Det finns ingen plan

Vraket som kallas för svensk regeringspolitik fortsätter.
Tittar jag tillbaka på valrörelsen så ser jag att mycket tid användes av Alliansen för att peka ut bristen på regeringsunderlag från socialdemokraternas sida. Personligen tyckte jag att den vinkeln blev lite väl enformig och att det var viktigt att belysa fler aspekter än så. Det visar sig dock att oron var fullständigt befogad.
När debattörer från vänsterblocket över huvud taget kommenterade underlaget så framställdes det som att Löfven tack vare sin erfarenhet som facklig förhandlare skulle kunna vaska fram ett regeringsunderlag för att nå breda överenskommelser och hålla SD på en armlängds avstånd. Likt Sickan i Jönssonligan så hade han en briljant plan som snart skulle bli tydlig för alla. Efter valet.
Det visade sig snart att det inte fanns någon plan, utan att Löfven trodde att Alliansen skulle upplösas efter valet och man skulle kunna fiska upp småpartierna till regeringsunderlaget, som på den gamla goda tiden.
Tiderna förändras dock, vilket borde vara uppenbart för de som såg det senaste haveriet i EU-nämnden.

När Löfven skulle begära mandat för att driva regeringens linje inför EU-toppmötet i Bryssel i torsdags då bland annat unionens klimatmål skulle spikas så uppstod viss förvirring. Det var nämligen lite oklart exakt vilka regeringens klimatmål egentligen var.

S och MP har under förhandlingarna presenterat parallella positioner. Främst har regeringen pekat på den högre nivån om 50-procentiga utsläppsminskningar, 40 procent andel förnybar energi och 30 procent energieffektivisering. Samtidigt har man sagt sig vara redo att acceptera EU-kommissionens förslag på 40–27–30. Stefan Löfven motiverade de dubbla beskeden med att det är ”bra att ha något att slåss för”, men att man också bör ha beslutat vad som är en ”acceptabel överenskommelse”.

När EU-nämnden så skulle sätta ned foten om den svenska positionen meddelade S-ledaren – efter överläggningar med V – att regeringens ståndpunkt var den högre nivån.
– Men jag vill vara tydlig med att det rör sig i en annan riktning, sade han och syftade på diskussionen inom EU.

Eftersom det var oklart exakt vilka miljömål som regeringen egentligen ville driva i Bryssel så gjorde SD gemensam sak med oppositionen, vilket ledde till att Alliansens klimatmål vann. Historien slutade med att Löfven var tvungen att åka till Bryssel och driva oppositionens klimatpolitik istället för sin egen.
Detta kritiseras givetvis av bittra socialdemokrater, bland annat Jytte Guteland, som kallar oppositionens agerande för "ansvarslöst".

Oppositionens agerande är ansvarslöst utifrån den stökiga parlamentariska situation som råder i Sverige. Om det nu stämmer att Moderaterna vill att den svenska regeringen ska föra en aktiv politik i EU, vilket ledande moderater sagt, hur kan partiet då minska statsministerns mandat att förhandla i det Europiska rådet? Alla förstår ju att det behövs ett brett mandat för att kunna finna lösningar när 28 regeringschefer ska förhandla. Den tidigare statsministern hade inte heller majoritet i riksdagen, men det fanns en hederskodex att ge honom större mandat att driva en politisk linje, utan att sätta krokben hemma.

Denna "hederskodex" verkar dock ha lyst med sin frånvaro under den förra mandatperioden. Oppositionen försatt inte tillfällen att jävlas med regeringen (omröstningen om punktskatt borde tjäna som ett exempel) och Fredrik Reinfeldt fick igenom sin politik genom att balansera olika sidor, inte genom att förutsätta stöd enbart för att man är statsminister. Det är ju som bekant inte oppositionens uppgift att kratta för regeringens politik.
"Brett mandat" tycks för övrigt ur socialdemokratiskt perspektiv översättas till "alla ska rösta med oss". Vill man ha brett mandat så får man också förhandla med oppositionen.
Guteland får en replik från Fredrick Federley i samma tidning, som själv sitter i EU-nämnden, och menar att regeringen får skylla sig själv för den dåliga hanteringen.

Vi är många som följt debaclet i EU-nämnden. Jag satt under två mandatperioder i riksdagen i samma nämnd och har aldrig sett maken till dålig förberedelse, förvirrade diskussioner och oklar hantering.

Inget parti kan acceptera en sådan oklar hantering utan måste med självklarhet säga ifrån när sådant sker. Guteland hävdar att det är kutym att inte lägga fram andra mandat än de mandat regeringen begär men det finns två komplikationer. Det första är att nämnden måste kunna uttolka vad det är för mandat som regeringen begär av riksdagen. Det var fullständigt omöjligt, även för företrädare för S och för den miljöpartistiska ordföranden.

Det andra är att S under förra mandatperioden, när när det parlamentariska läget var lika oklart som nu, ett par gånger ändrade regeringens ståndpunkt.
Guteland menar nu att riksdagen denna period inte ska utöva den makt den har till sitt förfogande eftersom vi nu har en S-ledd regering. Förra mandatperioden gick det dock bra, när Alliansen styrde. Det är väl själva definitionen på hyckleri.

Det här är dock inget gentemot vad som väntar om någon månad. I december ska nämligen budgetpropositionen läggas fram, och lyckas inte regeringen få igenom sitt förslag så blir det regeringskris och nyval som följd. Personligen är jag inte överdrivet imponerad av regeringens arbete så här långt, och om man inte ens lyckas få mandat för sin miljöpolitik, hur ska man då lyckas få mandat för en hel budget?
Vi får se hur mycket Löfvens famösa förhandlingserfarenhet är värd, och det hävdas åter igen att det finns någon form av plan. Jag tror dock inte att regeringen, till skillnad från Sickan, har någon som helst plan.
Finns den så verkar det vara en mycket dålig sådan.