Fel beslut av fel anledningar

Bland vissa människor finns det en näst intill religiös vördnad för folkomröstningar och deras demokratiska perfekthet. På papperet låter det utmärkt. Väljarna får säga sitt och politikerna har en folkvilja att rätta sig efter. Demokrati in action. I praktiken är det inte riktigt så enkelt.

I Sverige har vi traditionellt haft folkomröstningar i två typer av frågor: antingen symboliska men lättbegripliga frågor (exempelvis höger/vänstertrafik) eller frågor där politikerna inte velat ta ansvaret själva utan skjutit över det på folket (exempelvis kärnkraften). Den representativa demokratin innebär precis som det låter, att man med jämna mellanrum väljer folk för att representera väljarna. Det är så systemet ser ut, och oftast sträcker sig inte väljarnas påverkan längre än så.
Det finns goda anledningar till varför.

När Lissabonfördraget debatterades runt 2004-2005 så fanns det en del som hävdade att det bord folkomröstas om frågan i Sverige. Det var i praktiken samma EU-kritiska falanger som opponerar sig mot allt unionen sysslar med, dvs. vänsterpartister och sverigedemokrater. Under den tiden var jag aktiv i Liberala Ungdomsförbundet, och eftersom Folkpartiet var positiva till fördraget så fanns det i skriftlig form på partiexpeditionen för de som var intresserade av att läsa på. Jag bläddrade som hastigast igenom fördraget, vilket bestod av ett par hundra sidor skriven på samma byråkratiska fackspråk som brukar prägla lagförslag. Min första tanke var hur den genomsnittlige väljaren möjligen skulle kunna fatta ett informerat beslut i de länder som folkomröstade. 

Politikerna som vi väljer in har avsatt arbetstid för att sätta sig in i lagförslag. De har också en stab med experter, sakkunniga och utskott med samma syfte. Vanligt folk har inget av dessa, vilket innebär att man har sämre förutsättningar att begripa vad förslaget egentligen handlar om.

Det visade sig att nej-sidornas kampanj i Irland, det enda landet som folkomröstade, till stor del handlade om annat än Lissabonfördraget. Bland annat påstods det att länder skulle kunna tvingas in i EMU och att "polacker" skulle komma och ta alla jobb. Varken Euron eller arbetskraftsinvandring berördes av Lissabonfördraget. Majoriteten av väljarna begrep helt enkelt inte vad det var de röstade om, en så god illustration av bristerna med direktdemokrati som något.

Man kan med lätthet dra paralleller till Storbritanniens folkomröstning om utträde ur EU. Kampanjen har handlat förvånansvärt lite om sakfrågor, istället har det varit mest skrämselpropaganda. 

Bland annat har man från utträdessidan påstått att Turkiet kommer att vara medlem i EU inom fyra år, ett påstående som ingen seriös bedömare håller med om. Utöver detta är man arg på invandrarna. Exakt vad det är invandrarna gör verkar variera. Ena sekunden är de alla parasiter som är arbetslösa och lever på bidrag, andra sekunden så tar de alla jobben från hederliga människor. Att de här två påståendena är varandras motsatser verkar inte bekymra Brexit-förespråkarna.

Brexit-sidan vann dock i omröstningen, men mycket tyder på att en del britter nu har börjat ändra sig när konsekvenserna av ett utträde ur EU blivit mer konkreta. En hel del frågor behöver besvaras om vad utträdet rent konkret innebär för Storbritannien och resten av EU. Från Brexit-sidan har man mer eller mindre målat upp guld och gröna skogar. Man ska ha fortsatt tillgång till EU:s inre marknad på samma sätt som Norge eller Schweiz, det ska inte innebära några förändringar för britter som studerar eller arbetar i andra EU-länder och invandrarna ska naturligtvis ut omgående.
Verkligheten lär bli en annan. Både Norge och Schweiz har aldrig varit med i EU, men är viktiga samarbetspartners för unionen. Storbritannien har i åratal förhandlat till sig det ena undantaget efter det andra, vilket irriterat andra EU-länder. Sannolikt är en del intresserade av att visa att det kostar att lämna unionen. Intrycket förstärktes ytterligare av att EU-kommissionens ordförande, Jean-Claude Juncker, menade att det inte kommer att bli någon "vänskaplig skilsmässa".

Jean-Claude Juncker, EU-kommissionens ordförande, har tidigare meddelat att han vill se att EU omgående förhandlar med Storbritanniens om landets utträde. Han vill därmed inte vänta tills Cameron avgår som premiärminister under partikongressen i oktober.
– Britterna har beslutat att gå ur EU, så det finns ingen mening att vänta till oktober med att försöka förhandla om villkoren för deras utträde. jag vill starta omedelbart, sa Juncker till tyska tv-kanalen ARD under fredagen.

