Principen om yttrandefriheten

Den senaste tiden har yttrandefrihet varit en het diskussion. Anledningen är den årliga bokmässan i september och vilka aktörer som får vara med eller inte. Förra året tog det hus i helvete när den högerextrema tidsskriften Nya Tider fick en monter på bokmässan. Protester framfördes på sociala medier, författare deklarerade att de inte tänkte delta och efter att ha bytt fot ett antal gånger så landade bokmässan till slut i att NyaTider var välkomna att delta.
Årets tillställning ser ut att bli en repris från i fjol, till den grad att Nya Tiders deltagande tycks vara det enda diskussionsområdet runt bokmässan. I april deklarerade ett antal svenska författare att de hade för avsikt att bojkotta bokmässan om Nya Tider tillåts delta. Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg, som jag sällan håller med i vanliga fall, har bemött kraven på bojkott med att påpeka det problematiska i att kräva uteslutning av åsikter man själv inte håller med om.

Vi är besatta av att diskutera vem som får säga vad och när. Som Hume påpekar, säger man antingen: ”You can’t say THAT!”, för det är kränkande eller ljug. Eller också säger man: ”YOU can’t say that!”, för du är inte kvinna, svart, gay etc. Svarta som har ”fel” åsikter bemöts med: ”YOU can’t say THAT!”. 

Det är en ironi att de förtryckta grupper som har kämpat mest för rätten att prata nu framställer det som ett martyrskap att leva i ett samhälle där ordet är fritt. I stället för att diskutera hur man kan vidga yttrandefriheten ytterligare går man in för att minska den, i demokratins namn. 

Men utan yttrandefrihet skulle vi inte ha någon demokrati.
Alla som vid något tillfälle har intagit en kontroversiell position förstår vad yttrandefriheten verkligen betyder. Scannar man listan på de bojkottande författarna finner man påfallande många som själva aldrig har blivit utbuade, brutit några tabun eller ställt några jobbiga frågor.

Så låt oss diskutera yttrandefriheten. Personligen är jag för Nya Tiders deltagande. Inte för att jag finner deras åsikter särskilt tilltalande, det gör jag inte, utan för att jag är av inställningen att det ingår i yttrandefriheten som princip att alla åsikter, oavsett hur vedervärdiga, ska kunna ställas och debatteras mot varandra. Som i de gamla folksagorna så spricker trollen oftast i solen. Konspirationsteoretiker och extremister gynnas när man inte exponerar deras åsikter, debatterar och motbevisar dem. En rätt typisk verklighetsbeskrivning för både Nya Tider och det sverigedemokratiska politiska lägret är att de är utsatta för en konspiration. Alla andra politiska partier, media, civilsamhället och gud vet vad mer är, enligt de själva, förenade i en gemensam konspiration att förvägra dem utrymme och tysta ner dem. När man gör just detta kan de självgott sitta på sina egna sidor och skrocka "vad var det jag sa?". Absurda verklighetsbeskrivningar håller väldigt sällan i en debatt där man tvingas redovisa källor till sina påståenden.
För man upp yttrandefrihetsargumentet blir reaktionen inte sällan från vänstern, där de största anhängarna till bojkott och uteslutning finns, en replik i stil med "det har ingenting med yttrandefrihet att göra! Yttrandefrihet berör...", varpå man oftast får ett citat från lagtexten.
Så ja, jag är fullt medveten att yttrandefriheten ur juridisk synvinkel enbart berör relationen mellan privatpersoner och det offentliga. I lagens mening så kan inte privata organisationer som bokmässan ägna sig åt censur, bara det offentliga. Innan yttrandefriheten ens fanns som lag så fanns den dock som princip, och det är principen om yttrandefriheten jag hänvisar till.

