatser en organisation säger sig ha så är användningen av politiskt våld i sig odemokratiskt. En demokrati bygger på principen att varje man eller kvinna har en röst och att konflikter löses genom civiliserade samtal och debatter. Folk som spöar upp sina meningsmotståndare gör det för att de tycker att deras egen åsikt är så ofelbar att meningsmotståndare inte ens ska få ha rätten att yttra sig.
Det är en metod som dikaturer använder.

Därför går det inte heller att framställa vänsterextrema rörelser som bättre än de högerextrema. Att det finns goda ideal bakom våldet är en klen tröst för de som blivit misshandlade eller fått sin egendom förstörd av vänsterextrema manifestationer som spårat ur. Våld är trots allt våld, och kan aldrig ursäktas.