Rojalistpsykos

Jag minns tydligt att det inför SVT:s bevakning av kronprinsessan Victorias bröllop problematiserades hur den statliga televisionen skulle förhålla sig till monarkin. Misstankarna fanns att det hela skulle bli ett enormt jippo och att det kritiska förhållningssättet till kungahuset skulle sopas under mattan. Något sådant skulle inte hända, bedyrade SVT. Man skulle rapportera från bröllopet men förhålla sig sakligt och kritiskt till kungahuset.

I backspegeln vet vi hur det gick med den saken. Victorias bröllop blev suverän PR för kungahuset, och SVT:s rapportering blev en orgie i hyllande och bugande inför monarkin. I backspegeln kanske man borde ha misstänkt detta, med tanke på att Ebba von Sydow var ansvarig för bröllopsbevakningen. Sedan dess tycks medierna ha slutat låtsas, och varenda födsel, bröllop och tillställning hos kungahuset resulterar i samma okritiska rapportering. Inför prins Carl Philips och Sofia Hellqvists bröllop så fanns det ingen anledning att förvänta sig några kritiska dimensioner.
Yasmin Larsson, ordförande för republikanska föreningen, påpekade just denna brist på kritik på Expressens debattsida:

Frågan om vilket statsskick vi ska ha i Sverige är politiskt laddad och omdebatterad. Därför är det märkligt att SVT inte behandlar monarkin som den maktfaktor och det ämne för diskussion som den är. Monarkin är inget oförargligt statsskick, utan får sägas vara som en ideologi med innebörden att människor är olika värda. Vårt lands allra högsta offentliga ämbete går i arv inom en och samma familj. Kungahusets upphöjda position leder till fjäsk och lär människor att beundra individer som egentligen inte har uträttat något. Jag anser att offentliga ämbeten ska vara öppna för alla och att tillsättandet ska ske genom val och inte släkttillhörighet. 

Trots att en betydande andel av oss som betalar tv-licensen inte ens stöttar det system som SVT så okritiskt hyllar tas statsskicksfrågan sällan upp för diskussion. Istället sänds samma typ av enkelspåriga hyllningsfilmer av kungahuset om och om igen. Ingen annan makthavare i Sverige behandlas på det här viset. Kungahuset måste plockas ner från piedestalen och familjen Bernadotte granskas och behandlas på samma sätt som andra offentliga personer.

Frågan är inte oväsentlig. Monarkin kan lätt betraktas som harmlös, statschefen har ju enbart representativa uppgifter och har numera berövats all form av direkt makt. När regeringen Palme 1975 genomförde en ny författning som kraftigt begränsade kungahusets makt så menade han att Sverige var "ett penndrag" från att avskaffa monarkin. Framtida regeringar har dock visat sig extremt ovilliga till att dra det här penndraget. Huvudsakligen beror det på att kungahuset åtnjuter ett visst folkligt stöd, och att det partiet som avskaffar monarkin sannolikt kan se fram emot att tappa ett stort antal platser i riksdagen. Trots detta så är inget av riksdagspartierna, möjligtvis med undantag av SD, egentligen positiva till monarkin. Socialdemorkaterna har haft kungahusets avskaffande i sitt partiprogram i decennier, men hittills inte gjort slag i saken. Vänsterpartiet är de mest öppet negativa, och har gått så långt som att bojkotta inbjudningar till tillställningar som de ser som "jippon", såsom Victorias bröllop. Jag har sällan anledning att hålla med vänsterpartiet, men i den här frågan har vi precis samma åsikt.

Som respons på Yasmin Larssons artikel skrev rojalistiska föreningen ett svar, där man i huvudsak anklagar republikanerna för att vara glädjedödare.

Republikanska föreningens artikel dryper av missunnsamhet. Glädjedödare blir alltid buttra när andra människor gläder sig och firar. Vi andra passar på lördag på att få njuta av kungligheternas flärd och glamour, att få se en vackrare del av staten och av att få uppleva ett historiskt ögonblick som i många andra länder bara finns i vackra sagor. Genom SVT:s sändning kan alla människor i hela vårt avlånga land få ta del av den pompa och ståt som pågår i Stockholm. Och det, det är den service som licensbetalarna både vill ha och förtjänar.

