Juholt avsatte Juholt

En av veckans mest intressanta politiska diskussioner är socialdemokraternas förra partiledare Håkan Juholt. Politiskt intresserade minns säkert Juholts korta med intensiva period, en tid som präglades av dåligt planerade utspel, en svajig politik och ett antal tveksamma privata skandaler från Juholts sida. Tio månader satt Juholt som partiledare innan han tvingades avgå, en minst sagt kort period.

Juholt har dock blivit aktuell igen, mest på grund av boken "Partiledaren som klev in i kylan" av Daniel Suhonen. Boken beskriver de intriger och ränker som föregick Juholts avgång.

I dag beskriver Daniel Suhonen det hemliga VU-mötet den 11 oktober 2011 som ett kuppförsök, på Carin Jämtins initiativ.
– Man förde undan honom, i säkerhet, som man brukade göra med sovjetiska ledare, säger han.
Partiledaren är i kris, men skickas i väg utan hjälp.
– Han fick inte med sig någon från staben. Inte ens en pressekreterare. Han är där själv, med sin familj och en flaska rött, säger Daniel Suhonen.
Att Håkan Juholt inte tvingades bort redan i oktober 2011 beror på en enda person, enligt Daniel Suhonen.
– Det var Fritzon som räddade Juholt.
Heléne Fritzon har i dag lämnat toppolitiken och vill inte kommentera turerna kring Juholts avgång.
Carin Jämtin påpekar genom sin pressekreterare att hon inte har kallat till något möte utan Juholts vetskap, men vill inte lämna några ytterligare kommentarer.
Såväl Wanja Lundby-Wedin som Mikael Damberg har avböjt att kommentera Juholts avgång.

Låt oss först ta ett par steg tillbaka.
Anhängare av socialdemokraternas vänsterfalang brukar emellanåt måla upp Juholt som någon form av missförstått politiskt geni, som tvingades bort på grund av en illvillig högerfalang och konspiratoriska journalister. Suhonen själv är inte heller direkt en neutral observatör i sammanhanget. Det framgår i boken att han fungerade som någon form av hemlig talskrivare/rådgivare åt Håkan Juholt, så han är definitivt inte opartisk i frågan. Tar vi oss tillbaka till oktober 2011 så var det inte en av socialdemokratins stoltaste stunder. Opinionssiffrorna befann sig i fritt fall och man hade en partiledare som hade blivit polisanmäld för lägenhetsaffärer. Problemet var inte sättet Juholt blev avsatt på, problemet är att han aldrig skulle ha blivit partiledare över huvud taget. Fredrik Tenfält skriver i Göteborgs-Posten med samma vinkel:

Jag betvivlar inte att mycket i Suhonens beskrivning av de olika turerna bakom kulisserna är riktig. Partipolitik är ingen idyll, särskilt inte när det rasar utför för partier. Många partiledare har, oavsett tidigare framgångar, tvingats avgå under förödmjukande former. 

Fallet Juholt är dock speciellt. Han var helt enkelt inte vuxen uppgiften att leda Sveriges största parti. Efter att inledningsvis ha väckt entusiasm genom att låta som en "riktig socialdemokrat" började fadäserna. Oöverlagda utspel, dålig faktakontroll, personlig skrytsamhet (som påhittet att han i sin ungdom smugglat tryckeriutrustning till Solidaritet i Polen) och interna konfrontationer. 

Juholts avgång kan varken skyllas på konspirationer eller medierna. Han orsakade den själv och egentligen är detaljerna i spelet bakom detta mindre intressanta. Slutet var, oavsett de olika turerna, i princip oundvikligt. Få personer mer än Suhonen kan tro att Juholt skulle kunnat föra socialdemokratin till seger i årets val.

Det blir talande när Suhonen greppar efter halmstrån och skyller Juholts avgång på den ena konspirationen efter den andra, men inte den mest logiska anledningen: Håkan Juholt var helt enkelt ingen bra partiledare.
Må så vara att det förekom fulspel i samband med avgången, men innan dess så hade Juholt gott och väl satt sig själv i klistret. Vad skulle ledamöterna i VU gjort istället? Stillasittande se på medan partiledaren sänkte socialdemokraterna längre och längre ned i opinionssiffrorna?

Det relevanta som boken belyser är istället hur det kan gå när ett parti har ett så drakoniskt och slutet system för att utse en ny partiledare. För oss som tittar utifrån så framstod valet av partiledare som rent absurt, där processen sker utan någon som helst insyn eller öppenhet. Istället för att kandidater ställer upp och förklarar varför de anser sig mest lämpade att leda partiet så förväntas man istället in i absurdum hävda att man inte är intresserad. För inom socialdemokratin är det inte fint att vilja bli partiledare.

Juholtboken, om något, belyser problemen i det systemet, men det var knappast orsaken till Juholts fall. Tvärtom, det var orsaken till att över huvud taget blev partiledare.
Att Juholt till slut var tvungen att avgå kan dock bara skyllas på honom själv.