Enligt BBC ska Cameron nu därför vara under hårt tryck från Bryssel att snabba på "skilsmässan" med EU. Enligt Juncker ska separationen från Storbritannien inte vara "en vänskaplig separation" men tillägger att det helelr inte var någon "tajt kärleksaffär" ändå. Han konstaterar ytterligare att den brittiska regeringen bör aktivera utträdesklausulen snarast, oavsett hur "smärtsam" processen än må vara.

Mycket tyder på att man nu kvickt vill få ut britterna ur EU-parlamentet och inte dra ut på processen.
Vad som händer därefter är till stor del osäkert, men personligen går jag på den förutsägelse som Expressens ledarsida skrev tidigare i veckan:

Investerare och företag kommer att söka sig ifrån London och andra brittiska städer för en plats innanför EU:s tullunion och i jakt på den inre marknadens alla ekonomiska fördelar.
EU överlever en brexit. Det finns också de som hävdar att EU-samarbetet på sikt skulle gynnas utan den ständiga brittiska bromsklossen. För britterna skulle tiderna bli tuffa, betydligt värre än att nesligt åka ur fotbolls-EM. Här är en möjlig framtidsbild:
David Cameron tvingas att avgå som partiledare och premiärminister. Londons förre borgmästare Boris Johnson tar över. Splittringen inom tories fördjupas på grund av alla djupt besvikna EU-anhängare i partiet.

Den finansiella flykten från City blir större än befarat. Paris och Frankfurt växer kraftigt som finansiella centra. Pundet når nya bottennivåer mellan Dover och Calais. Osäkerheten om Kungadömets framtida avtal med EU dränerar landet på kapital.
Boris Johnson upptäcker att EU håller vad man sagt: britterna får ingen gräddfil via någon norsk EES-lösning. Angela Merkel och andra EU-ledare vill inte skapa några prejudikat som skulle vitalisera EU-motståndet.
Skottland folkomröstar igen och det blir ett rungande ja för att lämna Storbritannien. Tvärtemot Boris Johnsons långdragna utträdesförhandlingar får skottarna ett snabbspår och blir EU-medlem 1 januari 2018.
Vid det här laget går den brittiska ekonomin på kryckor. Johnson tvingas bryta sitt löfte om att inte höja några skatter och britterna har upptäck jättenotan för EU-utanförskapet. Näringslivsorganisationerna rasar mot att regeringen inte har nått någon frihandelsuppgörelse med EU. För sin politiska överlevnads skull tvingas Boris Johnson utlysa en ny folkomröstning. Och torsdag den 21 juni 2018 vinner stanna-sidan stort.

Just biten om Skottland blir extra roande, då man från skottarnas sida har meddelat att man tänker utlysa en ny folkomröstning om utträde. Skottlands utträde från Storbritannien, det vill säga.

Storbritannien kommer att lämna EU och vid lunchtid på fredagen berättade Skottlands försteminister Nicola Stugeon att de kan komma att utlysa en ny folkomröstning om självständighet.
Hon sa under presskonferensen att hon vill göra klart för de andra ledarna inom EU att Skottland har röstat för att de vill vara kvar i EU-samarbetet.
– Det är ingen tvekan om att gårdagens resultat representerar en signifikant och grundläggande förändring av de omständigheter som rådde när Skottland röstade mot självständighet 2014, sa Nicola Sturgeon.

Anledningen är att skottarna är avsevärt mer positiva till EU är resten av britterna. Nästan två tredjedelar röstade för att vara kvar i unionen. Det är också intressant att när det röstades om skotsk självständighet 2014 så sades det från britternas håll att det var viktigt att hålla ihop och inte bryta unioner. Lite drygt två år senare verkar den motsatta principen gälla när det avser Storbritannien och EU. Utträdet visar alla tecken på att bli extremt turbulent.
Hur det går sedan får framtiden utvisa. Sannolikt upptäcker man från britternas sida att allt inte är guld och gröna skogar utanför EU och att det inte enbart var de illvilliga invandrarna som var orsaken till alla samhällsproblem. En del tyder på att ekonomin och handeln kommer att gå ännu sämre utanför EU. Måhända kommer Storbritannien krypande tillbaka till EU om ett antal år.

Hela debaclet visar dock med påtaglig tydlighet om varför viktiga och komplexa samhällsfrågor inte ska lämnas till folkomröstningar. Ofta blir slutresultatet att folk röstar på en dålig lösning av helt fel anledningar.