Därmed visar man effektivt att man antingen inte begriper vad diskussionen handlar om eller aktivt ignorerar det. Att SVT ska rapportera från bröllopet är givetvis självklart, det är formen av rapport som är ett problem. Istället för att sakligt rapportera så blir det en orgie av fjäskande där enormt fokus läggs på detaljer som kungligheternas kläder, ordnar och förstärker den bilden monarkin vill ge: att de tillhör en kategori människor som är lite bättre än pöbeln som sitter framför TV:n.
När man beskriver kungahuset som "en vackrare del av staten" så visar det på problemet.
Sverige är ett demokratiskt samhälle. De som styr landet sitter där på grund av folkets förtroende. Som grundlagen säger så utgår all offentlig makt i Sverige från folket. Politikerna, oavsett nivå, måste väljas in av medborgarna. Därtill kommer också principen att med jämna mellanrum åter söka väljarnas förtroende. Om ett politiskt parti sviker sina vallöften och konsekvent skiter i sina väljare så blir de sannolikt straffade med färre röster på valdagen. Individuella politiker kan röstas ned genom att man kryssar i ett annat namn. Systemet är inte perfekt, men definitivt det bästa som finns i nuläget. Tjänstemän och anställda inom det offentliga sitter där på grund av sin kompetens och sina meriter, som det bör vara. Statschefen, Sveriges representant vid formella funktioner, sitter däremot inte på sin position på grund av hans kompetens eller folkliga mandat. Kungen är kung för att han föds in i rätt ordning i rätt familj. Inte heller kan han avsättas, eftersom positionen är på livstid. Ovanpå detta finansierar skattebetalarna inte bara kungafamiljen, utan en hel organisation runt dem. Några högre krav på att göra skäl för pengarna finns inte.

Det är just det här som är problemet med kungahuset, det är odemokratiskt. Principen att födas in i en position blev omodern för ett bra tag sedan, tillsammans med slaveriet, dödsstraffet och andra utdaterade traditioner som vi i Sverige har förpassat till det förgångna.  Det är alltså långt ifrån något harmlöst. Även om kungahuset knappast har särskilt mycket reell politisk makt att tala om så är institutionen farlig på grund av vad det representerar, en kultur där man inte bedöms efter kompetens eller förtroende, utan i vilken familj man är född. Trots det uppenbart problematiska i detta system och att en debatt faktiskt pågår så är media, inte bara SVT, uppenbart ovilliga att förhålla sig kritiskt till kungahuset. Under bröllopen och liknande tillställningar är det mer eller mindre skottpengar på republikaner, och tidningar, radio och TV tas över av en orgie i fjäskande, bugande och okritiskt rapporterande. För att, som rojalistiska föreningen skriver, "se en vackrare del av staten".

Jan Guillou skriver i Aftonbladet på temat.

Det är om inte annat psykologiskt intressant. Av dryga tjoget kolumnister i Aftonbladet kan jag bara tänka mig en enda på fullt allvar rojalistisk sådan, på ledarsidan naturligtvis ingen enda. De proportionerna gäller också de stora liberala tidningarna. Ändå kapitulerar samtliga medier inför den inbillade nödvändigheten att skönmåla det odemokratiska överhetssamhället. Men eftersom sådan andlig korruption vore omöjlig i varje annan politisk fråga måste det finnas en förklaring till att journalistiskt och politiskt undantagstillstånd gäller enbart kunglighet.   

Förmodligen resonerar den republikanska majoriteten bland våra riksdagsmän på samma sätt som den republikanska majoriteten i medievärlden. Fjäskar man inte för kunglighet springer de jäklarna och röstar på ett annat parti. Fjäskar man inte för kunglighet springer de jäklarna och köper den andra tidningen.

På så vis är systemet självkonserverande på grund av rädslan för valmanskåren eller läsarna. Den pedagogiska uppgift som politiker och medier misslyckas med är att förklara för de av kunglighet besatta läsarna/röstarna att det inte handlar om att ändra Sveriges historia, bara modernisera statsskicket. Vid sådan modernisering halshuggs inte längre kungafamiljer. Tvärtom skulle familjen Bernadotte för överskådlig tid förbli den förnämsta adelsfamiljen, dessutom en av Sveriges rikaste familjer. På intet sätt skulle det gå någon nöd på dem om statsskicket demokratiserades. Deras bröllop skulle säkert även i framtiden bli romantiskt vackra, ehuru kanske inte betalade av skattebetalarna. Vore det så förskräckligt?

Guillou har givetvis rätt. Allmän psykos tycks inträda varje gång kungahuset har någon större tillställning. Huvudproblemet är dock att politikerna och media, en grupp som till större delen sannolikt är positiva till republik, inte ägnar någon tid åt att förklara vad problemet med monarkin är. Därför kvarstår bilden av monarkin som ett harmlöst spektakel med glitter och glamour och republikanerna som bittra, missunnsamma människor som är avundsjuka. Det behövs en seriös debatt i fråga om statsskicket, som förhoppningsvis leder till att vi har en statschef som sitter där i egenskap av sitt folkliga förtroende och inte sitt efternamn.