Så vad är då yttrandefriheten? Den liberale filosofen John Stuart Mill som var verksam på 1800-talet och är en av de liberaler som varit viktigast för åtminstone min egen tolkning av liberalismen var en av sin tids mest framträdande förespråkare för yttrandefrihet. Han företrädde också andra liberala principer som avskaffandet av slaveri, medvetenhet om miljön och kvinnans rätt till sin egen kropp. Gällande yttrandefrihet skrev Mill:

I choose, by preference the cases which are least favourable to me – In which the argument opposing freedom of opinion, both on truth and that of utility, is considered the strongest. Let the opinions impugned be the belief of God and in a future state, or any of the commonly received doctrines of morality... But I must be permitted to observe that it is not the feeling sure of a doctrine (be it what it may) which I call an assumption of infallibility. It is the undertaking to decide that question for others, without allowing them to hear what can be said on the contrary side. And I denounce and reprobate this pretension not the less if it is put forth on the side of my most solemn convictions. However, positive anyone's persuasion may be, not only of the faculty but of the pernicious consequences, but (to adopt expressions which I altogether condemn) the immorality and impiety of opinion. – yet if, in pursuance of that private judgement, though backed by the public judgement of his country or contemporaries, he prevents the opinion from being heard in its defence, he assumes infallibility. And so far from the assumption being less objectionable or less dangerous because the opinion is called immoral or impious, this is the case of all others in which it is most fatal.

I korthet ansåg Mill att det inte existerade en åsikt eller position som var så ofelbar att den var tvungen att skyddas från kritik. I en öppen och fri debatt skulle det vara tydligt vilken ståndpunkt som var mest underbyggd och genomtänkt. Att stänga ute kritik genom att anse sig själv eller sin åsikt vara ofelbar var, enligt Mill, värre än att enbart ha en tveksam eller omoralisk åsikt. I korthet handlar principen om yttrandefrihet om att tveksamma påståenden och åsikter gallras ut i en miljö där det sker fria och öppna debatter. Alternativet är en stagnation av åsikter och idéer, eftersom även goda argument utvecklas i en fri debatt.
Den principen är något för invecklad för att få ner i lagtexten, men det är min åsikt att personer som tror att yttrandefriheten som princip börjar och slutar med den juridiska definitionen egentligen inte förstår vad yttrandefrihet är. Utöver det så är en bojkott i sig ineffektiv. En annan medarbetare på Aftonbladets kulturredaktion, Inga-Lina Lindquist, påpekade att en bojkott över huvud taget inte påverkar Nya Tider.

Vem straffas av att vi bojkottar Bokmässan och Almedalen? Inte är det nazisterna. I likhet med gäddan som slängdes i sjön är de bara glada att vara i sitt rätta element. NMR gråter inte över att Margot Wallström är borta. Och Nya Tider lär inte sörja frånvaron av Ngugi wa Thiong’o. Snarare tvärtom. Vore jag nazist skulle jag jubla över varje motståndare jag kan få bort från planen.
Genom en bojkott av Bokmässan straffar vi i första hand arrangörerna, i andra hand publiken och i tredje hand oss själva.

Arrangören är hårt trängd av kritik. Redan förra året mötte de kraftiga protester men beslöt ändå att hyra ut ett bås till Nya Tider. Det är möjligt att mässan nästa år väljer att göra något annat och då har bojkotten haft avsedd verkan. Men det också möjligt att de släpper in ännu fler tveksamma blaskor för att gå runt ekonomiskt. Och då har vi låtit våra fiender kapa en viktig arena.

Det är dubbelt aktuellt när Feministiskt Initiativ också bojkottar politikerveckan i Almedalen för att Nordiska Motståndsrörelsen deltar. Poängen med en bojkott är att den ska slå mot det som man protesterar mot. Att avlägsna en kritisk röst skadar inte Nya Tider eller NMR, tvärtom är de sannolikt nöjda över att ha färre på plats som kritiserar dem. Motbjudande åsikter ska argumenteras, debatteras och motsägas just för att åskådliggöra hur motbjudande de är. Men att lämna podiet för att man inte klarar av att höra åsikter som inte är kompatibla med den egna är definitivt inte ansvarstagande och det är inte i linje med principen om yttrandefriheten.