Granska de gröna

Inför valet har Aftonbladet en serie artiklar de kallar "plakatpolitik". Varje partiledare, en per dag, intervjuas och får rita ett plakat med ett budskap som bäst sammanfattar partiets linje inför valet i september. Idag är det miljöpartiets och Åsa Romsons tur.
Bland riksdagspartierna innehar miljöpartiet privilegiet att ytterst sällan behöva utsättas för kritisk granskning eller besvärande frågor. Inför förra valet granskades de olika partierna stenhårt, skattesänkningar synades, investeringar skärskådades och utspel undersöktes. Det närmaste man kom en granskning av miljöpartiet var dock en historisk tillbakablick som Aftonbladet gjorde, där man skildrade hur partiet gått från en grupp skogstomtar när de kom i riksdagen 1988 till ett professionellt och regeringsdugligt parti 2010. Genomgående för granskningen, eller bristen därav, är att media aldrig undersöker vilka praktiska effekter miljöpartiets politik skulle få för tillväxten eller välfärden, exempelvis. Istället köps argumenten ofta rätt av och upprepas utan någon kritisk granskning.

Anledningen till att ligger till på det här sättet är rätt enkel. Kent Asp på JMG vid Göteborgs Universitet undersöker med jämna mellanrum hur journalisternas partisympatier ser ut. Den senaste publikationen täcker år 2011. Kapitlet i fråga kan läsas på nätet.
Av alla partier så är det miljöpartiet som får i särklass högst andel av journalisternas röster, hela 41 procent, därefter kommer vänsterpartiet på 15 procent och socialdemokraterna på 14. Med det här i ryggen så är det inte särskilt svårt att begripa varför miljöpartiet aldrig utsätts för kritisk granskning, som journalist är man givetvis mindre benägen att granska någon som man själv sympatiserar med. Faktum är att stora granskningar och gräv är krävande och till stor del bygger på journalistens egen drivkraft. Vidare så har man som journalist i Sverige rätt att neka uppdrag som strider mot ens personliga övertygelser. Om jag, exempelvis, skulle erbjudas ett jobb att kritiskt granska alla folkpartiets förslag inför valet så skulle jag sannolikt tacka nej. Jag röstar själv på folkpartiet, och tror att det skulle bli ett problem att förhålla mig objektiv. Det är inget problem i stort, eftersom det sannolikt finns en annan journalist som inte röstar på folkpartiet som skulle kunna göra samma jobb. Däremot, om nästan halva yrkeskåren stöder ett parti som har ett förhållandevis litet stöd i riksdagen (7,34% i senaste valet) samtidigt som partiet i fråga tycks granskas i betydligt mindre utsträckning än de övriga, då har vi ett problem.

Men, eftersom jag inte röstar på miljöpartiet så har jag inga problem med att ta det som Romson säger och skärskåda det lite noggrannare. Bland frågorna och svaren är det framför allt ett som sticker ut:

Bensinpriset då, hur dyrt ska det få vara att köra bil om Miljöpartiet får bestämma?
– Det är oljebolagen som sätter priserna på bensinen och dieseln i dag. Miljöpartiet har aldrig bestämt bensin eller dieselpriset, men våra förslag innebär att en normal bilist får lägga på mellan 50 och 100 kronor i månaden i klimatavgift för att kunna finansiera omställningen till för­nybart bränsle. Då blir det inte så dyrt i fram­tiden utan att man kan växla över till förnybara bränslen som blir billigare relativt sett.

Till att börja med så är det som Romson säger om bensinpriset direkt felaktigt. Om hon bara är okunnig eller faktiskt ljuger för Aftonbladet lämnar jag åt läsaren att avgöra. Av bensinpriset, som 2012 låg på 14,98 kronor litern så utgjorde skatter 8,36 kronor, eller 55,83 procent av priset. Hamnar miljöpartiet i regeringen så har de alltså i högsta grad möjlighet att påverka bensin- eller dieselpriset. Ovanpå detta anser också Romson att bilister ska betala en "klimatavgift" på 50-100 kronor.
Det är redan i nuläget dyrt att köra bil, förutom kostnaden för att ta körkort eller att köpa själva fordonet. Förutom försäkringen, som du enligt lag är tvungen att skaffa, så finns det också en fordonsskatt som består av ett grundbelopp och ett tillägg baserat på hur mycket bilen släpper ut. Bor du i Göteborg eller Stockholm så har du trängselskatt ovanpå det, och dessutom är bensinen dyr. Ovanpå det ska det dessutom staplas ytterligare en avgift. Romson är ovillig att säga rätt ut hur mycket hon vill höja bensinpriset med, men lyckligtvis så har hon redan i en tidigare intervju pratat om detta.
Tidningen Auto, motor och sport intervjuade Romson i oktober, och då lät det så här:

Vad är rimligt att en liter bensin eller diesel kostar?
Jag har ingen uppfattning om det exakta priset. Jag vill att milkostnaden ska vara dyrare än för biogas och förnybara bränslen. Men för den som åker bil mycket varje dag så handlar Miljöpartiets förslag om en hundralapp i månaden i ökade kostnader med höjd koldioxidskatt.

Bensinpriset ska alltså höjas rent principiellt, för att avskräcka folk från att använda bensin eller diesel.
När vi nu är på bränslen, så pratar miljöpartiet mycket om att ställa om till "alternativa drivmedel", men faktum är att det i nuläget inte existerar några vettiga alternativ på marknaden. Etanol är lite drygt sex gånger så dyrt som bensin, och precis som övriga biogaser så släpper den ut växthusgasen under framställningen och tar upp odlingsmark som bättre hade kunnat användas till mat, en begriplig kritik när det råder svält på många ställen i världen.

Miljöpartiet har dock på senare tid försökt tala tyst om bensinpriset, eftersom man försöker framställa sig som ett landsbygdsparti. Problemet är att i glesbygden så är inte bilen så mycket en lyx som en nödvändighet, och det faller på sin egen orimlighet att ett parti som förespråkar höjda koldioxidskatter och "klimatavgifter" för att tvinga fram en omställning till drivmedel som idag inte är gångbara skulle innebära särskilt mycket positivt för väljarna ute på landet.
De argumenten fungerar däremot mycket bättre i storstäderna, där det ofta finns en mer utbyggd kollektivtrafik och folk har möjlighet att låta bilen stå hemma. Det är också där miljöpartiet har sina väljare, bland storstadens medelklass, och uppenbarligen bland landets journalister.